Älskar den svenska vården

Nej, ovanstående rubrik är inte det minsta ironisk. Bara en spontan känsla av vad känner för personalen som arbetar i vårdyrket, eller på något sätt ansvarar för densamma.

För någon dag fick jag ett telefonsamtal angående en bekant till mig, som blivit inlagd på sjukhus, igen. Samtalet rörde att vården ville ha bakgrundsinformation till bekanten. Bara därför att jag var uppsatt som vän till honom.

Förra gången han blev inlagd larmade jag själv vården. Han klarade sig inte själv. Han levde i total misär. Till problematiken hör att personen i fråga är en aning folkilsk när det gäller omsorgen om honom. Han vill helst inte ha med hemtjänsten att göra, även om behovet är stort.

Personen har inga släktingar nästgårds, dottern bor utomlands, inga som för hans talan. Svensk vård omsorg tar ändå ansvar, annars skulle dom inte ringt mig. Jag tycker att det är stort.

En känsla av skam infann sig när personen som arbetade med personen tackade mig för att jag gjort så gott jag kunnat.

Jag är inte det minsta stolt över att i princip bara gjorde vad som är min skyldighet som medmänniska.

Däremot otroligt stolt över att leva i ett land med en professionell vård som vårdar och tar ansvar även för människor som kanske inte är så lätta att ha att göra med.

Bild från http://www.bewaintraf.com/trygg-och-saker-sjuktransport-till-och-fran-vardinrattning/

Tuffare kamp mot sexuella övergrepp

Min gissning är att antalet anmälda fall av våldtäkter och sexuella övergrepp kommer att öka de närmaste åren. Inte på grund av att de faktiska fallen blir fler, utan för att toleransnivån hos inte minst unga kvinnor kraftigt sänkts, för vad som kan betecknas som accepterat inom lagens råmärken. Det blir legitimt att anmäla.

Händelserna i Köln och Stockholm har ställt frågan om sexuella övergrepp på sin spets. Mindre nogräknade opinionsbildare förmedlade då bilden av att problemet i det närmaste (snäll skrivning) berodde på invandrade utomeuropeiska element. Enskilda personer, som bland andra Marcus Birro, bloggar som Pettersson Tycker, sajter som Avpixlat och Fria Tider med flera, näst intill skrek ut sitt hat och frågade föraktfullt var feministerna fanns som skulle försvara kvinnorna. Aningslöshet och dessvärre även rent önsketänkande hjälpte till att sprida den bilden.

De här kanalerna byggde sin argumentation på en stor fet lögn. Kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp, såväl nu som tidigare, blev naturligtvis ursinniga över att opinionsbildare, från en sfär som annars regelmässigt andades kvinnoförakt, nu talade om för utsatta kvinnor, att svenska karlar minsann inte begick övergrepp på samma sätt som mörka invandrade män. Finland upplevde en parallell debatt.

Bilden av hur det ser ut i verkligheten klarnar dock allt mer. Utöver mer nyanserade skildringar av vad som hände på ”We are Stockholm” så blir rapporterna allt fler om övergrepp, främst, men inte enbart, inom krogmiljön. Inte för jag tror övergreppen ökar utan för att acceptansen minskar. En kvinna ska inte behöva stå ut med en hand i skrevet.

SVT gjorde ett reportage om tafsandet i krogmiljön runt Stureplan. DN intervjuade för några månader sedan gymnasieungdomar på samma tema, tafsandet.

Studentkryssningen med Silja Galaxy för någon vecka sedan blev uppmärksammad för våldtäkt och sexuella övergrepp. ”De tror att inga regler gäller” skrev Stina Stefansson i ett blogginlägg[1].

Däremot var det ganska tyst i den alternativmediala bubblan, bestående av mer eller mindre extremnationalistiska sanningssägare. Visserligen försökte dom dra igång drevet om gruppvåldtäkter på finlandsfärjor, men tvingades lägga ner. Mycket tack vare Oisin Cantwells förtjänstfulla grävande i ämnet, på temat gruppvåldtäkter, sanning och pressetik.

Som cyniker jag är så tror jag nu att sexuella övergrepp kommer minska i samhället, även om antalet brott ökar i statistiken. Det här rör sig inte om fenomen som ”importerats” till Sverige utan om gammalt beteende som nu inte längre accepteras.

Det är inte kriminella utklädda nazister i form av ”Soldiers of Oden”, understödda eller tolererade av nyttiga idioter, som tar krafttag mot sexuella övergrepp.

Det är unga kvinnor, en del av dom kallar sig feminister, som gör det.

