Skilj på objektivitet och neutralitet

 

Självklart ska journalister rapportera objektivt. Däremot ska vi vara mycket försiktiga med begrepp som neutral rapportering.

I sin bok Alternativa Fakta redogör Åsa Wikforss för skillnaden mellan objektiv och neutral journalistik. Neutralitet bygger på att det finns likvärdiga sidor som ska rapporteras. Ofta är så inte fallet. Såväl kunskap som vetskap måste vägas in, alltså objektivitet.  Annars blir det som när Donald Trump påstod att Barack Obama inte var född i USA (vilket en president måste vara enligt författningen).

Ovanstående är objektivt sett en lögn. Det finns inga två sidor, ingen neutralitet. Bara en verklighet, och – vad som i bästa fall kan beskrivas – en åsikt.

Som Wikforss skriver, det är inte enkelt att hantera skillnaden mellan kunskap och åsikt. 

Vissa människor har alltid misstrott politiker, myndigheter och andra i ledande ställning. Även vetenskap och forskning. Inget nytt alltså. Det nya är att misstron nästlat sig in även bland politiker i statsbärande partier. 

Detta är en förklaring till påståenden, att media, i synnerhet public service, vinklar nyheter och inte rapporterar korrekt. Vissa högerdebattörer, inklusive politiker, hävdar att media är vänster. Trots undersökningarna från valrörelsen, som visade att borgerliga partier fick såväl mest som bäst uppmärksamhet. 

Miljöpartiet beskylls ofta för att ha en gräddfil i media, även när partiet granskas hårdhänt. Något som kan förklaras av att många av miljöpartiets frågor behandlas utifrån en rent vetenskaplig synvinkel, inte minst klimatet. Den som inte gillar det hävdar journalistens sympatier med miljöpartiet. Och påstår, precis som Donald Trump, att forskarna inte är överens. Och därefter, i bästa fall, länkar en blogg eller en tankesmedja.

Tyckaren tillmäts samma betydelse som forskaren, bloggen samma tyngd som en vetenskapligt granskad rapport. Neutralt, men sannerligen inte objektivt. 

Och som sagt, det är omöjligt att gå förbi Donald Trump, ens i Sverige. Titt som ofta har det påståtts att media är partiska gentemot presidenten. Granskar Trump hårdare än andra etc. Självklart. Det ligger i den objektiva journalistikens natur. Ett presidentskap, som börjar och slutar – och däremellan – i en väv av lögner, ska granskas därefter. Inte förglömma att Trump utan ringaste belägg anklagade demokraterna för valfusk redan 2016 (hans förklaring till den klara förlusten i public votes).

Vems ärenden går moderaten Lars Beckman? Riksdagsmannen som använde Runar Sörgard som källa angående det påstådda valfusket i USA.

Visst går det att bedriva rapportering utan krav på kunskap och/eller vetskap, titta bara på mera extrema nationalistiska forum, med eller utan SD-inflytande. Där även hårresande påståenden får stå oemotsagda bara de stämmer överens med tidningens agenda.

Jag förstår att många högerdebattörer vill avveckla public service.

En bisarr skoldebatt

 

Att debattera skolan i Sandviken kan minst sagt vara underhållande. Inte sällan med argument gripna ur luften, då tyckande tillåts övertrumfa vetskap. Citat är det heller inte så noga med, om en omformulering kan ge extra tyngd åt de egna argumenten.

Jag imponeras inte av den replik Åsa Morberg skickade in på mitt debattinlägg i Arbetarbladet (22 oktober 2020).

Morberg skrev en replik den 30 oktober. Och som sagt jag imponeras inte över det synnerligen slarviga hanterandet av fakta, och har svarat:

Ja, jag har gått tre år i B-skola, tre år i en lite större byskola och tillbringat högstadiet på en så kallad storskola i Älmhults kommun. Erfarenheterna kan sägas vara blandade, och det är omöjligt säga att en skola är bra eller dålig, trygg eller otrygg, beroende på hur stor skolan är.

"Jag måste säga att jag blev konfunderad av Åsa Morbergs replik på min debattartikel.

Morberg tillskrev mig åsikten, att skolan inte hör hemma i landsbygdsdebatten. Trots att min text till stora delar handlade om skola i landsbygd, och hur vi ska klara utbildningen, även när elevunderlaget viker.

