Tur att detta centerförslag stoppades

Jag var själv naiv som CUF:are, och tänkte mig ett tryggare och bättre samhälle om vårdnadsbidraget infördes. Så blev det inte, och det är jag glad för i dag.

I dag kan jag inte se vårdnadsbidraget som någonting annat än ett sätt att lura bort kvinnorna från en arbetsmarknad dom kanske aldrig sedan kan komma tillbaka till. Och att samhället skulle bli tryggare med ett vårdnadsbidrag får hänföras till rent önsketänkande. Det finns absolut inget stöd för den teorin. Snarare tvärtom.

Av Mutxamel - Eget arbete, Wikimedia

Erfarenheter från Norge (som har avskaffat bidraget) och Finland visar att det främst är lågutbildade kvinnor, som från början har svårt att komma in på arbetsmarknaden, som har utnyttjat bidraget. Etter värre blir det efter. Det låter hårt att säga, men att vara hemma med en lågutbildad förälder är ingen bra start i livet. Undantag finns naturligtvis, men det motiverar inte att samhället ska uppmuntra hemmafrusystemet.

På det personliga planet är vårdnadsbidraget en fälla till ett mer eller mindre livslångt beroende av en partner.

Samhällsekonomiskt är vårdnadsbidraget betydligt värre än vad det ser ut vid en första anblick. Luras kvinnor bort från arbetsmarknaden minskar naturligtvis sysselsättningsgraden, alltså andelen av den arbetsföra befolkningen som arbetar. Utöver det minskar inte bara arbetskraftsutbudet, utan även utbudet av arbetstillfällen. Och därmed BNP.

Jag erkänner att jag hade problem i diskussionerna kring vårdnadsbidraget, när jag som CUF:are var ute på skolpresentationer i början av 80-talet. Dessa svårigheter berodde naturligtvis på att jag skulle försöka motivera ett uselt förslag, och detta genomskådade eleverna.

Opinionssiffrorna ljuger inte

Erfarenheten visar att opinionssiffrorna stämmer förvånansvärt väl överens med valresultaten, så det finns all anledning att ta dessa siffror på allvar även icke valår. Sverigedemokraternas höga siffror, för närvarande mellan 15-20 % brukar bortförklaras med att folk är trötta på etablissemanget, och inte alls är några rasister eller sympatiserar med fascistiskt tankegods.

Nähä, så Sverige skulle vara immunt mot de ibland mycket starka strömningar som drar som en löpeld genom Europa? Det är nog dags att vakna, och inse vilket tankegods vi har att göra med. Det som sker i Polen och Ungern är inget annat än grova inskränkningar i demokratin. Turkiet är ett totalitärt land. I Österrike vann en ökänd extremnationalist första omgången i presidentvalet. Nationella Fronten i Frankrike skördar triumfer. Och det finns fler exempel.

Men i Sverige, här vinner SD minsann bara röster på att människor tröttnat på de etablerade politikerna. Fan tro’t …

Det är snarare så att många väljare tröttnat på just demokrati.

Överdriver jag? Nej, jag ser ingen annan rimlig förklaring till att väljare börjar sympatisera med ett parti som mer eller mindre rakt ut säger sig vilja avskaffa pressfriheten. Helgar det bara medlen är det OK med politisk styrning. Även myndigheter ska i framtiden följa Sverigedemokraternas politiska vilja, något som förutsätter brutala förändringar av grundlagen. Det här är inte ett demokratiskt parti. Ett demokratiskt parti ser inte regeringarna i Ungern och Polen som föredömen.[i]

I strikt vetenskaplig mening är inte Sverigedemokraterna något fascistiskt parti. I en intressant artikel i Forskning och Framsteg redogör ett antal forskare för sin syn på SD:s ideologiska hemvist. Problemet med SD är dock inte vad dom i dag säger i sin hjälpligt polerade kostym. Problemet är vad dom skulle ta sig till i händelse av majoritet.

Jag har stött på människor som beklagar SD för att dom har så mycket knäppgökar som förstör för partiet.

Skulle inte tro det …

De här så kallade knäppgökarna är inga knäppgökar i SD-sfären. Tvärtom är det en del av livsnerven i partiarbetet. Ett slags nätets brunskjortor som bildar opinion genom att sprida selektiva ”nyheter” (inte sällan flera år gamla), halvsanningar och ofta rena lögner på olika sociala medier. Understödda av nyttiga idioter som sprider uppgifterna vidare, inte första hand för att de kan vara sanna, utan med en förhoppning om att det som påstås är sant.

