Gott nytt år alla klimatförnekare!

Vi har hört det från så kallade klimatförnekare[1] ända sedan 1998, året då temperaturen, efter en kraftfull El Niño 1997, tog ett rejält skutt uppåt. Att temperaturen inte skulle ha stigit sedan dess, att det inte varit någon uppvärmning de senaste x åren, att det (något ärligare uttryckt) inte varit någon statistiskt säkerställd[2] uppvärmning de senaste x åren[3], att det snart blir kallare etc. etc.

Nu har vi begåvats med ett nytt år (2015) där temperaturerna tagit ett rejält skutt uppåt. Skillnaden mot det näst varmaste året, 2014, är kraftig. 2015 vinner med 13 hundradelar, och det är mycket. Det motsvarar ungefär vad temperaturtrenden stiger på tio år! Och eftersom effekterna på temperaturen av en pågående El Niño tidigare visat sig fördröjda, så kan vi dessvärre räkna med att även 2016 uppvisar rekordtemperaturer, innan kurvan temporärt sjunker.

Hur temperaturen nu kommer att utveckla sig framöver kan naturligtvis ingen med exakthet slå fast. Inte mera än att, om inget oförutsett inträffar, typ vulkanutbrott eller större meteoritnedslag, så kommer temperaturen att stiga så där en 15 hundradelar per årtionde.

Än mindre kommer någon kunna tala om var de största ökningarna slår igenom. För bara några veckor sedan var det rejält kallt i Skandinavien. Vilket då i stort sett var det enda stället på jordklotet som uppvisade sådana temperaturer. Något som syns tydligt på den här bilden från Climate Reanalyzer (7 januari 2015):

Normalt efter en kraftfull El Niño sjunker temperaturerna globalt, även om inte kan vara hundra säkra på det heller.

Det enda säkra vi kan vara efter en sådan här kraftig temperaturtopp, är att de så kallade klimatförnekarna kommer att utnyttja detta rekord i sin retorik. Klimatförnekarna har fått ett nytt år att börja sin tideräkning ifrån. Ett nytt år att utgå från när dom hävdar att temperaturen sjunker! Och skulle nu, vilket är ganska troligt, 2016 bli ännu varmare, så kommer i stället det året att gälla som bas i retoriken.

Det är så det låter när temperaturen slagit rekord, eller när den Arktiska havsisen slagit bottenrekord. Isen återhämtar sig – ända fram tills nästa bottennotering, återhämtningen sker alltid från de nya lägre nivåerna. Samma tröttsamma retorik efter varje skenbara förbättring.

En smula förutsägbart, men fullt förståeligt med tanke på att dessa s.k. klimatförnekare inte har några vetenskapliga arbeten att falla tillbaka till. Och temperaturen, ja, den stiger, långsamt men obevekligt.

Läs gärna även Uppsalainitiativets genomgång

---

[1] Klimatförnekare är en term för, i diskussionen om klimatet, inte sällan aggressiva, personer, som hävdar att klimatet inte förändras på grund av någon mänsklig påverkan. Termen är inte klockren då ingen förnekar att vi har ett klimat. Dock förnekar dessa personer att vetenskapligt väl kända faktor, i det här fallet koldioxid, har betydelse för klimatets utveckling.

[2] Statistiskt säkerställd är ett matematiskt begrepp som i korthet innebär att slumpen kan uteslutas. Ett kraftfullt matematiskt verktyg som sållar bort tendenser till anekdotisk bevisföring. Nyfiken på statistisk signifikans?

[3] För att uppnå statistisk signifikans när det gäller att säkerställa en temperaturökning krävs a) att temperaturen stiger, b) tillräckligt många år. Temperaturökningen är hitintills ”långsam”, mindre än 0,15 grader per decennium. Därmed brukar det krävas tio år, ibland fler, för att uppnå det statistiska kravet. Mindre nogräknade opinionsbildare hävdar då att temperaturen inte stigit på x år, där x betyder att om tidsperioden blir längre, ja, då blir mätserien statistiskt signifikant. Har tidigare skrivit om detta under rubriken ”Statistiskt pajaseri”.

