Bagdad Bob, senator Inhofe och Peter Stilbs

Konspirationsteorierna om att klimatfrågan i själva verket skulle handla om att skapa en världsregering larvar vidare på bloggen The Climate Scam. Verktyget för denna regering är något höljt i dunkel, av förståeliga själ, fantasier brukar inte vara logiskt färdigbyggda.

”Tanken hisnar för egen del över tänkbara ”scenarios” om man skulle söka genomföra vad som beskrivs i Science, och tidigare händelser under Kommunistregimer, vilka skördade 100-tals miljoner liv, skulle förvandlas till pytteparenteser i jämförelse.”

Det är alltså ingen hejd på vilket elände som kommer att drabba världen enligt professorn i fysikalisk kemi, Peter Stilbs, tillika ledamot i Stockholmsinitiativet och skribent på ovan nämnda blogg.

Alla, utom möjligen dom som sovit under en sten sedan tiden före FN, strax efter andra världskriget, torde se det här inlägget som uteslutande humoristiskt. Men eftersom professor Stilbs aktivt deltar i klimatdebatten, är det ändå på sin plats att ägna lite tid åt professorns världsbild.

Åter till Bagdad Bob som nämns i rubriken. Bagdad Bob gjorde sig känd under Irakkriget som stor lögnare, när han kommenterade läget för den irakiska armén. Folk skrattade åt honom.

Det finns dock ingen som helst anledning att skratta åt den riktige Bagdad Bob, och hans hantlangare.  

Alltså president George W Bush, som ljög, inte bara sitt eget folk, utan hela världen rakt upp i ansiktet. Genom att lura i världen att där fanns massförstörelsevapen i Irak, kunde Bush motivera en annars folkrättsligt kriminell invasion. Senator James Inhofe och den konservativa propagandaapparaten drev på.

Detta är intressant, därför att professor Stilbs, i det här fallet, utmålar internationella överenskommelser som en annalkande världsregering, och ett reellt krigshot:

”Tredje Världskrigets utbrott är nog det mest troliga scenariet, vad jag nu kan bedöma.”

Jo, ni läste rätt, och efter att tidigare läst en hel del bisarra inlägg från professor Stilbs, tror jag inte inlägget är menat som ett dåligt skämt, utan att professorn faktiskt tror på vad han skriver.

Professor Stilbs blir inte mindre bisarr, mera svart komiskt, av att bloggen The Climate Scam har en permanent länk, och gärna hänvisar, även Stilbs personligen, till senator James Inhofe, som var drivande i kampen för ett folkrättsligt angrepp på Irak.

Professor Stilbs sitter alltså och uttrycker oro över att gemensamma överenskommelser för att minska klimatpåverkan kan leda till världskrig. Däremot bekymrar det honom inte ett dyft att det i hans intressesfär finns politiker och grupperingar, samma ljög om massförstörelsevapnen, nu attackerar klimatforskare.

Det är naturligtvis heller ingen slump att senator James Inhofe, som medvetet ljög inför Irakkriget, såväl med utan hantlangare förföljer klimatforskare, som är obekväma nog att säga att vi är inne i en snabb uppvärmningsfas, och att vi bör göra något åt detta.

Professor Peter Stilbs är en gigantisk hycklare, och förtjänar naturligtvis att tas på det allvar som ett sådant epitet motiverar.

Visst ökar extremvädren

Av och till får vi i bloggosfären läsa att extremvädren, vare sig flera eller ökar i intensitet. Det viktigaste argumentet för det synsättet, är vetenskapliga studier som visar på att antalet stormar inte har ökat, eller för delen blivit intensivare.

De har å andra sidan heller inte blivit färre, eller mindre intensiva, vilket skulle vara en förutsättning för en minskning av extrema väderhändelser. Det finns fler extrema väder än bara stormar.

Det finns en otäck syn i vissa kretsar att måttet på extrema väderhändelser, är antalet dödsfall dessa orsakar. Tack och lov minskar antalet döda i extremväder. De flesta länder har i dag en beredskap, och tekniska möjligheter att klara av översvämningar, torka och stormar. Radio, TV, Internet, eller för delen bara en vanlig mobiltelefon, ökar dramatiskt oddsen för att överleva en annalkande katastrof.