De här nätets brunskjortor är öppet understödda av SD:s informationsapparat. Dit hör utöver nättidningar som Samtiden, Nya Tider, Nyheter i Dag med flera, även sajter som Avpixlat och ett antal privata bloggare.

Utöver desinformation även personförföljelse av offentliga personer, journalister och till och med forskare. Inte sällan övergår personförföljelsen i rena hot.

Trots att det för varje demokratiskt sinnad politiker (ni märker hur dumt det låter, men dessvärre …) borde vara en självklarhet att hålla rent mot den här typen av ”opinionsbildning” är det ändå inte det.

Johan Norberg, Metro

Det finns som Johan Norberg lyfte fram i september förra året en hel del brunt ogräs i den borgerliga rabatten (finns förvisso också i vänsterns odling). Vissa politiker och opinionsbildare försöker normalisera ett parti som definitivt inte kan sägas arbeta enligt demokratiska principer.

Med rötterna i centerpartiet är centern det parti jag bäst känner, och jag måste säga att jag högaktar partiet för dess sätt att hålla rågången mot diktaturkramare av diverse olika slag.

Men, och det är ett otrevligt men, det finns perifera grupper inom centern som inte håller någon rågång alls. Bland annat en suspekt grupp på FB, som inte bara argumenterar för att SD ska betraktas som ett normalt parti, utan till och med har SD-skribenter som aktiva medlemmar i gruppen. Så långt har det gått i gruppen att det öppet försvaras att (f.d.?) centerpolitikern Anneli Sjöberg deltog som talare i en demonstration tillsammans med rena nazister.

Som sagt, opinionen ljuger inte. Och den säger att en långt ifrån försumbar andel av väljarkåren föraktar demokrati.

---

[i] Överhuvudtaget är det väldigt tyst från svenska politiker om händelseutvecklingen i de här länderna. Regeringen säger inte mycket, oppositionen säger heller inte mycket, men Sverigedemokraterna hyllar som sagt utvecklingen. Trots, eller kanske tack vare den bitvis grova antisemitism som frodas.

Medicin, naturläkemedel och en hel del bluff och båg

Jag hör till den nyfikna typen av människor, får jag ett recept av doktorn vill jag veta vad medicinen innehåller.

Först och främst så finns det en anledning till varför läkaren skriver ut en medicin mot de symptom som jag för tillfället uppvisar: Medicinen har i kliniska försök visat sig ha effekt. Det är kravet för att benämnas läkemedel.

Kliniska försök är ingen enkel procedur. En stor försöksgrupp får läkemedlet och en lika stor grupp får typ sockerpiller. Ingen i försöksgrupperna vet vad de fått preparatet eller inte. Detta för att ta reda på om den nya medicinen är mera verksamt än kanske det starkaste universalpreparatet som finns: Placebo och tron på att det preparat man tar hjälper.

Skolmedicinen utgår från placeboeffekten. Alternativmedicinen (ett dåligt ord, alternativ är det förvisso, men ingen medicin) låtsas inte om den. Står det i en annons att sex av tio tycker att besvären lindras med hjälp av huggormsgaddar och fladdermusvingar saknas det viktigaste av allt: Jämfört med vaddå? Själv brukar jag använda konjak. Och jag har hört att det hjälper …

Naturläkemedel är något helt annat än alternativmedicin, och inget som ska användas för självmedicinering.

Älggräs innehåller salicylsyra. Bild: Ivar Leidus – eget arbete Wikimedia

Jo, några preparat finns det som kan fixas till utan större risker. Älggräs eller vide (barken) är exempel på sådana örter. Dessa innehåller salicylsyra, som är verksamt mot feber och smärta.

Men det är bättre att köpa Treo som innehåller acetylsalicylsyra. Det visade sig nämligen att naturläkemedel extraherade ur vide eller älggräs inte var speciellt bra för magen. Lösningen blev att kemiskt förändra salicylsyran, lägga till en acetylgrupp, och få ett för magen skonsammare preparat. Men med samma verkan mot feber och smärta (mot viss form av smärta är det till och med mera verksamt än morfin).

Väldigt många av de läkemedel som vi hämtar ut på recept från apoteket är från början naturläkemedel.

