torsdag 22 juni 2017

Självförnekelse, ”hederskultur” och integration

Jag minns hur jag som CUF-ombudsman arbetade för Stockholms läns CUF i mitten av 80-talet. En tid strax efter att invandringspolitiken ändrat inriktning från assimilation till integration. Osäker dock på den praktiska betydelsen.

Det var lätt för en främmande kultur att assimileras till Sverige, i synnerhet kulturer som inom sig bar på problematiken vi kallar för hederskultur. I svensk kultur och allmänt rättsmedvetande fanns en inneboende syn på att det som sker inom hemmets väggar och inom familjen har vare sig gud, fan eller länsman med att göra. En åsikt som till stora delar lever kvar, även om förändring pågår.

Fortfarande avstår lärare från att anmäla till socialtjänsten det finns misstanke om att barn far illa på grund av alkoholmissbruk i familjen, trots att anmälningsplikt föreligger. Våld i nära relationer är fortfarande problematiskt att lägga sig i. Det tog lång tid innan lagen mot barnaga (1979) fick allmän acceptans. Pedofili inom familjen var länge ett näst intill okänt begrepp.

Nu åter till 80-talet. I Stockholms län, främst Södertälje, bodde många familjer, tämligen etablerade, som tillhörde folkgruppen syrianer, många tillhörde Syrisk-Ortodoxa kyrkan. Inget speciellt konstigt med det, även om vi visste att flickorna hölls hårdare än pojkarna och att det var föräldrarna som arrangerade äktenskapet. Det fungerade alldeles utmärkt i assimilationens Sverige. Samhället hade liksom inte med såna saker att göra.

När ämnet föräldrars vilja kom upp tyckte vi liksom bara att det var konstiga traditioner, och att det var skönt, att det inte längre var så i Sverige. För det var inte så länge sedan, då 1985. Då levde fortfarande den generation, som i praktiken lämnade sedvänjan, att föräldrarna skulle bestämma giftermålet. Min generation har med egna öron hört de gamla berätta om tragedier med ungdomar som inte fick träffas, än mindre gifta sig. Vi häpnade vid den tiden inte över att det fanns kulturer, som fortfarande tillämpade det synsättet.

Värderingar förändras över tid.

En värdering som kraftigt förändrats över tid är synen på homosexualitet. Fram till 1979 var homosexualitet klassat som sinnessjukdom. Sinnessjukdom är för övrigt i dag ett ålderdomligt begrepp, men det var inte länge sedan. Kvinnans rätt till sin kropp ses heller inte i alla lägen som självklar. Starka lobbygrupper vill inskränka aborträtten.

Det finns problem med hederskulturer i Sverige, inte tu tal. Men hur i h-e ska vi komma tillrätta med dessa problem, om vi förnekar vårt eget arv på området? Om vi förnekar att det var en mödosam vandring fram till i dag?

Det duger inte säga att ”vi inte vill ha hit den här kulturen” när sanningen är att vi inte vill ha tillbaka den …

Rasistiskt blir det när människor som själva vill dra tiden tillbaka både ett och två snäpp fäller sådana yttranden.

Då blir det alldeles uppenbart att det inte är kulturen utan människorna i sig man vill åt.

onsdag 14 juni 2017

Personlig assistans måste stramas upp

Lagen om personlig assistans måste stramas upp. Det här handlar om stöd till samhällets kanske mest sårbara och beroende medborgare. Det stödet får vare sig missbrukas eller ifrågasättas. Därför måste myndigheterna ta kontroll över verksamheten.

Det är mycket stora summor i omlopp, och i de flesta fall utan insyn. Skattemedel utanför offentlighetsprincipen.





Antalet personer beviljade personlig assistans uppgår till ungefär 16 000.

Kostnaden sammanlagt för kommun och stat ligger på ca 30 miljarder kronor.

Utslaget blir det närmare 1,9 miljoner per brukare och år. Eller drygt 5 000 kronor per dygn.


