Varför tynar Sverigedemokraternas dröm?

Vår gemensamma resa går mot en allt mera globaliserad värld. Ekonomi och handel känner inga gränser, förutom nålstick i form av att diverse aktörer och nationer på olika sätt försöker begränsa utbud och efterfrågan. Lite som i den gamla Warszawapakten. Våra ungdomar reser, studerar och arbetar i olika länder och världsdelar. Informationsteknologin har bokstavligt flyttat in världen i vårt vardagsrum. Världen är så sammanflätad, att länder som önskar självbestämmande måste finna sig i att dela detta tillsammans med andra. Klimathot och miljöproblem måste lösas globalt och gemensamt. Konflikter och naturkatastrofer påverkar långt utanför närområdet.

Jag ser det som närmast rörande, att det i Sveriges Riksdag finns ett parti, som vill lösa framtidens utmaningar genom att Sverige, som nation ska hålla sig för sig självt. Trots att Sveriges arbetsfält är världen, ska influenser utifrån (inklusive invandring) reduceras till sådant som redan finns på plats. Mångfald och mångkultur används som svordomar.

Det finns anledning att stanna upp, och granska verkligheten på de platser där Sverigedemokraterna är starka.

Om nu Sverigedemokraternas världsbild är ett framgångsrecept, så borde ju starka SD-fästen närmast utgöra idyller i ett för övrigt mångkulturellt moras.

Till en del kanske dom tycker så själva.

Hur ser då verkligheten ut? Utgår vi från SD:s väljare, så är SD det riksdagsparti som har i särklass störst obalans mellan män och kvinnor (mindre än en tredjedel av SD:s väljare är kvinnor). Dessutom återfinns många av partiets starka fästen i avfolkningsbygder, inte minst gamla bruksorter. Den demografiska obalansen är stor med växande kvinnounderskott (något som till en del förklarar SD:s höga väljarstöd). Orter som helt enkelt kommer tyna bort utan inflyttning.

Det som SD tycker så illa om saknas i de här bygderna. Den förhatliga feminismen, inklusive metoo, lyser med sin frånvaro – dom unga kvinnorna har i stor utsträckning redan flyttat. Förutom pizzabagaren som förestår det lokala vattenhålet är samhället etniskt homogent. Mångkultur saknas.

Frågan är då varför inte de här samhällena blomstrar? Det är ju så här dom vill att det ska se ut – ingen feminism, ingen mångkultur, inga invandrare.

Svaret är nog att den här verkligheten har liten attraktionskraft. Inget som lockar vare sig entreprenörer eller nytänkare. Men, visst, om människor vill leva så här, så måste dom i demokratins namn få göra det. Även om livsstilen ofrånkomligen leder till att ”siste man tar ner flaggan”.

Och det kan mycket väl bli den lokala pizzabagaren som utför den ceremonin.