Avfolkning och loserstämpel

Sverige är i dag inne i en snabb urbanisering, där många människor, främst yngre söker sig in till tätorter och städer, ofta storstäder.  Arbetslösheten ökar hos de som blir kvar, småorter och bygder drabbas hårt av ”braindrain”; entreprenörerna flyttar. Lite överdrivet naturligtvis, men sanningen drar åt det här hållet.

 

I mitt resonemang utgår jag från Rön från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU): Vargen påverkar jakten – men inte markpriset tillsammans med valresultaten från riksdagsvalet 2010.

 

Det forskarna på SLU noterat är att vargmotståndet är som störst i bygder som lider av avfolkning. Vargen blir en symbolfråga för den glömda, hotade bygden. Lite grann som ”Bögarnas fel” med Grotesco.

 

Det är också så att bygderna där vargen etablerat sig till stora delar är samma bygder som drabbats hårdast av urbaniseringen.

 

Varför flyttar då människor, främst ungdomar, från landsbygden? Knappast på grund av att vargen eller andra rovdjur hotar livskvalité eller existens. Snarare utbildning, se sig om i världen, ta ett steg till i den personliga utvecklingen. Kanske det till och med finns de som vill uppleva friheten att slippa en omgivning som har synpunkter på ens sätt att vara och leva.

 

Ett vanligt argument i vargdiskussionen är att där finns en klyfta mellan stad och land i synen på varg. Det som försvinner med denna polarisering, är vilka som är stadens innevånare: många är barn och barnbarn till landsbygdens folk!

 

I Ungdomsbarometern som presenterades för Jordbruksverket var den brutala siffran, att endast 8 % av ungdomarna som i dag bor på landsbygd hade som förstaalternativ att bo kvar.

 

Vilken är landsbygdsungdomarnas syn på rovdjur och biologisk mångfald? Delar ungdomen värdering med landsbygdens starka jägarlobby? Eller blir rovdjursfrågan ytterligare en klyfta mellan äldre och ungdom?

 

Ett annat kännetecken för avfolkningsbygderna (här håller jag mig till dalarna) är att det främlingsfientliga missnöjespartiet Sverigedemokraterna här har sina starkaste fästen. Falu Kommun är inget undantag, SD är starkast i de områden som har negativ såväl utveckling som prognos. Områden med minimal invandring.

 

Å ena sidan missnöjesröstning över krympande service och arbetsmarknad, å andra sidan ungdomar som vill pröva sina vingar och flytta till en tillväxtregion, kanske Malmö som av OECD rankas som världens fjärde mest innovativa stad. Kontrasten blir avgrundsdjup, och det blir inte så lite loserstämpel över de som stannar (lämnas) kvar.  

 

Det finns skäl att ta den här loserstämpeln på allvar, inte minst för personer som i olika konstellationer verkar för en levande landsbygd.

 

EU – ett medlemskap på gott och ont

Efter att bloggen en längre tid legat nere, är det nu ordning på ordbehandlingsprogram och dator, och här är ett nypremiärinlägg som har anknytning till EU-debatten.

 

EU – ett medlemskap på gott och ont

 

Men hur gott eller ont? Svårt att säga, men tiden före EU kommer aldrig att komma tillbaka. Definitivt inte den idylliska tid som det ibland talas om, men som aldrig existerat.

Frihandeln mellan unionens medlemmar, och vidhängande EES-länder är grundbulten i samarbetet. Frihandel är dock inte så enkelt som namnet antyder; länderna måste komma överens om vad som ska vara fritt.

Det är inte fritt att distribuera farliga produkter, vilket kräver att man kommer överens om vad som är farligt. Vilket kan vara nog så kinkigt …

Sådant här var länder som tecknade frihandelsavtal tvungna att komma överens om även före EU. Det lät dock inte så mycket från dessa förhandlingar eftersom dom helt enkelt var slutna. Ingen fick reda på något förrän papperna var undertecknade.