Låt vara att det krävdes ett förfalskat citat, vare sig snyggt eller hederligt, men det får jag stå ut med.

Visst hör skolan hemma i landsbygdsdebatten, men inte i form av kulisser som ersätter verkligheten.

Skolan ska debatteras utifrån bästa tänkbara lösning för dem det berör – eleverna. Vi ska vara mycket försiktiga med att se skolan som ett landsbygdspolitiskt verktyg – eller för den delen slagträ – det fungerar inte.

Morberg beskriver eländet när en skola läggs ner. Annan service följer efter. Och ingen inflyttning när skolan är borta.

Bra. Då borde orter med skola blomstra. Öppnandet av ett högstadium öka elevunderlaget. Önsketänkande, även om argumenten är kraftfulla.

Urbaniseringen är en internationell trend. Dessvärre skolnedläggningar också. Påståendet att Sverige skulle vara unikt i fallet nedlagda skolor är direkt osakligt. I Norge är ”skoldöden” ett etablerat begrepp. Problematiken samma. Underlag som minskar, sämre ekonomi, små skolor läggs ner, eleverna flyttas, främst i mindre kommuner.

Sådan är verkligheten.

Självklart kan en liten skola innebära trygghet för barnen, precis som en större. Att kategoriskt säga det ena eller andra saknar evidens. Tillåter vi oss önsketänkande kan vi säga att en liten skola med 2-3 paralleller, har bäst förutsättningar (inte bra per automatik) att skapa trygghet. Samtidigt som skolan är liten finns utöver en rektor på plats även specialpedagogik och särskilt stöd.

Beroende på vilka internationella jämförelser vi gör kan en skola med 300 elever räknas som en liten landsbygdsskola, vilket understryker svårigheten med att definiera vad som en liten skola.

Som jag tidigare skrivit anser jag att Sandvikens kommuns små skolor ska knytas till skolbyarna. Skolbyarna må innehålla många elever, men fortfarande med mindre separata skolor (det är faktiskt en föräldragrupp som föreslagit den största skolan). Att värna små skolor innebär inte att till varje pris driva mycket små skolor, med närmast ensamarbetande lärare. Det är bara försvarbart om en nedläggning resulterar i mycket långa resor för små barn, exempelvis i Norrlands inland.

Riktigt så ser det inte ut i Sandvikens kommun."

Lågvattenmärken från Ledarsidorna.se

 

Johan Westerholm, Ledarsidorna.se, enligt egen utsago i ständig opposition, är en flitig nätdebattör. Oberoende politisk, är den egna beteckningen, men snarare klassiskt illiberal, med starka inslag av brun nationalism. Dessutom tveksamt om nättidningen innehar utgivningsbevis, Westerholm titulerar sig utgivare – inte ansvarig dito. Kundtjänsten går via nättidningen Nyheter i dag, tydligt SD-anstruken. Chefredaktören Chang Frick finns anledning att återkomma till.  

Ledarsidorna.se citeras ofta i den borgerliga utkant, som drar mot ett blåbrunt block. Det illiberala tankegodset tydliggörs av ett konsekvent syndabockstänkande. Sverige beskrivs i termer av systemkollaps och upplösning, och felet ligger hos feminister, vänsterfolk och invandrare, främst med muslimsk bakgrund.

Den ”journalistiska” strategin bygger på selektiv nyhetsrapportering och halvsanningar. Men även på rena lögner. 

Vi som är historieintresserade, och även visar ansvar och ödmjukhet för det som skett, vet att minnesdagen för kristallnatten infaller den 9 november. Symbolen för nazisternas bärsärkagång mot allt judiskt i Tyskland, en upptakt till förintelsen. 

Den som är okunnig inför denna historiska tragedi, kan lätt ta reda på fakta.

Inte Johan Westerholm på Ledarsidorna.se. Westerholm skickar i stället ut en vanvettig anklagelse mot Svenska Kyrkan:

Johan Westerholm tog visst fel på dag.

Om nu Johan Westerholm varit intresserad av minnet av kristallnatten, kanske för att delta i fackeltåg eller någon annan manifestation, hade han lagt datumet 9 november på minnet. 

Det finns en logik i samröret med Nyheter i Dag. Chefredaktören Chang Frick är skolad av den ryska propagandakanalen Russia Today.

Hur sprids då Johan Westerlunds förvridna konspirationsteorier? Hur kan någon överhuvudtaget ta mannen på allvar?