---

[1] Stina skriver om manshat, och det anser jag att hon har full rätt att göra i detta specifika fall och sammanhang. Om det är någon som undrar över min åsikt.

Varm vinter kommer få konsekvenser

Det senaste halvåret har varit rekordvarmt globalt sett. Sex månader med temperaturer drygt en grad över normalen som baseras på åren 1951-1980, enligt NASA. Visserligen har inte samanställningen för mars ramlat in än, men det finns inget som tyder på något temperaturfall. Och än så länge fortsätter rekordtemperaturerna även i april:

Värst är det i Arktis. För även om vi hade en period med ganska kalla temperaturer i Skandinavien, så har den interaktiva kartan (bild ovan) som bland annat visar temperaturanomalier (OBS) från Climate Reanalyzer (University of Maine, USA) lyst med en envist röd ton över Arktis. Det handlar alltså om frånvaron av kyla.

Trenden har varit långvarig med stigande temperaturer över Arktis, med en betydligt starkare trend än för klotet i övrigt. Utan att ge mig in på siffror kan trenderna för olika delar av jorden beskrivas så här: Uppvärmningstrenden för norra halvklotet är betydligt starkare än för jorden som helhet, för norra halvklotets landmassa starkare än för halvklotet inkluderat hav, och för det Arktiska området skrämmande stark.

University of Washington redovisade i dag (5 april) siffror för den arktiska havsisens volym som inte ser bra ut. Efter några år av svagt ökande isvolymer, och som av klimatförnekarna inte oväntat sågs som en återhämtning, är det nu åter bottenrekord som gäller.

Trenden går obevekligt mot en isfri Nordpol, och med stor sannolikhet snabbare än IPCC:s värsta scenario: En isfri pol inom loppet av 50 år. Istäcket runt Nordpolen är vare sig jämntjockt eller homogent, och därför spelar slumpen och enskilda väderhändelser stor roll för utvecklingen. För några decennier sedan hade inte en mild vinter någon betydelse för istäcket – isen låg där tjock och fin. Inte heller om det blåste upp till storm under sommaren – isen var så kompakt att påverkan blev marginell.

Bild från Cryosphere Today. Allt som inte är mörkt lila visar att vattnet inte täcks helt av is. Lägg även märke till öppet vatten väster om Novaja Zemlja och kilen som går upp intill Spetsbergen.

Nu, med allt mindre havsis, leder en mild vinter till att det redan i smältsäsongens inledning finns öppet vatten på flera ställen i det inre Arktis. Tunnare is har resulterat i att stora områden bara täcks delvis av isflak. Därmed kan stora ytor öppet vatten absorbera solinstrålning redan före sommarsolståndet. Något som i sin tur värmer det arktiska vattnet till långt över smältpunkten för havsis som ligger på ca minus 1,8 grader Celsius.

Risken är stor att vi kommer få se en mycket stor avsmältning av den arktiska havsisen i sommar.

Jodå, den kommer att frysa till i vinter, men då är det oerhörda mängder värmeenergi som kommer frigöras. Och det kommer påverka på någon annan plats. Bollen har börjat rulla.

Och den är stor.

Arctic sea ice blog är riktigt intressant och faktaspäckad för den som är intresserad av utvecklingen i Arktis.

Drömmen om det samhälle som inte var

Jag vet inte om förklaringen är dåligt minne eller förträngningsmekanismer, eller kanske rent av bara förljugenhet. Några rationella skäl kan jag inte hitta till den nostalgiska ådra som titt som ofta dyker upp på sociala medier, men även på sidor som ska vara seriösa och vederhäftiga: Den nostalgiska drömmen om ett samhälle, ett Sverige, som aldrig existerat.

Det här är en sådan ”aforism”:

Jag blir beklämd när jag läser sådant. Jag är snart 55 år gammal, och jag hörde liknande saker redan som barn. Under solen alltså inget nytt.

Och jag mår illa av hur inte minst vi unga på den tiden, såg på dom som var annorlunda eller utvecklingsstörda. På macken i Hallaryd höll ofta en gravt utvecklingsstörd (eller hjärnskadad) man till, Bengt tror jag han hette. Det var legitimt att driva med honom, men jag minns inte att jag hörde någon vuxen som röt till. ”Jag lärde mig också behandla andra andra som jag själv vill bli behandlad!”, som det står i den så kallade aforismen. Jo, kyss mig …

Hela texten i bilden ovan andas förljugen idyll, och minner om en tid som då i vart fall inte jag vill ha tillbaka. Författaren och journalisten Lars Åberg skriver en gästkrönika i SvD den 3 april en tidsvandring som börjar med hur han föds in i tryggheten på 50-talet och stannar vid en blick på pensionsbeskedet. En minst sagt suspekt verklighetsbeskrivning.

