Mycket skrik om brottsutvecklingen

Tonläget är minst sagt högt i diskussionen kring hur brottsutvecklingen ser ut i dag i Sverige. Mycket högt. Och till största delen omotiverat.

Den viktigaste indikatorn på hur brottsutvecklingen i landet ser ut är Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). Den undersökningen är viktigare än att analysera antalet brott, som kan påverkas ganska mycket av att lagstiftning och tillämpning ändras under tiden.

Så varifrån kommer dagens vanvettiga tonläge om brottsligheten?

Före detta journalisten (tvivlar på att seriösa medier vill ha med henne att göra) Elisabeth Höglund ger snarast en övertydlig förklaring till vad det hela handlar om. I ett suspekt blogginlägg gör alltså Höglund en sammanställning av tidningsrubriker om olika mer eller mindre spektakulära brott, och säger sig med detta leda i bevis att brottslighet och otrygghet ökar. OK, jag länkar eländet.

Första gången jag såg inlägget kippade jag efter andan. Hur i h-e kunde kvinnan komma på någon så urbota idiotisk metod som att räkna tidningsrubriker för att analysera brottsutvecklingen? Saknar hon förmåga att sätta händelser i sammanhang?

Alla som följer med i nyhetsrapporteringen vet att polisen, vid exempelvis ett dödsfall utan direkt förklaring, drar igång en förundersökning om mord, just för att undersöka alla omständigheter. En mordbrandsutredning slutar ofta i elfel eller i någon annan orsak. Det behöver inte vara någon som tuttat på. Ibland är orsaken rena påhitt, att polisen i utredningen konstaterar, att händelseförloppet inte kan vara sådant som anmälaren anger.

Jack Werner granskar ganska utförligt Elisabeth Höglunds ”statistik” i en klart läsvärd krönika i Metro.

Elisabeth Höglund är naturligtvis en spegel av hur nyheter förmedlas på nätet, och inte minst då sociala medier. Nästan alltid med en kraftig vinkel på att händelsen (som inte alls behöver vara aktuell, jag stöter ofta på flera år gamla händelser som läggs upp som hända nyligen) på något sätt kan kopplas till invandring.

Verkligheten är att varje dag misshandlas kvinnor som måste söka vård, och som ofta måste få hjälp på någon kvinnojour. Det är en del av vårt kulturarv. Skulle sådana här vardagliga, men för den skull inte mindre allvarliga, händelser delas lika frekvent, som händelser där gärningsmannen kan kopplas samman med utländsk bakgrund, skulle nätet helt enkelt svämma över av brott mot kvinnofriden. (Ovanpå detta elände ägnar sig många åt att förtala de feminister som närmast dagligen ställer upp för utsatta kvinnor. Marcus Birro är sådan person som helt tycks sakna skam i kroppen.)

Det finns naturligtvis en drivkraft hos dom som delar såväl verkliga som uppdiktade händelser, aktuella eller inaktuella, och försöker lura i oss andra att brottsligheten är importerad.

Den drivkraften är knappast en önskan om ett tryggare samhälle.