Mångkultur är Sverige

Sverige är inte på något sätt förskonat från de nationalistiska strömningar som grasserar i exempelvis Turkiet eller en del av de forna Östländerna. Även här finns det politiker, och även partier, som kryptiskt uttrycker att svensk kultur och svenska traditioner ska värnas. Ibland utskrivet, alltid underförstått, värnas mot främmande influenser.

Detta är naturligtvis rent struntprat. Enda sättet hävda att Sverige inte är mångkulturellt är att förneka allt som byggt upp det svenska kulturarvet. Svensk kultur är en smältdegel och ”cross over”, även nedsippring, med allt som Sverige någon gång kommit i kontakt med. Ibland genom hastiga förändringar, ibland långsamt, men alltid i en rörelse framåt.

Kultur och tradition kan inte styras av myndigheter eller politiker. Samhället kan underlätta för folkrörelser och organisationer att bedriva kulturaktiviteter, men inte styra eller hålla under armarna. Paradoxen är att traditioner tynar bort och försvinner om dom inte förnyas. Så är det med allt vad vi kallar för traditioner, som jul, lucia, midsommar, valborgsmäss, raggarträffar etc. Nationaldagen kom som ett påbud från regeringen och har aldrig fått status som tradition, så den kan vi lämna därhän.[i]

Från Wikipedia

Traditioner försvinner, nya tar dess plats, ungefär vad som kan förväntas i en levande kultur. Och när skulle våra traditioner börjat bevaras mot främmande nymodigheter? När mungigan hotades? Nu fanns det säkert även människor på medeltiden, som såg ner på nymodigheter och manade till kamp för mungigans status. Men till ingen nytta, musiken förnyades även då.

Folkmusiken är ett lysande exempel på både influenser utifrån och nedsippring, alltså att allmogen tog till sig de högre ståndens musik. Inte minst hälsingepolskorna bär tydliga drag av barockmusiken. Folkmusiken dör inte, det är därför den ofta kallas världsmusik. Och så länge som folkmusiken förnyas finns det också plats för det vi kallar det traditionella.

Midsommarfirandet är speciellt, särskilt i Dalarna. Denna tradition fick draghjälp av målare som Anders Zorn och Carl Larsson, som målade ett slags mallar för hur firandet skulle gå till.

Den delen av midsommarfirandet, resningen av stången, har inte ändrats mycket, däremot firandet runt omkring, inte minst maten, från sill till grillfest, typ. Själva stångresningen har i mångt och mycket gått från att vara folklig högtid till en uppvisning för turister. En kulturyttring som drivs av kommersiella skäl för att dra det till sin spets. Men inte speciellt folkligt.

Raggarkulturen, som jag tror är den starkaste folkliga kulturyttringen i Dalarna, börjar få några år på nacken. För ett halvt sekel var det ett nytt inslag som många äldre svor över. Fast inte i kyrkan … Klarar raggarkulturen 50 år till? Tveksamt. Den senaste nytändningen kom med Eddie Medusa, och det är ett tag sedan. Det får inte bli för mycket nostalgi i en tradition.

Den kanske mest främmande traditionen som anammats är Halloween, vare sig vi tycker om det eller inte. Men till skillnad från raggarkulturen, som även den var omstridd, spelade handeln en nyckelroll för att etablera firandet. För att befästa traditionen krävs däremot att den anammas av gemene man. Kanske på bekostnad av någon annan tradition.

En sådan hotad tradition är den mycket amerikanska svenska lucian. Jo, lucia är till stora delar inget annat än en skönhetstävling, låt vara med särk. Och det funkar inte så bra i dag med skönhetstävlingar, för att uttrycka sig krasst. Sedan får väl folk oja sig över att den här faktiskt ganska osvenska traditionen tynar bort. En tradition måste ha folklig förankring.

Vissa traditioner får en nytändning av att de anammas av nya svenska medborgare, andra traditioner tar vi kanske till oss. En inte alltför kvalificerad gissning är att vi inom några decennier allmänt kommer äta baklava i samband med avslutningen av muslimernas fastemånad. Med lika lite religiös symbolik som att julen är kristen. Baklava är gott, det räcker som skäl.

Slutsatsen blir att svensk kultur och svenska traditioner i högsta grad lever. Några försvinner, andra kommer åter. Snart är det valborg. Hur det blir med valborgsmässofirandet i framtiden vet vi inte, men för tillfället känns traditionen ganska trött utom i studentstäderna.

Och i så fall kommer en annan tradition i dess ställe.

---

[i] Nationaldagen KAN få betydelse om den utvecklas till en tradition för att välkomna nya svenska medborgare. Annars ser det mörkt ut.