Smutskastningen av Sverige

Ekot har tidigare rapporterat att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap uppmärksammat en desinformationskampanj mot Sverige. Många trådar verkar leda till Ryssland. Men också helt vanlig svartmålning av Sverige:

Men de allra flesta fall av desinformation är mer subtila och riktar sig direkt mot Sverige. Då det snarare är nättroll som med frenesi pumpar ut felaktiga uppgifter i sociala medier, enligt Mikael Tofvesson.

Det handlar om en systematisk beskrivning av ett Sverige i förfall; ett våldsammare Sverige där snart ingen vågar gå ut, av rädsla för att bli våldtagen eller nedslagen, systemkollaps, myndighetsmissbruk där barn och djur omhändertas godtyckligt av ondsinta tjänstemän, att Sveriges cirka 5 % av befolkningen med rötter i muslimska länder håller på att ta över nationen, att det finns drygt 50 no-go-zoner i Sverige, att myndigheter och media mörkar och ljuger, att det finns en åsiktskorridor som förhindrar allmän debatt.

Det gamla Sverige framställs som en idyll.

Sverige håller inte på att förfalla, lika lite som att världen blivit en sämre plats att leva i. Historiskt få döda i krig, dagens terrorism (Europa) är inte i paritet med tiden när separatister som ETA och IRA härjade som värst, fattigdomen minskar (om än långsamt) och allt fler får det lite bättre (Hans Rosling).

Föga förvånande struntar väldigt många av de här svartmålarna av Sverige och världen i den riktigt stora utmaningen för det här klotet: Klimatförändringen, som obevekligt fortskrider. Vilket bevisar att det här handlar om förtal och inte omtanke.

Att vi ska vara försiktiga med att dra slutsatser från nyhetsrapportering och braskande rubriker visar exemplet USA: Det dödliga våldet tycks minska även där även om det är hisnande skillnad mellan olika områden (rubriken speglar inte riktigt innehållet).

Det dödliga våldet minskar även i vårt grannland Finland, som annars har den högsta frekvensen av dödligt våld i norden.

Kriminalstatistik är vanskligt; siffrorna påverkas starkt av faktorer som anmälningsbenägenhet och ändringar i lagstiftningen. Att samla fakta utifrån tidningsartiklar eller delningar på sociala medier rent vanvett.

BRÅ har därför på senare tid genomfört nationella trygghetsundersökningar, som bygger på att människor själva får ange om de utsatts för brott, oberoende om de anmält dessa eller inte. Likaså ställs frågor om förtroendet för rättsväsendet. Statistiskt sett är materialet enormt 20 000 personer med en svarsfrekvens på 63 %.

Ingenting i denna undersökning, inte ett förbannat dugg, ger stöd åt de uppfattningar som mer eller mindre professionella smutskastare sprider i olika medier.

Att personer som Tino Sanandaji sitter i en studio och tar heder och ära av seriösa kriminologer ser jag som fullständigt naturligt. Likaså att Sanandaji odlar en mycket obehaglig konspirationsteori om att myndigheter undanhåller för allmänheten viktig information. Det räcker med att läsa vad Sanandaji sagt, och samtidigt studera trygghetsundersökningen, för att kunna klassa honom som professionell desinformatör.

Det är inget som förvånar, alltså. Däremot att en centerpartistisk riksdagsman Staffan Danielsson utan att blinka sprider Tino Sanandajis konspirationsteorier vidare. Utan någon som helst kritisk granskning. En uppgift, gripen ur luften, blir inte sann bara för att den upprepas och sprids vidare.

För att knyta ihop säcken. Någonstans ifrån kommer de uppgifter som svartmålar Sverige. Uppgifter som sedan villigt sprids vidare. En sådan sida är den suspekta Newsvoice som ibland delas och gillas på en sida som Staffan Danielsson modererar. Bland annat den här artikeln som föraktar Sverige och hyllar Ryssland. (Newsvoice har även på agendan att förneka klimatförändringar och ange CIA som ansvariga för 11:e september.)

Den som tar sig tid att läsa sidan (jag anser den som riktigt vidrig, och ett klart bevis för att yttrandefriheten är mycket stark i det här landet) känner med lätthet igen olika argument som dyker upp i diskussionerna på sociala medier. Newsvoice är en källa som gör att viskleken redan startar med en lögn. Det finns fler, inte minst bloggar, som förmedlar liknande ”nyheter” som Newsvoice.

