Serverhallar – vår tids pappersbruk

Serverhallar pekas gärna ut som subventionerade energislukare, men är det verkligen hela sanningen? Visserligen drar anläggningarna mycket energi, men samtidigt sparas så väl energi som råvaror.

Färska trycksaker (jag tror ni förstår vad jag menar) minskar i omfattning och upplagor. Det är verkligheten, även om det är tråkigt när arbetstillfällen försvinner och pappersbruk läggs ner. Men, det går åt mindre skogsråvara (mjukpapper och kartong räcker inte för att kompensera för grafiskt papper) samtidigt som papperstillverkning är enormt energikrävande.

Den tryckta informationen minskar. Jag har svårt att se detta som negativt. Viktiga papper kan fortfarande skrivas ut.

Så här är det tänkt att Microsofts anläggning utanför Sandviken ska se ut. Informationsflödet tar nya vägar, behovet av papper minskar.

Även om vi inte kan kalla detta för en omställning så är det ändå ett tecken på att vi har en omställning. Ett nytt tänkande.

Elbehovet kommer att öka, och öka ännu mer. Omställningen till ett fossilfritt samhälle går till stora delar via ökad elproduktion.

Då duger det inte med en blåbrun vänta-och-se-politik. Fortsätter moderaterna att närmast konsekvent säga nej till nya vindkraftsparker, till förmån för små kärnkraftverk, som ännu inte finns på marknaden, kommer inget att hända. Än mer verklighetsfrånvänt blir det om reaktorerna ska drivas med återanvänt kärnbränsle – den typen av upparbetningsteknik finns heller inte. Kostnaden är ett annat problem, kanske kan anläggningarna konkurrera med oljeverk, men knappast med den energimix vi har i Sverige.

Det blir alltså ingen omställning i närtid med den moderata energipolitiken. Omställningen måste pausas, och det hade varit klädsamt om partiet erkänt detta för väljarna också.

Och väljer vi kärnkraftsvägen, är det rimligt, att vi själva, inom landets gränser, tar ansvar även för uranbrytningen. Hur nu moderaterna, som säger sig värna, inte bara kommunala veton, utan även lokala opinioner, tänker lösa detta, är höljt i dunkel. De små kärnkraftverken av SMR-modell, som moderaterna tänker sig, kommer naturligtvis inte heller att kunna lokaliseras utan protester. Inte ens om elen behövs för att säkra jobben på Sandvik.

Energibolag verkar i dag på en marknad. Stater styr inte längre. Ibland tar sig dock marknaden bisarra uttryck. Stiger elpriset tillräckligt mycket på kontinenten blir det lönsamt att starta oljekraftverket i Karlshamn, trots att verket är till för reservkraft.

Påståendet att Karlshamnsverket startar på grund av att kärnkraft lagts ner är däremot en ren lögn.

Obegriplig klimatdebatt

Det slår inte fel. Så fort IPCC presenterar en sammanställning av det senaste inom klimatforskningen dyker det upp påståenden om felaktigheter, att forskare och vädertjänster överdriver. Inte sällan kombinerat med att Greta Thunberg skulle vara okunnig.

Hur dessa personer får ihop världsbilden är svårbegripligt.

Jag tror inte att jag stött på någon som förnekat koldioxidens betydelse för livet på jorden. Inte en enda som påstått att planeten skulle fungera utan koldioxidens växthuseffekt.

Ändå finns det klimatförnekare som påstår att en kraftig ökning atmosfärens koldioxidhalt inte kommer rubba klimatsystemet.

Tänk er en lärobok i meteorologi med det upplägget. Först inledande om växthusgasernas betydelse, att utan dessa skulle jorden varit en isklump. Därefter en förklaring, att jorden inte påverkas, alldeles oavsett hur mycket geologiskt bundet kol vi frigör.

Självklart även aktuella och historiska observationer – temperatur, havsnivå, inlandsisar, havsisar, naturobservationer – följt av förklaringen ingen vet, eftersom nivån av koldioxid i atmosfären tidigare sagts sakna betydelse för klimatet.

Någon sådan lärobok kommer inte tryckas. Växthuseffekten är inget kontroversiellt i forskarvärlden. En koldioxidmolekyl tar upp och emitterar värmestrålning inom vissa våglängder. Det utgör ingen skillnad om molekylen befinner sig i fria atmosfären eller inne i laboratoriet.

