måndag 10 december 2018

Visar Tierp vägen?


Tierps kommun består av en centralort modell mindre tillsammans med några (bruks)orter. Ingen kommunal skattesats som sticker ut. Inga större svängningar befolkningsmässigt. Kommunen är liten, drygt 20 000 invånare. En helt vanlig landsbygdskommun alltså. Kommunen är heller inte ensam om att brottas med dålig ekonomi, och tuffa besparingskrav.

Kommunledningen slår fast att vård, skola och omsorg ska prioriteras. Svårt att säga emot, men Tierps beslut att inte slå igång kylaggregatet till Söderfors Bandystadium, en besparing på 1,6 miljoner kronor, väcker funderingar om vilken framtid som väntar mindre kommuner, samhällen och bruksorter.

Är vi på väg mot nattväktarkommuner, där kommunens åtaganden reduceras till vad som kan klassificeras inom vård, skola och omsorg? Ett samhälle där kultur, fritid, idrott, rekreation och liknande flyttas ut från kommunens hägn. Lämnas över till enskilda, föreningar och inte minst kommersiella intressen. Tierps kommun lyfter onekligen frågeställningen på ett intressant och handgripligt sätt.
Snart ett minne blott i Söderfors?

Det är möjligt att Tierp kan lösa sina ekonomiska problem på kort sikt, men hotfulla moln tornar upp sig.

Sverige har en mycket stor demografisk utmaning framför sig. Vi har en tilltagande brist på människor i arbetsför ålder. Inom äldreomsorgen är det inte bara pensionsavgångar som kräver ny personal, även behovet ökar.

Stora städer och befolkningscentra kommer säkert att klara sig utmärkt, men hur kommer det att gå i kommuner som Tierp? Kommer unga människor att stanna i kommunen i den omfattning som krävs för att upprätthålla en god kvalité inom vård, skola och omsorg? Hur lockande är det att bo i kommuner som rensar budgeten från det som inte ingår i det nödvändigaste?

Är det så illa att vi går mot en framtid där vi tvingas tvångsförflytta gamla för att dom ska få godtagbar standard på omsorgen?

Dystopiska tankar? Tycker jag inte. Snarare en naturlig konsekvens av att många kommuner snart bara har råd med det allra nödvändigaste, typ nattväktarkommuner.

Tierp visar vägen.

torsdag 6 december 2018

Ulf Berg – myndighetsperson med dåligt omdöme

När Ulf Berg kommenterar det pågående rättsfallet mot Karl Hedin kan Berg välja mellan ett flertal olika titlar. Dock aldrig kalla sig privatperson.

Moderaten Ulf Berg är ordförande i Dalarnas ”regering”, alltså landstingsråd. Berg är dessutom pensionerad polis, utöver att vara ordförande i Daladistriktet för kanske Sveriges starkaste lobbygrupp: Svenska Jägareförbundet.
Ulf Berg och Karl Hedin. Klipp från Svenska Jägareförbundet.

Det måste betecknas som allvarligt när länets högste politiker dömer ut polis, åklagare och rättssystem redan innan ens förundersökningen är klar. DalarnasTidningars ledarskribent Gabriel Ehrling skriver om detta:

Har Berg inväntat dom och tagit del av en komplett förundersökning när han sågar rättsväsendet? Nej, han har bara talat med sin bekante, Karl Hedin, om det ännu inte avslutade målet.
Berg passar också på att ännu en gång säga att "vargförvaltningen i Sverige har spårat ur" och argumenterar helt öppet att om inte ordningen återställs så kommer jägare att ta saken i egna händer i illegal jakt. Som om det under några som helst omständigheter vore ett försvarbart agerande.

Att Ulf Berg är landstingsråd är inte det mest upprörande.

Betydligt värre är att Bergs ordförandeskap i en organisation som arbetar på myndighetsuppdrag från staten: Svenska jägareförbundet.

Svenska Jägareförbundet ansvarar för en stor del av Sveriges viltförvaltning. Samtidigt närmast ursäktar organisationens företrädare, inklusive Ulf Berg, den illegala jakt (till och med använder som hot), organisationen borde göra allt för att förhindra: ”… om inte ordningen återställs så kommer jägare att ta saken i egna händer i illegal jakt.”

Att problemet med tjuvjakt är omfattande vittnar Sveriges Lantbruksuniversitet om, något som får Svenska Jägareförbundet att reagera med all den nonchalans organisationen kan uppbåda:

Solveig Larsson, vice ordförande Svenska Jägareförbundet:

Jag betvivlar starkt att tjuvjakten på varg skulle vara så omfattande. De antagna siffror jag har hört ligger på 10 procent ungefär. Det är å andra sidan heller inte bra, vi vill ju att siffran ska vara noll, men det kräver också en myndighet som man respekterar.

Det är inte förvånande att en lobbyorganisation uttalar sig på det viset. Men helt oacceptabelt när en myndighetsutövare gör det. Kombinationen myndighet och lobbyorganisation är en sällsynt olycklig bastard.

Uppenbarligen sträcker sig Svenska Jägareförbundets viltvård inte längre än till den egna frysen. Något som säkert till stor del kan förklaras med den brist på kompetens, som organisationen premierar vid tillsättandet av tjänster som viltvårdare eller jaktkonsulent.

Många anställda är jägmästare, titeln efter en företagsekonomisk utbildning med inriktning skog. Viltmästare utbildas av Svenska Jägarförbundet själva. I blogginlägget ”Lobbyorganisationer skall inte myndighetsutöva” granskade jag utbildningarna. Biologi och populationsekolog, vad är det för något?

Staten bör snarast möjligt avlöva Svenska Jägareförbundet deras myndighetsutövning, och inrätta en särskild viltvårds- och jaktmyndighet. Alternativt hantera frågorna som inom fisket. Att det anställs jaktkonsulenter, precis som fiskekonsulenter, med relevant utbildning och dokumenterad kompetens. Helst med ett avslutat forskningsprojekt i bagaget.

Nuvarande ordning är bedrövlig.

lördag 1 december 2018

Samma klyvnad där som här







Det politiska landskapet i USA är mer polariserat än i Sverige, men klyvningen i båda länderna har beröringspunkter med varandra. När arbetstillfällen försvinner och samhällsstrukturer rämnar är det maktlösheten som tar vid.

"Make America Great Again" var slagord i valkampanjen för Donald Trump. Oklart vad orden stod för, men formuleringen slog an en sträng hos många amerikaner. Kanske drömmen om ett samhälle som aldrig funnits, en nostalgikick, ett sätt fly bort från en hotande osäker framtid.