Men ingen ska inbilla mig att inte det här sker avsiktligt och i syfte att göra Sverige illa. Och den som struntar i den kritiska granskningen, struntar i faktakollen, blir inget annat än en simpel medlöpare.

Trots allt har vi värderingar att slå vakt om

I många stycken står talet om svenska värderingar mig upp i halsen. De värderingar som vi i dag åtnjuter lagstadgade och självklara har vi vunnit TROTS de krafter som i dag ylar högst om det svenska.

Vi har i dag en väl utbyggd barnomsorg som gör att arbetsmarknaden är öppen för kvinnor på ett sätt som inte är självklar i många andra länder. En svensk kvinna behöver inte en man för att kunna försörja sig.

Detta är en svensk självklarhet som genomförts trots det parti som Ebba Busch Thor representerade, framför en gigantisk svensk flagga, samtidigt som hon talade sig varm för svenska värderingar. Inte bara flaggan var gigantisk, även hyckleriet. Jag tror inte att något steg framåt för svenska kvinnors frigörelse har tagits utan att KD har försökt bromsa.

Bild från SR:reportage från Almedalen i år.

Samma med aborträtten som garanterade kvinnan rätten till sin egen kropp. Det var knappast tack vare Ebba Busch Thors kristdemokrater denna rätt lagstadgades.

Vi har en religionsfrihet att vara stolta över i dag. Rätten att bedriva religion enskilt eller tillsammans eller låta bli. Att bilda samfund och ha lokaler för gudstjänst. Det är knappast den ursvenska traditionen SD vill slå vakt om, även om Jimmie Åkesson gärna talar om svenskhet.

I Sverige har vi rätten att klä oss som vi vill och använda vilka religiösa symboler vi vill. Undantag i denna rätt finns exempelvis när hygienen så kräver, eller att ögonen måste synas i kontakten med andra människor. Politiker som kräver att kvinnan måste visa hår och panna tycker jag är riktigt obehagliga och bör hållas kort. Sådana propåer har inget med svenskhet att göra. Snarare personligt översitteri.

Rättigheterna för HBTQ-personer är ingen gammal svensk värdering, tvärtom. Men ses redan i dag som en omistlig del av det svenska. Var det KD eller än värre SD som drev dessa frågor? Politikerna som pratar mest om svenska värderingar i dag? Den enda värdering som stämmer i det här fallet är dubbelmoral.

Den svenska yttrandefriheten är en gammal värdering vi har gemensamt. Den ska inte förväxlas med att få stå oemotsagd. Den polska modellen där staten kopplat ett grepp om public service är något som SD ser som ett föredöme, men det är inget vi vill importera till Sverige, eller? För det är väl viktigt med svenska värderingar och traditioner?

Vi har frihet att välja produkter på en öppen marknad. Delar vi inte leverantörens värderingar, väljer vi bort leverantören. Yttrandefrihet kontra fritt val. Enkelt eller hur?

Det finns som sagt många värderingar värda att slå vakt om, men de viktigaste av dessa förknippar jag inte med någon av de politiker, som pratar mest om värderingar, svenskhet och traditioner.

Uppdatering: Sabina McDowell ger i en debattartikel i Expressen ett hälsosamt perspektiv på det här med värderingar.

Skickligt polisarbete i Göteborg

Jag tycker det är tråkigt med osaklig kritik mot polisen, som alltför ofta pikas fram på inte minst sociala medier. I det här fallet har polisen med stor skicklighet och fingertoppskänsla löst en besvärlig situation. Framförallt har polisen målmedvetet arbetat med att skapa goda relationer med medborgarna som berörts i de aktuella områdena.

Blogginlägget bygger på en artikel från SVT varifrån även bilden är hämtad.

Något som polisen också fått kritik för. Uttryck i stil med ”att nu ska polisen bjuda slöddret på kaffe, varför inte tårta också, så kanske dom slutar kasta sten” har skrivits mer än en gång på sociala medier. I olika varianter.

Jag tror inte att de personer som häcklar polisen på detta sätt vill Sverige väl. Att det är personer som helt skiter i dom som drabbas till vardags, i främst utanförskapsområden. Personer som hellre vill se vattenkanoner som fredagsunderhållning på TV än ett bättre samhälle.

Nu visar polisen att strategin varit framgångsrik. Den som vill skapa lugn i oroliga områden ser som prioritet att ta itu med den organiserade brottsligheten. Att polisen fått människor att våga vittna, att brottslingarna kunnat knytas till brotten. Att polisen har koll på vilka brottslingarna är saknar betydelse om dessa inte kan knytas till gärningarna. Simpel rättsprincip, som gärna glöms i populistisk debatt.