Det är bara att läsa Annual Climate Statement 2011 från den Australiensiska Vädertjänsten, så ser man att extremvädren knappast minskat i den aktuella världsdelen. Och det behövs inte mycket fantasi för att inse vad som hänt om landet inte haft just ett utvecklat informationsnät, och även resurser för evakuering av drabbade.

(Som ett brev på posten dök det naturligtvis upp konspirationsteorier om att ”gröna krafter” i Australien förvärrat översvämningarna genom att ”varna för torka i stället för regn”. Naturligtvis rent nonsens, men de här teorierna fick en del fäste utanför Australien. I det drabbade landet hade man naturligtvis nog av verkligheten.)

Men, extremväder behöver inte ens leda till materiella skador. Klimatforskaren James Hansen har analyserat hur frekvensen av varma perioder ökar över tid, medan kalla episoder minskar. Alltså inga klimatmodeller (som Hansen är jäkligt duktig på också), utan bara en knastertorr matematisk beskrivning av hur världen utvecklas.

Häri ligger det naturligtvis en del värmeböljor, inte bara en övervikt av varma episoder, som skapat såväl lidande och död som materiella kostnader, men de flesta temperaturrekord blir bara en siffra i någon rekordbok.

Extremväder har ofta inte någon omedelbar betydelse för oss. Vad ska vi säga om de temperaturer DMI redovisar för området norr om 80:e breddgraden, den här vintern? 

Om det inte är extremt, att drygt fyra månader i följd visar på temperaturer över medelvärdet 1958-2002, så vet jag inte vad som ska betecknas som extremt. Men, som sagt, inga dödade eller skadade, och inte en notis.

Utvecklingen går i den riktning där händelser, som enligt meteorologerna, borde inträffa vart hundrade, femtionde eller tionde år, i stället inträffar allt oftare. Ett exempel är torkan som drabbade Amazonas 2005 och 2010, för övrigt de varmaste år (tillsammans med 1998) som uppmätts. Detta är, enligt forskare, händelser som borde inträffa en gång vart hundrade år. Och det är, typ, ingen lokal värmebölja á la Målilla, utan en gigantisk händelse i ett område som motsvarar mera än sju Sverige (3,2 miljoner kvadratkilometer).

Det behöver heller inte vara någon dramatisk förändring för att det ska bli stora konsekvenser. En liten ökning i medeltemperatur i vårt västra grannland, lagom för tina permafrosten på några strategiska ställen, och dom kan tvingas utrymma hela fjorddalar.  

Det vi kan förvänta oss av framtiden är inte mindre extremväder utan mer. År 2011 var ett La Nina-år, och ett ganska kraftigt sådant. Ett år som normalt sett ska vara ganska kyligt. Det var det också, sett till 2000-talet. Inte till 1900-talet. Den varmaste La Nina som uppmätts blev resultatet, och varmare än El Niño-episoderna (som ger varma år) på 1900-talet, undantaget 1998. (Läs mer om ENSO som fenomenet heter.)

I Sverige är temperaturskillnaderna mellan samma månad, mellan olika år mycket stora. Den globala uppvärmningen kommer troligen aldrig att bli större än dessa skillnader. Ändå kommer klimatzonerna obevekligt att flyttas norrut, och vintersportanläggningarna att bli allt mera beroende av konstfruset och -snö. Vi kommer också att vara tvungna att ha en större beredskap för både häftiga regn och torka. Redan i dag har banverket i stort lika stora problem med värme (främst solkurvor) som med snö.

Även om det, troligen inte blir i Sverige, som i Australien eller Moskva ska vi nog se till att öka beredskapen för värmeböljor. I gamla tider skämtade man rått om att det tunnade ut på ålderdomshemmen kalla vintrar.

Sommaren 2003 tog också hårt.

Klotet intervju med miljödebattören Mark Lynas.