Leker vi med tanken att upplösa EU, skulle vi, förutsatt att vi vill ha ett varuutbyte länderna emellan, vara tvungna att på nytt börja med bi- och multilaterala förhandlingar, utan insyn. Byråkratin skulle svälla.

Ett EES-avtal som ersättning för EU-medlemskapet är kanske heller inte det bästa.

Inom EU har länderna även kommit överens om en social dimension som innefattar socialförsäkringar, tillsammans med en frihet att arbeta och studera över gränserna. Något annat är heller inte tänkbart i en allt mera föränderlig värld. Nordkorea är inget föredöme och järnridån förgången.

Nationalstaterna kommer att få minskad betydelse, och frid över deras minnen. Regionerna kommer i motsvarande grad att få ökad betydelse. I Sverige har vi mig veterligt tre gränsöverskridande områden till likaledes tre länder: Tornedalen, Jämtland/Tröndelag och Öresund. Statistiskt sett har jag ungefär 25 år kvar att leva, och jag tror det är tillräckligt för att uppleva regionalval som sträcker sig över nationsgränser.

En inrikespolitisk konflikthärd i EU-samarbetet är vad som brukar kallas detaljregleringar. Exempelvis frågor som rör Art- och habitatdirektivet och Vattendirektivet. Frågor som innefattar jakt och fiske …

Nej, det är inga detaljregleringar. Sverige har med möda varit med att förhandla fram gemensamma riktlinjer för miljö- och naturvård. Då är det inte speciellt snyggt att i efterhand börja körsbärsplocka enligt beställningar från olika intresseorganisationer.

Ärligare hade i så fall varit att tala om att Sverige inte vill ha någon gemensam politik som rör miljö och naturvård. Och ta den striden med miljöorganisationerna, gärna i god tid före EU-valet.

 

 

McIntyre och Yamal

Risken för att metan kommer att frigöras (hastigare) är väl det som orar mest när det gäller klimatförändringarna. I den arktiska tundran finns mängder med metan som frigörs i takt med att permafrosten tinar. På havsbotten ligger metan bundet i form av metanhydrat, som kan destabiliseras av att vattnet värms upp. En storm i kombination med varmt ytvatten exempelvis.

För det blir varmare, inte minst i Sibirien, bland annat Yamal, som den här artikeln behandlar. Oleg Anisimov, head of the department at the State Hydrological Institute, säger i artikeln att 30 kvadratkilometer land eroderar bort årligen, vilket skulle innebära att ishavet äter sig in med 20 meter varje år utefter Sibiriens 150 mil långa kust, naturligtvis mer på ett ställe, mindre på ett annat. En kombination av att istäcket krymper sommartid, samtidigt som permafrosten tinar och marken destabiliseras.

Det är ingen som helst tvekan, om att Arktis förändras, och blir varmare. Det är fullt naturligt. Mer växthusgaser som ändrar strålningsbalansen ger mera energi till biosfären, och ett varmare klimat. Detta gäller även Yamal, något som Keith Briffa mycket riktigt konstaterade i en temperaturrekonstruktion där Yamal ingick.

Detta gillades inte av Steve McIntyre. Han hade av okänd anledning kommit över en annan temperaturrekonstruktion, från ett närbeläget område som inte visade någon uppvärmning alls. Självklart tyckte McIntyre att den i stället skulle användas.

Steve McIntyre är mineralprospektör och har aldrig samlat material för en temperaturrekonstruktion. Däremot tycker han, vilka träd eller sediment som ska väljas i en rekonstruktion. Han är även flitig när det gäller att samla in rådata från vädertjänster. Eller kanske inte. I stället för att fråga vädertjänsten som har upphovsrätten till rådata väljer han att begära uppgifterna från den forskare som bara fått tillstånd att använda siffrorna.

Jag tror att detta är en ren försiktighetsåtgärd från Steve McIntyres sida. Om han frågat den som äger datan, finns ju risk att han hade fått ut den ...