Assistansföretag är normalt professionella, och ser till såväl personalens och brukarens bästa, men jag är inte övertygad om att samhälle och myndigheter står på dessa företags sida. Det är helt enkelt för lätt kringgå regler och göra egen vinning. Vilket skapar utrymme för aktörer som brister i ansvarstagande. Det är i dagens samhälle tillåtet att göra såväl vinstuttag som att bedriva verksamhet under offentlighetsprincipens radar. Unikt internationellt sett.

Visste ni förresten, att när en personlig assistent blir sjuk så går samhället in och betalar sjuklönen? En helt ohållbar juridisk ordning som jag ser det: I min värld är det ansvarig arbetsgivare som ansvarar för personal inklusive sjuklön. Ingen annan.

Den S-ledda regeringen ser naturligtvis att kostnadsutvecklingen måste brytas.

Min åsikt är att regeringen börjar i fel ände. Man uppdrar åt Försäkringskassan att hålla nere kostnaderna. I stället för att strama upp hur pengarna används. Att ta reda på fakta om hur det kan komma sig att kostnaderna för personlig assistans kraftigt ökar, utan att egentligen omfattningen av assistans gör det.

För det kan väl ändå inte vara så illa att användningen av skattepengar ska sluta granskas så fort som själva verksamheten hamnar utanför offentligt huvudmannaskap. Jag tycker att något stinker.

För som jag inledde inlägget: Frågan om assistans handlar om stöd till samhällets kanske mest sårbara och beroende medborgare. Det stödet får vare sig missbrukas eller ifrågasättas. Därför måste myndigheterna ta kontroll över verksamheten.


måndag 5 juni 2017

Moderate Mikael Rosén cyklar på om Falutrafiken

För några dagar sedan arrangerade Dalarnas Tidningar en debatt om trafiksituationen i Falun. Deltagare var Jonny Gahnshag, socialdemokrat och kommunalråd och ordförande i miljö- och samhällsbyggnadsnämnden i Falun, Mikael Rosén, moderat oppositionsråd i Falun, Magdalena Nord Omne, projektledare på kulturföreningen Magasinet och Anton Grenholm, aktiv i Naturskyddsföreningen och programansvarig för Högskolan Dalarnas magisterprogram i fysioterapi.

Debatten var inte offentlig, men jag tog ändå tillfället i akt att lyssna på argumenten.

Moderate Mikael Rosén var den som stack ut med en närmast rabiat syn i att bilen ska ha företräde i samhällsplaneringen. På fullt allvar tog Rosén upp en vision, där han kombinerar åsikten, att han tyckte det var fel att stänga Östra Hamngatan för trafik (där då en icke namngiven restaurang som konsekvens icke hade kunnat ha kvar sin uteservering), samtidigt som det i centrum skulle vara möjligt att flytta bilen mellan(!) parkeringar utanför Hemköp och Systembolaget.

Det går naturligtvis att planera ett centrum, så att kunder kan köra 350 meter mellan olika butiker, det är bara att använda valfritt köpcentrum som mall. Låt vara att det är enklare att projektera ett köpcentrum, då där normalt inte finns någon befintlig bebyggelse att ta hänsyn till. Det är dock ingen metod jag vill rekommendera för centrala Falun.

Jag tycker det är viktigt att skilja på tillgång till parkeringsplatser i anslutning till centrum kontra möjlighet att parkera i centrum. För att skapa flera parkeringsplatser inne i själva centrum måste man ta ytor i anspråk. Ytor som i dag används till bland annat uteserveringar. För att kunna köra mellan parkeringarna måste gågator ersättas av trafikerade gator.

Jag är tämligen övertygad om att det inte gynnar någon centrumhandel, att uteserveringar och gågator försvinner eller minskar i omfattning. Jag ser det som en absurd tanke att ett centrum ska kunna konkurrera med ett köpcentra i fråga om tillgänglighet med bil.