Det är möjligt att det var tryggare än i dag under min uppväxt, när barn exempelvis inte fick tala om sexualitet. Då finns ju heller inte pedofili … Eller som en utsatt jämnårig kvinnlig bekant uttryckte det: ”Vem fan skulle trott på mig, till vem skulle jag gått?

Samhället var också tryggare när det inte fanns något våld i nära relationer. Tvingades polisen rycka ut i samband med en kvinnomisshandel stod det medling i rapporten. Tänk vad den feministiska propagandan har fördärvat den idyll som en gång fanns.

Feministerna har även fördärvat sexualupplysningen. Visserligen fanns skolans undervisning om den mänskliga fortplantningen, men grabbarnas viktigaste källa till den kvinnliga sexualiteten stod gömda porrtidningar för. Så visst var det bättre förr.

Stundom dolt och stundom öppet uttrycker Lars Åberg besvikelse över hur skattepengarna används. En oro över att inte få tillbaka satsade medel. Och om pensionen kommer att räcka.

Alltså den retoriska frågan om var våra skattepengar tar vägen. (Mycket av den följande texten har jag tidigare publicerat på Facebook.) Jag har som sagt trots allt passerat 50-strecket med marginal, så jag kan bidra med erfarenheter:

Tillsammans med yngre kollegor har jag arbetat med att rensa rabatter från ogräs runt ett särskilt boende för bland andra människor med Downs Syndrom. Personalintensiv verksamhet med dygnet-runt-bemanning. Tidigare fixade vi också till boulebanan på ett äldreboende med en stor andel senildementa. Också det en personalintensiv verksamhet. Dyr.

När jag växte upp på 60- och tidigt 70-tal fanns inte sådana här institutioner. Utvecklingsstörda hölls mer vid sidan av. Gamla kunde hoppas på en plats på långvården. Dåvarande Fp-ledarens Westerberg gjorde succé så sent som 1985 med att kräva eget rum på långvården. Det har blivit fan så mycket bättre, men det har kostat.

Åk gärna utanför Sverige. Ser ni rullatorer eller för den delen svårt handikappade människor i avancerade rullstolar med personlig assistans i den omfattning som vi ser här? Sådant kostar.

Den som vill ha ett ännu snabbare svar på var våra skattepengar tar vägen kan vägen förbi en central för hemtjänsten. Bara liksom kolla hur många bilar som används av personalen för att ta hand om våra gamla som byggde upp det här landet. Och det här accelererar.

För att hålla igång den här välfärden krävs utöver pengar även arbetskraft. Sorry, demografin i Sverige räcker inte till vare sig för att ta hand om våra gamla eller vårdbehövande, eller klara pensionsavgångarna de närmaste decennierna. Skulle vi i stället för invandringen, för att tala klartext, knullat fram den här generationen skulle det varit dyrare (dryga 20 år i samhällskostnad) och det skulle varit gjort för 15 år sedan.

Frågan om pensionen kommer att räcka för Lars Åberg är komplicerad. Pension är till stora delar uppskjuten lön (sociala avgifter), men även en demografisk fråga. Antalet pensionärer kontra personer i arbetsför ålder, och hur många av dessa som arbetar (och här ligger Sverige riktigt bra till trots att många hävdar motsatsen).

Det bästa vi kan säga om den tid som varit är att den varit en resa mot i dag.

Obehaglig diskussion om journalisters sympatier

I fråga om politikernas förhållande med media och journalister kan lugnt slås fast att inget nytt under solen inträffat. Förmedlar inte journalisterna det som politikerna önskar, så beror det på att media vinklar eller missförstår. På senare tid har det blivit allt mera vanligt att offentliga personer som inte får fram sitt budskap hävdar att media förtiger eller inte vågar skriva sanningen.

Urtypen för en helt vanlig konspirationsteori alltså. Och ofta sägs journalisternas politiska sympatier vara ett problem.

En stor del av näringen till de här tankarna, utöver det egna tillkortakommandet, härrör med stor sannolikhet från en stor undersökning om den svenska journalistkåren av Kent Asp, närmare bestämt kapitel 13 om partisympatierna hos den svenska journalistkåren.