Det skulle ju kunnat innebära merarbete i stil med det mastodontarbete professor Richard Müller utförde med temperaturdata, i BEST-projektet. Ett arbete som visade sig stämma överens med såväl NASA, NOAA, CRU och vad skeptikern Roy Spencer också kommit fram till: Temperaturen stiger, och gör det snabbt.

 

Diagram från NASA GISS

 Och BEST-projektets utfall

Steve McIntyre sägs inte vara riktigt nöjd med resultatet från BEST-projektet, men börjar uppenbarligen tackla av. På annat sätt går inte att tolka det faktum, att McIntyre inte dragit igång samma personförföljelse av Richard Müller, för att få ut rådata, som mot Michael Mann, Keith Briffa, Phil Jones, James Hansen med flera. Om nu inte McIntyre sent omsider begripit att han inte har så stor nytta av rådata. Synd i så fall att han inte kom till insikt tidigare.

Åter till Steve McIntyres tangentbordsrekonstruktion av Yamals temperaturer, här i Ingemar Nordins tappning, som även beskriver en del av McIntyres rättshaveristiska beteende, som jag tidigare tagit upp.

Så här anser alltså Steve McIntyre att temperaturen utvecklats på Yamalhalvön: 

Det är den gröna kurvan McIntyre anser giltig. (Bild från The Climate Scam.) Tycker ni att Steve McIntyres tangentbordsrekonstruktion på ett rimligt sätt förklarar att trenden för havsisens årliga minima krymper i rekordfart, att permafrosten tinar, att det läcker metangas och att kusten eroderar? 

Steve McIntyre har gjort det som skulle vara dödsstöten för vilken seriös forskare som helst (nu är ju McIntyre varken forskare eller seriös, men ändå). McIntyre har plockat en enskild detalj, just för att den visar det budskap han vill framhäva. Att där finns mängder med observationer, även instrumentdata, som talar emot förbigås med största möjliga tystnad.

Det är synd att inte McIntyre tas på tillräckligt stort allvar för att ställas till svars för sin tes, som så uppenbart står i strid med verkligheten.

Personligen tycker jag att Steve McIntyre borde tänka mera på sin försörjning och återgå till mineralprospekterandet. Det kan ju inte vara gratis att driva en klimatblogg i den omfattning McIntyre gör.

DN

  

Förvillarnas förvrängda verklighetsbild II

I mitt förra inlägg beskrev jag Steve McIntyres rättshaveristiska kampanj mot klimatforskning i allmänhet, och enskilda klimatforskare i synnerhet. McIntyre som är olje- och mineralprospektör, och som aldrig själv någonsin ägnat sig åt forskning inom ämnet, har nått helgonstatus hos klimatförvillarna.

Yamalrekonstruktionen, av främst Keith Briffa, användes som en pusselbit i Michael Manns banbrytande rekonstruktion 1999, den som populärt kallas för hockeyklubban.McIntyre gör allt för att visa att där inte finns någon uppvärmning på Yamal.

Att Steve McIntyre skjutit in sig på en temperaturrekonstruktion från Yamalhalvön i kanten på norra ishavet, och desperat försöker visa att den är fel, visar med önskvärd tydlighet att McIntyre saknar verklighetsförankring. Samtidigt som mineral- och oljeprospektören McIntyre gör sitt bästa för att dribbla bort uppvärmningen på Yamalhalvön, flockas McIntyres branschkollegor strax intill för att dra nytta av just den uppvärmning som sker allra starkast i den arktiska regionen (inklusive Yamalhalvön).

[Samtidigt som ni läser länken om Rysslands och Norges forskningsprojekt kring oljeutvinning i Arktis, 50 forskare kommer att arbeta enbart inom detta projekt, kan det vara värt att kasta ett getöga på bloggen The Climate Scams närmast paranoida syn på de forskningsresurser som satsas på det som populärt kallas för klimatdito. Hemska tanke för bloggarna. Räknar vi även forskning på konsekvenserna av den globala uppvärmningen, alltså även råvaruutvinning i Arktis, blir de summor som figurerar på scammen mångdubblade.]

