Personlig assistans måste stramas upp

Lagen om personlig assistans måste stramas upp. Det här handlar om stöd till samhällets kanske mest sårbara och beroende medborgare. Det stödet får vare sig missbrukas eller ifrågasättas. Därför måste myndigheterna ta kontroll över verksamheten.

Det är mycket stora summor i omlopp, och i de flesta fall utan insyn. Skattemedel utanför offentlighetsprincipen.

Så här ser det ut:

Antalet personer beviljade personlig assistans uppgår till ungefär 16 000.

Kostnaden sammanlagt för kommun och stat ligger på ca 30 miljarder kronor.

Utslaget blir det närmare 1,9 miljoner per brukare och år. Eller drygt 5 000 kronor per dygn.

Assistansföretag är normalt professionella, och ser till såväl personalens och brukarens bästa, men jag är inte övertygad om att samhälle och myndigheter står på dessa företags sida. Det är helt enkelt för lätt kringgå regler och göra egen vinning. Vilket skapar utrymme för aktörer som brister i ansvarstagande. Det är i dagens samhälle tillåtet att göra såväl vinstuttag som att bedriva verksamhet under offentlighetsprincipens radar. Unikt internationellt sett.

Visste ni förresten, att när en personlig assistent blir sjuk så går samhället in och betalar sjuklönen? En helt ohållbar juridisk ordning som jag ser det: I min värld är det ansvarig arbetsgivare som ansvarar för personal inklusive sjuklön. Ingen annan.

Den S-ledda regeringen ser naturligtvis att kostnadsutvecklingen måste brytas.

Min åsikt är att regeringen börjar i fel ände. Man uppdrar åt Försäkringskassan att hålla nere kostnaderna. I stället för att strama upp hur pengarna används. Att ta reda på fakta om hur det kan komma sig att kostnaderna för personlig assistans kraftigt ökar, utan att egentligen omfattningen av assistans gör det.

För det kan väl ändå inte vara så illa att användningen av skattepengar ska sluta granskas så fort som själva verksamheten hamnar utanför offentligt huvudmannaskap. Jag tycker att något stinker.

För som jag inledde inlägget: Frågan om assistans handlar om stöd till samhällets kanske mest sårbara och beroende medborgare. Det stödet får vare sig missbrukas eller ifrågasättas. Därför måste myndigheterna ta kontroll över verksamheten.