Jägarkåren bör nog se upp

Jakten är en viktig del av det svenska kulturarvet. Men inte självklar. Den bild jägarkåren ger av sig själv påverkar allmänhetens syn på jakten som företeelse. Ett kulturarv är inte starkare än allmänhetens acceptans för detsamma.

Bilden av jägarpopulationen, som en grupp som gör som den vill, utan att bry sig om grundläggande ekologi eller naturvård, är inte bra. Svensken i gemen är intresserad av natur- och viltvård. Och struntar jaktintressena i naturvården, struntar svensken i jaktintressena.

Jag tror enkelt uttryckt att det är förödande för ett särintresse, som jakten, att börja diktera villkoren för vad som ska få leva i skogarna. Tänk er en organiserad bojkott av ett skogsbolag, därför att bolaget upplåter mark till en grupp, som man anser beter sig illa. Långsökt? Nej. Tror ni att det bolaget skulle blunda för den typen av påtryckningar? Knappast. Det som skogsbolagen trots allt har gjort för att förbättra naturvården, har knappast tvingats fram via lagstiftning, utan genom konsumentmakt.

Att nu jägarorganisationer och LRF, bland andra, inte vill kännas vid den politik som var förutsättningen för licensjakten, stärker knappast de här organisationerna i allmänhetens ögon. Jägarkåren kan mycket väl börja ifrågasättas på allvar.

En annan jämförelse: Skillnaden är hårfin mellan jakt och rituell slakt. Ett stort djur stupar i första hand av blodbrist - inte av ett direkt dödande skott.