Inte bara olje-, gas- och mineralprospektörer flockas i Arktis för att dra nytta av uppvärmningen. Ryssland ser också Nordostpassagen som den nya Suezkanalen, snart färdig att tas i bruk. Ryssland har påbörjat en investering av hamnen i Murmansk för detta ändamål. En investering på i dagsläget motsvarande 30 miljarder kronor.

Förändringarna i Arktis har inte bara betydelse när det gäller handel och råvaror. Hela det geopolitiska läget skakas i grunden, nu när det tillgängliga öppna havet blir allt större för varje år. Den militära upprustningen i Arktis är stark.

Länder som inte gränsar till Arktis, som exempelvis Kina, kan å sin sida sida köpa sig inflytande i de tillgångar som nu blir allt mer tillgängliga. Grönland blir allt mera intressant.

Den här bilden, 15 maj 2012, över den arktiska havsisen, där vi tydligt ser ett fragmenterat istäcke utefter den sibiriska kusten, torde mest glädja dom som är intresserade av oljeutvinning i området. (IARC-JAXA, Sea-Ice Monitor)

Den som vill läsa mera om förändringarna i Arktis kan med fördel ta sig an Climate Change in the Arctic – A Hot Topic från SWIPA.

Den som i stället är intresserad av allt mer efterblivna konspirationsteorier kan få sitt lystmäte här.

En anledning som kraftfullt driver på utvecklingen i Arktis är naturligtvis jakten på nya resurser: 

DN  Sveriges Radio

Förvillarnas förvrängda verklighetsbild

Efter att ha sett Vetenskapens Värld på SVT Play undrar jag hur det egentligen är ställt med våra klimatförvillare. Hur illa är det? Frågan är berättigad.

Programmet kan ses här, men bara till och med detta dygn, 14 maj (förmodligen av upphovsrättsliga skäl), så det är snabba ryck.

Programmet är en dokumentär om dagens klimatforskning, och visar hur olika specialister inom biologin arbetar med att kartlägga, och förklara hur växter och djur anpassar sig till en allt varmare värld.

Inte om det blir varmare, eller varför. Den delen är en vetenskaplig ickefråga.

Det hela blir surrealistiskt, när man läser professor Ingemar Nordins alster på The Climate Scam, som handlar om en temperaturrekonstruktion från 1999. Nordin har satt rubriken: Yamalskandalen värre än vad vi trott.

Samtidigt som forskarna i dag arbetar med klimatförändringarnas konsekvenser, ältar Ingemar Nordin & Co fortfarande en av de första samlade temperaturrekonstruktioner som gjordes. Nordin vill visa att temperaturen inte alls stigit de senaste decennierna som den så kallade hockeyklubban visar. Beviset skulle vara att trädringsproxies inte visar denna temperaturökning. Nej, men det gör däremot klimatobservationer (som i SVT-programmet) och mätningar via instrument eller satellit.

Att Ingemar Nordin & Co som stöd för sin illa underbyggda tes refererar till Steve McIntyre gör det än löjligare. McIntyre har gjort stor sak av att han inte fått ut materialet, som låg till grund för de resultat som forskarna, i det här fallet Michael Mann och Keith Briffa. Om Steve McIntyre denna fullblodshaverist, hade varit det minsta intresserad av att studera materialet, hade han naturligt vänt sig till, i det här fallet, de ryska myndigheter, som hade upphovsrätten. Nu visste naturligtvis McIntyre om att Briffa och Mann inte fick lämna ut materialet, och då var det ju tacksamt att fortsätta kräva detta. Varför fördärva en bra konspirationsteori?

Det har även visat sig att när Steve McIntyre och Ross McKitrick undersökt den statistiska metoden som legat till grund för temperaturrekonstruktionen, att Mann och Briffa inte hade använt det bästa statistiska verktyget för detta ändamål. Ungefär samma slutsats som alla som granskat hockeyklubban också kommit fram till.