Kalla det rostbälte i USA eller gamla bruksorter i Sverige, utanförskapet delas av många. En kraftig grogrund för den nationalistiska populismen, som då sannerligen inte är något unikt för USA och Sverige.

Sverige klyvs regionalt och socialt, ett uttryck som centerledaren Maud Olofsson myntade redan någon gång vid millennieskiftet.

Men det var ingen klyvning, processen var knappt märkbar, även om trenden fanns där. Vissa delar av Sverige utvecklades snabbare än andra. Drog ifrån helt enkelt. Till en del orsakat av flyttströmmar, men inte enbart. Det är lätt att glömma att Sveriges kraftiga urbanisering var färdig i stort vid 70-talets början. Det som nu händer är många mindre kommuner krymper, alltså även centralorterna.

Valfriheten, först den kommersiella sedan den offentliga, har styrt de mindre orternas stagnation mera än något annat. Småbutikernas handel har flyttat in i köpcentra (som i sin tur har problem med näthandeln), banker har flyttat ut på nätet, bensinstationerna blivit obemannade – undantaget servicebutiker. För att inte tala om offentlig service. Det är alltså inte konstigt att många människor känner sig övergivna. Och precis som i större samhällen har jobben rationaliserats och koncentrerats.

Och hur många gånger har vi inte hört uttrycket ”frihet att välja”? Ett mantra signerat Milton Friedman, närmast en ikon i nyliberala kretsar, och som haft ett oerhört inflytande på inte minst konservativa politiker (vilket närmast måste ses som en paradox i sammanhanget).

I Sverige proklamerades ”frihet att välja” när Carl Bildt läste upp regeringsförklaringen 1991. Bildt lovade å den nya borgerliga regeringens vägnar ”en valfrihetsrevolution”.

Det löftet har hållits allt sedan dess. Till och med på skolans område. Sverige tillåter som enda land i världen skattefinansierade vinstdrivande skolor i privat regi.

Men, valfrihetsrevolutionen har kraftfullt bidragit till att klyva Sverige. Borgerliga politiker, som talat sig varma för ”friheten att välja”, har glidit på sanningen. Friheten är villkorad.

”Frihet att välja” betyder i själva verket ”frihet för den som kan välja”.

En avsevärd skillnad.

I valfriheten, som bygger på utbud och efterfrågan, är konsekvensen att människor, som lever i marknadens periferi, inte heller får del av utbudet. Mindre valfrihet alltså.
Den världskände svenske tecknare Ewert Karlsson ritade sin Sverigebild 1972, i slutskedet av den snabba urbaniseringen. I dag kanske situationen är allvarligast i Bergslagens gamla bruksorter, utan vare sig vattenkraft eller råvaror att falla tillbaka på.

Inget konstigt i det. Ett begränsat utbud av varor och tjänster är en del av den livsstil, som följer med att leva och bo på landsbygden, eller i ett mindre samhälle. Många människor gör detta som ett aktivt val. Så egentligen borde det inte vara något problem, eller någon konflikt mellan stad och land.

Jo, där finns ett problem. Människor som i hela sitt liv levt på en plats, utan en tanke på att flytta, blir rejält svikna när servicen försvinner.

Dessutom, om jag köper en vara, betalar i förskott, inte får det jag beställt, eller levererat till fel adress – och själv måste åka och hämta – då blir jag naturligtvis skitförbannad.

Tyvärr är det så det ser ut med samhällets basala åtagande, tydligast inom skolans område, men även inom vård/omsorg, övrig samhällsservice och myndighetsutövning. Betalt via skattsedeln, men inte levererat.

Överetablering i folktäta områden och nedläggning där det är glest mellan ”kunderna”. 

Klyftan blir avgrundsdjup mellan dom som kan välja och dom som mister sin service.

Rikspolitiker har lång tid inskränkt det kommunala självstyret. Dom borgerliga värre än vänstersidan. Medan ledstjärnan, på gott och ont, för vänstersidan, varit jämlikhet, har borgerligheten sprungit åt andra hållet och hävdat valfrihet. Närmast på ett oärligt sätt. Alla vet att valfrihet bara är till för dom, som har möjlighet och kraft att välja.

Den sociala klyvning som politiker började prata om för ett par decennier sedan är verkligheten som tilltar.

Politik är cynism. Det viktiga blir att vinna de många rösterna. Den tiondel av väljarkåren, som lever i periferin, är för liten jämfört med resten, som kan tillgodogöra sig valfriheten.

Fortsätter dagens utveckling kommer snart de första kommunerna att tvingas tvångsförflytta gamla, därför att där helt enkelt inte finns personal till vård och omsorg.

Frågan är om våra politiker törs ta tag i de här regionala utmaningarna eller fortsätta låta den så kallade marknaden sköta tillgång och efterfrågan. Sponsrad via skattemedel.


tisdag 27 november 2018

Sankta Lucia, lopporna klia


Ja, så är det ungefär. När Lucia nalkas förlorar en del människor förståndet. Ungefär som när det kliar.

Det som verkar klia mest den här gången är att Motala avstår från luciafirande på i alla fall en förskola. Detta upprör några föräldrar med barn som går på aktuella förskolor, men även utomstående. Trots att argumenten mot att förskolan ska arrangera spektaklet är oklanderliga.

Min första undran är om en del föräldrar helt enkelt har för mycket fritid?

Det ingår väl för glödröda helvete inte i förskolans uppdrag, att arrangera upptåg med barnen, i syfte att föräldrarna ska komma och glo?

Dessutom utgår jag ifrån att det råder totalt fotoförbud på samtliga förskolor. (Att föräldrar fotograferade sina och andras barn i skolmiljö fungerade utmärkt så länge kameran hette Instamatic, och bilderna hamnade i familjealbumet.)

En fråga är varför en sådan här sak engagerar även folk som inte har med saken att göra. Och det är frågan om ens föräldrarna har det.

Varför bryr jag mig?

Enkelt. Jag blir förbannad när gaphalsar offentligt lägger sig i professionen på en förskola. Lämna personalen i fred era dårar! Det är inte pedagogikens uppgift att med konstgjord andning hålla en döende tradition vid liv. Det ingår inte i förskolans uppdrag att hålla julens krimskrams-industri under armarna i form av lucialinnen och tomtekläder. Det finns till och med dom som på fullt allvar föreslagit att förskolorna ska köpa in luciakläder. I så fall finns det mer ändamålsenliga plagg att sätta upp på inköpslistan.

