torsdag 23 januari 2020

Satsar Sandvik på rätt häst?


Factfulness är en fantastisk bok. Hans Rosling skrev den tillsammans med son och svärdotter. Enligt Rosling själv, hans sista bidrag i striden mot global okunskap. Världen förändras, snabbt, samtidigt som vi lever med en föråldrad världsbild. Världen blir stadigt bättre, även om där finns otäcka orosmoln, inte minst klimatförändringarna.

"Denna bok är min sista strid i min livslånga kamp mot den förödande globala okunskapen. Den är mitt sista försök att förändra människors sätt att tänka." - Hans Rosling 1948-2017

Sättet på vilket världen förändras har enorm betydelse för en liten exporterande nation som Sverige. I dag räknar FN in ungefär en miljard människor, i den grupp som tjänar mer än 32 dollar/dag, den rikaste delen. Två tredjedelar av dessa bor i vad vi kallar för västvärlden, alltså Europa och Nordamerika.

Eller för att byta språk: En tredjedel av de köpstarka konsumenterna bor inte i det gamla väst. Om tio år har andelen ökat till drygt hälften. Därutöver är gruppen snabbt växande. Och det är inte i USA och Europa den tillväxten sker.

Många länder på den Afrikanska kontinenten (tre gånger större än Europa) är på väg att lämna den nivå vi hade under andra världskriget, flera har redan gjort det. Och dom kommer knappast att nöja sig med spetsteknik från 40-talet.

Den västerländska dominansen i världsekonomin är snart passé.

Sandvik har på kort tid förvärvat ett antal USA-baserade företag. Det är säkert företag som bedöms tillföra kompetens och marknadsandelar. Men samtidigt bolag som ligger långt ifrån de kontinenter där de nya marknaderna finns. Den verkligheten går inte att ändra.

Utmaningen för Sandvik är att fortsätta vara ett världsledande företag även när marknade förändras och flyttas.

Den tekniska utvecklingen i USA har även hamnat under press. President Donald Trump kritiserar de regleringar som driver utvecklingen framåt. Trump dundrar mot energi- och resurssnåla diskmaskiner, snålspolande toaletter och LED-lampor (ett tal i Battle Creek i Michigan den 19 december). Fossila bränslen ses som guds gåva till mänskligheten, som det ska satsas på, trots att kolkraftverk i USA lägger ner på löpande band. Administrationen tycks medvetet välja en annan väg än vetenskap och beprövad erfarenhet.

Med den utvecklingen är USA knappast något att luta sig mot, för den som vill vara med i budgivningen, när livet stadigt förbättras för miljarder människor på det här klotet.

Givetvis gäller detta generellt, och inte bara Sandvik, men i den här regionen är exemplet lätt att identifiera sig med.

söndag 12 januari 2020

Norrland växer


Bilden av Norrlands inland, med minskande befolkningsunderlag, bedrövlig demografi och kvinnounderskott, stämmer väl överens med verkligheten. Men visar inte hela sanningen. Samtliga Norrlandsregioner visar de senaste tio åren på en positiv befolkningsutveckling. Demografin är heller inte dålig, även om kvinnounderskottet indikerar stundande problem. Statistiken är lättillgänglig via den på SCB interaktiva sidan Kommunfakta, befolkningspyramider.

Så här har regionernas invånarantal förändrats från 2008 fram till 2018:

Region
Invånare 2018
Ökning
Gävleborg
286 547
10 639
Västernorrland
245 453
2 081
Jämtland
130 280
3 383
Västerbotten
270 154
12 342
Norrbotten
250 497
820

Närmare två tredjedelar av norrlänningarna bor i kommuner som växer.

Ser vi specifikt på städerna längs Norrlandskusten, är dessa, med några undantag, växande (Luleå, Sundsvall, Gävle visar stark tillväxt, Umeå urstark). Samma gäller centralorten Östersund i Jämtland. Kiruna i Norrbotten visar en svag minskning.

Sådan är verkligheten, den vi har att anpassa oss till, när vi diskuterar klyvningen mellan stad och land. Norrland är i sammanhanget oanvändbart som begrepp.

Påståendet att arbetskraft och råvaror försvinner söderut till storstadsregionerna är till stora delar en myt. Det verkliga flödet följer i första hand de gamla flottlederna, ut mot kusten, till förädlingsindustrierna. Och naturligtvis högskolor och universitet.

Skillnaden gentemot Norge, som ibland ses som regionalpolitiskt föredöme, är inte så stor. Samma omfördelning sker i vårt västra grannland, men inte lika snabbt. Trenden är dock obevekligt densamma.

Inlandskommunerna i Norrland kommer, med få undantag, inte att växa av egen kraft. Med stor sannolikhet inte av någon annan kraft heller.

