Våldet minskar - skrik högre

Ingen som är aktiv på sociala medier kan väl ha undgått honom. Gaphalsen som i sitt raseri närmast spottar saliv på kameralinsen. Det är Joakim Lamotte jag menar. Mannen som byggt en affärsidé av att i affekt beskriva hur våldet ökar, hur rättsväsendet havererat och samhället blivit allt otryggare.

Ett litet hopklipp med Lamotte, eller du får den "journalistik" du betalar för.

Frågan är hur väl Joakim Lamottes beskrivningar stämmer med verkligheten, om ens alls.

På individnivå stämmer det naturligtvis. För den som aldrig blivit utsatt för våld, men som blir det, har självklart våldet ökat. Detsamma för anhöriga som blir lidande. Det säger sig självt. Det är den verkligheten Joakim Lamotte använder i sina swish-reportage. ”Den fria journalistiken” som blivit födkrok.

Vi lämnar Joakim Lamotte för ett ögonblick, och går över till Tino Sanandaji, som hävdar samma sak som Lamotte. Att våldet ökar i samhället. Men i motsats till Lamotte använder Sanandaji någon slags statistik för att bevisa sin tes. Men stämmer Sanandajis siffror?

Maria Robsahm har granskat Tino Sanandajis ”statistik”. Robsahm har utgått från patientregistret, där alla skador inklusive orsak redovisas. Och det spelar ingen roll om patienten söker sig till öppenvården, eller till någon sjukhusakut. Den som blivit utsatt för våld hamnar i en och samma kolumn. 

Hur agerar då Tino Sanandaji, när belägg saknas för hans tes att våldet ökar?
Jo, med att säga att patientregistret inte är tillförlitligt …

Det finns ett ord för sådana som Tino Sanandaji: Charlatan. 

Charlatan är definitionen på en person, som söker bedra andra genom att tillägna sig själv, sitt arbete, sin egendom och så vidare högre värde än de äger. Sanandaji har forskat om ekonomi, och har en doktorsgrad. Inom kriminologi är han lekman, precis som de flesta av oss. Och avfärdar han patientregistret kan vi lägga till kvacksalvare.

Nu över till de verkliga siffrorna och Joakim Lamotte. Hans tes om att våldet ökar. Lamotte väljer ut vissa fall som han högljutt rapporterar om.

Om vi utgår från personer som lagt in på sjukhus, efter att ha blivit utsatta för våld, så var det förra året 1 555 personer. 1 555 gånger skulle alltså Joakim Lamotte kunnat skrika in kameran om att våldet ökat.

För tio år sedan hade Joakim Lamotte haft betydligt mera att göra. Med 2 586 personer inlagda år 2007 för våld, hade nog Lamotte blivit både hes och torr i munnen, om han varit kringresande svartmålare även vid den tiden.

Det är naturligtvis vanvettigt att dra några som helst slutsatser om brottsutvecklingen baserat på inlägg och tonläge på sociala medier.

Att våldet i samhället totalt sett minskar tror jag beror på fyra saker:

1.      Främst unga män i riskgrupp tillbringar mera tid framför skärmen.

2.      Alkoholkonsumtionen i riskgruppen har minskat.

3.      Samhället har blivit bättre på att fånga upp ungdomar med ”bokstäver”.

4.      Förbudet mot barnaga börjar ge effekt. Allt färre har vuxit upp med våld som problemlösning.

Tilläggas kan att Tino Sanandaji blir synnerligen otrevlig vid ifrågasättande. På förre centerriksdagsmannen Staffan Danielssons debattsida, började Sanandaji hota med polisanmälan, för att jag gjorde honom ansvarig, för eländet som bibliotekspersonalen i Ekerö drabbades av, när personalen av fullt rimliga skäl avstod från att köpa in en bok av Sanandaji. Danielsson tyckte som Sanandaji.

Staffan Danielsson ingår för övrigt själv i den grupp, som använder anekdoter för att beskriva brottsutvecklingen. Danielsson har även börjat referera till Twitter i sin argumentering. Utöver att hänvisa till Tino Sanandaji …

Det är svårt att frigöra sig från tanken, att det hela handlar om att Sverigedemokraterna ska normaliseras, ses som ett parti som räknas in i den borgerliga fållan. EXPO och medlemmar i Jag-är här kallas extremister. Aftonbladet en hatsajt.  Media mörkar osv.

Det gäller att ömt vårda den Sverigedemokratiska Sverigebilden. Ett sammelsurium av anekdoter varvat med rena lögner.