Om en förskola vill arrangera firande av något slag, och bjuda in, så är väl det bra. Men det är inget som omogna föräldrar och andra kan kräva.

Det hela handlar om, som det känns, en ny diagnos: Vinterkränksjukan som Maria Robsahm så träffande beskrev de fenomen som dyker upp i anslutning till december:
Vinterkränksjukan copyright Maria Robsahm

Och föga förvånande är det just folk i trakten kring sverigedemokraterna, som blir extra högljudda och paranoida i anslutning till julhögtiderna. Men även andra, som tycker det är ett fantastiskt lysande hållbart argument, att tvinga föräldrarna att köpa luciautrustning för att SD inte ska växa. Ehh …

Väx upp.








måndag 19 november 2018

Public service under attack


Så här efter att SVT Sport, ikonkurrens med närmare 1 700 tv-kanaler från116 länder, blivit utnämndtill världen bästa sportkanal av FICTS (Federation Internationale Cinema Television Sportifs), är det på sin plats att påminna, att public service, av politiska skäl, är starkt ifrågasatt.

FICTS skriver i sin motivering:

… the best reportage or tv series produced for the television in national or international markets for encouraging the intellectual development of viewers, especially the young ones and for highlighting the socio-educational, human and spiritual values of sport practice.”

Inte illa, och det för oss direkt in på varför vissa opinionsbildare avskyr public service: Bland annat jämställdhet, identitetstänkande och demokrati. Just identitetstänkandet upprör extra mycket. Som om identitetstänkande var något nytt. Så länge som medierna kunde vara likriktade, med hänvisning till att svenskarna också var det, var det helt OK med identitetstänkande.
"Men vi vågar också gå i bräschen för en jämställd sportbevakning både internationellt och nationellt" Därför är helt enkelt public service bäst!

Riktigt bisarrt blev det när TV beskylldes för att muslimska kvinnor bara fick vara med om dom bar slöja. Hört talas om Gina Dirawi? För övrigt ingår en portion humor i den diskussionen, eftersom den till en del handlade om den norska serien Skam …

Public service gör alltså ungefär det som står i dess uppdrag.

I det stora landet i väster står president Donald Trump för en furiös hetskampanj mot alla medier, som inte förmedlar som han önskar. Med Donald Trump kom begreppet fake news.

Skillnaden gentemot USA är att makten där beskyller media för att vara liberal, här i Sverige sägs radio och TV vara vänstervridet. Utöver åsikten att media inte skall vara offentligt finansierat.

Anklagelsen om vänstervridning underblåses, och sprids, föga förvånande, av vad vi dagligt tal kan kalla alternativmedia. Ofta tillsammans med konspirationsteorin att media mörkar och inte törs säga sanningen.

Dessvärre sprids myten om vänstervridning även av borgerliga politiker som borde veta bättre. Vissa företrädare tar plats i ett spektra, som inte står brunhögern efter. Den moderate riksdagsmannen Lars Beckman, Gävle, kokade på fullt allvar ihop en soppa, där han hävdade att medias rapportering kring klimatfrågan var iscensatt för att rädda kvar miljöpartiet i riksdagen! Beckman hade tydligen missat att FN:s klimatpanel höll på att slutföra en stor rapport, alldeles oavsett det svenska valsystemet.
Även debattörer från lobbyorganisationen TIMBRO står med fötterna så fast förankrade i tomma intet, så man skulle kunna tro att budskapet kom via röster.

Fast ärligt talat tror jag, att Lars Beckman kände till verkligheten. Han ville bara få lite positiv respons från olika alternativsajter med rysskoppling. Beckman visste att om något parti var positivt särbehandlat i media så var det sverigedemokraterna. Beckman visste också att brunhögern, med hjälp av olika trollsajter, fick ett ordentligt genomslag i media.

fredag 16 november 2018

Borgerlighetens demonisering av vänstern


Det är inte bara vänstern som demoniseras, har det visat sig. Liberalerna och centern har blivit utsatta för en formidabel hatkampanj från kristdemokrater och moderater såväl före som efter statsministeromröstningen. Tonläget har nått sådana nivåer att det är berättigat att tala om ett nytt politiskt block i svensk politik: Brunhögern.

Ledaren för liberalerna, Jan Björklund, uttrycker sig lite diplomatiskt i Aftonbladet, att det är svansen till högern som står för de värsta angreppen. Fan tro´t.
Jan Björklund i Aftonbladet 14 november.

Uppdatering 17 november: Katerina Janouch, kandidat för partiet medborgerlig samling inför riksdagsvalet, utgör en alldeles utmärkt illustration till tonläge och argumentationsteknik hos brunhögern, dit även det nya partiet medborgerlig samling måste räknas:


Politisk debatt av i dag går ofta till så att en partiföreträdare, en försångare, kastar ut vad som kan liknas vid ett köttben till fotfolket, pöbeln. Där läggs ribban för debattnivån. Och de som varit försångare i den här kampanjen är debattörer och opinionsbildare till vardags, och knappast några doldisar.

Sverigedemokraterna ska alltså ses som ett salongsfähigt parti, som går att räkna in i regeringsunderlaget. Åsikter däremot stämplas som socialism.

Synen på vänsterpartiet är intressant. Partiet klassas av borgerliga företrädare som extremistiskt – kommunistiskt – och följaktligen ett hot mot demokratin. Logiken blir då, att eftersom vänsterpartiet, trots sin extremism, har ingått i regeringsunderlag, så kan borgerligheten släppa in motsvarande extrema parti i salongerna.

Logiken haltar en aning. Utöver att argumentationen är historielös.

Personligen vill inte heller jag se någon samverkan med kommunister vare sig i Sveriges riksdag eller någon annanstans. Detta är dock en ickefråga eftersom det inte finns något kommunistiskt parti representerat i riksdagen.

Även om vi letar utanför riksdagshuset så finns det till vänster ingen motsvarighet till ett parti som är grundat av aktiva nazister. Det parti som Jimmie Åkesson blev medlem i 1995 bestod till stora delar av heilande ligister med direkt koppling till 30-talsnazisterna – ett klientel som Åkesson insåg måste tämjas för att få inflytande.

När sverigedemokraterna hävdar att andra partier minsann har haft ett historiskt samröre med nazister går dom långt tillbaka i tiden. Utöver användandet av rena lögner. Långt efter det att andra partier gjort upp med (ofta bara påstådda) nazistiska kopplingar grundades sverigedemokraterna 1988, på just det tankegods som Sveriges demokratiska partier kastat på historiens skräphög. Det är det partiet som Jimmie Åkesson är ordförande i.