DN skriver om en studie som handlar om havsnivåerna. En meter högre nästa sekelskifte med en "blygsam" temperaturökning drygt en grad (två grader sett till förindustriell nivå). Höjningen beräknas dock fortsätta, och det är rent logiskt inte orimligt. Geologiska skeenden är långsamma och långvariga.

Uppdatering: En månad efter inlägget rapporterar Ekot om artikel publicerad i Nature

Ideologiskt raseri utan eftertanke

Det vore en underdrift att säga, att jag inte reagerar starkt på Jan Björklunds propåer om sänkta ungdomslöner. Hans officiella motiv är att det ska skapas fler jobb för ungdomar. Men vilka belägg har då folkpartiets ledare, som så starkt står för att forskningen måste ha en framträdande roll i samhället, för sin argumentation?

I stort inga alls. Björklund som figurerat på valaffischer med slogans, som att Sverige ska ta nobelpris, och inte bara dela ut, visar med eftertryck att han struntar i allt vad relevant forskning heter.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, där det handlar om att sänka skatter eller att förändra momssatser är oerhört kostsamma, och måste vägas på guldvåg för att statens ökade utgifter (eller minskade intäkter) ska göra så stor nytta som möjligt.

Vi kan börja med att granska sänkningen av restaurangmomsen. En inkomstförsvagning med dryga fem miljarder, där vi även som parentes kan slå fast att åtgärden innebär en rejäl omfördelning till restaurangtäta områden (gissa vilka), från områden med färre lokaler i den kategorin (gissa vilka).

Hur många årsarbeten har då denna sänkning gett? Det vet vi ännu inte, men vi kan ställa enkla krav, som måste uppfyllas för att vi ska kunna beteckna reformen som framgångsrik.

Fem miljarder kronor är mycket pengar. Hur många årsarbeten har vi rätt att kräva för att reformen ska betecknas som godkänd? Tusen årsarbeten till en kostnad av 5 miljoner kronor per styck? Knappast. Tiotusen årsarbeten då? Aldrig i livet! Det skulle innebära att staten subventionerar restaurangbranschen med 500 000 kronor per årsarbete.

Min åsikt är, att om reformen resulterar i att det skapas 10 000 årsarbeten á 500 000 kr så ska åtgärden betecknas som fiasko. Skulle det landa en bit under detta kan vi börja tala om förskingring. Naturligtvis ser politiker, som har som självändamål att sänka skatterna, detta som en behjärtansvärd åtgärd.

Mest pådrivande för denna reform har centern varit. Naturligtvis utan någon större utredning om vad det faktiska utfallet kan bli. Bara ideologisk blindhet. Eller klassiskt kunskapsförakt.

Men, på ett sätt kan denna reform ändå bli vägledande inför framtiden. Det finns naturligtvis undersökningar, som användes i argumentationen, om hur många företagarna som sa att dom skulle anställa. Även Ekot hade en sådan enkät, där svaret blev att mera än tre fjärdedelar av företagen sa att dom skulle anställa fler om momsen sänktes. Resultat?

Använd svaren från dessa enkäter, och applicera dessa på dagens förslag för att ge en fingervisning om utfallet i exempelvis Björklunds tal om sänkta ungdomslöner eller Lööfs tal om att anställningstryggheten skulle vara något problem.

Det är bara att ta antalet skapade verkliga jobb och dividera med svaren från enkäterna, så kan vi få en antydan om hur många nya jobb som kommer att skapas genom sänkta ungdomslöner, alternativt inskränkningar i arbetsrätten. Och ställa oss frågan: Är det värt priset?

Naturligtvis är det värt i stort sett vilket pris som helst för den som ser som ett självändamål att minimera statens och kollektivets makt (och här kan kollektivet bestå av ett antal anställda som inte kräver i stort mera än en rättssäker bedömning).

Personligen tvivlar jag starkt på att en återgång till det samhälle, som en gång fackföreningsrörelsen förpassade till historiens skräphög, är rätt väg att möta framtiden.

