Som en krönika

Att skriva blogginlägg är inte alltid så enkelt. Att tycka är en sak, att belägga det skrivna med relevanta referenser en annan. Den processen kan vara tidsödande.

I dag struntar jag i referenser. Jag bara tycker. Det är fullt tillåtet.

Även om jag ibland hör meningar avslutas med ”men det får man ju inte säga i det här landet”. Ett uttryck som närmast på ett genialt sätt bevisar, att orden är lögn, redan innan meningen ens är avslutad.

Jag har noterat att polisen börjat föreläsa om svenska lagar för nyanlända. Varför bara till den gruppen? Väldigt många som helt saknar utländsk anknytning skulle behöva minst en föreläsning. Vi har bra lagar mot exempelvis våld i nära relationer. Hade dessa efterlevts hade det inte behövts några kvinnojourer eller skyddade boenden. I mörka stunder tror jag fixeringen på invandrares kvinnosyn beror på att man helt enkelt inte vill ta itu med sin egen.

Sverige har religionsfrihet. Om någon vill be till Mammon, Allah, Jehova, Gud eller Gudar är det inget jag har med att göra. Samma med klädsel. Om en kvinna tar på sig en burkini för att slippa frysa under Vansbrosimmet, eller för att skyla sig, är inget jag ska lägga mig i. När jag åker buss eller rör mig i metropolen Falun ser jag många slags människor i olika kläder. Även kvinnor i slöja. Ärligt. Den som stör sig på detta kanske borde söka professionell hjälp.

Det här landet är mångkultur. Vi firar jul, midsommar, ramadan, halloween, alla möjliga högtider. En del sedan gammalt, av tradition, andra nyare och importerade. Tiden står inte stilla.

Det finns tiggare i det här landet. Jag undrar hur många det är som haft större bekymmer med dessa än att tvingas gå en meter extra? Jodå, vi kan förbjuda tiggare, men jag tror inte dom försvinner. Sedan känner i vart fall jag en instinktiv motvilja mot en lagstiftning riktad mot de svagaste i samhället, även om dom inte råkar vara svenska medborgare.

Riktigt roligt blir det när personer, i avoghet mot mångkultur, multireligion och öppenhet i största allmänhet, börjar prata om att emigrera. Flytta till ett land som inte har så många utlänningar. Flytta till ett land där man tar seden dit man kommer.

I Sverige börjar det bli lite si och så med sederna. Av tradition har vi i det här landet inte brukat bry oss så mycket i hur människor lever. Det håller på att bli en förskjutning. Allt mera synpunkter på att människor från främmande länder inte riktigt ser ut som vi eller riktigt lever som oss. Men djävulen ta dom om dom firar midsommar som en riktig svensk; byxorna halvt ner över arslet och spy i rabatten.  

Om nu dessa individer, som tycks avsky mångkultur, multireligiositet och ett tolerant samhälle väjer att dra (jag skulle tycka det vore befriande), så hoppas jag att dom inte väljer Polen eller Ungern.

Där finns redan tillräckligt med nationalistiskt elände.