Huruvida sverigedemokraterna kan räknas som ett nazistiskt parti råder det delade meningar om. Jag har min uppfattning klar: Att sverigedemokraterna putsat bort läderstövlarna, och förflyttat brunskjortorna till olika nätgrupper, är ingen garant för att partiet lämnat nazismen. När sedan sverigedemokraternas gruppledare pratar, inte om demokratiska val, utan om ödet, då handlar det inte längre om något som påminner om nazistisk retorik:



Efter den slående likheten mellan sverigedemokrater och nazister går vi över till att jämföra Stalins kommunism med nazism. Likheter finns förvisso, men där finns skillnader av mycket besvärande art:

·         Medan kommunismen som ideologi gravt misslyckades uppnådde nazismen till stora delar vad den lovade. Förutom då att ett världskrig stoppade utvecklingen.
·         Ingenstans i kommunismen talas det om ”lebensraum”. Och Sovjetkommunisterna invaderade aldrig andra länder i syfte att utrota vissa etniska grupper.
·         Kommunismens mål är proletariatets diktatur, nazismens ett folk och en ledare. Förbud mot privat ägande är allvarligt men det är rasism och herrefolkstänkande också.

Att jämställa vänsterpartiets urvattnade socialism med kommunism känns minst sagt överdrivet. Att jämföra med ett parti med nazistiska (levande) rötter minst sagt smaklöst.


onsdag 14 november 2018

Johan Hakelius och viskleken









Johan Hakelius alster i Expressen, den 3 november, ger intryck av en lat skribent, som hellre ägnar sig åt viskleken, än en krönikör som bemödar sig om research och faktagranskning.



Upptakten var en debattartikel om klimatfrågan, där (den pensionerade) vetenskapsjournalisten Lena Carlsson hävdade, att ”Personer med avvikande åsikter misstänkliggörs och skuldbeläggs”. Underförstått att det inte skulle vara möjligt att diskutera frågor som, i det här fallet, klimatet.

Lena Carlsson hänger särskilt upp sig på några TV-inslag om havsnivåhöjningen. TV 4 hade intervjuat en forskare, som sagt att havsnivåhöjningen var normal, och densamma som de senaste 10 000 åren, och inget att oroa sig för. Att ingen media utom TV 4 hade med den vinkeln i sina inslag, upplevde Carlsson som ensidig rapportering (alltså motsatsen till allsidig).

En berättigad fråga är vad Lena Carlsson menar med allsidig rapportering. Förändringar i havsnivån mäts på flera sätt, och utgår vi från den totala nivåhöjningen tittar vi på resultaten från mätningar med satellit. Görs av NASA (NASA Global Climate Change). Siffrorna visar sedan 1993 en stigande trend med 3,2 (+/- 0,4) mm per år. Dessförinnan var trenden lägre. NASA har även brutit ner siffrorna, så att vi kan se orsakerna. Till största delen beror ökningen på att haven blir varmare och expanderar, därutöver smältande glaciärer och inlandsis.

Lämnar vi de rent konspiratoriska teorierna därhän, så har vi alltså fakta att tillgå när vi allsidigt ska diskutera klimat och havsnivå: Att havet stiger med drygt 3 mm per år, och att de senaste decennierna visat att det går snabbare.

En allsidig diskussion, bör i sammanhanget, rimligen, även grundas på det faktum att temperaturen stiger, i dagsläget med cirka 0,2 grader per decennium. Att koldioxidhalten i atmosfären ökar för varje år är heller ingen åsikt. Svante Arrhenius upptäckt 1896, att koldioxid reflekterar en del av värmestrålningen från marken, är inget tyckande utan en avgörande förklaring av vårt klimat. Utan koldioxid hade avancerat liv varit otänkbart.

Lena Carlsson bortser från detta. Inte heller Johan Hakelius bryr sig om kunskapsläget, som dessutom, via ett enkelt knapptryck, är allmängods. I stället ger sig Hakelius, i en krönika, som försvarar Carlsson, in i något som påminner om viskleken. De som granskar, nyanserar och kritiserar larmrapporterna misstänkliggörs och baktalas, eller klipps helt enkelt bort.
Johan Hakelius går som brukligt är i viskleken steget längre än Lena Carlsson: ”Måste de som vill diskutera i sak, stämplas som mentalt eller moraliskt defekta?”  

Frågeställningen är intressant. Hur diskutera i sak? Går det sakligt att diskutera universums svarta hål, och rumtid, med någon som avfärdar relativitetsteorin? Går det sakligt att diskutera konsekvenserna av stigande hav med någon som avfärdar problemet?

Johan Hakelius påstår i sin krönika, att det finns forskning ”som utgår från hypotesen att folk som har åsikter vid sidan av mittfåran har mentala eller moraliska defekter.” Genom att upprepa ordvalet ger Hakelius extra tyngd åt en framviskad halmgubbe.

Nej, det finns ingen forskning kring personer med påstådda defekter. Däremot forskning kring varför vissa grupper så totalt förnekar all vetenskap inom ett specifikt område. Att förnekandet dessutom kan kopplas till tunga lobbyorganisationer, tillika opinionsbildare, med kraftiga ekonomiska muskler, som Heartland Institute, Breitbart News Network, Koch family, Fox News med flera, gör det extra intressant.

Att tycka annorlunda, i strid med det underlag som finns, kan ibland ha vetenskapligt intresse.






tisdag 13 november 2018

Länkar till debattartiklar








En hel del skriver jag, och får även publicerat som debattartiklar och insändare.

Dessa texter brukar jag inte lägga ut på bloggen, men eftersom det blivit några inlägg det senaste halvåret tar jag och samlar länkarna på den här sidan.


Den 25 juni skrev jag om en nedläggningshotad skola i Österfärnebo. Problemet för många så kallade byskolor är att kommunerna, på grund av det fria skolvalet, har små möjligheter att göra omfördelningar mellan skolorna. Rubriken var ”Det fria skolvalet är en elefant i skolrummet”.

”Kontraproduktivt att ställa grupper mot varandra”. Den 26 augusti kommenterade jag en bisarr debatt, att flyktingar, i synnerhet ensamkommande, tog för mycket resurser i anspråk, så att pengarna inte räcker till för välfärden. Tja, barn kostar också samhället pengar. Dom flesta i 25 år …

Den 6 oktober vände jag mig till alla klimatförnekare: ”Kvasivetenskap är inget att debattera”. Svensken Svante Arrhenius var den förste som påvisade att koldioxid har en uppvärmande effekt på biosfären. Den sanningen vill inte alla ta till sig.