Ja, det är bara att titta runt bland vissa borgerliga opinionsbildare, och deras debattsidor. Det finns bevisligen en marknad även för vanvettiga påståenden.

Staffan Danielsson, tidigare riksdagsman för centerpartiet, är med och administrerar ett flertal debattgrupper på Facebook, bland annat Politisk Allmändebatt – PolAD. En sida som säger sig stå på humanistisk grund. Men som glatt lämnar över till medlemmarna att diskutera utifrån alternativ fakta som produceras av Johan Westerholm.

Jag har själv funderat över begreppet humanism, och vad det står för. Tack vare Staffan Danielssons debattgrupp vet jag nu.

Skämt åsido … 

Humanismen i PolAD består till stor del av konspirationsteorier, utan krav på källgranskning, vetenskap eller beprövad erfarenhet. Staffan Danielsson odlar gärna myten om att media mörkar verkligheten (oklart vilken verklighet), ibland understruket av länkar till just Chang Frick och Nyheter i Dag. Sanningsvittnet från Russia Today.

Staffan Danielsson har tidigare varit svag för ryska säkerhetsrisker. I flyktingdebatten hänvisade han ofta till en suspekt figur med alias Egor Putilov, ett tag anställd av SD, men numera klassad som säkerhetsrisk av SÄPO, och utestängd från riksdagen. Även länkar till Merit Wager vars viktigaste källa verkade vara … Egor Putilov, eller vilket namn han för tillfället verkade under.

Det är naturligtvis ogörligt, att bedriva politisk debatt, framförallt inte på humanistisk grund, om källmaterialet tillåts vara ren propaganda, påminnande om 30-talets Der Stürmer. Men sådan är verkligheten på Politisk Allmändebatt, och många andra sidor som utåt kallar sig borgerliga, men som närmast är tummelplatser för högerextrem propaganda. 

Hur har det kunnat gå så illa? Enkelt. Objektivitet har ersatts av neutralitet. Kunskap ersätts med alternativa fakta. Det sluttande planet blir allt brantare.

Helt plötsligt blir ett vanvettigt påstående om att Svenska Kyrkan struntar i kristallnatten sant.

Det stod ju att läsa i Staffan Danielssons debattgrupp.

Skolan som slagträ

En skolnedläggning är knappast en partiskiljande fråga. När en kommunledning ser sig tvingad att lägga ner en skola, omorganisation eller sviktande underlag, säger oppositionen oftast nej. Oberoende av vilka som är majoritet respektive opposition. Jämför debatten i Sandviken respektive Falun.

Förklaringen är naturligtvis, att ingen egentligen vill lägga ner, men där oppositionen slipper ta ansvar. Vanligen är det kommunens förvaltning och tjänstemän som får klä skott. Trots att dessa bara gör vad dom blivit ålagda: Föreslå en organisation som svarar mot kommunens behov, inom skolan. Detta står inte alltid i överensstämmelse med önskemålen.

Ofta hävdas att skolan är viktig för bygden, att utan skolan dör samhället.

Kanske ligger någonting i detta, men faktum kvarstår: När en bygd avfolkas, försvinner skolans underlag (bland annat). Det är inte den nedlagda skolan som avfolkat bygden.

Det underlättar naturligtvis för oppositionen att slippa rekrytera behöriga lärare till ensamarbete på en liten skola. Det behöver för den delen inte majoriteten göra heller. Sådant får förvaltningen lösa.

Folkskolan infördes i Sverige 1842. Skolhus, elever, lärare/lärarinna, inget mer. Från Wikipedia, okänd fotograf.

Inför den verkligheten, att skolans överlevnad beror på elevunderlaget, inte tvärtom, borde varningsklockor ringa. Understruket av att få skolor räddas långsiktigt när förvaltningen väl föreslagit en nedläggning. Inte av illvilja, utan som en konsekvens av att underlaget viker. 

Skolan är ett uselt slagträ i debatten om en levande landsbygd. En skoldebatt ska handla om bästa möjliga utbildning för eleverna, inget annat. Storleken på en skola har betydelse, det finns fördelar och nackdelar med båda, men fördelarna med en mindre skola dunstar bort när skolans ende vuxne är en ensam lärare, förstärkt med någon timanställd matansvarig.