Jag ser fram emot att regeringen tar fram kraftfulla verktyg för att komma åt den ekonomiska brottsligheten. Pengarna som den organiserade brottsligheten omsätter tvättas för eller senare för att kunna användas öppet. Det är den tvätten myndigheterna måste komma åt för även klämma till den grova kriminaliteten. Jag är inte säker på att alla som i dag ser sig som laglydiga är positivt inställda till detta …

Polisen har gjort ett riktigt bra jobb! Och ska ha ordentligt med beröm för detta.

Men jag blir förbannad bara jag hör yttryck som no-go-zoner och vattenkanoner. Ord som kommer från människor som vill det här landet illa, och ibland till och med sitter i riksdagen.

Den ickekonfessionella skolan

I någon läroplan bestämdes det att skolans undervisning skulle bedrivas ickekonfessionellt, alltså inte innehålla några religiösa inslag. All religionsundervisning skulle bedrivas utifrån ett objektivt synsätt.

Jag minns inte vilken LGR (läroplan för grundskolan) som slog fast detta, men det hade gått några år från min lågstadie-/mellanstadietid. På den tiden hette det fortfarande kristendomsundervisning, och en stor karta över Palestina hängde i klassrummet. En klasskamrat till mig hade föräldrar som var Jehovas Vittnen, och fick inte delta i den delen av undervisningen. Skoldagen avslutades med bön under mina första skolår. Skolavslutningarna hölls på lågstadiet (B-skola) dock i klassrummet. Ibland var föräldrarna inbjudna. På mellanstadium och högstadium gymnastiksal respektive Folkets Hus stora sal.

I och med denna nya läroplan tycktes vi gå mot en undervisning befriad från religiösa inslag. Beslutet att skilja kyrkan från staten befäste detta intryck.

Det var fel.

Friskolereformen 1992 öppnade upp för även religiösa friskolor. Skolor som när kärnämnena var avklarade kunde avsätta lektionstid för religiös undervisning.

Bild från Wikimedia

Religion är för mig en privatsak, och skattepengar ska inte användas för religiös indoktrinering. Hur vårdnadshavare däremot handskas med barnens kontakt med religionen är en helt annan sak. Det kan jag möjligen ha synpunkter på, även om jag inte har med det att göra. Men det är en helt annan sak.

Det skolan gör anser jag däremot ska vara glasklart. All religionsundervisning ska utgå från öppenhet, tolerans, nyfikenhet, förståelse och framförallt objektivitet. Det ska inte ens kunna misstänkas att undervisningen inte är objektiv.

Än viktigare är detta i tider av segregering, intolerans och extremism.

Jag ser ingen annan lösning än att riksdagen ger regeringen i uppdrag att ta fram en avvecklingsplan för de religiösa skolorna. Religiös förkovran får faktiskt vänta tills personen som fri individ gör det valet. Att det sedan finns föräldrar som vill göra det valet åt barnen vet vi, men det är inget som vare sig ska skattesubventioneras eller tillåtas skrivas in i schemat.

Ett förslag om en avvecklingsplan för de religiösa friskolorna skulle naturligtvis orsaka ett j-a liv hos Kristdemokrater och Sverigedemokrater, men det bjuder jag på.

Men fira nationaldagen då för h-e

Ja, då är det snart dags för nationaldag igen. Och som en kommentar på Facebook så dyker sanningssägarna upp som påstår att ”snart får man väl inte hissa flaggan i det här landet”. Till råga på allt elände finns det uppenbarligen tillräckligt många för att få dessa inlägg delade i prefixet k (k=kilo=tusen).

Jag har svårt att förstå dessa knäppskallar som varje nationaldag väljer att stanna inomhus med neddragna persienner.

Hade dom i stället valt att gå ut, hade dom sett kollektivtrafikens bussar dagen till ära prydda med fräscha rena svenska flaggor. Offentliga byggnader med flaggstång som flaggar enligt de regler som gäller för flaggning (lite oklart dock, eftersom det inte finns några sanktioner mot den som bryter mot reglerna). Miljöer som skolor, förskolor, äldreboenden med flera ser även dom till att det blir en blågul dag. (Uppdatering 2016-06-04 på grund av ren glömska vid skrivandet av inlägget: Jag tror att alla kommuner officiellt firar nationaldagen på något sätt. Dom som vill fira deltar lämpligen i högtiden. Låt det bli en viktig dag, men sitt inte hemma och gnäll över att Sverige inte firar. )

Ibland är jag lite konservativ, och jag uppskattar dom som sköter sin flaggning. Jag har lite svårt för en idyllisk sommarstuga som låter flaggan sitta uppe dygnet runt. Då har liksom flaggan devalverats till en personlig symbol som man kan göra vad man vill med.