Europaväg 16 tycker jag ska gå direkt från Storvik till Borlänge (5 november). Jag ser det som onödigt att trafik, och i synnerhet tung sådan, ska köra igenom tätorter som Hofors och Falun. Rakaste vägen mellan två punkter är att föredra.

Regionalpolitik handlade det om den 11 november. Inlägget var ett svar på Sverker Olofssons krönika, som jag tyckte var väl grund. Det Olofsson beskrev var mera hur rationaliseringar påverkat samhället i stort. Alltså inget unikt för Norrland eller landsbygden. Även om effekterna blir störst där.

Fortsättning lär följa på mina inlägg …



torsdag 8 november 2018

Våldet minskar - skrik högre


Ingen som är aktiv på sociala medier kan väl ha undgått honom. Gaphalsen som i sitt raseri närmast spottar saliv på kameralinsen. Det är Joakim Lamotte jag menar. Mannen som byggt en affärsidé av att i affekt beskriva hur våldet ökar, hur rättsväsendet havererat och samhället blivit allt otryggare.


Ett litet hopklipp med Lamotte, eller du får den "journalistik" du betalar för.

måndag 5 november 2018

Dalarnas Tidningar, Karl Hedin och allmänintresset


Efter att polisen gjort tillslag i den stora jaktbrottshärvan i Dalarna rapporterade naturligtvis media om fallet. Dalarnas Tidningar (Mittmedia) valde då att namnge en av de häktade personerna. Skogsägaren och entreprenören Karl Hedin häktades på sannolika skäl för grovt jaktbrott och som skäligen misstänkt för jakthäleri. Public Service, SVT och Sveriges Radio, gjorde en annan bedömning, och avstod från namnpublicering.

Media gör alltid en bedömning om allmänintresse, tillsammans med vad som är relevant, i samband med rapportering kring brott. Något som ofta resulterar i beskyllningar om att ”media mörkar”. Något som jag behandlade ganska utförligt i ett blogginlägg den 7 september i år (Myten om mörkning). Jag tycker även att media ska vara återhållsamma även när dom fallit. Den typen av rubriker tror jag bara hyenor gläds över.

Jag är alltså personligen inte så förtjust i den här typen av rapportering:


Han är också ett välkänt namn i frågor som gäller jakt och skogsbruk genom att han valt att publikt gå ut och berätta om sitt vargmotstånd. I boken ”De jagade jägarna” som han är medförfattare till och som gavs ut för några år sedan tar han tydligt ställning mot den rådande rovdjurspolitiken. Han har med åren blivit en auktoritet på området med sin hårdföra inställning. Det brott han nu misstänks för har direkt koppling till den opinionsbildning han bedriver.

Att Karl Hedin ägnat sig åt opinionsbildning är närmast ett understatement. I en intervju för tidningen Jakt och jägare ligger Karl Hedin snarare farligt nära vad som rättsligt kan betecknas som uppvigling. Med en glimt i ögat, som inte kan misstolkas, förklarar Hedin för jakttidningen, att om inte myndigheterna öppnar upp för vargjakt, så kommer resultatet att bli lokal förvaltning, alltså tjuvjakt. Med all sin auktoritet gör sig Hedin till företrädare för vad landsbygdens folk ska tycka:

Jägarkåren utgör knappt fyra procent av de myndiga svenskarna. Ändå är det ur den gruppen, en högljudd del, som ger sig själva tolkningsföreträde, att tala om för andra vad dom ska tycka.

Officiellt tar de flesta organiserade jägare avstånd från den olaga jakten. Dock inte alla, exempelvisJägarförbundet i Örebros talesperson Göran Gunnarsson. Och det finns säkerligen en utbredd buskvegetation inom jägarkåren.

Organisationen har under lång tid argumenterat för jakt på detta rödlistade rovdjur. Och detta med en nära nog total avsaknad av vetenskap och beprövad erfarenhet. Desto mer av skrönor och konspirationsteorier. Och med den uppenbara målsättningen, att befästa jägarkårens hegemoni i skogarna.

Särskilt problematiskt tycker jag det blir när Jägareförbundet utöver att kanske vara Sveriges starkaste lobbygrupp, även fungerar som myndighet i jaktfrågor. Skrev om detta förra året: Lobbygrupper skall inte myndighetsutöva.

En ordning som snarast borde avskaffas.  







fredag 2 november 2018

Dra E 16 direkt från Storvik till Borlänge


Europaväg 16, sträckningen Gävle - Borlänge, lämnar en hel del övrigt att önska, i alla fall sett till att det är en Europaväg. 

Debattartikelns resa startar i Gävle.

Fram till Storvik är vägen bra. Motorväg mellan Gävle och Sandviken, därefter mittvajer och växelvis dubbelfiligt.
Två vägsträckor är i dag i stort behov av ny sträckning/breddning, för att uppnå standard av Europaväg.

Efter Storvik blir det sämre. Ända fram till avfart Långshyttan/Hedemora, en sträcka på drygt två mil, är Europavägen vanlig landsväg. Som dessutom skär rakt igenom Hofors, via en stadsgata, hastighetsbegränsad till 40 km/h.

Därefter vajerräcke och växelvis tvåfiligt, fram till utkanten av Falun.

I Falun gör E 16 en ”hästsko” runt staden. Till största delen enkelfil och enplanskorsningar med, i de flesta fall, trafikljus. ”Hästskons” längd är cirka sju kilometer, en rejäl omväg. Dock är alternativet, att gena genom Falu centrum, ännu sämre, med stadsgator, främst Gruvgatan, som vare sig är lämpliga eller anpassade för genomfartstrafik.

Slutligen motorväg till Borlänge.

För att få till en mera trafiksäker väg, hela sträckan, som dessutom gör skäl att kallas Europaväg, krävs det cirka tre mil helt ny väg.

Att dra vägen utanför och förbi Hofors är förmodligen ingen svårighet, värre är att åtgärda leden som går runt Falun. Geo- och topografi gör att den sträckan ligger där den ligger. Med kända trafikproblem som resultat. Det diskuteras till och med, som alternativ, att bygga en bro över sjön Tisken, alldeles intill centrum.

Jag anser att det i stället finns starka skäl att titta på en helt ny sträckning för E 16. Nämligen att dra vägen direkt från Storvik till Borlänge. Söder om sjön Runn. En åtgärd som utöver förbättrad trafiksäkerhet även skulle lösa mycket av trafikproblemen i Falun.
 
