Utan stora och små befolkningscentra skulle nationen helt enkelt inte fungera. Tänk bara ett universitetssjukhus, nästan en liten stad i staden. Eller de stora arbetsgivare med dito platser, som en gång byggde upp välståndet med en stark exportindustri, tillsammans med en stark stat i en samverkan som stavas blandekonomi.
Viktigt för Sverige var också jordbrukets utveckling. Det som gjorde att vi överhuvudtaget kunde försörja oss var Rutger McLean och det laga skiftet (som av någon outgrundlig anledning aldrig kom till stånd i dalarna). Jordbruket blev allt effektivare, och allt färre fick plats i näringen. Arbetskraften frigjordes till en växande industri, som lokaliserades till städer och orter, med krafttillgång.
Det går att orda mycket om Sveriges väg från fattigt (för det var det) bondesamhälle till rik industrination. Det viktigaste tror jag var framsynta regeringsföreträdare, från finansminister Gripenstedt, som såg till att förstatliga järnvägen, och därmed skapa ett fungerande kommunikationsnät, vidare till ett antal socialdemokratiska regeringar, som såg till, att tillsammans med näringslivet (många blandekonomiska projekt) skapa fungerande infrastruktur; el, tele, etc. i det här landet.
Men, för att nationen ska fungera, räcker det knappast med en urbaniserad stat. Sverige ser inte ut på det sättet. För att nationen ska fungera krävs också att ”Hela Sverige ska Leva”. Det måste finnas fungerande lokalsamhällen i hela landet.
Det finns ett mycket talande citat om synen på stad och land, som lyder ungefär så här: ”Om det satsas pengar på ett projekt i Stockholm, kallas det investering, satsas det pengar i glesbygden kallas det bidrag.”
Så sant som det är sagt, och den här villfarelsen måste vi bort ifrån. Det sägs ofta att det är i storstäderna tillväxten sker. Kanske är det så. Men utan skogen, malmen, vattnet, jorden, skulle all grund för tillväxt vara borta. På senare tid har även turismnäringen seglat upp som en stark kandidat. Det är naturligtvis av yttersta vikt att det finns ett starkt fungerande samhälle långt utanför storstäder, även utanför småcentra, för att landet som helhet ska fungera så effektivt som möjligt, och gärna ännu effektivare.
Våra näringar, som utgör grunden för tillväxt; jord, skog, turism, kraft, kräver precis som alla andra näringar kompetenta människor och en fungerande samhällsstruktur. Det är i dag naturligt att flytta till staden för ett bättre arbete, och bra service. Klarar vi inte av, att se till att även det omvända gäller, kommer våra avfolkningsbygder att förvandlas till något som mera liknar hembygdsreservat.
En alltmer tilltagande urbanisering leder som bekant även till ett orimligt tryck på storstädernas mer eller mindre spekulativa bostadsmarknad, utöver utarmningen av glesbygd och mindre orter.
Riksdagen i allmänhet, och regeringen i synnerhet, tar inte de här frågorna på allvar, och dessvärre gäller samma sak även för stora delar av befolkningen i avfolkningsbygderna (mer om detta nedan).
Regeringen verkar ha kapitulerat, och offrar regionalpolitiken på den heliga marknadens altare utan att blinka. Den ena ”reformen” efter den andra undergräver den service som gör att näringsliv och människor kan utvecklas. Att primärvården i form av läkare och vårdcentraler allt mera koncentreras till tätortscentra (och naturligtvis till den välbärgade delen i dessa centra) anser jag vara en skam, och ett bevis på att där inte finns något decentralistiskt parti i regeringen. Samma med det statliga apoteksmonopolet som med regeringens försorg övergått till den marknadsekonomiska gökunge som stavas oligopol. Samma kan också sägas om den ”privata” vård och omsorg som bedrivs i det här landet. Det är en för liten marknad för att det ska kunna bli en konkurrenssituation. Det blir antingen monopol eller oligopol, och i privat regi.
Vård, service och myndighetsutövning måste fungera om avfolkningsbygderna ska bli attraktiva, och det är politikernas, ytterst regeringens, förbannade skyldighet att så blir fallet. Det duger inte att hänvisa till en diffus marknad, som har, och ska ha, till uppgift att faktiskt tjäna pengar. Det är sedan politikernas uppgift att ha en skattesats, tillsammans med avgifter, så att markservicen fungerar!
Ta det här med bilprovningen, där en klåfingrig regering uppenbarligen tycker att dom har så lite att göra, att dom i stället kan fördärva sådant som fungerar (precis som med apoteket). Återigen ett nytt oligopol … Hade man velat luckra upp Bilprovningen, hade man kunnat skapa ett regelverk för mindre verkstäder, som inte är märkesverkstäder, och gjort det möjligt för dessa att ”släcka tvåor”.
Att kunna, inte bara behålla, utan även utveckla mindre skolor, är viktigt för mindre orter som vill växa. Jag har ALDRIG hört någon regeringsföreträdare, som tar upp problematiken som följer på valfriheten. De så kallade byskolorna tickar mera pengar än skolor i centralorten. Utbildningsnämnden måste snåla in lite per elev i de stora skolorna, och satsa på byskolorna. Minskar detta utrymme på grund av att även friskolor ska ha del av kakan, och elevantalet krymper i de större skolorna, ja, då riskerar byskolor att läggas ner. (Naturligtvis är det också så att de flesta elever, som kräver mera resurser på grund av problem hemma, inte heller har föräldrar som aktivt väljer skola, och ge mig ett enda exempel på en friskola, som aktivt försöker rekrytera dessa barn.)
Det finns mycket att göra för en regering som vill se till att det finns en fungerande samhällsservice och infrastruktur i hela det här avlånga landet. Börja regera exempelvis.
Men, det finns även ett hot inifrån avfolkningsbygderna, som är nog så allvarligt, om man nu vill att det ska komma till stånd en inflyttning av människor som kan bidra till att utveckla bygden eller orten.
Rovdjurshat och invandrarfientlighet är inga tillgångar när det gäller att vända flyttströmmarna. Många ungdomar utbildar sig för att få ett bättre jobb, dom kanske bor utomlands ett tag, eller nöjer sig med att bosätta sig i en storstad.
Dom här ungdomarna väljer att flytta till områden med ännu flera invandrare, och ännu mera mångkultur. Glöm att dom återvänder till en håla, där det är legitimt att prata om kamelknullare, svartskallar, apor, blattar, eller andra trevliga invektiv. Tror ni att dom skulle flytta till en by eller ett radhus, och riskera att en sur grannkärring eller -gubbe börjar prata om apor, när vännen eller kollegan, som inte är etnisk svensk, kommer på besök?
Glöm det.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar