Norrland växer

Bilden av Norrlands inland, med minskande befolkningsunderlag, bedrövlig demografi och kvinnounderskott, stämmer väl överens med verkligheten. Men visar inte hela sanningen. Samtliga Norrlandsregioner visar de senaste tio åren på en positiv befolkningsutveckling. Demografin är heller inte dålig, även om kvinnounderskottet indikerar stundande problem. Statistiken är lättillgänglig via den på SCB interaktiva sidan Kommunfakta, befolkningspyramider.

Så här har regionernas invånarantal förändrats från 2008 fram till 2018:

Region	Invånare 2018	Ökning
Gävleborg	286 547	10 639
Västernorrland	245 453	2 081
Jämtland	130 280	3 383
Västerbotten	270 154	12 342
Norrbotten	250 497	820

Närmare två tredjedelar av norrlänningarna bor i kommuner som växer.

Ser vi specifikt på städerna längs Norrlandskusten, är dessa, med några undantag, växande (Luleå, Sundsvall, Gävle visar stark tillväxt, Umeå urstark). Samma gäller centralorten Östersund i Jämtland. Kiruna i Norrbotten visar en svag minskning.

Sådan är verkligheten, den vi har att anpassa oss till, när vi diskuterar klyvningen mellan stad och land. Norrland är i sammanhanget oanvändbart som begrepp.

Påståendet att arbetskraft och råvaror försvinner söderut till storstadsregionerna är till stora delar en myt. Det verkliga flödet följer i första hand de gamla flottlederna, ut mot kusten, till förädlingsindustrierna. Och naturligtvis högskolor och universitet.

Skillnaden gentemot Norge, som ibland ses som regionalpolitiskt föredöme, är inte så stor. Samma omfördelning sker i vårt västra grannland, men inte lika snabbt. Trenden är dock obevekligt densamma.

Inlandskommunerna i Norrland kommer, med få undantag, inte att växa av egen kraft. Med stor sannolikhet inte av någon annan kraft heller.

Tanken att exempelvis vinster från vattenkraften (där sådan finns) ska bidra till kommuners finansiering ser jag som ohållbar. Resultatet skulle bli ett antal väldigt rika kommuner, och ett antal väldigt fattiga. Den totala klyvningen av nationen.

Samtidigt måste även invånarna i krympande kommuner garanteras samhällsservice. Och eftersom skatteunderlaget inte räcker till måste staten ta ansvar för finansieringen. Inte via komplicerade utjämningssystem, utan genom ett direkt finansiellt ansvar för nödvändig verksamhet. Något annat alternativ ges inte.

Förutom då nedläggning och tvångsförflyttning.