Självförnekelse, ”hederskultur” och integration

Jag minns hur jag som CUF-ombudsman arbetade för Stockholms läns CUF i mitten av 80-talet. En tid strax efter att invandringspolitiken ändrat inriktning från assimilation till integration. Osäker dock på den praktiska betydelsen.

Det var lätt för en främmande kultur att assimileras till Sverige, i synnerhet kulturer som inom sig bar på problematiken vi kallar för hederskultur. I svensk kultur och allmänt rättsmedvetande fanns en inneboende syn på att det som sker inom hemmets väggar och inom familjen har vare sig gud, fan eller länsman med att göra. En åsikt som till stora delar lever kvar, även om förändring pågår.

Fortfarande avstår lärare från att anmäla till socialtjänsten det finns misstanke om att barn far illa på grund av alkoholmissbruk i familjen, trots att anmälningsplikt föreligger. Våld i nära relationer är fortfarande problematiskt att lägga sig i. Det tog lång tid innan lagen mot barnaga (1979) fick allmän acceptans. Pedofili inom familjen var länge ett näst intill okänt begrepp.

Nu åter till 80-talet. I Stockholms län, främst Södertälje, bodde många familjer, tämligen etablerade, som tillhörde folkgruppen syrianer, många tillhörde Syrisk-Ortodoxa kyrkan. Inget speciellt konstigt med det, även om vi visste att flickorna hölls hårdare än pojkarna och att det var föräldrarna som arrangerade äktenskapet. Det fungerade alldeles utmärkt i assimilationens Sverige. Samhället hade liksom inte med såna saker att göra.

När ämnet föräldrars vilja kom upp tyckte vi liksom bara att det var konstiga traditioner, och att det var skönt, att det inte längre var så i Sverige. För det var inte så länge sedan, då 1985. Då levde fortfarande den generation, som i praktiken lämnade sedvänjan, att föräldrarna skulle bestämma giftermålet. Min generation har med egna öron hört de gamla berätta om tragedier med ungdomar som inte fick träffas, än mindre gifta sig. Vi häpnade vid den tiden inte över att det fanns kulturer, som fortfarande tillämpade det synsättet.

Värderingar förändras över tid.

En värdering som kraftigt förändrats över tid är synen på homosexualitet. Fram till 1979 var homosexualitet klassat som sinnessjukdom. Sinnessjukdom är för övrigt i dag ett ålderdomligt begrepp, men det var inte länge sedan. Kvinnans rätt till sin kropp ses heller inte i alla lägen som självklar. Starka lobbygrupper vill inskränka aborträtten.

Det finns problem med hederskulturer i Sverige, inte tu tal. Men hur i h-e ska vi komma tillrätta med dessa problem, om vi förnekar vårt eget arv på området? Om vi förnekar att det var en mödosam vandring fram till i dag?

Det duger inte säga att ”vi inte vill ha hit den här kulturen” när sanningen är att vi inte vill ha tillbaka den …

Rasistiskt blir det när människor som själva vill dra tiden tillbaka både ett och två snäpp fäller sådana yttranden.

Då blir det alldeles uppenbart att det inte är kulturen utan människorna i sig man vill åt.