Det tragiska i den här historien är att moderaterna, mera än de forna mittenpartierna (framförallt centern som en gång slogs för den lilla människan), insett den här verkligheten. Björklund och Lööf verkar mera rikta in sig på att suga upp de konservativa och nyliberala röster som är missnöjda med att högern inte sätter åt enskilda löntagare och fack tillräckligt. Alternativt hämta stödröster.

Jag ser inget annat än en annalkande katastrof för de forna mittenpartierna, som faktiskt en gång slogs för enskilda människors rättigheter på arbetsmarknaden, och för lika lön för lika arbete.

För centerns del startade resan mot avgrunden med Maud Olofsson, och med Annie Lööf tar man ett stort steg framåt. Detta illustreras också i länken till ekot ovan. Från Olofssons tal om 8 000 nya arbeten i restaurangbranschen till Lööfs mera modesta ett par tusen. Lik förbannat driver regeringen igenom förslaget.

Här kan vi återgå till LAS-reglerna. Om jag blir anställd som inköpare, och får till uppgift att köpa in en produkt för 300 000 kr, men i stället börjar betala 2,5 miljoner för samma produkt, ja, då är saken klar. Det finns då saklig grund för uppsägning.

Jag skulle vilja sammanfatta Lööfs politiska gärning inom arbetsmarknadsområdet med två ord: Ideologiskt Raseri.

Nyheten om "ungdomslöner" där fack och arbetsgivare tillsammans med staten skapar ett lärlingssystem, ett del av utbildningen är däremot en helt annan sak. Här handlar det om ungdomsplatser som en del i utbildningen. Förutsatt att det verkligen handlar om en introduktion, och inte en sänkning av ingångslönerna i en bransch som gärna anställer kvicka ungdomar i första hand redan i dag.

Skrämmande inkompetens i Jägarförbundet

Svenska Jägareförbundet har ett antal jaktvårdskonsulenter som handlägger viktiga frågor om jakt och viltvård. Man kan förledas tro att dessa tjänstemän är utbildade i viltekologi, zoologi, populationsekologi, evolutionslära, populationsgenetik, eller någon annan för arbetet lämplig utbildning.

Så är inte fallet.

Svenska jägarförbundets tjänstemän har en sämre utbildning inom sitt ansvarsområde än en högstadielärare i biologi! Trots detta räknas Svenska Jägarförbundet som en mycket viktig referensgrupp i frågor som rör ekologi och viltvård. Hur denna simpla lobbygrupp kunnat mygla sig till detta oproportionerliga inflytande övergår mitt förstånd.

Jaktvårdskonsulenterna är antingen utbildade jägmästare, alltså en utbildning med inriktning mot skogsvård (!) eller viltmästare, utbildade av lobbyorganisationen själv.

Några djupare studier i viltekologi, zoologi, populationsekologi, evolutionslära, populationsgenetik bedrivs inte. En naturlig följd av detta är naturligtvis att stora delar (i vart fall den del som hörs) av jägarkåren lider av ett kroniskt rovdjurshat, främst mot vargen. Rovdjurens betydelse som toppredatorer i ett ekologiskt komplicerat system är inget som Svenska Jägarförbundet lägger någon större vikt vid. Säkert beroende på att den kompetensen saknas. Och det verkar heller inte som att man vill ha den.

Skulle vi tillämpa samma genuina kunskapsförakt inom medicinen skulle sjukhusen styras av homeopater och healare.

Ett gott råd till regering och riksdag, är att ge jägarkåren den betydelse, som deras andel, knappt fyra procent, av Sveriges befolkning motiverar.  Svenska Jägarförbundet är nog kompetenta i frågor som rör praktisk jakt, vapenhantering och styckning av vilt, men när det gäller ekologi och viltvård är det inte något annat än kvacksalvare vi har att göra med.

Dagens Nyheter  Aftonbladet

Snurrigt om homogenisering

Ibland undrar jag om skribenterna på TCS och de som kommenterar överhuvudtaget bryr sig om att titta på de diagram de försöker analysera.