Ärliga statistiker konstaterar även att valet av metod inte påverkar slutsatserna. Det är därför Nordin & Co hänvisar till McIntyre & McKitrick.

McIntyre har även bedrivit en smutsig kampanj för att Climate Research Unit ska lämna ut just den rådata som tillhör respektive land som skickat in data. Underförstått att det skulle vara något mygel eftersom forskarna vägrar tillgodose McIntyres krav. Uppenbarligen fick McIntyres propåer gehör, eftersom professor Müller, i BEST-projektet granskade data från de olika vädertjänsterna. Med naturligtvis samma resultat som CRU och NASA redan redovisat.

Ingemar Nordin skulle kanske tipsa McIntyre om, att McIntyre kanske borde trakassera även Müller, för att få tillgång till samma data. Vore inte det en god idé?

Det är också stor humor i att en rekonstruktion från Torneträsk, utförd av Håkan Grudd, som det ofta talas varmt om på bloggen The Climate Scam, underförstått att arbetet visar att Mann hade fel, i själva verket stärker Manns banbrytande arbete:

H.Grudd skrev följande i ett mail ”Ni bör dock känna till att det finns ett fel i min rekonstruktion på grund av ett problem i analysprocessen: Densitetsvärdena för de senaste ca 200 åren blev för låga vilket medfört att rekonstruktionen visar för höga temperaturer i de tidigare delarna, t.ex visar kurvan för höga värden under medeltid. Jag var medveten om att det fanns ett problem redan när jag publicerade data men antog (på felaktiga grunder) att hela felet låg i ringvidds-data och ej i densitetsvärdena. Därför använde jag enbart densitetsdata i min slutliga rekonstruktion. En ny analys av samma data men med förfinade metoder har visat att det fanns fel i både ringvidd och densitet.Ta gärna en titt på min figur 9 i min artikel (bifogas). De nya resultaten visar att sommartemperaturen under medeltid var jämförbar med senaste halvan av 1900-talet – inte mycket högre som jag skrev i artikeln från 2008! Våra nya data kommer att publiceras under våren.”

Detta stämmer också väl med de övriga observationer som gjorts. Framförallt fynd från smältande glaciärer. Så våldsamt varm kan inte medeltiden ha varit.

Svd1  Svd2   

Att McIntyres branschkollegor utnyttjar den uppvärmning som McIntyre säger inte existerar tycker jag är intressant. Det blev en uppföljare till inlägget.

Uppdatering: En av många indikatorer på klimatförändringarna är att utbredningen av djurarter ändras.

En regionalpolitik värd namnet

Sätt en passare med spetsen i Trelleborg och med pennan i Treriksröset. Dra nu runt ett halvt varv och du hamnar i norra Italien. Åker du söderut, raka spåret, från Trelleborg till Italien, finner du en mångfald av människor, landskap, klimat, kultur, levnadsbetingelser, ja, allt som gör livet värt att leva; problem, glädje och möjligheter.

Samma sak upptäcker du om du åker norrut, i samma land. Detta land måste få fungera som en enhet. En helhet som genererar pengar och kostar pengar.

I dag dag klyvs Sverige, regionalt och socialt. Så behöver det inte vara. Det som i dag är utflyttningsbygder, och som dräneras på personliga myndighetskontakter, som försäkringskassa och arbetsförmedlingar; apotek och bilprovning, service som handel, primärsjukvård och kultur; transporter och infrastruktur, är samtidigt de områden som står för den största delen av Sveriges ekonomiska bas: Skogen, malmen, vattenkraften.

En bakgrund till att det blivit så här är naturligtvis att intäkterna från basnäringarna har använts för de investeringar, som dels gjort Sverige till en högeffektiv industrination, dels åderlåtit de bygder som mest bidragit till vårt välstånd. En tingens ordning, råvarubygderna har bara ”offrat” sig för vår levnadsstandard. Allt gott och väl?

