Om det bisarra i att äga vatten

Lantbrukarnas Riksförbund tillsammans med intresseorganisationen Svensk Vattenkraft lobbar intensivt för att EU:s Vattendirektiv, som Sverige skrivit under, inte ska uppfyllas enligt intentionerna.

Kortfattat går direktivet ut på att en fördämning i ett vattendrag måste ha såväl fria vandringsvägar för fisken som en minimitappning, som är så pass stor att vattenlivet inte tar skada. All vattenverksamhet måste i och med direktivet miljöprövas, och gamla vattendomar måste omprövas. Inklusive begreppet urminnes hävd.

Argumenten mot en miljöanpassning av den småskaliga vattenkraften är dels att hänvisa till äganderätten, dels att hänvisa till energiförsörjningen.

En viktig del i elproduktionen är så kallad reglerkraft. Alltså den energi som produceras för att täcka upp produktionsbortfall, till exempel vindkraftsel när det slutar blåsa, men även när vattnet sinar i ett litet kraftverk. Även större händelser när ett kärnkraftverk måste snabbstoppa. Det är främst de stora vattenkraftverken i norr som kan producera reglerkraft. Den småskaliga vattenkraften snarare kräver sådan reglerkraft än kan bidra.

Drygt 150 Terawattimmar (TWh) el producerades 2016, av dessa kom 4,2 TWh från den småskaliga vattenkraften. Knappt tre procent. Vindkraften stod för 15 TWh, eller tio procent.

Småskalig vattenkraft är som mest effektiv när den behövs som minst, alltså vid vår och eventuell höstflod. Jag har inte sett några siffror på kapaciteten en kall februaridag, men den kan logiskt sett inte vara speciellt stor. Att hänvisa till behovet av elproduktion för att motivera små vattenkraftverk vilar sakligt sett på mycket svag grund.

Däremot har den småskaliga vattenkraften en enorm miljöpåverkan, gigantisk om vi ser till produktion och samhällsnytta. Förklaringen till detta är att vattenkraften lever kvar i en tid när miljölagar inte existerade. Urminnes hävd tog hänsyn bara till människor som levde upp- eller nedströms dämmet. Inte till miljö eller natur. Verksamheten har kunnat fortgå laglöst, utan tidsenlig anpassning. Fram tills nu. Det är därför LRF och Svensk Vattenkraft protesterar.

Äganderätten hävdas av LRF och Svensk Vattenkraft till försvar för små dammanläggningar. Det handlar alltså om att äga rinnande vatten. Någon som äger en vattenvolym, som kanske rör sig kilometervis, bara för att denna någon äger en fördämning på ett antal kvadrat- och volymmeter.

Det är så det fungerar i verkligheten. Flodpärlmusslorna som kanske fryser ihjäl under en kall vinterdag långt nedströms kraftverket, dör inte på grund av att markägaren där varit vårdslös, utan därför att kraftverksägaren uppströms anser sig äga vattnet. Vandrande fiskar, som rör sig upp- eller nedströms, simmar i flödet alldeles oavsett vilken som äger marken, men tar stopp när någon ser sig ha rätt att äga vattnet. 

Sker ett utsläpp som skadar eller dödar flora och fauna i vattnet ska ansvarig för utsläppet ställas till svars. Utsläppet ska antingen stoppas eller åtgärdas genom rening.

När det rör sig om vattenkraft, som skadar och även dödar det som lever i vatten, ja, då hänvisas det i stället till äganderätt och urminnes hävd.

Det är inte en dag för tidigt att lagstiftningen ändras så att vandrande fiskar skyddas genom omlöp (både upp och nedströms), skyddas från turbiner via gallerkonstruktioner och att vattenflöden garanteras genom biologiskt hållbara minimitappningar.

Är inte detta ekonomiskt hållbart, ja, då är heller inte kraftverket lönsamt.

Det går visst. Falkenberg visar vägen:

Bild från Falkenberg Energis hemsida