I dag blev det faktiskt lite roligt. En av skribenterna har plockat fram två temperaturdiagram från Giss över isländska Akureyri. Ett ojusterat diagram, och ett homogeniserat. Naturligtvis kommer kommentarer om att Giss och Jones myglar för att justera temperaturerna för att de ska passa in i den globala uppvärmningen.

Vi börjar med det diagram som inte homogeniserats (det är ändock fel att tala om rådata):

Sedan jämför vi med det homogeniserade diagrammet:

Alltså, vem som helst som någorlunda har synen i behåll, ser ju att de värden som förändrats, är de som ligger före den senaste uppvärmningen!!! Lik förbannat sitter ett antal självutnämnda experter och beskyller Phil Jones för att manipulera datan så att det ska se varmare ut än vad det är i verkligheten.

Ett gott råd till folket på Scammen: Eftersom ni uppenbarligen inte är kompetenta att tolka diagram föreslår jag att ni läser lite brödtext om fjärilar och fåglar och klimatförändringar i stället (SVT).

 

Lennart Bengtsson om klimat- och miljöpolitik

Professor Lennart Bengtsson lyfter, i ett gästinlägg på The Climate Scam, den mycket viktiga frågan om vilka nationella åtgärder som är bäst för att möta klimatförändringarna. Bengtssons inlägg är politiskt och polemiserar till stor del mot miljöpartiet.

Professor Lennart Bengtsson är kanske Sveriges mest framstående klimatforskare, och har på senare tid hörts allt mera i den offentliga klimatdiskussionen. Bengtsson är även starkt kritisk till den så kallade vetenskapliga diskussionen som förs i anslutning till The Climate Scam.

I mina ögon är det ett friskt och sakligt inlägg, fjärran från de dårhusargument, som vi alltför ofta läst på den aktuella bloggen, om en förestående grön diktatur, eller antydningar om att en världsregering, styrd av Greenpeace och WWF, håller på att bildas. Om TCS håller de knäppskallar borta som brukar föra fram de här tankegångarna, och avhåller sig från illa kamouflerade påståenden om att forskare fuskar eller är kriminella, finns det en reell möjlighet, att TCS ska kunna bli en röst i klimatdiskussionen.

Jag både delar och delar inte professor Bengtssons syn på den politiska verkligheten. Bengtsson har rätt i att Sverige har ytterst liten betydelse för de globala koldioxidutsläppen. Däremot tror jag inte att Sveriges nationella åtgärder saknar betydelse i ett globalt perspektiv.

Framför allt inte för Sverige som industrination.

Min privata åsikt om Sveriges klimatarbete är lika mycket självisk nationalism som omtanke om världen, och jag tycker att professor Lennart Bengtsson missar kopplingen mellan att ligga i framkant i klimatpolitiska åtgärder parallellt med att ligga i framkant i teknisk innovation.

Kan vi Sverige utveckla energibesparande teknik, som både minskar koldioxidutsläpp och energiåtgång, torde vi ha en bra produkter som även ger avtryck i handelsbalansen. Personerna som byggde upp våra stora företag, som i dag är internationella giganter, var faktiskt en gång beroende av framsynta politiska beslut. Ericsson hade förmodligen inte varit någonting i dag, om inte staten sett till att använda Ericsson som ett verktyg för att bygga upp en fungerande telekommunikation för hela landet. Ungefär samma med ASEA.

Jag håller inte med om att miljöpartiet är tillväxtfientligt.

Det är därför en händelse som ser ut som en tanke, att miljöpartiet, när professor Lennart Bengtsson i ett blogginlägg, räknar ut partiet som en kraft att lyssna till, ökar kraftigt i opinionen.

Miljöpartiet är sanningen att säga, inte så vidare extrema i klimatfrågan, och inte heller extrema i miljöfrågorna.

Snarare är miljöpartiets framgång en konsekvens av att partiet blivit trovärdigt. Man har till och med kastat orealistiska krav på ett utträde ur EU i papperskorgen.

