Tryckfrihet – mörka moln över jubilaren

Den svenska tryckfrihetsförordningen firar i dagarna 250 år. Runt jubileumsfanorna blåser det snåla vindar.

Tryckfriheten hänger intimt samman med begrepp som yttrandefrihet och åsiktsfrihet. De olika termerna förklaras på ett bra sätt på den här sidan.

Tryck- och yttrandefrihet innebär dock inte att vad som helst får uttryckas. Det finns begränsningar i friheterna:

Viktigt är att brott mot friheterna hanteras i efterhand. Aldrig före. Då hade det varit censur.

Det är inte tu tal om utan att 250-åringen i dag är under press. Men knappast på grund av de orsaker som Expressens ledarredaktion anger i ett närmast hysteriskt ledarstick.

Bakgrunden till Expressens utfall, är att kulturministern Alice Bah Kuhnke, bland annat på initiativ från Jonas Gardell, vill lyfta frågan att även digitala medier ska behandlas som vanliga tryckta tidningar, och avkrävas en ansvarig utgivare, som tar ansvar för innehållet.

”Gör inte Facebook till ett sanningsministerium” dundrar Expressen. Hallå! Facebook skulle omfattas av samma regelverk som Expressen, och detta skulle alltså göra FB till ett sanningsministerium.

Om nu Expressens ledarredaktion ser sig själva som ett sanningsministerium, finns det anledning för dom att fundera över, om det verkligen är nyttigt med den typen av storhetsvansinne.

För oss andra som oroas över hur tryckfrihet och öppenhet naggas i kanten finns det gott om exempel, på sådant som är reella hot. Ett färskt exempel, denna gång från vårt östra grannland, är kontroversen Juha Sipilä vs YLE; frågor om jäv och otillbörlig påverkan på public service. I en intervju anser medieforskaren Anu Koivunen att statsministern Sipilä visar bristande omdöme.

Så där styrs media i Polen och Ungern, att regeringarna tar aktiv del i styrandet av Public Service. Vi känner även igen intentionerna från den tillträdande presidenten i USA, Donald Trump.

Och i Sverige har vi Sverigedemokraterna som tycker som de styrande i Polen och Ungern. Tydligt åskådliggjort i en radiodebatt med Sverigedemokraten, vice talmannen, Björn Söder och liberalen Birgitta Ohlsson. Den debatten ger mig kalla kårar.

Om hot mot yttrandefrihet och demokrati redogör Jessikka Aro för i en intervju i magasinet Omvärlden. Intervjun är gjord med anledning av Tryckfrihetens 250 år. Aro beskriver problemet med organiserade hatstormar, kanske inte så många till antalet, men envetna, och inte sällan från anonyma konton. Aro hade granskat ryska ”trollfabriker”, men arbetssättet är detsamma hos pseudonationalistiska grupper.

Alltså ett nätets brunskjortor som vandrar runt mellan olika artiklar, grupper och inlägg på sociala medier, inte minst Facebook. Ena stunden en hatkampanj mot en skolpojke av utländsk härkomst, därför att någon knäppskalle skrivit att han är över 18 år, sedan lite stöttning av Marcus Birro och Hanif Bali, därefter lite gillande av gaphalsen Joakim Lamotte när han gör reportage om en nazistisk demonstration. Och dyker det upp en färgad lucia hamnar brunskjortorna i extas. Ofta pekas Dagens Nyheter ut som särskilt opålitliga, och inte sällan med en terminologi som för tankarna till landsförräderi, i god antisemitisk anda.

Nu finns det förvisso dom som hävdar att vänsteraktivister är av samma skrot och korn (här brukar ofta liberal likställas med vänsteraktivist), men i så fall har jag en efterlysning:

Ge mig ett enda exempel på en tråd på sociala medier, som kapats av vänsteraktivister, för att spy ut sitt hat mot någon oskyldig. Ge mig det, eller var tyst!

Gruppen ”Jag Är Här” som drogs igång av Mina Dennert, som gör ett storstilat arbete för att ta över grupper som kapas av brunskjortor, visar att näthat kan motverkas.

Och med lite annorlunda kommentarer än de kapningar vi dessvärre vant oss vid.

Det går att göra skillnad.