Clowner, copycats och hysteri

Av någon outgrundlig anledning har det blivit på modet med clowner som skrämmer folk. Och även om företeelsen finns så står den ändå inte i proportion till den hysteri som närmast råder. Det är ingen överdrift påstå att polisen har större problem med falsklarm än personer med clownmask som ställer till jävulskap. Folk som ringer och säger att dom sett clowner.

 

Garanterat ofarlig clown från Glassbolaget.

Så kallade copycats är en del av fenomenet, alltså någon som imiterar ett brott som någon annan person, fiktiv eller verklig, begått. Gärna via sociala medier. Clowner som skräms är heller inte något nytt fenomen, snarare gammalt, och har kommit och gått i vågor. Viralgranskaren Jack Werner har samlat lite fakta på det temat.

Vi har även tidigare varit med om masshysterier i samband med påstådda och verkliga brott. Pedofilhysterin under 80-talet är ett sådant exempel. Tack och lov ägde detta rum före internets genombrott. Annars hade det nog varit svårt att överblicka konsekvenserna för enskilda.

Det var såklart inte menat att bli någon hysteri. Det bara blev så när ett tabubelagt ämne lyftes upp till ytan. Plötsligt gick det att prata om den här typen av brott. 

Däremot finns det inget som tyder på att antalet brott av den här typen ökade, även om säkert många trodde det. Däremot en ökad misstänksamhet, och inte minst då mot män som sökte sig till förskolan. Bitvis var det en ganska otäck stämning i diskussionsklimatet. I dag är det främst extremnationalister, inte sällan sexfixerade, som pysslar med att hänga ut människor för såväl påstådd som verklig pedofili.

Det är heller ingen överdrift att klassa debatten om sexuella övergrepp som hysteri. När det gick att koppla ett antal fall till invandringen, gick många, främst män, ofta med en rutten kvinnosyn i största allmänhet, bananas. Alltså personer som aldrig tidigare bekymrat sig över våld i nära relationer eller sexuella övergrepp. En dubbelmoral och ett hyckleri som det är svårt hitta motsvarighet till.

Förklaringen till denna hysteri handlar bara om rå oförfalskad rasism, där sociala medier används som propagandacentraler. Och med många små propagandaministrar. Utfallen var inte sällan riktade mot feminismen, som dom hävdade inte gjorde på övergreppen som valsade runt i media.

Det är bara att hålla käften för de här yrvakna opinionsbildarna. Har dom inte brytt sig om våld mot kvinnor tidigare, och sexuella övergrepp, behöver dom inte göra det nu heller. Och i synnerhet inte prata skit om de kvinnor som ställer upp frivilligt för stödboenden och kvinnojourer.

Det är naturligtvis ingen slump att presidentkandidat Donald Trump är populär hos många Sverigedemokrater. Grab the pussy!

Sexuella övergrepp är inget nytt i det här landet, och det märks heller ingen direkt ökning i Brottsförebyggande Rådets årliga Trygghetsundersökning (NTU). Däremot steg tonläget till falsett.

Lite lugnade det ner sig när det började gå upp för folk i allmänhet att det här med sexuella ofredanden inte var något nytt, utan ett gammalt problem som nu kommit upp till ytan. Ett problem som inte går att koppla till vare sig socialgrupp eller etnicitet.

Och samma sak gäller för våld i nära relationer.

Regionalpolitik – Norge är inte Sveriges väg

Norge framhålls ofta som ett föredöme när det gäller regionalpolitik, men även om jag ser likheter, så anser jag skillnaderna vara så stora, att det mesta inte är tillämpligt i Sverige.

Inte minst geografiskt är skillnaderna enorma. Sverige har, liksom Norge, områden längs kusten som är levande och för det mesta expansiva. Den som åker tio mil in i landet i Norge måste för det mesta passera en gränskontroll mot Sverige. Den som åker tio mil in i landet i Sverige, har 20 mil kvar … Denna skillnad i geografi är minst sagt utmanande när det gäller regionalpolitik.