Jag köper till nöds det där med att ha en flagga på hängandes på balkongen eller altanen. Men f-n inte om den börjar bli trasig, skitig eller sunkig! Funderar dock lite på vad innehavarna gör under högtider. Nationaldag, midsommar, personliga högtider. Hänger man ut två flaggor vid dessa tillfällen?

Ungefär samma syn har jag på allmänt flaggviftande. Vinner Sverige VM-guld i ishockey (vilket sker alldeles för sällan) för att ta ett exempel, så ska det synas att vi är stolta. Fram med flaggorna! Jo, så är det. Men det innebär även en liten dämpning i flaggviftande. Spara den delen till de tillfällen vi verkligen kan visa symbolen för gemensam och inkluderande stolthet. Sveriges flagga kräver en viss ödmjukhet i användandet.

Fjanteriet med att skråla nationalsången och fjanta runt med flaggan bara för att man tycker det är roligt ger jag ingenting för.

Ett annat tillfälle, som jag kommer att tänka på, där Sverige verkligen firas, är förskolans dag. Varje förskola är klätt med blågula ballonger, en svenskhet jag blir riktigt stolt över. Samtidigt gnager påståendet ”snart får man väl inte hissa den svenska flaggan” i mig. Sådana påståenden skrivs medan luften ännu är kvar i de blågula ballongerna.

Jag tycker att det är jävligt otäckt. (Nu skriver jag ut svordomen, brukar annars vara återhållsam på bloggen.)

Däremot är jag av personliga och historiska skäl restriktiv med firandet av Sveriges Nationaldag:

Jag har lite svårt att fira Gustav Vasas trontillträde, en av förklaringarna till nationaldagen, som med våld lade under sig en betydligt mindre del av nationen än vad som är Sverige i dag. Och det gjordes inte snyggt.

Jag har lite svårt för en helgdag som regeringen kommit på att den ska firas (signerat Anita Gradin (s))

Jag har betydligt lättare denna dag den 6:e juni att ställa mig i givakt inför The Star-Spangled banner. En nation som egentligen inte hade behövt bry sig ett dugg om Europas problem under andra världskriget. Men som offrade oerhört mycket blod för att befria Europa från nazismen.

Mest symboliserat av landstigningen på Omaha Bech gryningen den 6 juni 1944. Ursäkta, men Sveriges nationaldag känns inte som den viktigaste händelsen denna dag. Jag känner bara ödmjukhet och tacksamhet.

Men alla ni som påstår att Sveriges nationaldag inte firas. Det är ert fel.

Mycket skrik om brottsutvecklingen

Tonläget är minst sagt högt i diskussionen kring hur brottsutvecklingen ser ut i dag i Sverige. Mycket högt. Och till största delen omotiverat.

Den viktigaste indikatorn på hur brottsutvecklingen i landet ser ut är Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). Den undersökningen är viktigare än att analysera antalet brott, som kan påverkas ganska mycket av att lagstiftning och tillämpning ändras under tiden.

Så varifrån kommer dagens vanvettiga tonläge om brottsligheten?

Före detta journalisten (tvivlar på att seriösa medier vill ha med henne att göra) Elisabeth Höglund ger snarast en övertydlig förklaring till vad det hela handlar om. I ett suspekt blogginlägg gör alltså Höglund en sammanställning av tidningsrubriker om olika mer eller mindre spektakulära brott, och säger sig med detta leda i bevis att brottslighet och otrygghet ökar. OK, jag länkar eländet.

Första gången jag såg inlägget kippade jag efter andan. Hur i h-e kunde kvinnan komma på någon så urbota idiotisk metod som att räkna tidningsrubriker för att analysera brottsutvecklingen? Saknar hon förmåga att sätta händelser i sammanhang?

Alla som följer med i nyhetsrapporteringen vet att polisen, vid exempelvis ett dödsfall utan direkt förklaring, drar igång en förundersökning om mord, just för att undersöka alla omständigheter. En mordbrandsutredning slutar ofta i elfel eller i någon annan orsak. Det behöver inte vara någon som tuttat på. Ibland är orsaken rena påhitt, att polisen i utredningen konstaterar, att händelseförloppet inte kan vara sådant som anmälaren anger.