Tanken att exempelvis vinster från vattenkraften (där sådan finns) ska bidra till kommuners finansiering ser jag som ohållbar. Resultatet skulle bli ett antal väldigt rika kommuner, och ett antal väldigt fattiga. Den totala klyvningen av nationen.

Samtidigt måste även invånarna i krympande kommuner garanteras samhällsservice. Och eftersom skatteunderlaget inte räcker till måste staten ta ansvar för finansieringen. Inte via komplicerade utjämningssystem, utan genom ett direkt finansiellt ansvar för nödvändig verksamhet. Något annat alternativ ges inte.

Förutom då nedläggning och tvångsförflyttning.







söndag 22 december 2019

Sverige ett gemensamt ansvar

På Statistiska Centralbyråns interaktiva sida, med befolkningspyramider, kan man se befolkningsutvecklingen, kommun för kommun, ålder och kön, år för år, under det senaste halvseklet. Verkligheten är brutal.

Stora delar av Sverige är om några decennier avfolkat. Tvärt emot visionen ”Hela Sverige ska leva”.

Sett till försörjningskvot och medelinkomst kommer många kommuner framöver inte att klara en grundläggande servicenivå. Något som förstärks av flyttmönstren, där yngre, och främst då unga kvinnor, i hög grad lämnar landsorten.

Detta får inte spela någon roll. De som bor i orter med demografiska problem, inte minst äldre, måste garanteras service och omsorg. När inte kommunerna klarar åtagandet måste staten finansiera.

Hemtjänsten ska fungera, även när avstånd fördyrar. Medborgarkontor måste finnas, där människor kan få hjälp med myndighetskontakter, och ärenden som kräver internet. Grundläggande utbildning är ett samhällsåtagande, men fördyras i takt med att fler barn hänvisas till skolskjuts, när små skolor tappar nödvändigt elevunderlag, och därmed ekonomi. Det kommer krävas fler, inte färre, biblioteksbussar framöver. Samhället får inte stå vid sidan av, när små kommuner inte har råd att finansiera verksamhet som kultur och fritid. Regionerna måste utveckla mobila primärvårdsenheter (dyrt per capita) när avstånden blir långa mellan vårdcentraler.

Dock är framtiden vare sig mörk eller ljus. Verksamheter skapas och försvinner. Många små landsorts- och landsbygdskommuner kommer att hitta sina nischer för att utvecklas, överleva och även växa. Andra kommer sakta tyna bort.

Det finns lärdomar att hämta från Donald Trump och Brexit. Drömmen om det stora Brittiska imperiet och den amerikanska drömmen. Förhoppningar om återindustrialisering, kolgruvor och en värld där människan inte påverkar klimatsystemet. Inte sällan med tankar om en etniskt homogen nation i en globaliserad värld. Tron att framtid kan mötas med nostalgi.

Tankarna finns även i Sverige. I Ockelbo har det bildats ett brunblått oppositionsblock. SD, M och KD har kommit överens om ett antal för landsorten livsavgörande frågor.
Brunblått block i Ockelbo. SVT 12 december 2019

Minskad invandring, förbud mot tiggeri och övervakningskameror ska möta en verklighet med demografisk obalans, kvinnounderskott, minskad befolkning och urholkad skattebas. Det gäller att värna den egna särarten i en allt mera öppen och globaliserad värld. Inte i nivå med Donald Trumps mur, men i samma anda.

Knappast en lösning för någon kommun.

Ockelbo är en ganska ordinär landsortskommun. Ingen katastrofal demografi, men stora problem på sikt. Så som det ser ut i stora delar av Sverige. Ett gemensamt problem att lösa, som inte kommunerna kommer klara av, inte med dagens system.

onsdag 11 december 2019

Joakim Lamotte: Feg men utstuderad


Nu är Joakim Lamotte igång igen, mannen som givit offerkoftan ett ansikte. Denna gång är han upprörd över att Robert Aschberg, för TV-programmet Trolljägarnas del, ringt till bolaget Lamotte Sverige AB och sökt, just det, Joakim Lamotte.

Nu dundrar Joakim Lamotte mot att Robert Aschberg kontaktat fru Lamotte:


Klipp från Joakim Lamottes inlägg på Facebook.

Det är fullt rimligt att Robert Aschberg kontaktar fru Lamotte. Joakim Lamotte är inte ens ägare till sitt eget flitigt redovisade swishkonto.

Kontot tillhör ett företag som heter Lamotte Sverige AB, och som till lika delar ägs av herr och fru Lamotte. Företaget omsatte närmare tre miljoner kronor förra året. Om nu herr Lamotte inte vill att fru Lamotte ska blandas in i verksamheten, så vore det lämpligt om fru Lamotte avlägsnades, alternativt avlägsnade sig själv, från bolaget. Förslagsvis kan Joakim Lamotte i stället rekrytera en målvakt som andra hederliga fifflare.