 

Den geografiska utmaningen för Sverige anser jag vara enorm.

Norge har ett EES-avtal där landet har kunnat skydda jordbruket genom tullar, som hållit priserna uppe. Detta tillsammans med att den norska oljeindustrin varit löneledande har skapat ett mycket högt kostnadsläge i Norge, som kommit bönderna till del. Olja och gas svarade för två tredjedelar av exportintäkterna 2006.

I längden är det naturligtvis inte hållbart med protektionism i form av tull på produkter som importeras från handelspartners. Jag bor i Grycksbo, där Arctic Paper är helt dominerande, och mycket beroende av export. Skulle Sverige börja tullbelägga livsmedel, som importeras hit, skulle med stor sannolikhet dessa länder i samma stund fundera på varför dom ska importera finpapper utan tull. (Arctic Paper har det jobbigt, men det beror på minskande efterfrågan.)

Det vore också fullständigt uteslutet att kraftigt höja matpriserna, utan kraftiga löne- och bidragshöjningar.

En bidragande faktor till att hålla landsbygden levande i Norge är att det många gånger medföljer en boplikt för att få förvärva en fastighet, än så länge i alla fall. Ett komplicerat system som inte sällan leder till angiveri och osämja. Även om lagen tjänar sitt syfte.

Ett system med differentierade sociala avgifter (arbetsgivaravgifter) finns i Norge. I Oslo är avgiften 14 % på lönesumman, uppe på Finnmarksvidda ingenting. Dock måste alla betala 18 % på lönesumman, varför den delen måste läggas till vid jämförelse mot Sverige.

Återbäringen från vattenkraften (Bygdepengen) sneglar många svenska vattenkraftskommuner mot med lystnad. Det förstår jag. Några av Sveriges fattigaste kommuner skulle bli de rikaste, om de skulle få en återbäring från uttaget av naturresurser. Dock hjälper det inte hårt ansatta kommuner som saknar naturresurser. Och dessa ingår även i ”Resten av Sverige”. Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner har visserligen ett geografiskt avgränsat förslag för en utjämning, men det hjälper knappast kommuner söder om Dalälven.

Vad tror jag själv?

Inte mycket på den norska modellen, eller i vart fall mycket lite. Det gäller att hitta en väg som passar svenska förhållanden, inte norska.

Först och främst tror jag att samhället måste satsa på infrastrukturen, fungerande bredband och mobiltelefoni. Här har myndigheterna varit flata. Ett antal mobiloperatörer fick rätten att bygga ut 3G-nätet mot att se till att det fanns täckning i hela landet. Detta har inte uppfyllts.

Det är helt nödvändigt att personer som vill satsa i glesbygd får möjlighet att låna kapital för detta, även för att bygga ett bostadshus. Vill inte marknaden måste det bli en uppgift för samhället.

Glesbygden behöver fler driftiga människor. Annars återstår för siste man att släcka lyset. Här tror jag på individuella åtgärder, inte någon allmän differentiering. Ett system vore att den som väljer att satsa får en successiv avskrivning av studielånet. Att en ungdom som flyttar till ett jobb i dessa områden får hjälp med körkortet (nog en nödvändighet om hemtjänsten ska fungera) skulle med säkerhet kunna locka fler till att pröva något nytt.

Sedan får vi inte glömma att det faktiskt görs en hel del bra regionalpolitiska satsningar i det här landet.

Men det finns ett antal hämskor som jag tror vi måste åtgärda.

Konspirationsteoretiker – Lotta Grönings nya karriär

Tidigare var journalisten Lotta Gröning, väl så meriterad, en frisk fläkt i debatten, som gärna tog upp ämnen som hamnat utanför det som diskuterades på ledarsidorna.

