Såsom i Tyskland …

Min första tanke, när jag i december läste om ett högerextremt nätverk inom den tyska polisen, var hur det är ställt i Sverige. Är vi förskonade från den här typen av brunröta inom den myndighet som uppbär våldsmonopol i samhället? Sverige och Tyskland är trots allt ganska lika.

För även om det inte uppmärksammats några organiserade kotterier, så förekommer det med ojämna mellanrum incidenter, där intryck ges, att det inom polisen, är tillåtet att leva i sin egen värld. Polischefen i Västernorrland, som för ett år sedan sjukskrev sig efter grova rasistiska kommentarer på Facebook. Jag är tvivlar på, i händelse av en placering i Sandviken, att han skulle använda ord som ”hundfoder” och ”dykardräkt”, om ledarna i underavdelningarna till Bandidos och Hells Angels.

 

Det är av stor vikt att allmänheten har förtroende för polisen som myndighet. (P4 Örebro 14/9 2018)

Även den riksbekante polisen Peter Springare har haft en hel del märkligheter för sig, som ibland blivit viktigare än att sköta jobbet. Springare är mest känd för sitt intresse av brottslingars etniska bakgrund, något som jag tvivlar på odlats i samma omfattning, om han arbetat med våld i nära relationer, exempelvis i norra Dalarna.

Förödande för brottsbekämpningen är om polisen ser människor som olika inför lagen. När det för ungefär ett år sedan uppdagades, att ungdomar i rikare stadsdelar mera sällan misstänktes för narkotikabrott, trots högre konsumtion än fattigare dito, var det en kraftfull varningssignal. Trots att nyheten knappast kunde förvåna någon.

Men, nejdå, det finns ingen etnisk profilering inom polisen. Säger dom ansvariga. Bara att gratulera. I så fall är polisen den enda yrkesgrupp som saknar fördomar.

Verkligheten, som fallet med misstänkta narkotikabrott visar, finns inte.

Det finns skäl att bli riktigt misstänksam, när en polis, trots att problematiken med profilering är känd, avfärdar densamma. Snarare ett tecken på bristande självinsikt, och som sagt, förödande för brottsbekämpningen.

Det har även uppmärksammats extrema åsikter bland ordningsvakter. Enligt en kartläggning Expressen gjort, var det 170 individer, som kunde kopplas ihop med extrema åsikter. Det är en liten andel, men dessvärre en tydlig signal om att mångdubbelt flera accepterat kopplingarna. Även arbetsgivarna.

Även detta förödande för allmänhetens förtroende för ordningsmakten. Ena dagen dela konspirationsteorier från extrema sajter, nästa dag i allmänhetens tjänst. Görs det överhuvudtaget någon research på dom som söker jobb, utöver två referenser, belastningsregistret och (ibland) kontrollera betalningsanmärkningar? Det är inga cykelreparatörer som ska anställas.

Så svårt är det inte att som steg ett ögna igenom offentlig aktivitet på sociala medier. Inte heller att genomföra personlighetstester, som fokuserar på människosyn. Är den sökande till bevakningsuppdraget lämplig till att arbeta bland människor? Inom vissa yrkesgrupper är sunkiga värderingar inte någon privatsak. I synnerhet inte om dessa torgförs offentligt.

Som Dagens Nyheter konstaterade i en ledare: Nu är frågan vem som vaktar väktarna.