Faktaresistens skapar en parallell värld

Jag har ingen aning om vem som myntade uttrycket faktaresistens, men den som bäst beskrivit vad begreppet handlar om är historikern Helene Lööw (DN 29 september 2015). Bra redogjort av PO Ågren i Västerbottens-Kuriren. Ordet, dess betydelse, beskriver på ett utmärkt sätt den parallellvärld som många väljer att leva i, såväl i verkligheten som på nätet. Och inte minst, och dessvärre, i den politiska retoriken och opinionsbildningen.

Från sajten omni

Hur viktig faktaresistensen är i vissa miljöer exemplifierades tydligt av polischefen, Ilkka Koskimäki, i Helsingfors för några dagar sedan. Hans analys var att sextrakasserier och övergrepp mot kvinnor var ett nytt fenomen i Finland, alltså orsakat av migrationen. Uttalandet fick stor spridning även i Sverige, äntligen en polischef som vågar säga sanningen. Nationalistiska sajter och opinionsbildare gav närmast Ilkka Koskimäki hjältestatus. Fotfolket i de nyttiga idioternas kompani såg till bilden fick spridning.

Problemet var att Ilkka Koskimäkis analys inte var något annat än en fet lögn. Kanske inte i nationalismens parallellvärld, men i den värld som befolkas av verkliga människor, inklusive kvinnor utsatta för trakasserier och sexuella övergrepp. Det är naturligtvis oerhört kränkande för brottsutsatta, att polischefen avfärdar offren genom att hävda att brottsligheten inte existerar.

Naturligtvis är de kvinnor som blivit utsatta för sexuellt kränkande brott i Finland rejält förbannade. 

Det offentliga samtalet kring brottslighet kontra trygghet i samhället präglas dessvärre av denna faktaresistens. Så fort brottsutvecklingen, i synnerhet det grova våldet, i landet kommer på tal hävdar olika pseudonationalistiska grupperingar att samhället blivit mera otryggt, och att detta till stor del är orsakat av utomeuropeisk invandring. (Jag använder pseudonationalism som begrepp eftersom nationalism för mig innebär att man står upp för nationen, och min övertygelse är att de här grupperna vill Sverige allt annat än väl.

Verkligheten när det gäller frekvensen av grova våldsbrott, som grov misshandel och mord, är att den sjunker över tid. Polisen bekräftar det, sjukvården bekräftar det, Brottsförebyggande rådet bekräftar det. I ljuset av kunskapen om att alkohol är den enskilt största riskfaktorn i fall som rör misshandel, dråp och mord, är detta ingen förvånande utveckling. Alkoholkonsumtionen minskar hos dom som löper störst risk att hamna i bråk.

Trots detta hävdar parallellvärldens medborgare att våldet ökar och att samhället blivit mera otryggt. Polis, sjukvård, forskarna och media ljuger.

I den kriminella världen har dock klimatet blivit råare (bekräftas av artikeln ovan). Det kan vara så att en hel del av dom som hävdar att samhället blivit mera otryggt, själva lever i den miljö som blivit våldsammare. Eller i vart fall umgås nära dom kretsarna.

Alltid vid spektakulära brott dyker det upp tvärsäkra yttranden om att samhället blir allt våldsammare, understruket av en länk till någon nyhet i media. Inte sällan förmedlat av någon som vanligtvis hävdar att media förtiger sanningen.

Konsekvens är inte den starkaste grenen i den parallella världen.

Kvinnofrid och rubriker

Oj, vad tonfallet blivit aggressivt efter den senaste tidens omskrivna kvinnoövergrepp. Nu anklagas feministerna för att blunda och tiga om övergreppen. ”Var är feministerna”. ”Varför tiger feministerna”. Helt plötsligt har feministernas åsikt blivit viktig.

Var lugna. Feministerna finns fortfarande. Många av dom arbetar ideellt på kvinnojourer med att ta hand om psykiskt och fysiskt misshandlade kvinnor, även utsatta för sexuella övergrepp. Ett vardagsarbete, föga glamoröst eller uppmärksammat, men värst under stora helger. Insatsen blir svårare i de fall då utsatta kvinnor har problem med språket. Att hitta någon som kan och vill tolka från exempelvis thailändska är inte alla gånger lätt.