Nu har den friska fläkten grävt ner sig djupt i ett konspirationsteoretiskt[i] träsk som känns riktigt sunkigt. Bloggen ”For Future” där Lotta Gröning medverkar består till stora delar av inget annat än ryktesspridning. Och med en så total brist på källangivelser att det närmast är lögn i f-n att ens kunna hitta det som skulle kunna vara källan.

Det senaste alstret är Lotta Grönings scoop om att EU vill avveckla svenskt jordbruk. Jordbruket skulle koncentreras till de områden där det är mest lönsamt, och att allt jordbruk norr om Skåne riskerar läggas ner. Och det skulle ske med regeringen och LRF:s tysta medgivande.

Redan innan vi börjar granska källorna dyker den första frågan upp. En fråga som skiljer ryktesspridning och ”klickjakt” från granskande och grävande journalistik. Bedömningen om en ”nyhet” är realistisk i förhållande till bakgrundsfakta. En del i nyheten är att svenskt jordbruk håller på att läggas ned av EU, samtidigt som LRF är passiva. Detta skulle kräva en enorm konspiration. LRF:s ledning skulle sätta en gigantisk munkavle på östgötaslättens bönder, även Mälardalens, och Skaraslätten … Bönder som är mycket röststarka inom LRF, och även finns med i ledningen. En enkel och logisk slutsats är att det ligger utanför möjlighetens ram.

Lotta Gröning hänvisar till en karta som sägs visa EU:s syn på jordbruket i framtiden. Att få Gröning att komma med en källa till sina påståenden inklusive karta var omöjligt. Gröning hänvisade till ”hemlig källa” som inte kunde röjas.

Nåväl, såväl karta som bitvis ordagrant innehåll, i de påståenden Lotta Gröning kastar fram kunde spåras till en organisation som kallar sig Familjejordbrukarna. Familjejordbrukarnas inlägg skrevs i augusti i år, Gröning skrev sitt inlägg 10 oktober. Jag kan inte låta bli fundera över om organisationen Familjejordbrukarna är den hemliga källa Gröning inte vill röja … Och om det nu var ett scoop, så skulle det för övrigt varit sunkigt att stjäla nyheten från den som var först, utan att ge cred.

Och, ja kartan finns, men den är gammal, från 2006, och visar markanvändningen år 2000. Alltså inte hur marken ska användas i framtiden.

Det är helt riktigt att det såväl i Sverige som i EU finns en oro över jordbruket i Sverige. Land Lantbruk skrev om detta redan i maj 2013. I artikeln talas om att jordbruken utanför slättlandskapen hotas av nedläggning. Det förs ständigt en diskussion om jordbrukets lönsamhet. Lotta Gröning talar om att LRF tiger. Ren lögn alltså.

Jag är också oroad över framtiden för svenskt jordbruk, och har många synpunkter på såväl jordbrukspolitik som på LRF:s inriktning.

Detta är en debatt som måste föras, men det görs bäst utifrån fakta. Inte utifrån smörja som sprids av bland andra Lotta Gröning.

Jag är inte säker på att Lotta Gröning ljuger medvetet. Det kan handla om en förvriden verklighetsuppfattning.

Uppdatering: Den här sidan från EU-upplysningen ger en övergripbar bild över EU:s jordbruks- och landsbygdspolitik. Det är inte några större konstigheter. En jordbrukare får en viss summa i gårdsstöd direkt från EU per odlad hektar. För Sveriges handlar det i år om 7,6 miljarder kronor.

Stödformen ser jag som bättre än den Sverige använde tidigare. Då utgick stödet utifrån vad som producerades. Ju mera produktion, desto högre stöd. En ordning som gjorde det avsevärt svårare att tillämpa miljöhänsyn, som kanske bromsade produktiviteten.

Det utbetalas även mot ansökan ett Landsbygdsstöd motsvarande 2,2 miljarder kronor, där staten måste skjuta till minst lika mycket. Stödet utbetalas för landsbygdsutveckling, företagsinvesteringar och miljöåtgärder m.m.