Nog om detta, såväl Facebook som Aftonbladet finns tillgängligt för den som vill fördjupa sig i fejden Lamotte - Aschberg. 

Jag ska i stället ta upp fegheten hos Joakim Lamotte, men samtidigt belysa hur infernaliskt utstuderad han är, när det gäller att värna det egna swishkontot. ”Oberoende journalistik” kallas det visst.

Minns ni gängskjutningen i Värnamo, för ett och ett halvt år sedan? Det dröjde inte länge förrän Joakim Lamotte fanns på plats och spottade sina sanningar i kameran. Bilden av den utvalde som bryr sig, åker till, gör reportage i, lilla Värnamo, drabbat av gängkriminalitet.

Bilden av handfallna lokalpolitiker (polisen undvek Joakim Lamotte nogsamt), understruket och betonat av att Värnamo var Annie Lööfs hemkommun, och att hon ofta talade om kommunen som ett föredöme.

Effektfullt av Joakim Lamotte, och smart. Alternativmedia, från SD-tidningar till mera hardcore nationalistblaskor, gjorde gratisreklam för Lamotte Sverige AB. Bra för swishkontot.

Joakim Lamotte kan inte ha varit omedveten om vad som hände i Värnamo, att en före detta fullmäktigeledamot för SD i Gislaved, inte bara var inblandad i skjutningen, utan även ledande i Värnamos kriminella gängmiljö.

Det kan finnas två anledningar till att Joakim Lamotte undvek den enda klara politiska koppling som fanns i fallet.

Den första anledningen är att Joakim Lamotte helt enkelt var rädd för att stöta sig med Bandidos-gruppen i Värnamo, där SD-medlemmen tituleras sergeant. Jag tvivlar dock på den förklaringen. Kriminella gäng i Sverige skjuter inte journalister, det är över gränsen, även om dom är duktiga på att (mest försöka) ha ihjäl varandra.

Anledning nummer två är inte bara trolig, utan även sannolik: Man biter inte den hand som föder en. Det räcker med att läsa trådarna på Joakim Lamottes Facebooksida, för att förstå, att hans viktigaste supporters och finansiärer, inte skulle uppskatta en journalistik som undersöker kopplingarna mellan SD och den organiserade kriminaliteten. Dessutom finns risk att gratisreklamen i SD-tidningarna skulle sina. Jämförelsen mellan prostitution och reportage ligger nära tillhands i fallet Joakim Lamotte. Han vet vilka torskar som är beredda att betala.

Så mycket för den ”Oberoende Journalistiken”.

lördag 7 december 2019

Ulf Kristersson gav upp som oppositionsledare


När inte SD blev inbjudna till partiöverläggningar om gängkriminalitet uttryckte moderatledaren Ulf Kristersson i en intervju att ”topplocket gick” för honom. I bästa fall är det alltså en packning som läcker, men mera troligt att motorn kräver totalrenovering, alternativt byte.

Ulf Kristerssons utfall handlade inte, vilket senare skulle visa sig, om någon princip, att alla partier ska bjudas in till överläggningar i riksdagen. I stället handlade det om normaliseringen av SD. ”SD är ett parti som andra” sa Ulf Kristersson i en intervju med Dagens Industri.

Möjligen hade SD platsat i de informella möten, som polisen arrangerar med kriminella grupper, i syfte att mana till besinning i konflikter mellan gängen. Alternativt att SD, i partiernas samtal kring gängkriminaliteten, kunnat bistå med inside-information (Bandidos Värnamo). Diskussioner kring verkliga åtgärder för att minska kriminaliteten ska nog SD hållas borta från, tvåvägskommunikation är inget att eftersträva i det här fallet. 

[Den kvinna, läkaren, mamman med ett barn på armen, som så brutalt mördades i Malmö, hade som enda brott ett förhållande med en gängkriminell. Och tjänstgjort som AT-läkare i Värnamo.]

Nåväl, Ulf Kristersson surnade till, och lämnade partiöverläggningarna kring gängkriminaliteten. Något som varken gjorde till eller från. Moderaterna hade överhuvudtaget inga förslag, som rör den enda riktigt verkningsfulla metoden mot organiserad kriminalitet: Bekämpa penningtvätt och ekonomisk brottslighet. Det är bara att leta, pengar från kriminell verksamhet tvättas någonstans. Men, det är som om moderaterna är rädda för att hitta pengar på fel ställe.

Intrycket är att moderaterna, i syfte att vinna lätta poänger, inte drar sig för att skada polisen. (Bild från Aftonbladet, länk nedan.)
Ulf Kristerssons statsmannaskap inskränker sig till att sprida samma evangelium, om ett Sverige i fritt fall, som SD gör. Oväsentligt om polis och andra myndigheter gör ett bra jobb eller inte.

