Ideologiskt raseri utan eftertanke

Det vore en underdrift att säga, att jag inte reagerar starkt på Jan Björklunds propåer om sänkta ungdomslöner. Hans officiella motiv är att det ska skapas fler jobb för ungdomar. Men vilka belägg har då folkpartiets ledare, som så starkt står för att forskningen måste ha en framträdande roll i samhället, för sin argumentation?

I stort inga alls. Björklund som figurerat på valaffischer med slogans, som att Sverige ska ta nobelpris, och inte bara dela ut, visar med eftertryck att han struntar i allt vad relevant forskning heter.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, där det handlar om att sänka skatter eller att förändra momssatser är oerhört kostsamma, och måste vägas på guldvåg för att statens ökade utgifter (eller minskade intäkter) ska göra så stor nytta som möjligt.

Vi kan börja med att granska sänkningen av restaurangmomsen. En inkomstförsvagning med dryga fem miljarder, där vi även som parentes kan slå fast att åtgärden innebär en rejäl omfördelning till restaurangtäta områden (gissa vilka), från områden med färre lokaler i den kategorin (gissa vilka).

Hur många årsarbeten har då denna sänkning gett? Det vet vi ännu inte, men vi kan ställa enkla krav, som måste uppfyllas för att vi ska kunna beteckna reformen som framgångsrik.

Fem miljarder kronor är mycket pengar. Hur många årsarbeten har vi rätt att kräva för att reformen ska betecknas som godkänd? Tusen årsarbeten till en kostnad av 5 miljoner kronor per styck? Knappast. Tiotusen årsarbeten då? Aldrig i livet! Det skulle innebära att staten subventionerar restaurangbranschen med 500 000 kronor per årsarbete.

Min åsikt är, att om reformen resulterar i att det skapas 10 000 årsarbeten á 500 000 kr så ska åtgärden betecknas som fiasko. Skulle det landa en bit under detta kan vi börja tala om förskingring. Naturligtvis ser politiker, som har som självändamål att sänka skatterna, detta som en behjärtansvärd åtgärd.

Mest pådrivande för denna reform har centern varit. Naturligtvis utan någon större utredning om vad det faktiska utfallet kan bli. Bara ideologisk blindhet. Eller klassiskt kunskapsförakt.

Men, på ett sätt kan denna reform ändå bli vägledande inför framtiden. Det finns naturligtvis undersökningar, som användes i argumentationen, om hur många företagarna som sa att dom skulle anställa. Även Ekot hade en sådan enkät, där svaret blev att mera än tre fjärdedelar av företagen sa att dom skulle anställa fler om momsen sänktes. Resultat?

Använd svaren från dessa enkäter, och applicera dessa på dagens förslag för att ge en fingervisning om utfallet i exempelvis Björklunds tal om sänkta ungdomslöner eller Lööfs tal om att anställningstryggheten skulle vara något problem.

Det är bara att ta antalet skapade verkliga jobb och dividera med svaren från enkäterna, så kan vi få en antydan om hur många nya jobb som kommer att skapas genom sänkta ungdomslöner, alternativt inskränkningar i arbetsrätten. Och ställa oss frågan: Är det värt priset?

Naturligtvis är det värt i stort sett vilket pris som helst för den som ser som ett självändamål att minimera statens och kollektivets makt (och här kan kollektivet bestå av ett antal anställda som inte kräver i stort mera än en rättssäker bedömning).

Personligen tvivlar jag starkt på att en återgång till det samhälle, som en gång fackföreningsrörelsen förpassade till historiens skräphög, är rätt väg att möta framtiden.

Det tragiska i den här historien är att moderaterna, mera än de forna mittenpartierna (framförallt centern som en gång slogs för den lilla människan), insett den här verkligheten. Björklund och Lööf verkar mera rikta in sig på att suga upp de konservativa och nyliberala röster som är missnöjda med att högern inte sätter åt enskilda löntagare och fack tillräckligt. Alternativt hämta stödröster.

Jag ser inget annat än en annalkande katastrof för de forna mittenpartierna, som faktiskt en gång slogs för enskilda människors rättigheter på arbetsmarknaden, och för lika lön för lika arbete.

För centerns del startade resan mot avgrunden med Maud Olofsson, och med Annie Lööf tar man ett stort steg framåt. Detta illustreras också i länken till ekot ovan. Från Olofssons tal om 8 000 nya arbeten i restaurangbranschen till Lööfs mera modesta ett par tusen. Lik förbannat driver regeringen igenom förslaget.

Här kan vi återgå till LAS-reglerna. Om jag blir anställd som inköpare, och får till uppgift att köpa in en produkt för 300 000 kr, men i stället börjar betala 2,5 miljoner för samma produkt, ja, då är saken klar. Det finns då saklig grund för uppsägning.

Jag skulle vilja sammanfatta Lööfs politiska gärning inom arbetsmarknadsområdet med två ord: Ideologiskt Raseri.

Nyheten om "ungdomslöner" där fack och arbetsgivare tillsammans med staten skapar ett lärlingssystem, ett del av utbildningen är däremot en helt annan sak. Här handlar det om ungdomsplatser som en del i utbildningen. Förutsatt att det verkligen handlar om en introduktion, och inte en sänkning av ingångslönerna i en bransch som gärna anställer kvicka ungdomar i första hand redan i dag.