Alltför många opinionsbildare och politiker, främst borgerliga, har dragit mycket stora växlar på den här undersökningen. Och förtigit i sammanhanget mycket viktiga fotnoter i undersökningen:

I modern nyhetsjournalistik är professionella nyhetsvärderingsprinciper viktigare än partipolitiska värderingar. Den speciella arbetslogik journalisterna och medierna använder sig av väger tyngre än journalisternas personliga åsikter

Nyhetsarbete är i stor utsträckning en kollektiv, redaktionell arbetsprocess med många inblandade journalister och ofta med en långt driven arbetsfördelning. Utrymmet för påverkan av enskilda individers åsikter är därigenom begränsat

Journalister identifierar sig känslomässigt i mycket mindre grad än allmänheten med de politiska partierna. Det är få journalister som uppfattar sig som övertygade anhängare till ett visst parti. De kan därmed antas vara ännu mer trolösa gentemot partierna än vad allmänheten är.

Jag förstår att mindre nogräknade opinionsbildare vill hålla dessa fotnoter borta från diskussionen kring journalistikens villkor. För mig som följer med i den politiska debatten framstår påståenden om att journalister styr artiklarna utifrån sympatier, som rent löjeväckande. Inte minst med tanke på att många ledande politiska kommentatorer är, just det, borgerliga. Något som jag inte har det minsta problem med, jag upplever dessa som trovärdiga och sakliga.

Däremot finns det i den här konspirationsteorin en mycket obehaglig underton, om att helt enkelt styra journalistiken á la Polen eller Ungern. Sverigedemokraterna har tydligt deklarerat att dom ser dessa båda länder som förebilder. En hel del nationalistiska debattörer använder konspirationsteorin för att underminera trovärdigheten i nyhetsrapporteringen.

Så, vad är det då för rapportering de här konspirationsteoretikerna vill ha? Förmodligen en rapportering som inte utmanar den egna faktaresistenta världsbilden.

Expressens krönikör Lars Lindström klär med elegans av retoriken från såväl SD-funktionärer som kannstöpare som Joakim Lamotte:

Men ännu större ansvar ligger hos makthavare som sprider dynga. När nya siffror visar att det dödliga våldet under 2015 är högre än 2014 hittar de en trend som ska sprida rädsla. Även fast de hänvisar till texter där Brås egen expert Sven Granath säger att "den långsiktiga tendensen med färre fall av dödligt våld gäller fortfarande". När siffran för dödligt våld i Sverige år 2012 sjönk till 68 fall, var fanns då SD- politiker som Jimmie Åkesson, Kent Ekeroth, Björn Söder och Mattias Karlsson, och diverse opinionsbildare?

Nej, det är inte medias uppgift att förmedla en förvriden verklighetsuppfattning, även om personer som Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth önskar att så vore fallet.

Mer genustänk i politiken, tack

De flesta tycker nog att det är en självklarhet att politiken och samhället inte ska behöva könsuppdelas. Att verksamheterna ska vara till för alla oavsett kön, och att besluten ska tas utifrån det. Det finns till och med dom som tycker att det fungerar bra som det gör i dag, och att de förändringar som behöver göras inte har, eller ska ha, ett dugg med genus att göra.

Tyvärr är det en villfarelse.

Tydligast tycker jag att det blir i fråga om transportsystemet.

Vi stannar upp lite. Vad är transportsystemet? Rimligen de olika sätt, på vilket vi transporterar varor, tjänster och människor. En del kanske inte så nödvändigt, annat kanske till och med livsavgörande.

Buss 807 blev film, men bilden passar som symbol för alla dom resenärer som är beroende av en fungerande kollektivtrafik. Bild från Svenska Omnibusföreningen

Resor till och från arbetet är en stor del av de dagliga transporterna. Många åker i egen bil, men väldigt många åker kollektiva färdmedel. Såväl privata färdmedel som kollektiva dito måste fungera för att samhället ska fungera.

En majoritet av dom som är beroende av kollektivtrafik för att ta sig till och från arbetet eller studier är kvinnor. Fördomsfull som jag är så tycker jag att detta märks i synen på kollektivtrafiken. De kollektiva färdsätten behandlas i första hand som rena budgetfrågor – att verksamheten måste fungera kommer i andra hand.

Tänk om vi på allvar skulle låta kollektivtrafiken ta plats i det totala trafiksystemet, och börja se busslinjer som framtidsinvesteringar och inte som löpande utgifter? Våga ställa budgetfrågan, om en viss vägsträcka verkligen ska rustas upp till en viss kostnad, eller om en del av dessa resurser i stället ska användas till att restaurera ett antal busslinjer. En främmande tanke? Nej, inte om vi vill lyfta upp det kollektiva resandet och göra detta till en betydligt viktigare del av transportsystemet.

