Svensk landsbygds självskadebeteende

Jag vet att rubriken är negativ. Jag har läst för många inlägg, varit med i grupper på Facebook och sett för många ”kapade trådar” av personer som valt att odla loserstämpeln, för att jag ska kunna ignorera denna den mörka delen av landsbygdsdebatten. Mer om det längre ned.

Den svenska landsbygden är inte döende. Det finns problem men mera möjligheter, inte minst människor med kreativitet och uppfinningsrikedom. Medborgare som förmår att väva samman det offentliga samhället med den ideella sektorn, en nödvändighet när befolkningsunderlag och ålderskurvor går åt fel håll.

Jag ser fram emot Po Tidholms dokumentär ”Resten av Sverige” som ska sändas i SVT inom kort. Påannonseringen är lovande:

Svenskarna vill ha en idyllisk landsbygd att åka till på semestern. Men få kan eller vill bo där året om. I dokumentärserien Resten av Sverige berättar journalisten och författaren Po Tidholm om en landsbygd i förändring och träffar människorna som envisas med att bo där. På gott och på ont.
Vi lever med två motstridiga bilder av landsbygden. Å ena sidan en idyll dit man kan dra sig tillbaka och leva enkelt, finna sig själv och ägna sig åt skapande. Å andra sidan rena undergången. Avfolkning, rasism, vargjakt och arbetslöshet.

Den landsbygd som fanns när jag växte upp, eller ens bokstavligt gårdagens, finns inte längre. Den kommer aldrig att komma tillbaka. Att hålla fast vid någon slags kollektivnationalistisk folkhemsnostalgisk syn på utvecklingen är enbart kontraproduktivt.

Landsbygd är heller inte något enhetligt begrepp. Det är exempelvis en enorm skillnad på storstadsnära landsbygd och resten. En levande landsbygd kräver också ett väl fungerande befolkningscentra för omsorg, service och handel.

Utmaningen för landsbygden, jag räknar även de flesta bruksorter hit, är att det dör fler än det föds, och att inflyttningen är låg. That’s it.

Det är en kärnfråga som Po Tidholm tar upp:

Många avfolkningskommuner har fått nytt hopp i och med den senaste flyktingvågen. Men kan de övertala de nya invånarna att stanna i sin bygd? Finns den politiska viljan att skapa möjligheterna för det?

Hur bisarrt det än kan låta finns högljudda invändningar mot detta resonemang.

Alltför många som stannar kvar i bygden eller bruksorten är unga män utan vare sig utbildning eller framtidstro. Som inte vill ha några främmande människor eller kulturer i sin närhet, och som också talar öppet om det. Dessvärre måste vi erkänna, att i det här fallet, så är en del av dom som stannar kvar i bygden, ett större hot mot landsbygden är dom som flyttar ifrån densamma.

Vid otaliga tillfällen när jag varit inne på olika debatter som rör landsbygden så är det första som slår mig bitterheten. Inget jävlar anamma, inga egna förslag, ingen vilja att lyfta fram möjligheter. Närmast tvärtom. Att lyfta fram möjligheter skulle ju innebära att själv tvingas till nytänkande.

I debatterna dyker det upp påståenden som att myndigheterna vill byta ut landsbygdens folk mot invandrare. Att det är landsbygden som får betala för massinvandringen. Att massvandringen kommer när hyllorna i Coop gapar tomma! Att det snart blir vardag med gruppvåldtäkter. Dessvärre även inom grupper med, om än suspekt, koppling till centerpartiet.

Som en våt filt över argumenteringen ligger konspirationsteorin ”Eurabia”, att islam är hotet, att Sverige ska tas över av ungefär fem procent medborgare som har ursprung i muslimska länder. Artiklar ofta upp till tio år gamla sprids, utan krav på relevans i sammanhanget, bara de kan påverka synen på islam negativt. Händelser, företeelser och kommentarer som framställer muslimer i dålig dager sprids utan att blinka, utan någon som helst källgranskning.

Det kanske inte är så många, som arbetar på det här sättet, men högljudda, och dom dyker upp i många sammanhang där framtiden för Svensk landsbygd diskuteras. Och oftast får stå oemotsagda. Ett kvitto på att åsikterna blivit accepterade som allmängods.

Ungefär som när en trasig människa sitter och gör sig själv illa med ett rakblad.