Sammantaget finns det inget petande, ingen detaljstyrning, från EU, vad gäller landsbygdsstödet, utan medlemsländerna får tämligen fritt utforma sina egna regler. Villkoret är långsiktig hållbarhet.

De här stöden är långsiktiga och gäller fram till 2020, därefter sker en omförhandling.

Och ingen ska inbilla mig att den omförhandlingen kommer äga rum i tysthet … 

Martin Moreus på bloggen "Bonde på riktigt" skriver att Lotta Gröning ska ta av sig foliehatten.

---

[i] Ett annat tillfälle där Lotta Gröning byggde upp en egen verklighet var när hon i ett FB-inlägg hävdade att PK-Sverige vänt Hans Rosling ryggen på grund av sitt tal på flyktinggalan. Därför fick inte Rosling vara sommarpratare??? Att Rosling däremot var vinterpratare struntade Gröning i. (Läs stolligheterna själv på bloggen Mediebruset.)

Po Tidholm engagerar

I kväll sänds det sista avsnittet av ”Resten av Sverige”. Jag kan bara rekommendera att se programmet. ”Resten av Sverige” är en dokumentärserie, som handlar om landet utanför storstadsområdena. De två första programmen handlar om bilden av landsbygden, medan det tredje är mera lösningsinriktat. Programserien finns tillgänglig på SVT Play (även tredje programmet före sändningsdag).

 

Bild från SVT, länk ovan

Po Tidholms dokumentär ger naturligtvis inga färdiga lösningar för landsbygden, men många tankar, och kommer förhoppningsvis utgöra en god grund för en intressant framtidsdebatt. Tidholm var även tvingad att kraftigt begränsa innehållet för att hålla sig inom ramen för tre timmar.

Kritiska röster har hörts. Maud Olofsson talar om att SVT bara släpper fram ”socialister” när landsbygden ska skildras. Sakine Mandon talar om förutsägbart vänstertugg. Hög nivå på kritiken alltså.

Först till den löjliga beskrivningen ”vänstertugg”. Mycket av problemen utanför större befolkningscentra handlar om tillgänglighet till myndigheter och offentlig service, och infrastruktur. Saker som oftast ligger utanför den så kallade marknadens kompetensområde. Det kallas inte socialism när trafikplanerarna rynkar sina pannor när trafiksituationen i Storstockholm ska lösas. Det är heller inte socialism när en rimlig logistik ska tillgodoses i Sveriges mera avlägsna delar.

Maud Olofsson bygger sin kritik på något de flesta, av landsbygdsfrågor intresserade, redan vet: Den stadsnära landsbygden lever, i de flesta fall, i högönsklig välmåga, främst som utgångsläge för pendlare. (Skrev om detta i februari.)

Jag hoppas, nu efter programmet, att även lite mera hardcore marknadsliberaler börjar ta landet bortom allfarvägarna på allvar och presentera en vision för hela Sverige. Och då inte bara tyckande, utan även förankrat i den forskning som finns. (Po Tidholm intervjuade många forskare som exempelvis kulturgeografer och statsvetare, och dessa finns som sagt inte på handels.)

En stor styrka med dokumentärserien är att Po Tidholm inte väjer för att lyfta fram de inneboende konflikter som finns. Exempelvis mellan råvaruuttag och turism. Något som jag tror kan bli starten på en mera fruktsam dialog.

En intressant detalj i serien var intervjun med en ung kvinna som flyttat från Gällivare. Hon såg ingen framtid där, och hade inte mycket till övers för jakt och skoteråkning. I serien togs även upp filmvärldens skildring av stereotyper på landsorten, bland annat filmen jägarna. Nja, det odlas en machokultur inom vissa grupper på landsbygden, och frågan är hur mycket detta påverkar unga kvinnors utflyttning. Jag skulle vilja se mera genusanalys av flyttströmmarna.