Ja, så kan man ju också tycka, om man är pensionerad meteorolog, och struntar i konsekvenserna för människa, natur och miljö.

Gemensamt för ”forskare”, som ifrågasätter våra utsläpps koppling till klimatet, är frånvaron av vetenskapligt granskade och publicerade artiklar inom ämnet. Ibland med understöd av någon pensionerad meteorolog, som tycker det är positivt för sjöfart och turism om Arktis havsis smälter. Påhejade av politiker, tyckare och opinionsbildare som inte kan acceptera att vår livsstil och konsumtion utgör ett problem.

Klimatdebatten måste rimligen handla om hur vi minskar utsläppen av växthusgaser. Dessvärre även hur vi kan skademinimera det som redan händer.

Har moderaterna någon energipolitik?

Ingen kan väl ha missat de rekordhöga elpriserna i söder. Något som inte moderaterna varit sena med att påpeka. Trots att Sverige under samma period fortsatt exportera stora mängder el.

För någon månad sedan åkte jag Blå Vägen längs Umeälven. Intresserad som jag är av energifrågor sneglade jag mot det som en gång var Umeälven. Det var definitivt inte någon brist på vatten i magasinen. Ändå pratar moderaterna, inte minst Lars Beckman här i Gävleborg, ofta och gärna talar om elbrist och behovet av ny kärnkraft. Vindkraften pekas ut som något opålitligt. 

Påståenden som inte stämmer. Vindkraften är i högsta grad pålitlig. När vindkraften producerar överskott fylls vattenmagasinen, och Sverige kan fortsätta exportera stora mängder el även när det inte blåser. Sverige kunde till och med rädda Finland från nedsläckning i vintras när en kärnkraftsreaktor snabbstoppades. 

Ögonblicksbild 19 augusti. Stor export av överskottsel från Sverige. Stor skillnad i pris mellan norr och söder.

Ögonblicksbild 19 augusti.Vindkraften står för en stor del av energiproduktionen. Betydligt mera än vad som exporteras. Stora vattenmagasin kan lagra vatten för kommande produktion. Opålitligt? Nej.

Däremot lider vi av effektbrist, en följd av att elnätet inte klarar av distributionen. Det går bra att exportera till Finland men svårare att få elen söderut. Något som moderaterna vill åtgärda genom att satsa på små kärnkraftverk. 

En så kallad SMR (Small Modular Reactor), är som namnet antyder en liten reaktorer som kan placeras utifrån elbehov (en SMR motsvarar ungefär Laforsen i Ljusnan med sina 57 MW). Ovako och Sandvik borde vara tänkbara, nu när dessa företag ställer om till en mera elintensiv, men fossilfri produktion. Kanske även Skutskär med sitt pappersbruk. Med reservation för folkopinioner och kommunala veton.

Problemet är att kärnkraft av SMR-typ inte finns på marknaden – generation IV ännu mera avlägsen. SMR är en engångsreaktor där livslängden beräknas till 25 år, men i gengäld behöver inga bränslestavar bytas. Jag vågar lova Lars Beckman & Co att återvinningen av uttjänta vindkraftverk kommer bli enklare.

Kostnaden är inte oväsentlig för en industrination som Sverige. Självklart kan en nyproducerad SMR producera konkurrensmässig el när priset är som högst. Men resten av tiden? Det vill nog till avancerade femårsplaner för att få den ekonomin att gå ihop.

Moderaterna tycks leva i en egen värld. I stället för att driva frågor om ett fungerande distributionsnät (känsligt för högern eftersom expropriering kommer krävas) svävar partiet ut med lösningar som kanske skulle kunna fungera i konkurrens med energi uteslutande producerad via fossila bränslen.

Så ser inte Sveriges energimix ut.

Allt tydligare klyvning stad-land

Intresset för landsbygdsfrågor är obefintligt. Visst hettar det till när exempelvis en skola måste läggas ner. Eller en lanthandel tvingas avveckla. Men väldigt tyst om varför underlaget, som leder fram till nedläggningarna, minskar.

För några veckor sedan publicerade Peter Gladoić Håkansson och Peter Karpestam en studie ”Rural boys, urban girls? The mystery of the diminishing urban-rural gender gap in Sweden” i den vetenskapliga tidskriften Journal of rural studies.

