Po Tidholm engagerar

I kväll sänds det sista avsnittet av ”Resten av Sverige”. Jag kan bara rekommendera att se programmet. ”Resten av Sverige” är en dokumentärserie, som handlar om landet utanför storstadsområdena. De två första programmen handlar om bilden av landsbygden, medan det tredje är mera lösningsinriktat. Programserien finns tillgänglig på SVT Play (även tredje programmet före sändningsdag).

 

Bild från SVT, länk ovan

Po Tidholms dokumentär ger naturligtvis inga färdiga lösningar för landsbygden, men många tankar, och kommer förhoppningsvis utgöra en god grund för en intressant framtidsdebatt. Tidholm var även tvingad att kraftigt begränsa innehållet för att hålla sig inom ramen för tre timmar.

Kritiska röster har hörts. Maud Olofsson talar om att SVT bara släpper fram ”socialister” när landsbygden ska skildras. Sakine Mandon talar om förutsägbart vänstertugg. Hög nivå på kritiken alltså.

Först till den löjliga beskrivningen ”vänstertugg”. Mycket av problemen utanför större befolkningscentra handlar om tillgänglighet till myndigheter och offentlig service, och infrastruktur. Saker som oftast ligger utanför den så kallade marknadens kompetensområde. Det kallas inte socialism när trafikplanerarna rynkar sina pannor när trafiksituationen i Storstockholm ska lösas. Det är heller inte socialism när en rimlig logistik ska tillgodoses i Sveriges mera avlägsna delar.

Maud Olofsson bygger sin kritik på något de flesta, av landsbygdsfrågor intresserade, redan vet: Den stadsnära landsbygden lever, i de flesta fall, i högönsklig välmåga, främst som utgångsläge för pendlare. (Skrev om detta i februari.)

Jag hoppas, nu efter programmet, att även lite mera hardcore marknadsliberaler börjar ta landet bortom allfarvägarna på allvar och presentera en vision för hela Sverige. Och då inte bara tyckande, utan även förankrat i den forskning som finns. (Po Tidholm intervjuade många forskare som exempelvis kulturgeografer och statsvetare, och dessa finns som sagt inte på handels.)

En stor styrka med dokumentärserien är att Po Tidholm inte väjer för att lyfta fram de inneboende konflikter som finns. Exempelvis mellan råvaruuttag och turism. Något som jag tror kan bli starten på en mera fruktsam dialog.

En intressant detalj i serien var intervjun med en ung kvinna som flyttat från Gällivare. Hon såg ingen framtid där, och hade inte mycket till övers för jakt och skoteråkning. I serien togs även upp filmvärldens skildring av stereotyper på landsorten, bland annat filmen jägarna. Nja, det odlas en machokultur inom vissa grupper på landsbygden, och frågan är hur mycket detta påverkar unga kvinnors utflyttning. Jag skulle vilja se mera genusanalys av flyttströmmarna.

Av naturliga skäl lyfts Norge fram som lite av ett föredöme i landsbygdspolitiken. Inte minst jordbrukspolitiken. Den delen känns inte så realistisk. Det finns ingen möjlighet för Sverige att återgå till tullar och protektionism. Och jag är tveksam till om Norge i längden kan fortsätta med den politiken.

Återbäringen från naturresurser som exempelvis vattenkraft och mineral är intressant och tankeväckande. Är det kanske så vi måste göra för att få delar av vårt avlånga land att fungera?

Låta naturresurserna bestämma, typ marknaden, vilka delar som ska leva vidare.