Tänkbar ny sträckning E 16, från Storvik till Borlänge.
Förslaget kommer helt säkert att leda till protester från personer, som anser att en stad är beroende av genomfartstrafik för att utvecklas. Alltså samma argument som hördes då Riksettan bytte namn till E 4, och samtidigt fick en sträckning utanför samhällena, från 1960 och framåt.

Min åsikt är att trafikanter som inte har direkt ärende in i ett tätbebyggt område inte heller ska köra in i ett centrum. Först då kan en ny väg minska trafikmängden, och även skapa utrymme för andra färdmedel.

Själv är jag övertygad om att såväl Hofors som Falun skulle må bra av en ny trafiklösning. Och självklart även trafikanterna.

onsdag 31 oktober 2018

Vetenskapsförakt är socialantropologiskt intressant


Det är något speciellt med att debattera med klimatförnekare. Kunskaper som varit kända i mer än ett sekel avfärdas på lekmannanivå. Glidningar som resulterar i slutsatsen, upptäckaren hade nog inte förstått det rätt, typ. Forskare som ägnat ett helt yrkesliv åt att samla kunskap förvandlas till aktivister styrda av någon obestämd högre makt.

Precis som P-O Erikssons utfall mot ”klimatalarmister”, ”-hysteriker”, FN och politiker som ”vill rädda världen”. Underförstått en världskonspiration som undertrycker forskare, styr media och hindrar att sanningen kommer fram. Jo, så uttrycker sig Eriksson i debattartiklar publicerade i Arbetarbladet, och menar uppenbarligen att ett sådant hopkok kan debatteras som en fråga bestående av olika vinklar.
P-O Eriksson lärde känna Svante Arrhenius ...

Ett synsätt som i praktiken skulle innebära att vädertjänsten i oljelandet Norge, via sin sajt yr.no, skulle vara styrd av en konspiration, som tvingade myndigheten att producera larmartiklar. Att NASA skulle vara reducerat till en springpojke för FN och dom som ”vill rädda världen”. Att samtliga världens vetenskapsakademier ägnar sig åt propaganda i stället för forskning.

Tankegången är intressant ur ett socialantropologiskt perspektiv. Hur och varför den här typen av konspirationsteorier får fäste. Tron att närmast alla institutioner i världen skulle vara styrda, oklart av vad. Lite samma tema som chemtrails och falsariet Sion vises protokoll.

När P-O Eriksson skriver ”I min fysikutbildning lärde jag känna Svante Arrhenius” (sic) är bildspråket vidlyftigt, alternativt försöker Eriksson driva med oss.

Svante Arrhenius föddes 1859 och dog 1927. År 1896 påvisade Arrhenius koldioxidens (g) egenskap, att reflektera vissa frekvenser värmestrålning, något som gäller även i atmosfären.

Eriksson skriver vidare om Arrhenius: ”där han visade att vissa gaser kan (min kursivering) ha en ”växthuseffekt”, det vill säga släppa in energi i form av ljus, men dämpa utflödet av energi i form av värme.”

Formuleringen ”kan” är påhittad. En lögn alltså, och en sådan kan inte debatteras. Att koldioxidens påverkan är liten och logaritmisk är också kända fakta, och heller inget debattämne.

Tvivel om klimatförändringar sås av tunga lobbyorganisationer, tillika opinionsbildare, med kraftiga ekonomiska muskler, som Heartland Institute, Breitbart News Network, Koch family, Fox News med flera. Vetenskaplig förankring saknas. P-O Eriksson är i gott sällskap med president Donald Trump, som också förnekar forskning till förmån för tyckande. Socialantropologiskt intressant.

Det är en ödets ironi att P-O Eriksson får sin debattartikel publicerad samma dag som FN:s klimatpanel, IPCC, presenterar en väl underbyggd rapport om den pågående uppvärmningen. Här sammanfattat av SMHI.

Läs den.




måndag 29 oktober 2018

Kristen höger och antisemitism


Det finns ingen fast definition på det som i dagligt tal brukar kallas för den kristna högern, och som främst förknippas med USA. Det finns dock några typiska markörer.

Framgångsteologi och värdekonservatism, inklusive patriotism, har framträdande drag. Och om inte tron försätter berg, så står den i alla fall över vetenskapen. Påfallande vanligt är det med klimatförnekeri, tillsammans med att bibelns skapelseberättelse ska jämställas med evolutionsteorin.

Teologiskt finns i den så kallade kristna högern en synnerligen obehaglig syn på det judiska folket, som går under namnet kristen sionism.  

Ett synsätt som har sin grund i bibeltolkningar, som i spekulation inte står Jehovas Vittnens bibeltolkningar efter. Myten att Israels stammar i den yttersta tiden sig ska samlas i Israel, och det nya Jerusalem, och medverka till världens frälsning.

Det här är inte så oskyldigt som det låter. Och något helt annat än judisk sionism, som jag inte fördjupar mig i här.

Det otäcka med kristen sionism, är att det judiska folket, med hjälp av vidlyftiga bibeltolkningar, reduceras till ett verktyg att frälsa världen, eller möjligen bli ett tecken på världens frälsning.

Inget om judisk tro, seder och kulturarv utanför Israel, rätten att leva och verka som minoritet, oavsett land. Medborgarskapet i en nation, för en jude, oavsett hur starka rötterna är, kan ses som mindre viktigt, eftersom juden ändå ska föredra att ”återvända” till det förlovade landet.

En sådan förenklad syn, förmedlad av den kristna högern, kan mycket lätt övergå i förföljelse och fördrivning. Det är ingen liten pingla som varnar för antisemitism. Det är en hel cymbal. Majoriteten av världens judar bor utanför Israel, närmare bestämt åtta miljoner (den judiska diasporan), samtidigt som den kristna högern, via en myt, predikar att dessa kommer att ”återvända” till Israel, som i dag har en judisk befolkning, som uppgår till sex miljoner. Allt för att uppfylla en profetia, grundad på en vidlyftig bibeltolkning.

Kristna sionister är extremt Israelvänliga, samtidigt som deras tankegods öppnar för grov antisemitism. Är judar som inte vill förenas i Israel verkligen rättroende? Alla judar måste väl vilja ta emot det land som Gud lovat? Guds utvalda folk.
Donald Trump kombinerar budskap från kristna sionister med den vita nationalismens propaganda.

Det är fullt logiskt, om än obegripligt, att politiker som Donald Trump, och kretsen kring honom, inklusive alt right-rörelsen, ena stunden talar sig varma för staten Israel, i nästa stund sprider antisemitiska konspirationsteorier. Och precis som världen tidigare upplevt, övergår gärna antisemitiska konspirationsteorier i förföljelse inklusive mord.