Opiumvallmo är ursprunget till många riktigt potenta läkemedel, och definitivt inget för egna experiment. Dessutom olagligt. En hostmixtur med riktigt gamla anor är Opiumdroppar, men med starkt narkotisk effekt. Även i detta fall blev kemin lösningen. Morfinmolekylen, som är verksam mot hosta, kompletterades med en etylgrupp och blev etylmorfin (Cocillana). Försumbar narkotisk effekt, men lika stark påverkan på hostcentrum i hjärnan. De flesta läkare har dock på senare tid börjat använda andra preparat mot hosta.

Hostmedicinen Mollipect är också intressant. Den innehåller efedrin som utvinns ur efedrabusken som växer i Kina. Preparatet är luftrörsvidgande och dopningsklassat så det skriker om det. Många idrottare har åkt fast för efedrin. Källan har ibland varit kosttillskott från någon hälsokostbutik. De här butikerna vet ofta heller inte vad de säljer.

Andra mycket viktiga läkemedel är hjärtmediciner baserade på fingerborgsblomman, Digitalis purupea. Definitivt inget för privata experiment. Inte heller liljekonvalj, som har liknande effekter.

Så visst finns det naturläkemedel att tillgå, men dom finns på apoteket och oftast mot recept. Det som marknadsförs som alternativmedicin har samma effekt som placebo.

I stället för dyr placebo kan jag mot en rimlig ersättning (ja, jag är medveten om att det faller under kvacksalverilagen) ordna samma verkan med exempelvis ”Vilappaskott”. Alltså att ladda en bössa med lite silver och skjuta över den sjuke. Alternativt läsa Fader Vår baklänges.

För det har ungefär samma effekt.

Fotnot: Jag har i texten inte länkat till fakta om läkemedel eller växter. Uppgifterna är enkla att googla fram för den som vill veta mer.

Mångkultur är Sverige

Sverige är inte på något sätt förskonat från de nationalistiska strömningar som grasserar i exempelvis Turkiet eller en del av de forna Östländerna. Även här finns det politiker, och även partier, som kryptiskt uttrycker att svensk kultur och svenska traditioner ska värnas. Ibland utskrivet, alltid underförstått, värnas mot främmande influenser.

Detta är naturligtvis rent struntprat. Enda sättet hävda att Sverige inte är mångkulturellt är att förneka allt som byggt upp det svenska kulturarvet. Svensk kultur är en smältdegel och ”cross over”, även nedsippring, med allt som Sverige någon gång kommit i kontakt med. Ibland genom hastiga förändringar, ibland långsamt, men alltid i en rörelse framåt.

Kultur och tradition kan inte styras av myndigheter eller politiker. Samhället kan underlätta för folkrörelser och organisationer att bedriva kulturaktiviteter, men inte styra eller hålla under armarna. Paradoxen är att traditioner tynar bort och försvinner om dom inte förnyas. Så är det med allt vad vi kallar för traditioner, som jul, lucia, midsommar, valborgsmäss, raggarträffar etc. Nationaldagen kom som ett påbud från regeringen och har aldrig fått status som tradition, så den kan vi lämna därhän.[i]

Från Wikipedia

Traditioner försvinner, nya tar dess plats, ungefär vad som kan förväntas i en levande kultur. Och när skulle våra traditioner börjat bevaras mot främmande nymodigheter? När mungigan hotades? Nu fanns det säkert även människor på medeltiden, som såg ner på nymodigheter och manade till kamp för mungigans status. Men till ingen nytta, musiken förnyades även då.

Folkmusiken är ett lysande exempel på både influenser utifrån och nedsippring, alltså att allmogen tog till sig de högre ståndens musik. Inte minst hälsingepolskorna bär tydliga drag av barockmusiken. Folkmusiken dör inte, det är därför den ofta kallas världsmusik. Och så länge som folkmusiken förnyas finns det också plats för det vi kallar det traditionella.

Midsommarfirandet är speciellt, särskilt i Dalarna. Denna tradition fick draghjälp av målare som Anders Zorn och Carl Larsson, som målade ett slags mallar för hur firandet skulle gå till.

Den delen av midsommarfirandet, resningen av stången, har inte ändrats mycket, däremot firandet runt omkring, inte minst maten, från sill till grillfest, typ. Själva stångresningen har i mångt och mycket gått från att vara folklig högtid till en uppvisning för turister. En kulturyttring som drivs av kommersiella skäl för att dra det till sin spets. Men inte speciellt folkligt.

