Separatism stärker ingen landsbygd

Journalisten och debattören Lotta Gröning ligger bakom en svårgripbar debatt om att norrlänningarna precis som skottarna skulle kräva att bli självständiga från Sverige.

Bakgrunden till utspelet är att Vattenfall av besparingsskäl vill dra in 40 tjänster i Jokkmokk, för att i stället koncentrera verksamheten till Stockholm. För Jokkmokk är detta oerhört smärtsamt, och för Vattenfall, som då sannerligen inte gjort sig känt som ett bolag med ansvarsfull ekonomi, en piss i havet. Och med tanke på att Jokkmokk är en kommun med enorm betydelse för Sveriges energiförsörjning även oerhört provocerande.

Jag blir dock inte klok på om Gröning menar allvar eller bara är ute för att mucka. Bakgrunden till Skottland krav på självständighet från Storbritannien är väl känd. Skottland vill inte vara underlydande till ett Storbritannien som är på väg att lämna EU. Skottarna har inget intresse av att tillhöra ett imperium som inte längre existerar. Skottland vill vara en del av ett öppet Europa. Lotta Grönings hänvisning till Skottland saknar alltså helt relevans i fallet Norrland.

Lotta Gröning lyfter fram Jokkmokk som exempel på utarmningen av Norrland, underförstått att verksamheten i kommunen styrs från Stockholm. Riktigt så enkelt är det inte. Vattenfall styrs av ledningen för Vattenfall på ägardirektiv från regeringen. Så kommer det att vara även om regeringen placeras i någon av Norrlands kustlands större städer.

Tar vi exemplet Jokkmokk, och det finns många sådana små inlandskommuner, så måste den näsvisa frågan ställas: På vilket sätt kommer tillvaron att ändras för dessa kommuner om regeringen placeras i exempelvis Luleå? Kommer förutsättningarna att ändras alls? Det är en himmelsvid skillnad på villkoren för inlandskommuner kontra expansiva kustkommuner.

Lotta Grönings utspel har inget med ”Hela Sverige ska leva” att göra. Inte ett dugg. Det finns många kommuner som kämpar för sin överlevnad, och som inte alls ligger i Norrland. Utspelet andas separatism.

Det kommer krävas mycket för att vända utvecklingen i avfolkningskommuner. Och det är knappast separatism som är ens en del av lösningen. Däremot mycket nytänkande och borttagande av ideologiska skygglappar.

Några förslag och tankar:

Viktigast för avfolkningskommunerna tror jag är att knyta till sig, som nya medborgare, de flyktingar som placerats. Det är en illusion tro att födelsetalen skall vara tillräckliga. De kommuner som kommer överleva är de som orkar knyta nya människor till sig.

Det är inte rimligt för en liten kommun med några tusental invånare att ensamt bära kostnaderna för tunga kommunala förvaltningar. Antingen måste kommunerna börja dela dessa förvaltningar, alternativt slå samman kommuner. (Sammanslagningar skulle kunna kombineras med nämnder för de gamla kommundelarna för att säkra den lokala förankringen.) Att fortsätta som i dag innebär i praktiken inte något annat än att dränera kassan på pengar som skulle kunna använts bättre.

Lagen om valfrihet (LOV) har potential att ställa till ett elände för glesbygdskommuner inom främst hemtjänst. Statsmakten måste tillse att kommunerna får självbestämmande värt namnet. En glesbygdskommun som organiserar hemtjänsten måste ha garantier att varje besök och varje kilometer samordnas på bästa sätt. Utgå från att det är billigare att organisera hemtjänsten i de tätbebyggda områdena, men att dessa extra resurser måste till för att säkra omsorgen i periferin. Annars blir det tvångsförflyttning.

Samma med friskolor. En kommun måste ha rätt att ta ställning till om en friskoleetablering negativt påverkar barnens tillgång till en kommunal skola inom rimligt avstånd.

Tillgång till kapital för investeringar och byggande är viktigt även på landsbygden. I dag är situationen erbarmlig. Hur det ska lösas har jag ingen aning om, men vare sig banker eller marknad kommer att lösa den frågan. I vart fall inte frivilligt.

Sedan kan ju den som vill i stället diskutera Norrlands självständighet.