Att ha tillgång till centrum gäller även personer som har svårt ta sig själva från en plats till en annan. Det underlättar knappast för personer beroende av färdtjänst eller är beroende av handikapparkeringar, att centrums gator är öppna för allmän biltrafik.

Mikael Rosén har skrivit ett par debattartiklar i ämnet trafiken i Falun (här och här). Höjdpunkten i sin argumentation når Rosén när han påstår att det pågår ett krig mot Falubor med bil.


Trafiken genom centrum, via Korsnäsvägen och Gruvgatan, är överkomlig, även i rusningstid. Själv åker jag de flesta fredagar, vid fyratiden, med buss till Sandviken. En buss som kör via den så kallade kaossträckan utanför resecentrum. Det tar någon minut längre, men knappast kaos eller trafikstockning.

Däremot skadar det inte att genomföra åtgärder på såväl kort som lång sikt för att minska denna trafik. Vi måste planera trafiken utifrån att Falun kommer att växa. Men ändå undvika att biltrafiken för den skull ökar.

Här är tre förslag i syfte att minska bilresandet:

Pendlingen till och från Borlänge är en starkt bidragande orsak till bilanvändning. Kan vi via infartsparkeringar kombinerade med busshållplatser minska dessa bilresor ska vi göra det.

Utöver att det ökar bilresandet finns det ett säkerhetsproblem i att föräldrar lämnar av och hämtar sina barn i anslutning till skolor. Det bör bli bilfritt i närhet till skolorna. Eller i vart fall förbjudet att stanna!

Underlätta parkeringsletandet. Det finns i de allra flesta fall lediga parkeringsplatser i anslutning till centrum. Genom att sätta upp ljusskyltar, som visar antalet lediga platser i de olika parkeringarna, på strategiska ställen undviker vi att bilar cirkulerar i onödan.

Jag har dock ingen som helst tröst eller förhoppning att ge till den som till varje pris vill parkera på Fisktorgets lilla parkering. I det fallet blir det till att cirkulera …

tisdag 23 maj 2017

Lobbygrupper skall inte myndighetsutöva

Det blir närmast surrealistiskt när moderaten Ulf Berg och Mats Larsson, ordförande respektive vice ordförande i Svenska Jägareförbundet Dalarna, skriver en debattartikel om jakt och viltförvaltning i Dalarnas Tidningar.
 
Skärmklipp från Dalarnas Tidningar 22 maj 2017. Länk till debattartikeln ovan.
I debattartikeln säger sig representanterna för Svenska Jägareförbundet presentera lösningen på vildsvinsproblematiken. En lösning som enligt författarna verkar vara fria tyglar med åtelkameror och att icke jägare inte ska lägga sig i. Uppenbarligen känner sig Svenska Jägareförbundet pressade av markägare och bönder som får sina tomter, åkrar och grödor fördärvade.

Den närmaste liknelsen torde vara att bocken är satt till trädgårdsmästare. Under årtionden har stora delar av jägarkåren inklusive Svenska Jägareförbundet hållit på att gulla med detta klövvilt, utfodrat dessa och närmast medvetet hållit nere avskjutningen, i akt och mening att få till en spridning.

I broschyren Stödutfodring av vilt från Svenska Jägareförbundet skriver viltmästaren Poul Erik Jensen om utfodring av vildsvin:

I vildsvinssammanhang ska man skilja på utfodringsplats och åtel. Utfodringsplatsen ska vara en skyddad plats där ingen jakt får förekomma och där ska finnas foder tillgängligt kontinuerligt. Åteln, däremot, är en plats för jaktliga ändamål. En åtel ska anläggas på en ostörd plats och så att den smälter in i naturen. Här fyller man på foder ofta och lite åt gången, några kilo i veckan brukar räcka. Typ av foder anpassas efter årstiden men lantbruksprodukter såsom spannmål, rotfrukter eller frukt förordas.