Raggarkulturen, som jag tror är den starkaste folkliga kulturyttringen i Dalarna, börjar få några år på nacken. För ett halvt sekel var det ett nytt inslag som många äldre svor över. Fast inte i kyrkan … Klarar raggarkulturen 50 år till? Tveksamt. Den senaste nytändningen kom med Eddie Medusa, och det är ett tag sedan. Det får inte bli för mycket nostalgi i en tradition.

Den kanske mest främmande traditionen som anammats är Halloween, vare sig vi tycker om det eller inte. Men till skillnad från raggarkulturen, som även den var omstridd, spelade handeln en nyckelroll för att etablera firandet. För att befästa traditionen krävs däremot att den anammas av gemene man. Kanske på bekostnad av någon annan tradition.

En sådan hotad tradition är den mycket amerikanska svenska lucian. Jo, lucia är till stora delar inget annat än en skönhetstävling, låt vara med särk. Och det funkar inte så bra i dag med skönhetstävlingar, för att uttrycka sig krasst. Sedan får väl folk oja sig över att den här faktiskt ganska osvenska traditionen tynar bort. En tradition måste ha folklig förankring.

Vissa traditioner får en nytändning av att de anammas av nya svenska medborgare, andra traditioner tar vi kanske till oss. En inte alltför kvalificerad gissning är att vi inom några decennier allmänt kommer äta baklava i samband med avslutningen av muslimernas fastemånad. Med lika lite religiös symbolik som att julen är kristen. Baklava är gott, det räcker som skäl.

Slutsatsen blir att svensk kultur och svenska traditioner i högsta grad lever. Några försvinner, andra kommer åter. Snart är det valborg. Hur det blir med valborgsmässofirandet i framtiden vet vi inte, men för tillfället känns traditionen ganska trött utom i studentstäderna.

Och i så fall kommer en annan tradition i dess ställe.

---

[i] Nationaldagen KAN få betydelse om den utvecklas till en tradition för att välkomna nya svenska medborgare. Annars ser det mörkt ut.

Handlar kampen mot hedersförtryck om islamofobi?

Det sorgliga svaret är att den till stora delar gör det. Problematiken är sedan länge känd, och startade inte med flyktingvågorna från länder med muslimsk kultur. Däremot lyftes hederskulturen upp på bordet först när chansen fanns att göra kopplingen till islam. Detta är inget annat än islamofobi, och detta riskerar att kampen mot hedersförtryck blir en halvmesyr.

Gruppen syrianer/assyrier/kaldéer började anlända redan i slutet av 60-talet och är en av de större invandrargrupperna i Sverige, upp mot 120 000 personer i dag. Hederskulturen har varit känd i den här gruppen hela tiden, men få har brytt sig. Kanske för att dom är kristna, och i övrigt väl integrerade i landet (föga förvånande då de varit länge i Sverige).

Bild från artikeln, länk nedan.

Assyriska ungdomsförbundet har lyft, och arbetar med, frågan (debattinlägget är från 2013). Utan påtryckningar från samhället tog det alltså ett antal decennier innan den här gruppen själv lyfter hederskulturen till offentlig diskussion. Jag har väldigt svårt att förstå det något yrvakna intresset för hedersproblematiken hos opinionsbildare och politiker. Eller inte …

Det har sedan 2010 funnits en advokatfirma som specialiserat sig på hedersrelaterade fall. Den finns i Södertälje. Grundaren och Vd:n Elisabeth Massi Fritz, som själv är syrianska, tilldelades det första Karin Söders minnesstipendium 2016.

Hedersrelaterade brott förekommer bland irakier, assyrier/syrianer, romer, greker, forna jugoslaver – ja, jag kan räkna upp hur många grupper som helst. Det betyder naturligtvis inte att alla som lever inom den kulturen utsätts för hedersrelaterade brott men en alltför stor grupp gör det. Elisabeth Massi Fritz

Det finns alltså en hel del kunskap om hederskulturer i Sverige. Problematiken är vare sig ny eller koncentrerad till någon enskild grupp. Tråkigt nog refereras inte till denna kunskap, än mindre tas den till vara, detta hade behövts i en tid när alltför många politiker och opinionsbildare likt zombier kryper fram från gömslena. Inte minst populisten Jan Björklund.

Och glöm för allt i världen inte bort de tusentals kvinnor som varje år måste söka trygghet på olika kvinnojourer.

I skuggan av Kaplan

Så har då Mehmet Kaplan avgått. Vi kan inte ha svenska politiker i ansvarig ställning som inte håller rent mot extremnationalister. Att jämföra Israels förtryck av palestinierna med förintelsen är smaklöst, historielöst och oacceptabelt.