Terrordådet i Pittsburgh var det senaste exemplet. Det är ingen slump att det skedde i USA. Ett Amerika, med Donald Trump i spetsen, som intensifierar och kombinerar en pro-israel retorik med växande antisemitism. Landet har berett en otäck mylla för den retoriken.











tisdag 23 oktober 2018

Medborgerlig Samling – mera brunt än borgerligt

Det nya partiet Medborgerlig Samling (MED) gjorde med sina 0,2 procent ett praktfullt fiasko i årets riksdagsval. Ändå har partiet ett relativt stort inflytande i den politiska debatten.

MED:s grundtanke, ett borgerligt parti i stället för fyra, är dom av naturliga skäl ensamma om. Däremot deras starka nationalism, innefattande en främlingsfientlighet som slår över i rasism, delas av en allt mera högljudd opinion i borgerlighetens utkant. Liksom åsikten att SD ska vara en (naturlig) del av regeringsunderlaget.
I SR-podden "Det politiska spelet", för någon dag sedan, gav den politiske kommentatorn Thomas Ramberg Medborgerlig Samling det modesta epitetet främlingsfientliga. Ilan Sadé reagerade mycket kraftfullt, mot påståendet, som sett till partiets bakgrund och politik, snarast måste betecknas som en underdrift.

I den här kören återfinns, utöver aktiva i MED, i varierande grad medlemmar från de borgerliga partierna, tillsammans med debattörer som ivrigt odlar myten om den svenska systemkollapsen, inte minst i Timbros periferi. Inte sällan kombinerat med en suspekt konspirationsteori, att media och myndigheter ljuger och mörkar.

Förre centerriksdagsmannen Staffan Danielssons debattsida på Facebook, Politisk Allmändebatt – PolAD, ger en bra inblick i tankegångarna hos bittra förlorare i den reaktionära borgerligheten, inklusive MED. Tillsammans med SD-anhängare. Argumentationen påminner mycket om alt-right rörelsens tankegångar.

Att MED vurmar för ett närmande till SD, och samtidigt driver myten om en samhällskollaps, att Sverige går åt helvete, typ, är helt naturligt med tanke på partiets samröre med just de krafterna. Något som inte handlar om ”guilt by association”. Flertalet MED-aktiva är associationen.

Partiledaren själv, Ilan Sadé, med ett förflutet inom centerrörelsen, är styrelseordförande för det bolag som äger den till SD närstående tidningen Nyheter i Dag. Sadé medverkar själv i tidningen. Chang Frick ansvarar för det redaktionella, men gör även en del jobb åt Russia Today. Frick bör alltså ha goda insikter i hur propaganda bedrivs.

Ilan Sadé medverkar även på bloggen ”Det goda samhället”. Drivs av den tämligen ökände Patrik Engellau (även tankesmedjan ”Den nya välfärden), han som fejkade ihop en annons, att alliansen med hjälp av SD borde fälla regeringen, ”undertecknad” av ett antal näringslivsföreträdare. Företagarna uppskattade inte Engellaus kupp …   
NT 2016

Annelie Sjöberg vandrade i rask takt från centern via SD till MED. En ny medlem som MED stolt presenterade. Mest känd för att ha ställt upp som talare tillsammans med nazister i Folkets Demonstration.

Författaren Katerina Janouch ställde upp som oberoende riksdagskandidat för MED. Flitig Twittrare, som för några dagar sedan meddelade att afrikaner skjuter fåglar från bilar, i en namngiven by i Norrland. Det inlägget har jag inte sett Staffan Danielsson dela i gruppen PolAD, men andra inlägg av Janouch, även dessa med tydliga inslag av mytomani, har delats.

Staffan Danielsson har för övrigt som ledstjärna i debattgruppen, att det ska vara högt i tak och respekt för person. Högt i tak är sant, men även fritt fall ner i källaren. Om någon förmedlar grovt generaliserande egenskaper om en grupp (en definition på rasism) då ska denna person bemötas hövligt, enligt Danielsson, och inte kallas rasist. Att benämna EXPO (som granskar högerextrema) och "Jag är här" som extremister (ibland med epitetet vänster-) går däremot utmärkt. 
SR 2016

En stillsam undran är om inte Staffan Danielsson har lite otur i sitt politiska umgänge. Utöver att referera till Katerina Janouch har Danielsson även producerat en antologi tillsammans med bland andra ovan nämnda Annelie Sjöberg. Dessutom, i debatten om ensamkommande, använt Egor Putilov, som viktigaste referens i påståendet, att de flesta ungdomarna ljugit om sin ålder. Putilov, utöver att ha nästlat sig in på migrationsverket, arbetade en tid på SD:s riksdagskansli, innan SÄPO ansåg honom som en säkerhetsrisk, inte minst på grund av hans kopplingar till Ryssland. Men en period delades det flitigt artiklar i PolAD med Putilov som källa.

Att beskriva MED och debatten på PolAD är som att ge sig in i en snårskog. Med den skillnaden att kopplingarna mellan de olika debattörerna är mycket stark. Vare sig det rör som medlemmar i MED, Det goda samhället/Den nya välfärden eller i kretsen kring Timbro. Avsändare med namn som Muhammed Omar, Rebecca Weidmo Uvell och Tino Sanandaji varvas med blogginlägg från Staffan Danielsson själv, inte sällan med tidigare nämnda som källa. Ibland får gaphalsen Joakim Lamotte vara med.  

Överhuvudtaget verkar det vara legio att dela inlägg, och kommentera, med mycket grova generaliseringar kopplat till invandring och flyktingmottagande. Omfattning och tonläge för direkt tankarna till medveten avhumanisering.
Det är inte alls konstigt, att exempelvis apotekspersonal med utomnordiskt ursprung, utsätts för grova påhopp i sin yrkesroll.  Myllan är plöjd, harvad och gödslad för giftplantorna. 

På en Facebooksida nära dig.

onsdag 17 oktober 2018

Lotta Gröning och det bruna tolkningsföreträdet


Under en längre tid har Lotta Gröning bedrivit en allt mera suspekt opinionsbildning. Är det inte konspirationsteorier i stil med att Sveriges Radio bojkottat Hans Rosling eller att EU inom en snar framtid planerar lägga ner svenskt jordbruk – i hemlighet dessutom, så är det huvudlösa antaganden om ryska flygplan för brandbekämpning, som Gröning dessutom påstår att Sverige tackade nej till.