Av naturliga skäl lyfts Norge fram som lite av ett föredöme i landsbygdspolitiken. Inte minst jordbrukspolitiken. Den delen känns inte så realistisk. Det finns ingen möjlighet för Sverige att återgå till tullar och protektionism. Och jag är tveksam till om Norge i längden kan fortsätta med den politiken.

Återbäringen från naturresurser som exempelvis vattenkraft och mineral är intressant och tankeväckande. Är det kanske så vi måste göra för att få delar av vårt avlånga land att fungera?

Låta naturresurserna bestämma, typ marknaden, vilka delar som ska leva vidare.

Identitetspolitik – den nya svordomen

Wikipedia ger en hyfsat bra bild av begreppet identitetspolitik, även om wikis begrepp inte tar med regional förankring, som även detta kan räknas in i definitionen:

Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper. Exempel på sådana samhällsgrupper är sådana som baseras på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning och kultur. Samtliga medlemmar av sådana grupper ägnar sig inte nödvändigtvis åt identitetspolitik.

I Sverige upptas den debatten mycket av främst liberaler och konservativa, som med emfas hävdar, att personlig duglighet ska vara det allena avgörande för anställning eller uppdrag.

Om så vore fallet, skulle det vara en stor nyhet.

Sanningen är den att kompetens alltför ofta inte är det viktigaste vid rekryteringar. Snarare kotterier, suspekta slutna grupper, jaktlag, den personliga vänkretsen etc. Bastun är även den en filial till slutna styrelser. Och med deltagare som säkerligen inte är mera rationella än problemlösarna på den lokala pizzerian.

Upprördhet tror jag snarare grundas i att makten, tack vare ett visst mått av identitetspolitik, inte längre ses som självklar för dom som är vana vid att bestämma.

Jag ser identitetspolitiken som ett sätt att använda kompetensen bättre i samhället. Kompetens är knappast något problem vid rekryteringar i dag. Det finns en uppsjö personer som är lämpade för olika uppdrag. Jag ser det som den naturligaste sak i världen att använda rekryteringen som ett verktyg för att skapa en bredd som bättre motsvarar verkligheten i samhället.

(Argumentet att exempelvis ”en kvinna vill bli utsedd för kompetensens skull, och inte på grund av kön” tycker jag är rent ut skitsnack. Här talar vi om lika meriter, men att en organisation som bättre behöver spegla verkligheten utanför, också ska göra detta. En grupp som är van att bestämma blir naturligtvis upprörd.)

 

Bild från SVT, länk nedan.

Den kanadensiske premiärministern Justin Trudeau är att se som ett föredöme i frågan om identitetspolitik, även inkluderande ursprungsbefolkningar och invandrare: ”Jag kommer att fortsätta att säga att jag är feminist högt och tydligt tills det möts av en axelryckning.”

Bättre kan det inte sägas.

Vägar för Sverige

Sverige står inför ett antal rejäla utmaningar framöver. En befolkning där andelen äldre som ökar, inklusive vårdbehovet, och stora pensionsavgångar kommer sätta press på landet. Den stora utmaningen är knappast att människor söker sig till Sverige ...

Många vill gärna se den finska modellen som gångbar i Sverige. En restriktiv invandringspolitik, skenande demografisk obalans och arbetstillfällen som på grund av detta lämnar landet.

Sådan är dessvärre situationen i vårt östra grannland. Den demografiska försörjningskvoten försvagas, alltså att färre ska försörja fler. Dessutom förstärkt av en medveten satsning på ett vårdnadsbidrag som håller kvinnorna borta från arbetsmarknaden.

Bild från Ekot. Länk nedan.

Det finns många orsaker till att inte minst finlandssvenskar väljer att emigrera till Sverige, men en krympande arbetsmarknad ska inte underskattas.

Däremot finns det skäl som inte betyder ett förbaskat dugg i flyttplanerna. Eller är finlandssvenskar så korkade att dom frivilligt väljer att flytta till ett land där välfärden håller på att kollapsa på grund av invandringen?