Det sistnämnda är en jämförelse som jag dessvärre ibland hör. Israels ockupation av palestinska områden jämförs med Tysklands agerande under andra världskriget. Sådant som folk hasplar ur sig utan att tänka. Påståendet är lika oacceptabelt för det.

Möjligen beror det på historielöshet, eller på att begrepp som fascism och nazism håller på att urvattnas, och därmed ett förringande av gärningarna. Jag har i debatten stött på att miljöpartiet mer eller mindre klassats som eko-fascister, inte av någon av de större tänkarna men inte mindre osmakligt för det, och respektlöst mot alla dom drabbats av verklig fascism. Jag är heller inte imponerad av de olika Hitlerparodier som florerar på nätet. Skrattet, i den mån det är roligt, fastnar i halsen, nedtryckt av den historiska verkligheten.

Dessvärre lever vi en tid där den slumrande antisemitismen blir allt mer accepterad. Polen får representera ett skräckexempel, vart är Europa på väg? En framtid med munkavle på journalister, oppositionella och till och med forskare? Detta i ett EU som skapades efter andra världskriget, därför att det aldrig någonsin skulle upprepas.

I Sverige har vi även tidigare haft fall då islamister med usel demokratisyn (främst grundat på samröre med öppet antisemitiska individer) befunnit sig i det svenska politiska systemet. Sossarna förefaller, om än efter stark press, ha klarat sig någotsånär helskinnade. Moderaterna har inte varit lika stringenta, se fallet Waberi.

Det finns en svårighet i att diskutera avarter inom islam, utan att kidnappas av diverse extremnationalistiska grupperingar. Alternativt beskyllas som islamofob. Min definition av en islamofob är en person som ser slöjan som en symbol för kvinnoförtryck. Det finns många bra exempel på kvinnoförtryck. Slöja är inte ett av dessa.

Det finns många ledamöter i Sveriges riksdag som vare sig håller rent mot antisemitismen eller håller demokratins fana särskilt högt.

Det kändes som en svart komedi när Sverigedemokraterna skulle begära misstroendevotum mot Mehmet Kaplan.

Ett parti som medvetet valt att samarbeta med extremnationalister och/eller öppna antisemiter i Europaparlamentet. Ett parti som via sitt husorgan försöker legitimera en nazistinfluerad mobb bestående av ofta grovt kriminella i form ”Soldiers of Oden”. Vägrar länka eländet, men se bild ovan.

Det finns mörka moln på den svenska demokratiska himlen, men jag är cyniker och optimist på samma gång. Jag tycker att turerna kring Mehmet Kaplans var välgörande, och hoppas att hans avgång nu en gång för alla gör att det blir slut på tassandet. Politiker och opinionsbildare ska hålla rent gentemot antisemitism och ickedemokratiska personer och organisationer.

I detta ingår att de enskilda politiker som försöker normalisera Sverigedemokraterna, eller än värre nazisterna i ”Soldier of Odin”, fullständigt marginaliseras. Sådana finns dessvärre.

Älskar den svenska vården

Nej, ovanstående rubrik är inte det minsta ironisk. Bara en spontan känsla av vad känner för personalen som arbetar i vårdyrket, eller på något sätt ansvarar för densamma.

För någon dag fick jag ett telefonsamtal angående en bekant till mig, som blivit inlagd på sjukhus, igen. Samtalet rörde att vården ville ha bakgrundsinformation till bekanten. Bara därför att jag var uppsatt som vän till honom.

Förra gången han blev inlagd larmade jag själv vården. Han klarade sig inte själv. Han levde i total misär. Till problematiken hör att personen i fråga är en aning folkilsk när det gäller omsorgen om honom. Han vill helst inte ha med hemtjänsten att göra, även om behovet är stort.

Personen har inga släktingar nästgårds, dottern bor utomlands, inga som för hans talan. Svensk vård omsorg tar ändå ansvar, annars skulle dom inte ringt mig. Jag tycker att det är stort.

En känsla av skam infann sig när personen som arbetade med personen tackade mig för att jag gjort så gott jag kunnat.

Jag är inte det minsta stolt över att i princip bara gjorde vad som är min skyldighet som medmänniska.

Däremot otroligt stolt över att leva i ett land med en professionell vård som vårdar och tar ansvar även för människor som kanske inte är så lätta att ha att göra med.

Bild från http://www.bewaintraf.com/trygg-och-saker-sjuktransport-till-och-fran-vardinrattning/