Jag tror inte att kollektivtrafiken kan få en ökad andel av resurserna i förhållande till övriga transportsätt, om det inte även sker en omfördelning inom det totala transportsystemet.

Och, ja, detta är en genusfråga. Normen inom svensk transportpolitik utgörs inte av en kvinna beroende av fungerande kollektivtrafik för att få vardagen att fungera.

Krypskytte mot polisen

Det finns all anledning att hyfsa debatten en aning när det gäller diskussioner kring polisens arbete. Något som fått stor uppmärksamhet under senare tid är polisens lista på 53 utsatta områden där myndigheten ser särskilda behov av att lägga resurser.

I rapporten står det ”… områden i landet som i olika grad är utsatta för allvarlig brottslighet, har en låg socioekonomisk status och där polisen bör rikta särskilda insatser.” *Det finns ingen anledning att ifrågasätta polisens bedömning. Däremot kritiskt granska debatten runt dessa områden.

Tjärna Ängar i Borlänge finns med på listan. Nej, polisen har inte tappat greppet över Borlänge. Borlänge är heller inte ”förlorat”, som en bekant uttryckte det.

Tvärtom, polisen har tillsammans med kommunen bedrivit ett målmedvetet arbete för att minska brottsligheten och öka tryggheten för medborgarna. Resultatet är att Borlänge som toppade brottsstatistiken år 2000 rejält har minskat antalet anmälda brott. Ett resultat som kan bli än bättre, och det är en anledning till att polisen tar fram listor över problemområden.

Det tråkiga i den vildvuxna debatten är att polisen mer eller mindre pekas ut som en myndighet som tappat kontrollen. Och som grund för den anklagelsen används ofta faktumet, att polisen kartlagt ett antal områden där det ska läggas extra mycket resurser. Ett horribelt sätt att se på verkligheten, enligt mitt förmenande.

En som inte är oskyldig till de här nålsticken är Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson. Han drog sig inte för att använda begreppet No-Go-Zoner. Naturligtvis en sanslös överdrift, men tacksamt använd av ofta nationalistiska debattörer.

När de här påstådda No-Go-Zonerna gått ett varv i viskleken har de förvandlats till hela förorter som står under sharialagar och styrs av islamister. Herrejösses, om jag drabbas av liknande vanföreställningar hoppas jag att någon förnuftig människa tar mig till läkare.

Det finns områden som har rejäla problem med gängrelaterad brottslighet, även gäng kopplade till etniska grupperingar. (Polisen pekar på just detta i sin rapport, och på hänsynslöst våld i gängrelaterade uppgörelser, även om myndigheten påpekar, att inget tyder på, att de grova våldsbrotten ökat totalt sett.) Att koppla samman denna gängkriminalitet med religiositet eller med senare tids flyktingmottagande kan inte sägas vara något annat än vilseledande.

I myten om No-Go-Zonerna ingår att polisen förlorat kontrollen och inte vågar konfrontera problemen. Det gör dom i högsta grad! För bara någon vecka sedan genomfördes razzior i anslutning till krogar för att komma åt yrkeskriminella. Även kronofogden var inblandad. Detta om något är att ta problemen med den organiserade brottsligheten på allvar. Att angripa problemen vid källan.

Polisens farligaste jobb?

Att vara polis är ett farligt yrke. Att ingripa vid supporterbråk är riktigt farligt. Poliser blir skadade. Då är det också märkvärdigt tyst i den delen av internet, som annars frossar i upprördhet när polis och annan blåljuspersonal får problem i någon förort. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att en speciell del av internet undviker att tala illa om sina egna.

Ett annat nålstick mot polisen är ryktet om att polisens insatser på och vid flyktingförläggningar skulle vara hemliga. Naturligtvis finns ingen mörkläggning kring incidenter med eller mot flyktingar. Vi får läsa och höra om det i media. Det är lika öppet som andra polisnyheter. Däremot gör inte polisen någon sammanställning som i dagsläget är offentlig. Inte så mycket att uppröras över, för den som inte är paranoid vill säga.

En del av dessa nålstick syftar naturligtvis till att skapa en bild av att polisen inte längre kan upprätthålla lag och ordning. Något som skulle legitimera de kriminella nätverk som rör sig ute på gatorna under flagg som ”medborgargarden” eller Odins Soldater. Ofta individer med ett kriminellt förflutet och/eller fotbollshuliganer.

Drägg alltså, som då sannerligen inte utför något arbete som polisen inte hinner med, utan snarare ställer till jävulskap och onödigt arbete för myndigheten.