Feminister arbetar fortfarande med att hjälpa utsatta kvinnor, men dom skakar på huvudet åt påståenden om att det skulle vara något nytt att kvinnor hotas och kränks, att det skulle vara ett importerat problem.

Och tyvärr alla ni som tror att det nu kommer att tas krafttag mot dom som förgriper sig på eller kränker kvinnor. Det kommer inte att ske. De mycket kraftiga fördömanden som nu hörs i samband med rapporteringen kring övergreppen, såväl i Sverige som utomlands, är ett internetfenomen.

Förutsättningen för att kvinnofriden på allvar ska uppmärksamhet, och fördömandena nå orkanstyrka, är att det som kommentar till nyheten, som delas, ska kunna skrivas ”ut med packet”, eller att ”dom som kommer hit ska för fan anpassa sig”. Går inte detta är tystnaden i det närmaste total.

Sådana kommentarer går inte att skriva till exempelvis den artikel som jag delar här nedan. En artikel som skulle kunna skrivas i stort sett om varje ort i Sverige. Och det här handlar inte om några hundratals utsatta kvinnor. Men det är den verklighet feministerna arbetar med. Verkligheten där högljudda tiger och blundar.

Alltför många bland de som mest högljutt fördömer den senaste tidens övergrepp kan anses strunta i kvinnorna. Dom tar bara tillfället i akt att vräka ur sig nya invektiv.

Ena stunden ska kvinnan värnas, i nästa mening ”borde någon köra upp en kniv i feministfittan på Zara Larsson. Brutalt men så ser ungefärligen verklighetsbilden ut hos dom som skriker högst på nätet. Betydligt mera inlindad är den vanliga dubbelmoralen i fråga om kvinnosyn: Den att främmande kulturer har en annan syn på kvinnor än vi svenskar, men att det är helt OK att skaffa sig en fru från något asiatiskt land som verkligen vill och ställer upp på att sköta markservicen. En konsekvens av det kulturella arvet.

Oskicket att skuldbelägga kvinnan är djupt rotat i det svenska kulturarvet. Att försvarsadvokaten, till en man misstänkt för våldtäkt, frågar kvinnan om vilka kläder hon hade på sig, är något som först på senare tid uppmärksammats. Det här är inget beteende som importerats till Sverige. Det är ett j-a oskick som vi inte gjort oss av med, trots allt vackert tal om kvinnofrid och lagar.

Ofta är det misshandlade kvinnan som skuldbeläggs. Kanske inte direkt. Men genom att omgivningen söker förmildrande omständigheter för mannen.

Så visst finns det att jobba med. De övergrepp som nu får stora rubriker är allvarliga. Men i frågor som rör kvinnofriden, är det precis som blygsamma Falu-Kurirens rubrik om kvinnomisshandel, är det just bara en rubriker.

Från Dalarnas Tidningar 2015-12-22

Den avpixlade verkligheten

Det är inte utan att jag funderar över varifrån vissa människor får en så stark önskan, gränsande till drift, att människor dömda för brott ska namnges. Och namnges de inte ska i vart fall etniciteten anges. Etnicitet anser en del extremer även ska anges för misstänkta brottslingar.

Media har som bekant en annan policy, även om kvällspressen nu svävar betänkligt på målet. Detta är en mycket klok hållning, även om det sprids en i vissa kretsar populär konspirationsteori, att media och myndigheter kommit överens om att sanningen inte får komma fram. Nättidningen Avpixlat (Sverigedemokraternas husorgan) lever exempelvis till stora delar på den här myten.

Hur fungerar det då i verkligheten? Finns det någon konsekvens i medias rapportering av olika händelser? Hur skulle det se ut i radio och TV om Avpixlats bild av sanningen (konsekvent) skulle förmedlas?

Vi börjar med mainstreammedias rapportering, och jämför några uppseendeväckande fall, och diskussionen runt rapporteringen.

Händelserna i Trollhättan och IKEA Västerås upprörde och väckte uppmärksamhet. En del blev upprörda därför att namnet på mördaren i Trollhättan namngavs men inte mördaren på IKEA.

Tyvärr bottnar denna upprördhet i att terroristen i Västerås var etnisk svensk medan mördaren i Trollhättan kallades blatte. Han skulle namnges därför att han hade annat etniskt ursprung än etniskt svensk, inte för att dådet hade några likheter med terrorattentatet i Trollhättan.