Jack Werner granskar ganska utförligt Elisabeth Höglunds ”statistik” i en klart läsvärd krönika i Metro.

Elisabeth Höglund är naturligtvis en spegel av hur nyheter förmedlas på nätet, och inte minst då sociala medier. Nästan alltid med en kraftig vinkel på att händelsen (som inte alls behöver vara aktuell, jag stöter ofta på flera år gamla händelser som läggs upp som hända nyligen) på något sätt kan kopplas till invandring.

Verkligheten är att varje dag misshandlas kvinnor som måste söka vård, och som ofta måste få hjälp på någon kvinnojour. Det är en del av vårt kulturarv. Skulle sådana här vardagliga, men för den skull inte mindre allvarliga, händelser delas lika frekvent, som händelser där gärningsmannen kan kopplas samman med utländsk bakgrund, skulle nätet helt enkelt svämma över av brott mot kvinnofriden. (Ovanpå detta elände ägnar sig många åt att förtala de feminister som närmast dagligen ställer upp för utsatta kvinnor. Marcus Birro är sådan person som helt tycks sakna skam i kroppen.)

Det finns naturligtvis en drivkraft hos dom som delar såväl verkliga som uppdiktade händelser, aktuella eller inaktuella, och försöker lura i oss andra att brottsligheten är importerad.

Den drivkraften är knappast en önskan om ett tryggare samhälle.

Lokal faktaresistens

Sittningarna runt fikabordet på en arbetsplats kan vara nog så intressanta, och ibland inte så lite skrämmande. Kommunala arbetsmarknadsprojekt inte undantagna. Det diskuteras högt och lågt, och petitesser om vad som är sant eller inte lämnas ofta därhän.

En alldeles vanlig diskussion landade i Falu Kommuns accelererande ökning av kostnaderna (sic) för försörjningsstödet. Jodå, chefen på arbetsplatsen hade koll på detta. Han kände personer som jobbade, och gick på knäna, på socialkontoret. Förvaltningen hade till och med överskridit sin budget med runt 20 miljoner kronor. Tidningen hade ju skrivit om det också. En av orsakerna till detta var naturligtvis att Falun tagit emot många nyanlända.

Invändningar avfärdades enligt ovanstående. Att kontrollera uppgifterna med årsredovisningen var onödigt.

Det var inte utan att jag blev illa till mods. En chef som inte värderar sanningen högre än visklek och lösa antaganden. En snabb koll på kommunens bokslut visade mycket riktigt att chefen, anställd på arbetscenter, var ute och cyklade rejält.

Kostnaderna för försörjningsstödet, ingen ökning där inte:

2011              90 319 000 kr

2012              93 073 000 kr

2013              94 900 000 kr

2014              90 300 000 kr

I årsredovisningarna för Falu Kommun (enkelt att googla fram) står till och med angivet hur många som fått ekonomiskt bistånd, försörjningsstöd, för respektive år.

Varifrån kom då uppgiften att kommunen ökat sina kostnader med 20 miljoner kronor för socialbidragen (termen som fortfarande används till vardags för ekonomiskt bistånd)?

Uppenbarligen från fantasivärlden.

Att förvaltningen överskridit budgeten var riktigt. Tidningen (DT) hade också skrivit om det. En väl genomarbetad artikel där kostnadsökningen för omhändertagandet av barn som far illa, och ungdomar som behöver vård för missbruk, noggrant redovisas. Även kostnadsökningen för assistans till personer som inte klarar sig själva.

Min redovisning här anser jag visar på en sorglig faktaresistens. Att inte vilja ta till sig av den kunskap och fakta som finns, och i stället ägna sig åt spekulationer och visklek.

Dubbelt sorgligt blir det när viskaren visar sig vara en chef på Arbetscenter i Falu Kommun, med ansvar för att lotsa människor, som hamnat utanför arbetsmarknaden ut till arbetslivet.

En del av dom som bidragit till budgetöverskridandet har jag sedan själv kommit att jobba med. Personer som helt enkelt hamnat snett i tillvaron. Sådant är inget att hymla om. Det är ett viktigt kommunalt ansvarstagande.

Att som ansvarig chef på arbetscenter ljuga vid fikabordet, och sprida falska uppgifter vidare, för att kunna ställa riktigt svaga grupper mot varandra, inte utan en rasistisk underton, anser jag däremot vara för jävligt.