Enkla lösningar existerar inte, men vi kan och ska underlätta för människor att leva och verka även i avfolkningsbygd. Lokalsamhället kan finna sin nisch och vända trenden.

Skolskjuts ser jag som enda rimliga lösningen, där underlag saknas för skola. Små barn ska inte hänvisas till hållplatser för den vanliga kollektivtrafiken. Resan ska vara mellan hemmet och skolan, utan omvägar.

Tar vi Sandviken som exempel, tror jag det vore bra om mindre skolor utanför centralorten även dom knyts upp till skolbyarna. (Som för övrigt inte är speciellt stora, separata skolor i varje by med vissa gemensamma lokaler.) Samhörigheten med en större skolby skulle göra det lättare att organisera de resurser som är nödvändiga på alla skolor, oavsett storlek.

Energi – samhällsintresse eller bakgård

 

Protester i samband med energiproduktion är inget nytt. Samer protesterade när renbetesland lades under vatten, vi hade en folkomröstning om kärnkraftens utbyggnad – utöver protester från lokal- och ursprungsbefolkningar i samband med uranbrytning. Fossila bränslen ska vi bara inte tala om, men något som i likhet med uran utvinns bortom den synliga horisonten. (Riktigt tragikomiskt blir det när politiker talar sig varma för kärnkraft, men mot vindkraft därför att utländskt kapital är inblandat …)

Nu protesteras det mot planerade vindkraftsparker.

Energi är ett jobbigt ämne. Alla kräver god och säker tillgång, utom på sin bakgård.

För vindkraftens del räcker det att vindturbinerna finns inom synhåll för att protesterna ska låta mer än bakgrundsljudet från verken. Förstärkt av att det ofta handlar om personer med såväl ekonomiska muskler som förmåga att höras.

Alltså en avsevärd skillnad mot när de stora älvarna byggdes ut, och de mest berörda var en ursprungsbefolkning, som i de flesta fall kunde negligeras. Människor som lever och bor i anslutning till urangruvor är det heller inte många som bryr sig om.

Av Berit Wallenberg - Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet, Wikipedia. Stora Sjöfallet 1965, innan Vietas kraftverk byggdes.

Protesterna mot vindkraft ger intryck av en slags utvidgad äganderätt. Ägandet av en utsikt. Synen av en obruten horisont, som inte får påverkas, ens som en konsekvens av att man kräver ström i ledningen när man trycker på knappen.

All elproduktion har någon form av negativ inverkan på miljö och natur. Inklusive distribution. Det är tätt med stolpar i vårt avlånga land.

Samhällsnytta och äganderätt är komplicerat och inkonsekvent. Få ingrepp i naturen, om vi håller oss till energiproduktion, har en mera direkt negativ påverkan än vattenkraft. Men här innebär synen på ägandet, i motsats till fallet vindkraft, i stället den ovillkorliga rätten att driva en anläggning, oavsett om det är motiverat eller inte. Urminnes hävd anges som skäl att stoppa lekande öring, hacka ål i småbitar och torka ihjäl flodpärlmusslor. Stat, EU eller miljöorganisationer ska inte lägga sig i!

Bortsett från klimatpåverkan blir såren i naturen ofta ohyggliga i samband med kol, olja och naturgas, kärnkraften brottas med avfallsproblem och förödelse i samband med brytning.

Brutna horisontlinjer är då sannerligen inte det värsta vi råkar ut för i samband med energiproduktion.

Logistik – nyckeln till en levande landsbygd

 

Den 7 oktober kommer det att diskuteras landsbygdspolitik i Järbo Folkets Hus. Ett antal organisationer samlas under rubriken ”Det måste hända NU! Turné för en rättvis landsbygdspolitik”. Även sossarna i Sandviken är med och arrangerar.

Ämnet är angeläget, och förhoppningsvis stannar inte diskussionen i Järbo. Urbaniseringen stannar i vart fall inte, den processen fortsätter oförtrutet. Den, som startade en bit in på 1900-talet med att böndernas barn, även dom fick tillgång till utbildning efter folkskolan. Lantbruket rationaliserades, människor fick det bättre, färre händer behövdes, vilket skapade en övertalighet, samtidigt som industrin skrek efter arbetskraft. Det var inget som skedde av illvilja.

När industrin blev effektivare, samtidigt som informationssamhället trängde sig på, började även de mindre centralorterna minska sin befolkning. Ungdomar, och främst då unga kvinnor, sökte (söker) sig till högre utbildning och ett bredare arbetsutbud.