Författarna publicerade även en debattartikel i Svenska Dagbladet: ”Genusgapet mellan stad och land ökar”.

Trots att Gladoić Håkansson och Karpestam, utöver en gedigen analys, även föreslår åtgärder, som i alla fall ger en möjlighet att vända utvecklingen, har det varit närmast tyst om debattartikeln.

Ska vi tolka detta som att genusproblematiken stad-land inte ska diskuteras?

Det här borde inte vara kontroversiellt:

• Skapa möjligheter för välutbildade kvinnor att bo kvar på landsbygden genom förbättrade kommunikationer, infrastruktur och fortsatt möjlighet till distansarbete.
• Motverka att pojkar fortsatt halkar efter flickorna i skolan samt satsa fritidsaktiviteter på alla orter som lockar både pojkar och flickor.
• Arbeta med traditionella genusnormer som påverkar den rurala mannens beslut att stanna på landsbygden och kvinnors val att flytta till städerna.

Forskarna efterlyser åtgärder på alla nivåer för att stötta civilsamhället, från regeringen ner till kommunerna.

Det finns även en politisk klyvning som förstärker det forskarna pekar på. Detta syns tydligt i den senaste väljarbarometern från Novus (SVT):

Horisontell axel visar partiernas stöd bland manliga respektive kvinnliga väljare. Lodrät axel partiernas styrka i stad respektive landsort.  Två tredjedelar av Sverigedemokraternas väljare är män, samma siffror för Miljöpartiet vad gäller kvinnor. SD starkaste fästen finns på landsbygden (-orten). Hela undersökningen på SVT.

Gladoić Håkansson och Karpestam betonar, som resultat av sin forskning, vikten av förbättrade villkor (eller kalla det jämställdhet om ni hellre vill) för (främst unga) kvinnor på landsbygden. Frågor som inte förknippas med Sverigedemokraterna eller andra reaktionära krafter. Karlar ska jaga och köra skoter eller fyrhjuling, kvinnor safta och sylta. Klimat, miljö och naturvård finns inte på dagordningen. Feminism något farligt. Mångfald och öppenhet, vad är det? 

Så vad är problemet? De som inte gillar machoattityden flyttar ju. De nöjda stannar kvar, och som bonus slipper den förhatliga feminismen.

Vi kan låta gruvorten Gällivare symbolisera problematiken. Ett aktuellt fall:

Gällivare, en liten kommun – stor för Norrlands inland – står inför en utmaning i samband med omställningen till en fossilfri stålproduktion. 200 nya industrijobb är mycket i en ort som länge kämpat mot utflyttning. Lena Abrahamsson, forskare i arbetsvetenskap, LTU, beskriver utmaningen i att samhällen som Gällivare måste locka till sig nya invånare. En öppen och inkluderande attityd viktig för att orten ska bli attraktiv. Gamla normer och värderingar utgör ett hinder.

Det är svårt att hitta något sensationellt i Lena Abrahamssons resonemang, ändå avfärdar SD-anknuten media resonemanget. Öppenhet och inkludering får man inte tala om i Sverigedemokraternas PK-värld. SVT-inslaget utmålas som en attack mot Gällivare.

En attack som naturligtvis gäller samtliga orter som kämpar mot att kvinnorna drar medan männen stannar kvar. Häri ligger utmaningen. Inte att de så kallade vita männen tvingas ta klivet in i det 21:a århundradet. Alternativet torde vara att siste man får i uppdrag att ta ner flaggan och släcka ljuset.

Strandskyddet – sälj inte ut landsbygden för en vattenvälling

Framför mina tankar kring den högljudda och infekterade debatten om strandskyddet. Vi har en gemensam resurs som vi ska vara rädda om. Inte minst för landsbygdens skull.

Många politiker i mindre kommuner när en våt dröm om ett uppluckrat strandskydd. Blir det friare att bygga i attraktiva områden kommer nya invånare att söka sig till kommunen. Nya friska skatteintäkter ska kompletteras med en välkommen kompetensförstärkning.