Terroristen i Trollhättan (där människor dödades) är sett till uppsåt att jämställa med självmordsbombaren i Stockholm (som misslyckades). Båda dessa namngavs så fort identifieringen var gjord av seriösa media. Som agerade konsekvent.

Mördaren på IKEA i Västerås namngavs inte av seriösa media, vilket även det var ett konsekvent agerande. Media rapporterar så, och jag ser ingen anledning till förändring. Vi fick inte läsa namnet på officeren som knuffade fru och barn utför ett stup, vi fick veta långt efteråt vad mannen från Gällivare hette, som mördade Caroline.

Dessa fall är lite speciella, därför att det är spektakulära brott. Men den som tycker att namn och bild ska publiceras bara därför att personen är misstänkt för ett spektakulärt brott bör nog tänka till. Att skribenterna bakom Avpixlat inte kan tänka är ingen ursäkt för människor som kallar sig normala att sluta tänka.

Media gör heller ingen ”etnisk rapportering” kring brottsligheten. Vi får normalt inte läsa om brottslingens etnicitet eller om den misstänktes dito. Även detta är konsekvent. Men vi kan leka med tanken att media skulle frångå principen att inte ange etnicitet.

Begreppet Svensk är inte ett etniskt begrepp. Börje Salming är svensk och same. Hasse Aro är svensk och tillhör den sverigefinländska minoriteten. Undertecknad tillhör gruppen etniska svenskar och är svensk. Den som påstår att en person måste vara etnisk svensk för att kunna kallas svensk anser jag vara från vettet.

Konsekvensen av att rapportera om etnicitet vid brott och vid misstänkta brott skulle naturligtvis bli bisarr, och det finns starka skäl att seriösa media behåller sin policy.

Misshandel av kvinnor förekommer, hur gärna vi än vill att företeelsen ska upphöra. Hur intressant och upplysande vore det att i Falu-Kuriren läsa rubriken ”Etnisk svensk man gripen för misshandel av kvinna i Falun”?  Helt OK enligt den policy som Avpixlat står för. Eller ”Etniskt svenskt ungdomsgäng förpestar Noret i Mora”? ”Etnisk svensk knuffade fru och barn och barn mot döden”.

Roligare än så blir det inte i jämmerdalen. Jag föredrar nog en seriös rapportering.

Avfolkning och loserstämpel

Sverige är i dag inne i en snabb urbanisering, där många människor, främst yngre söker sig in till tätorter och städer, ofta storstäder.  Arbetslösheten ökar hos de som blir kvar, småorter och bygder drabbas hårt av ”braindrain”; entreprenörerna flyttar. Lite överdrivet naturligtvis, men sanningen drar åt det här hållet.

 

I mitt resonemang utgår jag från Rön från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU): Vargen påverkar jakten – men inte markpriset tillsammans med valresultaten från riksdagsvalet 2010.

 

Det forskarna på SLU noterat är att vargmotståndet är som störst i bygder som lider av avfolkning. Vargen blir en symbolfråga för den glömda, hotade bygden. Lite grann som ”Bögarnas fel” med Grotesco.

 

Det är också så att bygderna där vargen etablerat sig till stora delar är samma bygder som drabbats hårdast av urbaniseringen.

 

Varför flyttar då människor, främst ungdomar, från landsbygden? Knappast på grund av att vargen eller andra rovdjur hotar livskvalité eller existens. Snarare utbildning, se sig om i världen, ta ett steg till i den personliga utvecklingen. Kanske det till och med finns de som vill uppleva friheten att slippa en omgivning som har synpunkter på ens sätt att vara och leva.

 

Ett vanligt argument i vargdiskussionen är att där finns en klyfta mellan stad och land i synen på varg. Det som försvinner med denna polarisering, är vilka som är stadens innevånare: många är barn och barnbarn till landsbygdens folk!

 

I Ungdomsbarometern som presenterades för Jordbruksverket var den brutala siffran, att endast 8 % av ungdomarna som i dag bor på landsbygd hade som förstaalternativ att bo kvar.