Sådan är verkligheten, och även om vi politiskt gör vad som är möjligt, för att människor ska kunna leva och bo var dom vill, kan vi inte förhindra att just detta sker.

Sanningen är att hela Sverige inte kommer att leva. Orter som förmår skapa sin egen nisch och bygga upp en egen attraktionskraft kommer leva vidare, andra kommer tyna bort. (Den stadsnära landsbygden, med helt andra förutsättningar, lämnar jag utanför resonemanget.)

Ska vi då överge det som ibland kallas för resten av Sverige?

Nej.

Men, när underlaget svajar är det logistik som gäller. Tillsammans med fantasi och nytänkande. Mobila vårdcentraler. Samma med tandvård. Kulturbussar. Lärare som pendlar på betald arbetstid för att klara skolan för de yngre barnen.

Lanthandeln blir viktig när banker lägger ner (även) i glesbygd. Kontantförsörjningen måste tryggas, staten gå in där marknaden sviktar, som i fallet bredband. New Public Management till papperskorgen.

Vad vi aldrig får tumma på är kvalitén inom vård, skola och omsorg. Avancerad vård måste lösas med logistik och patienthotell. Avancerad akutvård med ambulanscentraler och helikopter. Mycket vård kräver patientunderlag; en sjukhusakut skall vara fullskalig, inga förlossningskliniker utan neonatalvård.

Kontroversiellt? Borde inte vara det. Avancerad verksamhet får inte vattnas ur via revirtänkande och/eller fragmentisering.

Nostalgin lämnas med fördel åt litteraturen.

Covid-19 och New Public Management

Sverige är extremt i sin lagstiftning, att tillåta vinstuttag i privata bolag, som bedriver skattefinansierad verksamhet inom vård, skola och omsorg. Sverige är det lysande undantaget i en kommunistisk värld, i alla fall om vi ska ta vissa borgerliga debattörer på allvar, som med näbbar och klor försvarar vinstuttagen.

Sverige har till sin spets drivit New Public Management (NPM) inom offentlig verksamhet. Allting ska prissättas, och därigenom öppna för konkurrens på en fri marknad. Valfrihetsrevolutionen som Carl Bildt myntade 1991. Och ingen regering därefter har gjort något för att komma tillrätta med avarterna.

Varje moment inom hemtjänsten är tidsstuderat och prissatt, annars finns inte momentet. Daglig hygien, fem minuter för övre tvätt, samma för nedre tvätt. Tio minuter för ett toalettbesök. Femton minuter för samvaro vid måltid. Ett system så trubbigt, kliniskt, att en gammal sovjetisk femårsplan framstår som flexibel i jämförelse. Självklart kan ”privat” hemtjänst gå med vinst.

I hemtjänstpersonalens schema ska personlig hygien pressas in. Byte av eventuell skyddsutrustning, tvätt, spritning etc. Före och efter varje nytt besök. Utöver inloggning (den moderna stämpelklockan). Covid-19 har visat på brister. Det var för övrigt inte länge sedan hemtjänsten fick arbetskläder.

Bild: CDC/ Alissa Eckert, MS; Dan Higgins, MAM

NPM som idé fungerar naturligtvis lika illa i kommunal verksamhet som i offentligt finansierad privat. Men att till en pressad arbetssituation även foga ägares och investerares krav på vinstutdelning kan närmast liknas vid att släppa lös en mink i en kräftodling. 

Erfarenheterna från Covid-19 förskräcker. Och allting pekar på att ojämlikheten, klassklyftorna, spelar en stor roll även i denna ohälsa. Med högst dödlighet i de grupper som även har den kortast förväntade livslängden. Föga förvånande återfinns många av dessa inom kommunal omsorg. Dom som i mindre utsträckning väljer utförare, även där så är möjligt. Och som högst troligt har bekanta och anförvanter som INTE kunnat arbeta på distans eller kunnat undvika trängsel till och från arbetet.

Detta måste en Corona-kommission titta på. Detta känns viktigare än att undersöka hur pandemin slagit mot olika utförares brukare. Men framför allt gå till botten med hur scheman pressade enligt NPM påverkat hygien, kvalité och säkerhet inom vård och omsorg.

Men som sagt, grunden till haveriet lades 1991, och ingen har vare sig velat eller haft mandat att göra något åt det.