Tanken kanske skulle kanske fungera om vi hade något motsvarande den boplikt som finns i vissa delar av Norge. Alltså att den som äger fastigheten även måste vara fast bosatt på densamma. I Sverige är inte detta realistiskt. Fjärrägande är snarare regel än undantag, mängder av skogs- och jordbruksfastigheter har långt-bort-ägare.

Risken är överhängande att drömmen om nya invånare med tillhörande skattekronor stannar vid exklusiva fritidsboenden. Där möjligen ägarna övergår till permanentboende i samband med pensionen, ungefär när behovet av hemtjänst närmar sig.

Ingen vinst för kommunen alltså. Dessutom till priset av minskad tillgång till attraktiva strandområden för såväl fastboende som turister. (Jo, jag har hört argumentet att det finns hundratals mil outnyttjade stränder runt om i Sveriges kommuner. Ett irrelevant argument. Det är knappast svårtillgängliga sjöar omgivna av gungfly och moras, långt från övrig bebyggelse, som är tilltänkta för nybyggnation. Ett område som inte är attraktivt för ortens friluftsliv lär knappast vara det för bostadsbyggande heller. Även om retoriken säkert kan lura en del.)

Dessutom är ett avskaffat strandskydd (oavsett storlek) oåterkalleligt. Vägen runt sjön eller vattendraget stängs för alltid.

Utöver tillgången till våra stränder finns det all anledning att ta översvämningsrisken på allvar. Och kanske blir det försäkringsbolagen som till slut stoppar avstyckningen av framtida tomter. Risken för så kallade hundraårsflöden gör att begreppet allt mera minskar i relevans, utan tillräckliga marginaler, sett till verkligheten.

Känslan är stark, att exploatering av landsbygd främst är ett utsocknes önskemål, som inte tillför bygden något. Investeringsobjekt där avkastningen försvinner iväg.

Lite som med fjärrägandet av skogsfastigheter. Ägare som kräver avkastning men som knappt ser vare sig skogen, hygget eller den blivande virkesåkern. Som slipper hålla i motorsågen (förlåt, ratta skördaren) när det är brandfara, som slipper avverka under tiden skogen är en barnkammare, eller för den delen köra ut timret under tjällossning.

Det kanske inte är så konstigt att landsbygdens befolkningsunderlag är vikande.

Urspårad energidebatt

I den här regionen är det svårt att undgå energidebatten. Att energiproduktion skall vara så miljövänlig det bara går är en självklarhet. Samtidigt har vi en avancerad stålindustri att värna.

Sandvik och Ovako kommer öka användningen när produktionen ställer om till minskade koldioxidutsläpp. Förbränningsmotorn (denna gigantiska kråkeldare) kommer ersättas med eldrift av något slag.

Det kommer att krävas ökad produktion av el. Försök inte ens tänka bort vindkraften.

2018 producerade vindkraften 17 TWh el, 2020 var siffran 27 TWh. Om bara två år kommer produktionen ha stigit till 38 TWh. 2040 beräknas 90 TWh. Ungefär en procent av Sveriges landyta kommer då att bestå av vindkraftsparker.

Vindkraft Jädraås. Bild från Eniros öppna data.

Och, nej, skogen skövlas inte mellan verken. Mikroplaster lösgörs precis som från vanliga husfasader (slamfärg undantagen). Stelnad betong är kalk, grus och armeringsjärn. Ja, där finns smörjoljor i vindkraftverk – precis som i skogsmaskiner, även motorsågar. Glöm inte terrängfordon. Min åsikt är att slutavverkningar borde miljöprövas på samma sätt som vindkraftsparker.

Ny kärnkraft, i den tappning Lars Beckman och andra moderater förespråkar, ligger 15 år fram i tiden. Dagens energiproblem kan endast lösas via bättre överföring norr-söder. Vilket krävs även om vi gör en tveksam kärnkraftssatsning. 

Lars Beckman tänkta framtida energiförsörjning väcker frågor. För det kan väl ändå inte vara så, att Beckmans ständiga propagerande för kommunala veton bara gäller vindkraft? Inklusive att den äganderätt moderaterna talar sig varma för inte ska gälla vindkraft.

Det blir inkonsekvent när Beckman vill förvandla strandskydd till äganderätt – då ska inga utomstående lägga sig i – samtidigt som han menar att även dessa nya tomtägare ska kunna säga nej till exploatering i form av vindkraft på marker som ägs av andra.