 

Vilken är landsbygdsungdomarnas syn på rovdjur och biologisk mångfald? Delar ungdomen värdering med landsbygdens starka jägarlobby? Eller blir rovdjursfrågan ytterligare en klyfta mellan äldre och ungdom?

 

Ett annat kännetecken för avfolkningsbygderna (här håller jag mig till dalarna) är att det främlingsfientliga missnöjespartiet Sverigedemokraterna här har sina starkaste fästen. Falu Kommun är inget undantag, SD är starkast i de områden som har negativ såväl utveckling som prognos. Områden med minimal invandring.

 

Å ena sidan missnöjesröstning över krympande service och arbetsmarknad, å andra sidan ungdomar som vill pröva sina vingar och flytta till en tillväxtregion, kanske Malmö som av OECD rankas som världens fjärde mest innovativa stad. Kontrasten blir avgrundsdjup, och det blir inte så lite loserstämpel över de som stannar (lämnas) kvar.  

 

Det finns skäl att ta den här loserstämpeln på allvar, inte minst för personer som i olika konstellationer verkar för en levande landsbygd.

 

EU – ett medlemskap på gott och ont

Efter att bloggen en längre tid legat nere, är det nu ordning på ordbehandlingsprogram och dator, och här är ett nypremiärinlägg som har anknytning till EU-debatten.

 

EU – ett medlemskap på gott och ont

 

Men hur gott eller ont? Svårt att säga, men tiden före EU kommer aldrig att komma tillbaka. Definitivt inte den idylliska tid som det ibland talas om, men som aldrig existerat.

Frihandeln mellan unionens medlemmar, och vidhängande EES-länder är grundbulten i samarbetet. Frihandel är dock inte så enkelt som namnet antyder; länderna måste komma överens om vad som ska vara fritt.

Det är inte fritt att distribuera farliga produkter, vilket kräver att man kommer överens om vad som är farligt. Vilket kan vara nog så kinkigt …

Sådant här var länder som tecknade frihandelsavtal tvungna att komma överens om även före EU. Det lät dock inte så mycket från dessa förhandlingar eftersom dom helt enkelt var slutna. Ingen fick reda på något förrän papperna var undertecknade.

Leker vi med tanken att upplösa EU, skulle vi, förutsatt att vi vill ha ett varuutbyte länderna emellan, vara tvungna att på nytt börja med bi- och multilaterala förhandlingar, utan insyn. Byråkratin skulle svälla.

Ett EES-avtal som ersättning för EU-medlemskapet är kanske heller inte det bästa.

Inom EU har länderna även kommit överens om en social dimension som innefattar socialförsäkringar, tillsammans med en frihet att arbeta och studera över gränserna. Något annat är heller inte tänkbart i en allt mera föränderlig värld. Nordkorea är inget föredöme och järnridån förgången.

Nationalstaterna kommer att få minskad betydelse, och frid över deras minnen. Regionerna kommer i motsvarande grad att få ökad betydelse. I Sverige har vi mig veterligt tre gränsöverskridande områden till likaledes tre länder: Tornedalen, Jämtland/Tröndelag och Öresund. Statistiskt sett har jag ungefär 25 år kvar att leva, och jag tror det är tillräckligt för att uppleva regionalval som sträcker sig över nationsgränser.

En inrikespolitisk konflikthärd i EU-samarbetet är vad som brukar kallas detaljregleringar. Exempelvis frågor som rör Art- och habitatdirektivet och Vattendirektivet. Frågor som innefattar jakt och fiske …

Nej, det är inga detaljregleringar. Sverige har med möda varit med att förhandla fram gemensamma riktlinjer för miljö- och naturvård. Då är det inte speciellt snyggt att i efterhand börja körsbärsplocka enligt beställningar från olika intresseorganisationer.

Ärligare hade i så fall varit att tala om att Sverige inte vill ha någon gemensam politik som rör miljö och naturvård. Och ta den striden med miljöorganisationerna, gärna i god tid före EU-valet.

 

 

McIntyre och Yamal

Risken för att metan kommer att frigöras (hastigare) är väl det som orar mest när det gäller klimatförändringarna. I den arktiska tundran finns mängder med metan som frigörs i takt med att permafrosten tinar. På havsbotten ligger metan bundet i form av metanhydrat, som kan destabiliseras av att vattnet värms upp. En storm i kombination med varmt ytvatten exempelvis.

