Liksom
för att döva samvetet, när de ekologiska och klimatmässiga ”fotavtrycken”
blivit för stora, talas det allt mera om att människopopulationen är för stor.
Problemställningen
är konkret, men samtidigt obegriplig. Vad menas?
Troligen vill den som varnar för
befolkningsökningen frammana bilden av fattiga länder med fattiga människor,
som helt enkelt inte får plats, utan breder ut sig, närmast som djur. Här finns
hotet – inte att ett mindre antal nationer, dessutom med svag
befolkningstillväxt, lever långt, långt, över tillgångarna.
Befolkningstillväxten i fattiga,
ofta krigshärjade, länder (ett vanligt samband) ställer till mycket lidande för
den egna befolkningen, men med mindre påverkan på moder jord.
Antalet barn som föds till världen
har dessutom minskat under ett antal decennier. Mycket tack vare den
effektivaste barnbegränsningen som finns: Minskad barnadödlighet, som närmast
per automatik leder till att färre antal barn föds. Utbildning och ökat
välstånd, främst för kvinnorna, leder även det till att det föds färre barn.
Att världens befolkning trots det ökar, beror i första hand på att människor
lever längre – också det en konsekvens av utbildning och ökat välstånd. Alltså
samma process som Sverige genomgick under främst första hälften av 1900-talet.
Vi gör ändå det tankeexperimentet,
att vi är för många. Att människopopulationen måste minska.
Något vi naturligtvis inte kan effektuera,
men vi leker ändå med tanken, att det till vår hjälp kommer en icke
behandlingsbar böldpest, med enorm dödlighet bland de smittade.
Nu är frågan, var skall denna pest
få sitt utbrott, för att jorden ska komma i bättre balans?
Säkerligen tycker många, per
automatik, i ett land med mycket höga födelsetal. Kanske ett land med pågående
svältkatastrof. Flyktinglägret med människor packade i misär. Men skulle det
minska användandet av resurser? Minska klimatpåverkan?
Flyktingläger i Kenya. Lika många människor som i Malmö. Förbrukar dessa människor lika mycket resurser som Malmö? Bild från KIT. |
Knappast.
Om en böldpest verkligen skulle få
någon effekt för den här planeten, måste den naturligtvis slå till i de länder
som har högst BNP per capita. Och eftersom det är ett tankeexperiment kan vi
låta pesten slå till selektivt. Kanske utgå från soptunnan – sortera bort dom
som slänger mest användbara prylar, inklusive mat. Dom som förbrukar mest
fossila bränslen eller har högst elräkning för luftkonditionering.
Fattigpensionärer, flyktingar,
människor i samhällets periferi, är heller inte så resursdragande, att en pestsmitta
bland dom skull få någon större effekt. Även om dom bor i rika länder.
Begreppet överbefolkning säger
alltså inte så mycket. Det skulle kräva en gigantisk folkminskning i fattiga
länder, för att mer än marginellt minska resursuttaget, kanske inte alls, med
tanke på att mycket av resurserna ändå hamnar i den rika delen av världen.
Men, istället för otrevliga
tankeexperiment, kanske vi ska konstatera, att jorden har större problem än
antalet människor …
Resonemanget är väl följande:
SvaraRaderaGivet att en viss livsstil med avseende på till exempel konsumtion och resursutnyttjande måste, för att vara acceptabelt, kunna tillerkännas alla människor är antalet människor relevant för om denna livsstil är möjlig eller ej. Som en genomsnittlig svensk lever med avseende på resursutnyttjande är inte en befolkning på sju - åtta miljarder som skall leva likadant möjlig. Alltså måste antingen den rika delen av världen sänka utnyttjandet till en fysiskt möjlig nivå för alla eller antalet människor minska kraftigt.
Alternativet är att inte tillerkänna den fattigare delen av befolkningen samma livsstil vilket är moraliskt tveksamt. Vad som behöver diskuteras är alltså: vilket sätt att leva och vilket resursutnyttjande är hållbart givet att alla skall kunna tillämpa detta?
Såvitt jag kan se krävs både ett nytt ekonomiskt system och ett nytt politiskt, dessutom på global nivå. Jag kan inte se att detta är sannolikt och är alltså rätt pessimistisk, minst sagt,....