Likt en femtekolonnare sprider Ulf Kristersson budskapet, inte minst i Malmö, att polisen tappat kontrollen. Trots att polisens arbete snarare visar på motsatsen. Det är omöjligt frigöra sig tanken, att moderaterna i sin retorik medvetet misstänkliggör en myndighet de säger sig vilja värna. I syfte att vinna billiga poänger i debatten.

Ungefär som Jimmie Åkesson, som nu tagit över oppositionsledarrollen, efter Ulf Kristerssons kapitulation.

torsdag 5 december 2019

Moderaternas förfall såväl väntat som planerat


Minns ni när Alice Teodorescu, på ledarplats i Göteborgsposten (ska vi enas om beteckningen före detta liberal?), propagerade för borgerlig samverkan med Sverigedemokraterna (SD)? Det viktiga var en borgerlig regering, även om den blev beroende av bruna element. Teodorescu upprördes över att SD:s framgångar jämfördes med 30-talets stämningar. Några av förintelsens sista överlevande hade nämligen haft ofoget att göra den jämförelsen.

Detta föll inte i god jord hos Alice Teodorescu, något som hon elegant löste genom att avfärda dessa sista vittnen som bulvaner, verktyg för att smutskasta politiska motståndare inom borgerligheten. Försöken till smutskastning var vedervärdiga, skrev Teodorescu. Begrepp som brunsmetning användes i ledaren.

Frågan är vad som ändrats sedan 1991, då Svenska Dagbladet skrev om ett kamouflerat nazistparti. I mitten av 90-talet sprang en viss Jimmie Åkesson omkring tillsammans med i dag tongivande partifunktionärer på 30-novemberdemonstrationer. Vad har förändrats? Förutom att dom slutat heila?




Inget väsentligt alls har ändrats. Att Alice Teodorescu på ledarplats betecknar SD som ett normalt parti, och samtidigt närmast hånar överlevande från förintelsen, beror enbart på normalisering, inget annat. Sådant som bland andra Hédi Fried varnar för. En som varit med förr.

I april i år bytte Alice Teodorescu arbete. Till moderaternas inre krets. Som sekreterare i programgruppen. Åsikterna, normaliseringen, kunde hon ta med sig.

Tydligast visar SD sitt rätta jag på sociala medier. Det har dom gjort hela tiden. Men allt oftare ser vi samma anda i borgerlighetens utkant. Gränserna suddas ut. Normaliseringen.

När Ulf Kristersson träffar Jimmie Åkesson, ivrigt applåderad av Ebba Busch Thor, kan vi slå fast att det i Sverige bildats ett konservativt, illiberalt block med nazistiska kopplingar.

Men det tycker väl bara den nye programsekreteraren för moderaterna, Alice Teodorescu, är elakt förtal.

Utspritt av några vilsna överlevande från förintelsen.

lördag 23 november 2019

Sanningen bakom Filipstad


För tre månader sedan gjorde Uppdrag Granskning en granskning av flyktingmottagandet i Filipstad. Kommunen hade tagit emot många flyktingar, samtidigt som de ”egna” ungdomarna lämnade orten. Hur kommunen skulle klara åtagandena när det statliga stödet för flyktingmottagandet sinade skapade stor oro.

Tyvärr nådde Uppdrag Granskning inte ända fram i sin granskning. Det speciella med Filipstad var att man tagit emot många flyktingar. Annars är inte kommunen det minsta unik. Filipstad har samma bekymmer som väldigt många gamla bruksorter. Dom unga flyttar, främst kvinnorna, och lämnar efter sig kvinnounderskott och en bedrövlig demografi.

Den interaktiva och animerade sidan Kommunfakta, befolkningspyramider ger en klar bild av ovanstående. Det är bara att skriva in vilken kommun eller region man vill studera, så visas resultatet år från år, med start 1968 (ett halvt sekel). Så här ser demografin ut 2018 för nämnda Filipstad:



Inte bra alls. Men heller inte sämre än många andra landsortskommuner. Och jag kan lugna alla konspiratoriska nationalister, att myndigheterna har ingen plan för att byta ut landsortsbefolkningen med invandrare från mellanöstern. Det fungerar inte så. Flyktingarna är precis som ungdomarna som växer upp i de här orterna. Dom flyttar vanligtvis när dom får chansen.

Det är det som är det stora problemet. Inte att kommunen får ett snabbt befolkningstillskott. Även om det bevisligen fungerar i en del kommuner. I Storuman har tre av fyra flyktingar valt att stanna i kommunen.

Annars är nog alternativet dessvärre, att planera för tvångsförflyttning av de gamla, för de kommuner som inte har vare sig ”egna” eller nyanlända tillräckligt för att möta efterfrågan inom vård och omsorg.