Naturligtvis inte. Välfärden håller inte på att kollapsa, även om vissa mindre nogräknade debattörer hävdar detta med patologisk envishet. Jag ser denna svartmålning som enbart sorlig, och den som talar tillräckligt illa om Sverige, och tillräckligt envist, anser jag ligga farligt nära den gräns där begreppet landsförräderi blir relevant.

Anledningen till att sverigefinnar väljer Sverige är naturligtvis övertygelsen om att här finns bättre möjligheter att leva, bo och verka. Inget annat.

Jag anser att den finska modellen inte ens är att tänka på. Vi har i Sverige en stor kostym för inte minst äldreomsorg. Skulle vi strypa personaltillgången till denna skulle det krävas tämligen brutala rationaliseringar. Att rekrytera personal från exportindustrin är uteslutet.

En andra väg är att rekrytera gästarbetare. Jo, ni läste rätt. Det har redan börjat. Ett vårdföretag har börjat rekrytera sjuksköterskor från Filipinerna. Naturligtvis är språket nu som då problemet. Men dessa problem är inte värre än för dom som nyligen invandrat till Sverige och står i begrepp att få uppehållstillstånd.

Eller är det tvärtom? Att vi i rent egenintresse måste sätta fart med integreringen av de människor som behövs för att klara vård och omsorg om våra gamla, och även för att klara pensionsavgångarna.

Detta är den tredje vägen. Att klara integrationen. Alltså det som vi inte klarar själva. Skulle vi, för att uttrycka det vanvördigt, själva knullat fram dom behövs för att klara välfärden, skulle det varit gjort för 20 år sedan.

Grumlig demokratisyn på ledarsidorna

Ledarsidorna.se är namnet på en nätsajt som publicerar debatt- och opinionsartiklar. Sajten marknadsför sig som ”alltid i opposition”, och är klart borgerlig och, skulle jag vilja säga, balanserande på gränsen till osund nationalism.

Jag trodde inte jag i Sverige skulle behöva läsa, undantaget ren avskrädesmedia, någon som försvarar Polens inskränkningar i yttrandefriheten. Ledarsidorna.se hjälpte mig bli av med den villfarelsen.

Jag hade velat minnas Kjell-Albin Abrahamsson som den duktige utrikeskorrespondent och berättare han var. Nyligen gick Abrahamsson bort, men det får inte hindra att hans grumliga tankar om yttrandefrihet och andra världskriget förtigs.

Ledarsidorna.se publicerar en krönika signerad Kjell-Albin Abrahamsson. I krönikan ges bakgrunden till ett lagförslag som ska ge fängelse till den som pratar om ”polska förintelseläger”.

Jag tycker också att det är osmakligt att se nazisternas illdåd som polska. Men udden i den polska nyordningen är tveklöst riktad mot dom som dristar sig till att tala öppet om polens ansvar i förintelsen. Jag skrev om detta den 16:e februari i år.

En stor författare och kunnig historiker, som gjort mig uppmärksam på förhållandena i Europa och världen före och vid tiden för världskriget[i]. Peter Englunds Brev från nollpunkten skildrar en period med utbredd antisemitism, där Tyskland ingalunda var värst. Inte förrän tiden kring kristallnatten 1938. Jag vill hävda att nazisterna illdåd möjliggjordes av den antisemitism som fanns även utanför Tyskland. Om detta må vi berätta och tala öppet om.

Här svävar ledarsidorna.se minst sagt på målet.

I krönikan kan vi läsa: ”Ämnet är andra världskriget där polackerna har anledning att vara stolta över sitt agerande.”

Jag är lite tveksam till ett så kategoriskt ställningstagande. Inte bara för antisemitismen utan även med tanke på att den polska ledningen satt med fingrarna väl djupt i syltburken när Tjeckoslovakien styckades av Tyskland, Ungern och Polen 1938.

---

[i] Jag sällar mig till dom som ser första och andra världskriget, som ett krig, med ett långt vapenstillestånd.