För det blir varmare, inte minst i Sibirien, bland annat Yamal, som den här artikeln behandlar. Oleg Anisimov, head of the department at the State Hydrological Institute, säger i artikeln att 30 kvadratkilometer land eroderar bort årligen, vilket skulle innebära att ishavet äter sig in med 20 meter varje år utefter Sibiriens 150 mil långa kust, naturligtvis mer på ett ställe, mindre på ett annat. En kombination av att istäcket krymper sommartid, samtidigt som permafrosten tinar och marken destabiliseras.

Det är ingen som helst tvekan, om att Arktis förändras, och blir varmare. Det är fullt naturligt. Mer växthusgaser som ändrar strålningsbalansen ger mera energi till biosfären, och ett varmare klimat. Detta gäller även Yamal, något som Keith Briffa mycket riktigt konstaterade i en temperaturrekonstruktion där Yamal ingick.

Detta gillades inte av Steve McIntyre. Han hade av okänd anledning kommit över en annan temperaturrekonstruktion, från ett närbeläget område som inte visade någon uppvärmning alls. Självklart tyckte McIntyre att den i stället skulle användas.

Steve McIntyre är mineralprospektör och har aldrig samlat material för en temperaturrekonstruktion. Däremot tycker han, vilka träd eller sediment som ska väljas i en rekonstruktion. Han är även flitig när det gäller att samla in rådata från vädertjänster. Eller kanske inte. I stället för att fråga vädertjänsten som har upphovsrätten till rådata väljer han att begära uppgifterna från den forskare som bara fått tillstånd att använda siffrorna.

Jag tror att detta är en ren försiktighetsåtgärd från Steve McIntyres sida. Om han frågat den som äger datan, finns ju risk att han hade fått ut den ...

Det skulle ju kunnat innebära merarbete i stil med det mastodontarbete professor Richard Müller utförde med temperaturdata, i BEST-projektet. Ett arbete som visade sig stämma överens med såväl NASA, NOAA, CRU och vad skeptikern Roy Spencer också kommit fram till: Temperaturen stiger, och gör det snabbt.

 

Diagram från NASA GISS

 Och BEST-projektets utfall

Steve McIntyre sägs inte vara riktigt nöjd med resultatet från BEST-projektet, men börjar uppenbarligen tackla av. På annat sätt går inte att tolka det faktum, att McIntyre inte dragit igång samma personförföljelse av Richard Müller, för att få ut rådata, som mot Michael Mann, Keith Briffa, Phil Jones, James Hansen med flera. Om nu inte McIntyre sent omsider begripit att han inte har så stor nytta av rådata. Synd i så fall att han inte kom till insikt tidigare.

Åter till Steve McIntyres tangentbordsrekonstruktion av Yamals temperaturer, här i Ingemar Nordins tappning, som även beskriver en del av McIntyres rättshaveristiska beteende, som jag tidigare tagit upp.

Så här anser alltså Steve McIntyre att temperaturen utvecklats på Yamalhalvön: 

Det är den gröna kurvan McIntyre anser giltig. (Bild från The Climate Scam.) Tycker ni att Steve McIntyres tangentbordsrekonstruktion på ett rimligt sätt förklarar att trenden för havsisens årliga minima krymper i rekordfart, att permafrosten tinar, att det läcker metangas och att kusten eroderar? 

Steve McIntyre har gjort det som skulle vara dödsstöten för vilken seriös forskare som helst (nu är ju McIntyre varken forskare eller seriös, men ändå). McIntyre har plockat en enskild detalj, just för att den visar det budskap han vill framhäva. Att där finns mängder med observationer, även instrumentdata, som talar emot förbigås med största möjliga tystnad.

Det är synd att inte McIntyre tas på tillräckligt stort allvar för att ställas till svars för sin tes, som så uppenbart står i strid med verkligheten.

Personligen tycker jag att Steve McIntyre borde tänka mera på sin försörjning och återgå till mineralprospekterandet. Det kan ju inte vara gratis att driva en klimatblogg i den omfattning McIntyre gör.

DN