Nej, jag tror inte det. Jag tror att det finns mera att hämta från de här bygderna. Om de får resurser att utvecklas, vill säga. Detta kräver dock mera än föreslagna allmosor från ett av de minsta regeringspartierna.

Jag singlar slant om i vilken ände jag ska börja; krona för infrastruktur och klave för ett garanterat basutbud i fråga om samhällsservice. Det blev klave.

För att en bygd, vare sig det är tät- eller gles-, ska kunna leva och utvecklas krävs ett basutbud av samhällelig service. Primärsjukvård är ett sådant basutbud. Det handlar om vårdcentralen i Dorotea, som är på väg att läggas ner samtidigt som nya vårdcentraler öppnas i samma landsting i Umeå. Det handlar om den enda vårdcentralen i Smedjebacken, där personalen nu vill bli privata – i Ludvika (allt är inte klart).

Ursäkta hårda ord. Hur kan det ha förfallit så långt, att uppenbart genuint inkompetenta rikspolitiker, släppt loss ett marknadsmonster inom det som ska vara en grundläggande rättighet: närhet så långt det är möjligt till primärvård. Samma politiker som tidigare talat sig varma för lokalt självstyre spottar nu landstings- och kommunpolitiker i ansiktet när dessa vill styra utbudet dit behoven finns. För att inte tala om medborgarna, som har lika stor rätt till primärsjukvård som bodde de på Östermalm.

Detsamma gäller myndighetsutövning som Apotek och Bilprovning. Om jag personligen hade velat ha dyrare medicin, hade jag kunnat skriva på ett personligt avtal, där jag förband mig att betala en summa extra för varje tablett eller milliliter hostmedicin. Jag är inte intresserad av att betala extra bara för en privat kedja ska kunna lägga ner ett glesbygdsapotek för att öka vinsten, eller ens för att det ska gå ihop. Finns en ärlig vilja att hålla ihop nationen, då ser man till att överskott i en ända finansierar ett underskott i andra. Det kanske till och med går med vinst totalt ändå.

Det stora internationella privata bondekooperativa bolaget ARLA gör även dom vad de kan för att utarma glesbygden, genom att ta extra betalt för mjölken från butiker med låg omsättning. Det är naturligtvis upp till ARLA, det är ett privat bolag som inte behöver ta regionalpolitiska hänsyn. Men dom kanske klädsamt skulle hålla käften om öppna landskap och levande landsbygd i sin marknadsföring. Jag vet inte om ARLA deltar i kampanjen ”Hela Sverige ska leva”, men gör dom det är det rekord i hyckleri.

Skogen och malmen hör fortfarande till basnäringarna, och kräver arbetskraft. Inte minst i de områden som centern pekar ut i sin skatteingenjörskonst. Så långt stämmer naturligtvis centerns analys. Men att skattevägen locka höginkomsttagare till tillväxtorter i avfolkningsbygd? Men inte garantera service som primärsjukvård, apotek, handel, service med mera? Inte minst en bred arbetsmarknad är viktig för att locka specialkompetens. Det är sällan den speciella kompetensen flyttar ensam.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att den låga skatten är tänkt att kompensera för annan utebliven service. Kanske till och med kunna finansiera den medinflytande kvinnan (jodå, det här handlar i första hand om gruvindustrin), så att hon slipper söka de jobb som inte finns.

Det blev alltså inte krona i min slantsingling. Om så, hade jag börjat med att ta upp hur viktig infrastrukturen är för nationen. Ett förfall som startade med socialdemokratiska tillsammans med borgerliga regeringar, har förvaltats väl av Alliansen.

Ett en gång i tiden fungerande SJ har förvandlats till ett lapptäcke i form av små endimensionella spårsnuttar, med sina småpåvar som naturligtvis har större intresse av sin lilla snutt än av helheten. Det funkar naturligtvis inte i ett system som ska fungera som hela nationens pulsåder. Och blir det stopp i pulsådern, förtvinar naturligtvis kapillärkärlen. Om detta har jag skrivit ett antal inlägg, kanske främst detta.

