När världen hotades av nazismen på
30- och 40-talen var det sir Winston Churchill som stod upp som garant och
fungerade en tid till och med som närmast ensamt bålverk mot denna utveckling.
Sir Winston Churchill slog med
framgång mot nazismen, men vad slogs han för?
Inget som smickrar alls. Vi ska vara
tacksamma för att sir Winston Churchill både vann och förlorade.
Sir Winston Churchill var inget
annat än en vidrig imperie- och kolonialist, utöver rasist. Hans bild av den
fria världen var den vite mannens hegemoni. Kolonierna var till för att skänka
välstånd åt imperiet. Utöver att leverera soldater, som skulle slåss mot
nazisterna, utan vare sig cred eller rättmätig sold. Inte ens en menig vit
britt skulle behöva förnedras genom att tvingas göra honnör inför en brun
officer (annars är kutym i militära sammanhang ”salute the rang, not the person”
även när det gäller krigsfångar).
Sir Winston Churchill var när andra
världskriget började sedd som en förbrukad politiker. Hans syn på världen hörde
redan då till en förgången tid. Men, Churchill var envis och dök upp vid rätt
tid. Churchill reagerade mycket häftigt mot att en diktator som Adolf Hitler
tog sig samma friheter i Europa som han själv tog för givet i Asien, med en
mycket, mycket, viktig distinktion. Medan Adolf Hitler ville förslava och
utrota, inte minst vad nazisterna såg som undermåliga raser, såg Churchill det
som naturligt att bara hålla dessa som förslavade.
Ingetdera är en syn på världen vi
överhuvudtaget vi kan överväga att acceptera i dag. Tack och lov har synen på
vad som ska vara den fria världen vidgats, även om väldigt mycket återstår. Vi
har i alla fall nått fram till läpparnas bekännelse.
Men trots sir Winston Churchills
seger över nazismen kan vi ändå inte blunda för mannens brott mot
mänskligheten. Churchills behandling av Indien, närmare bestämt Bengalen, måste
av varje objektiv bedömare placera Churchill i topp bland folkmördarna under 1900-talet.
Churchills vanvettiga beslut att trots svält i Bengalen konfiskera livsmedel
till England kostade upp emot tre miljoner indier livet. De som protesterade
sköts eller fängslades. Detta var ett brott mot mänskligheten, även rättsligt.
Att skänka sir Winston Churchill rätt
eftermäle innebär för mig även att berätta sanningen även om Churchills mycket
mörka sidor. Inklusive en man som platsar på topplistan över folkmördare.
Jan ”JOLO” Johansson skildrar detta
i sin lysande faktion ”Någonstans i Sverige”. Fänriken, gestaltad av Per Ragnar
på besök hos sin flickvän boendes på Östermalm i Stockholm. Under början av
kriget hade hennes föräldrar ett porträtt av Hitler på bokhyllan. När
krigslyckan vände byttes detta till Churchills.
Däremot tror jag dessvärre inte att
personerna som vände porträtt vände åsikt. Anledningen var helt enkelt att
Churchill sågs som en bättre rasist än Hitler.
Jag länkar denna gång inte källor i
texten. Mina uppgifter har jag tagit från:
1. Folke
Schimanski ”De bortglömda”. Här recensionen: http://www.sydsvenskan.se/2015-11-09/krigskartans-vita-flackar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar