Regionalpolitik – Norge är inte Sveriges väg

Norge framhålls ofta som ett föredöme när det gäller regionalpolitik, men även om jag ser likheter, så anser jag skillnaderna vara så stora, att det mesta inte är tillämpligt i Sverige.

Inte minst geografiskt är skillnaderna enorma. Sverige har, liksom Norge, områden längs kusten som är levande och för det mesta expansiva. Den som åker tio mil in i landet i Norge måste för det mesta passera en gränskontroll mot Sverige. Den som åker tio mil in i landet i Sverige, har 20 mil kvar … Denna skillnad i geografi är minst sagt utmanande när det gäller regionalpolitik.

 

Den geografiska utmaningen för Sverige anser jag vara enorm.

Norge har ett EES-avtal där landet har kunnat skydda jordbruket genom tullar, som hållit priserna uppe. Detta tillsammans med att den norska oljeindustrin varit löneledande har skapat ett mycket högt kostnadsläge i Norge, som kommit bönderna till del. Olja och gas svarade för två tredjedelar av exportintäkterna 2006.

I längden är det naturligtvis inte hållbart med protektionism i form av tull på produkter som importeras från handelspartners. Jag bor i Grycksbo, där Arctic Paper är helt dominerande, och mycket beroende av export. Skulle Sverige börja tullbelägga livsmedel, som importeras hit, skulle med stor sannolikhet dessa länder i samma stund fundera på varför dom ska importera finpapper utan tull. (Arctic Paper har det jobbigt, men det beror på minskande efterfrågan.)

Det vore också fullständigt uteslutet att kraftigt höja matpriserna, utan kraftiga löne- och bidragshöjningar.

En bidragande faktor till att hålla landsbygden levande i Norge är att det många gånger medföljer en boplikt för att få förvärva en fastighet, än så länge i alla fall. Ett komplicerat system som inte sällan leder till angiveri och osämja. Även om lagen tjänar sitt syfte.

Ett system med differentierade sociala avgifter (arbetsgivaravgifter) finns i Norge. I Oslo är avgiften 14 % på lönesumman, uppe på Finnmarksvidda ingenting. Dock måste alla betala 18 % på lönesumman, varför den delen måste läggas till vid jämförelse mot Sverige.

Återbäringen från vattenkraften (Bygdepengen) sneglar många svenska vattenkraftskommuner mot med lystnad. Det förstår jag. Några av Sveriges fattigaste kommuner skulle bli de rikaste, om de skulle få en återbäring från uttaget av naturresurser. Dock hjälper det inte hårt ansatta kommuner som saknar naturresurser. Och dessa ingår även i ”Resten av Sverige”. Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner har visserligen ett geografiskt avgränsat förslag för en utjämning, men det hjälper knappast kommuner söder om Dalälven.

Vad tror jag själv?

Inte mycket på den norska modellen, eller i vart fall mycket lite. Det gäller att hitta en väg som passar svenska förhållanden, inte norska.

Först och främst tror jag att samhället måste satsa på infrastrukturen, fungerande bredband och mobiltelefoni. Här har myndigheterna varit flata. Ett antal mobiloperatörer fick rätten att bygga ut 3G-nätet mot att se till att det fanns täckning i hela landet. Detta har inte uppfyllts.

Det är helt nödvändigt att personer som vill satsa i glesbygd får möjlighet att låna kapital för detta, även för att bygga ett bostadshus. Vill inte marknaden måste det bli en uppgift för samhället.

Glesbygden behöver fler driftiga människor. Annars återstår för siste man att släcka lyset. Här tror jag på individuella åtgärder, inte någon allmän differentiering. Ett system vore att den som väljer att satsa får en successiv avskrivning av studielånet. Att en ungdom som flyttar till ett jobb i dessa områden får hjälp med körkortet (nog en nödvändighet om hemtjänsten ska fungera) skulle med säkerhet kunna locka fler till att pröva något nytt.

Sedan får vi inte glömma att det faktiskt görs en hel del bra regionalpolitiska satsningar i det här landet.

Men det finns ett antal hämskor som jag tror vi måste åtgärda.