Under i stort sett hela valrörelsen lät Lotta Gröning Sverigedemokraterna närmast få ett brunt monopol på att tolka samhällsdebatten. Alltså inte bara normalisera SD, utan även ge partiet tolkningsföreträde.

Lotta Gröning kör oförtrutet på i de hjulspåren. Bland annat den här uppdateringen på Facebook den 15 oktober 2018.




Jag finner statusen obegriplig. Demokratikamp? Precis som att det inte skulle ingå i ordet demokrati, att partier vars politik grundas på alla människors lika värde och rättigheter, sedan må dom kalla sig liberaler eller inte, inte skulle äga rätten att säga nej till alla former av samverkan med ett reaktionärt parti, med rasistisk grundsyn (nedärvd essens kallar SD det själva), grundat av nynazister inom BSS-sfären.

Självklart ingår det i demokratins spelregler, att varje parti, utifrån egna värderingar, har rätt att välja vilka andra partier, som det är önskvärt att samverka med. Ett parti med 17,5 % av väljarna bakom sig kan naturligtvis inte kräva något annat inflytande än det riksdagsplatserna ger. Det är simpel matematik, inte mobbing!

Även om Lotta Gröning såg sig förpassad till soptunnan, när inte övriga partier inte ville ha med SD att göra. Krönika i Expressen den 24 september:


Lotta Gröning talade i valrörelsen med kluven tunga. Samtidigt som Gröning många gånger ställde sig undrande varför valrörelsen så mycket handlade om SD:s frågor, anammade hon samtidigt SD:s problemställning i sina inlägg. Grönings trådar fylldes snabbt med systemkollapsens kolportörer, där det var legitimt att samtliga politiker utom SD benämndes som folkförrädare. Inlägg från det grovt antisemitiska partiet De Fria fick ligga kvar. Vid några tillfällen tyckte till och med Gröning att det gick för långt. Samtidigt som hon frånsade sig ansvaret.


Skjut inte budbäraren … Nä, Lotta Gröning kan naturligtvis inte hjälpa att SD:s trollsvans flockas kring hennes inlägg likt flugor kring en komocka. Däremot är ansvaret hennes, att inläggen får stå kvar, oemotsagda.

Jag vägrar tro att Lotta Gröning är så naiv att hon inte vet/visste hur extremnationalisterna arbetar på nätet. FOI rapporterade utförligt om detta ett par veckor före valet. Gröning blev ett tacksamt verktyg i en närmast maskinell opinionsbildning.

Någon röst för landsbygd och gamla bruksorter blev inte Lotta Gröning. Enligt debatten på hennes sida berodde närmast landsortens problem på massinvandring, tiggeri, islamisering, flyktingar etc.

Mycket lite om verkligheten i form av avflyttning (här är problematiken lika vare sig det gäller utplacerade flyktingar eller bygdens egna ungdomar – dom flyttar i hög utsträckning, och först av alla, de unga kvinnorna), frånvaron av personer med högre utbildning, utmaningen i att trygga tillräcklig service trots krympande befolkningsunderlag, skolor, förskolor, primärvård, ja, allting som krävs i ett fungerande lokalsamhälle.

Viktiga frågor som försvann i en brun sörja.











lördag 13 oktober 2018

Googlekrati


Vi kan kalla det googlekrati. Inget påverkar mera, i våra dagliga val, våra tankar och beslut, än det informationsflöde vi har tillgång till. Ett flöde där Googles sökmotor är drivkraften. Skillnaden mot förr är snabbhet, och tillgång, till information. Från hela världen, såväl privat som offentlig, inklusive kommersiell. Med riktade annonser. På gott och ont, precis som det alltid varit.


Det som gör sökmotorn Google så kraftfull är att det är vi själva som bestämmer rangordningen på vad som hamnar i topp när vi söker. Något som utnyttjas såväl i kommersiellt syfte, som av krafter som vill styra nyhetsflöde och opinioner, genom robotar (botar) och troll. Ungefär som SD och andra högernationalistiska partier gjorde inför höstens val. Krafter som dominerade nyhetsflödet. SD hade mycket höga siffror i webbaserade gallups. Mycket pekade på att SD skulle göra ett extremt bra val.

Så blev det inte.

Kanske föll SD på eget grepp. Partiets stödtrupper fick ett enormt genomslag, samtidigt fick väljarna veta att många så kallade nyheter var falska, och att mycket kom från botar, och även var fabricerat utomlands, inklusive Ryssland. Så mycket var det ”Sverige-” värt i SD:s partibeteckning.

Däremot var taktiken, att målmedvetet, närmast maskinellt, lyfta de frågor man ville ha debatt om, framgångsrik. SD fick valrörelsen att handla om sina frågor. Just genom att se till att de egna ”nyheterna” låg i topp.

Lite om kraften i Googles sökmotor beskriver Yuval Noah Harari i sin bok Homo Deus – En kort historik över morgondagen (2017). Bryter exempelvis en stor influensaepidemi ut någonstans i världen, vet vi genom Google om det, redan innan patienterna söker vård. Att så är fallet framgår av vilka sökord VI använder. Jag skriver vi med stora bokstäver, det är vi som bestämmer vad som hamnar i topp i sökmotorn. Systemet kan manipuleras, men inte utan spår. Med källkritik är sanningen bara något knapptryck bort.

Kan vi verkligen tala om googlekrati? Jag ställer frågan retoriskt, samtidigt som jag hävdar att det till stora delar är så.

Ändelsen -krati betyder styre, och genom Google har vi i förändrat ett fundament i vår demokrati, nämligen utbytet av information, och med den hastighet vilket detta sker. Direkt vet vi vad som är viktigt, och inte bara från vår egen horisont. Googles sökmotor används över hela världen, och totalitära stater vill av begripliga skäl begränsa eller styra tillgång och användning.

Fåfängt.

Världen har anlänt till våra mobiler, och in i vårt vardagsrum, för att stanna. Detta samtidigt som våra ungdomar reser i världen, som ingen annan generation gjort tidigare. Troligen de två viktigaste drivkrafterna, som även samverkar, i globaliseringen. Undra på att nationalister känner sig hotade, gaddar sig samman, och vill styra. I fallet USA och president Trump lyckades dom, men sedan har världen blivit mera vaksam, samtidigt som Google av naturliga skäl inte vill hamna i vanrykte, exempelvis genom spridning av rasistisk propaganda, utan sanerar bort en del dynga.

Nybildningen googlekrati känns berättigad att använda.


Fotnot: Fredrik Wass använde ordet Googlekrati på sin blogg 2008 (upptäckt med googling) så helt ensam är jag inte om nybildningen.