Hur tänker Beckman kring det kommunala vetot, när det gäller mindre kärnkraftverk (SMR)? Små anläggningar som det kommer krävas många av. Och, nej, dom kommer inte drivas med återvunnet bränsle. Generation IV finns inte, och kräver förmodligen dramatiskt ökade uranpriser.

Vi måste ställa oss frågan om det är moraliskt försvarbart att satsa på en kärnkraft där vi inte själva tar ansvar för uranbrytningen. Något som kan bli lite jobbigt med kommunala veton. 

När skogen miste sin själ och landsbygden dog

”Förare till skogsmaskiner är den moderna tidens statare.” Så beskrev en bekant till mig situationen för många skogsentreprenörer. Det är inte många timmar per dygn en sådan maskin får stå still, om verksamheten ska gå runt.

Verkligheten inom skogsbruket är att den mest arbetsintensiva delen i näringen torde vara monteringen av skogsmaskiner. Den gamla tidens skogsägare, som själva arbetade i skogen, som fick sin utkomst även av arbetet, är om inte utrotade så i vart fall starkt rödlistade. Precis som många andra arter vilka dukar under i monokulturens värld.

Skogsbruket är en faktor för utkomst i inlandet, men inte någon stor. Att en markägare, bofast eller inte, säljer delar av sitt skogsinnehav på rot, skänker inte många arbetstimmar till bygden. I och för sig är detta inte något nytt. Tidigare följde skogens kapital flottlederna, alltså samma riktning som i dag.

Från att ha varit en arbetsplats för ägaren har skogen övergått till att fungera som bankkonto, eller än värre spekulationsobjekt. Till och med i fjällnära skog letar markägare gamla stubbar från tidigare generationers varsamma uttag för att motivera slutavverkningar. Skogar som aldrig kalavverkats skövlas och ger i bästa fall några dagars inkomst för en skogsentreprenör. Kanske stannar kapitalet, i alla fall en stund, i bygden där skogen växte. Men troligare försvinner avansen, kanske finansierar en renovering av en bostadsrätt någon annanstans. Allt färre skogsägare bor på fastigheten där avverkning sker. Ägaren behöver inte ens se sina markberedda kalhyggen.

Sedan är det slut. Det blir långt mellan slutavverkningarna i skogar där omloppstiden sträcker sig fem generationer (ca 150 år). Ska vi kalla det äganderätt eller Egyptens gräshoppor?

För inte så länge sedan var skogsbruk en vintersyssla. Inte minst för att undvika körskador i terrängen. Markberedning fanns inte. Skogen fick vila under den tid naturen var barnkammare. Motorsågen var tyst när det var brandfara. Skogen var något ägaren levde med. Skogen hanterades som ett levande väsen.

Tror ni en skogsmaskinförare kan låta maskinen vila bara för att fåglarna ska få häcka ifred? Eller ta spontana miljöhänsyn? Kliva ur maskinen för att kontrollera kvalitén på trädet, kapa bort en rötskadad rotände innan apteringen tar vid? Tror ni en skogsägare som bor miltals bort bryr sig?

Behöver vi bry oss?

Äganderättsfundamentalisterna i Centern och LRF försvarar rätten att skövla. Trots att det står i direkt strid med generationers sätt att bruka skogen.

Jag vet att det finns fanatiska politiker, och aggressiva lobbyorganisationer, som anser att vi inte ska bry oss. Att biologisk mångfald och naturvård skall vara äganderätten underordnad. Att enskilda, organisationer, stat och EU inte har med skogsbruket att göra.

Ett resonemang som haltar betänkligt. Skogspolitik har alltid beslutats och styrts av riksdag och regering, även ramarna för äganderätten. Kravet om återplantering är exempelvis en inskränkning i äganderätten. Trakthyggesbrukets hegemoni var om något ett intrång i det enskilda skogsbruket. Småpåvar från skogsbruksskolorna som åkte runt och talade om hur skogen skulle skötas.

Rimligen borde vi två decennier in på 2000-talet kunna prioritera den biologiska mångfalden. Skapa en ny lagstiftning, som utgår från bevarade ekosystem i motsats till den orvellska omskrivningen återplantering. Låter bra men betyder (ersättas med) monokultur.

Ungefär som när regnskog ersätts med oljepalmer. Återplantering.