Infrastruktur handlar naturligtvis inte bara om järnväg, eller ens fysiska transporter. Informationsflödet och de mänskliga kontakter som heller inte är fysiska är oerhört viktiga. Det var enkelt när det räckte för staten tillsammans med LM Ericsson bygga ut telenätet. Men kanske än viktiga i dag när det verkligen går att såväl skicka information som att göra affärer digitalt.

Min åsikt är att staten har ett ansvar för att detta fungerar i hela landet. Marknaden kommer att fixa det här? Bara en mindre vetande tror att det är lönsamt för ett telekombolag eller bredbandsoperatör att ordna täckning i ett glest befolkat område där det bedrivs verksamhet, även om denna verksamhet omsätter stora summor.

Avslutningsvis länkar jag till en av nationens större historieförfalskare, Thomas Gür på Svenska dagbladet. Gür menar att centralismen är historisk parentes, och struntar i det faktum, att ett decentraliserat samhälle kräver en centralmakt som garanterar en god samhällsservice även där marknaden inte finner det lönsamt. Kanske är Gür en produkt av en bristfällig undervisning i ekonomisk historia, men det som byggde Sverige var en stark, centraliserad nationalstat som såg värdet i att samverka med ett starkt näringsliv, och tro på framtiden redan på 1800-talet, personifierat av finansministern Johan August Gripenstedt. Gripenstedt, hemska tanke, såg till att socialicera järnvägen, och ännu hemskare, låna pengar utomlands för att bygga ut det som Gürs ideologiska kamrater nu i sann nyliberal anda vill rasera.

Sveriges Radio

Aftonbladet 

Staten och kapitalet och glesbygden

Så har nu den logiska och väntade nyheten hamnat på regeringens bord. Sveriges Radios nyheter rapporterar om att apotek kommer att börja läggas ner nästa år.

Överraskande nog är det glesbygden som drabbas:

”Genom reformen vill Centerpartiet och Alliansregeringen att det ska bli fler apotek och att apoteken erbjuder bättre service, både vad avser öppettider och kringtjänster. För Centerpartiet är det särskilt viktigt att servicen på landsbygden och i förorter garanteras samt att det blir många småföretagare bland apoteksaktörerna. Vi vill också uppmuntra fler kvinnor att etablera apotek.”

Trots denna läpparnas bekännelse från centerpartiet, börjar nu regeringen titta på alternativ som att låta ombud i matvaruaffärer ta över verksamheten.

På centerpartiets hemsida försökte jag även ta reda på vad dagens centerparti anser om regionalpolitik. Det gick ju sådär ...

Det som nu händer med apoteket, även bilprovningen och annan samhällsservice, visar att regeringen med centerns antingen goda minne eller aktiva påverkan, nu drar åt tumskruvarna rejält på glesbygden. Det skulle inte förvåna mig om posthanteringen (som ju Annie Lööf vill byta mot några meters järnvägsräls, eller något vägbygge) står näst i tur.

Det är dock inte bara regeringen som ställer till djävulskap i avfolkningsbygderna. Även ARLA gör sitt bästa, för att just det levande landskap, som kooperationen säger sig vilja bevara inte ska bevaras. (Arla är visserligen ett kooperativt, privat bolag, som naturligtvis inte kan styras politiskt, men det låter mycket illa när dom pratar om en sak och gör en annan.)

Även Maciej Zarembas bitvis skakande artikelserie kastar ljus på myndigheters och kapitalägares syn på svensk glesbygd. Skogen som även kan räknas till vårt kulturarv, har reducerats till en ren råvara för industri och arbetsmarknad. Några människor att vårda detta kulturarv verkar inte behövas. Undantaget plantering, gallring och avverkning.

När ska våra politiker inse att nyliberala idéer aldrig kan fungera i ett avlångt och glest befolkat land som Sverige? I vart fall inte om man menar något med talet om decentralisering.

Aftonbladet skriver på ledarplats om apoteksreformen.