Däremot säger partiet nej till stora motorvägsbyggen runt Stockholm, som väl inte kommer att leda till något annat än ökad biltrafik i innerstaden. Man bedriver även en trovärdig politik i fråga om miljövård och biologisk mångfald. Det är naturligtvis en katastrof för ett parti som kallar sig grönt, att driva igenom en licensjakt på ett utrotningshotat djur bara för att en lobbyorganisation gnäller lite. Centern kommer att få jobba lite för att återvinna trovärdigheten i de gröna frågorna.

Tills vidare kommer miljöpartiet att stärka sin ställning oavsett vad Lennart Bengtsson anser om partiets roll.

DN  Svd  Aftonbladet  Expressen

Även Synovate bekräftar bilden.

En samling slöa knivar

När jag slentrianmässigt, efter det föga förvånande misslyckade klimatmötet i Durban, läser igenom vad som skrivs i så kallade förnekarbloggar, och kommentarer under olika artiklar, kan jag inte låta bli att förundras över den världsbild det här klientelet byggt upp.

Kanske för första gången världens folk har fått en, såväl bildligt som bokstavligen, glödande kolbit, kastad i famnen, samtliga. Ingen seriös bedömare kan anse att någon ens vill göra något åt den här glödande kolbiten, än mindre i grunden omdana samhället.

Ändock är denna påhittade, ej existerande, omdaning av samhället ett bärande argument för de värsta klimatförvillarna. Jag kan för mitt liv inte begripa hur personer i den akademiska världen, och Sten Kaijser är gubevars inte värst, kan sjunka ner i det här konspirationsteoretiska träsket. Att amerikanska politiker, som till och med trodde att det fanns massförstörelsevapen i Irak, vill få det till att seriösa forskare bluffar och myglar för att få anslag(!) eller i värsta fall styra världen, är kanske inte så konstigt, men att professorer på bloggen TCS länkar till smörjan från Inhofe & Co är ofattbart.

Många klimatförvillare vill få klimatfrågan till att handla om olika åsikter som bör komma till tals. Och att massmedia som bland annat public service är onda när inte klimatförvillarna får uttala sig i frågor som rör forskning.

I klartext så anser alltså klimatförvillarna, att när klimatförändringarna i Arktis diskuteras, den krympande havsisen, smältande glaciärer och inlandsis, tinande permafrost, kol-, gas- och oljeutvinning, kort sagt ändrade livsbetingelser för flora, fauna och människor, så ska public service leta upp något som i deras tycke balanserar diskussionen.

Herregud. Public Service och andra massmedia måste väl ändå ha annat för sig än att leta upp knäppskallar som påstår att inget händer i Arktis, eller att det är naturliga variationer, eller att det snart blir kallare. Om en forskare sagt något vettigt, och kunna belägga det, har dom också fått det publicerat i vetenskapliga tidskrifter. Alltså på annat ställe än via konservativa tankesmedjor. Det borde till och med professorer förstå.

Maggie Thauersköld Crusell, som grundade bloggen The Climate Scam har nu helt bytt taktik. Inget ifrågasättande längre av vetenskapen, inte öppet i alla fall, och det är kanske därför hon trots allt publiceras i seriösa medie,r till skillnad från de skribenter som är kvar på TCS.

Så här skriver Thauersköld Crusell:

Vi ser hur mycket pengar som försvinner spårlöst i klimathavet. Vi hör att det inte har någon effekt på utsläppen. Vi är trötta på att bli lurade.

Lurade? Det är möjligt att Thauersköld Crusell känner sig lurad, men i så fall är det mera hjärnspöken.

De som har skäl att känna sig lurade är översvämningsoffren i Asien, människor som bor i kustnära områden där havet gnager sig på, och människor som lider av torka och/eller skyfall. Där har vi det riktiga klimathavet.

Själv är jag cynisk. Jag tror inte att klimatförändringarna kommer att tas på allvar förrän en västerländsk storstad får sin elförsörjning utslagen av en värmebölja: Luftkonditionering, vatten, transporter, handel etc.

Då kommer det att hända något.

SR-intevju med Stern om kostnader för klimatförändringar.

DN