Jag läser Ulf Bergs och Mats Larssons debattinlägg samtidigt som jag tar del av Svenska Jägareförbundets agerande kring viltvård och stödutfodring. Det hela går liksom inte att få ihop.

Lite klarnar det vid anblicken av Svenska Jägareförbundets uppdrag, och kompetensen för detta uppdrag. Inklusive den mycket olyckliga kombinationen av lobbyism och myndighetsutövning.

Moderaten Ulf Berg och Mats Larsson skriver föraktfullt

Vi tror att de som är vana att vistas i skog och mark är bättre på att fatta relevanta beslut i jaktfrågor. Har du aldrig haft barr innanför skjortkragen är risken stor att du fattar beslut på fel grunder.

Precis som om granbarr innanför skjortan skulle vara ett relevant mått på kunskap i frågor som rör viltförvaltning.

Vi tittar för ett ögonblick på kunskapsnivån hos viltmästaren Poul Erik Jensen, som författat Stödutfodring av vilt åt Svenska Jägareförbundet. Jensen titulerar sig Viltmästare. En sju månader (!) lång utbildning anordnad av, ja just det, Svenska Jägareförbundet. På sju månader, utöver praktik, anses en elev vara mogen att arbeta med viltförvaltning.

En annan examen som smäller högt i jaktfrågor är Jägmästare. Alltså en företagsekonomisk utbildning med inriktning på skogsbruk. Jodå, i utbildningen ingår något biologi också.

Sanningen är att en utbildad Vilt- eller Jägmästare tveksamt ens skulle ha ämnesbehörighet att undervisa i ämnet biologi på högstadiet.


Att intresseorganisationen Svenska Jägarförbundet, som är en av Sveriges starkaste lobbygrupper, samtidigt fungerar som myndighet, ser jag som en mycket olycklig kombination. En hybrid som helt enkelt borde vara otänkbar.

Centerpartisten Håkan Larsson, Krokom, var ordförande i en jaktutredning, som bland annat föreslog en ny myndighet för jaktfrågor. Jag håller med.

För förvaltningen av våra viltstammar anser jag att det krävs kompetent personal, med gedigen utbildning inom biologi (inklusive populations-), zoologi och etologi.

Ett minimikrav för ansvariga inom viltförvaltning borde vara att personen har genomfört ett forskningsprojekt inom området. En ny myndighet skulle dramatiskt kunna öka kompetensen genom att strama upp vilka kvalifikationer som krävs för handlägga viltfrågorna.

Till en del håller jag alltså med Ulf Berg och Mats Larsson. Det krävs mera än barr innanför skjortan för att besluta om jakt och viltvård.


onsdag 17 maj 2017

Valfrihet eller lurendrejeri?

Sverige har extremt liberala regler i fråga om vinstuttag från skattefinansierad vård, omsorg och skola. Enligt uppgift är Sverige helt ensamma om att tillåta vinstuttag från skattefinansierade skolor.

Sverige är även mycket liberala när det gäller ägarbyten av skattefinansierade privata bolag. En ordning som rent objektivt medför att Lagen Om Valfrihet devalveras till en simpel viljeyttring, som bara gäller för stunden. En brukare som valt utförare av hemtjänst kan helt plötsligt visa sig ha en helt annan utförare än den som valdes. En elev kanske byter skola över en natt.

Överdrivet? Nej, så här ser verkligheten ut när vård, skola och omsorg läggs ut på den fria marknaden. Eller trodde ni att valfriheten bara skulle gälla valet av utförare? Icke, lobbyverksamheten till förmån för vinstuttag handlar lika mycket om att företag som levererar välfärdstjänster ska få vara handelsvara på den öppna marknaden. Inte ett ljud om det verkligen är moraliskt riktigt att en brukare ska tvingas byta utförare utan att gjort aktivt val.

Vinstuttag från företag i den här branschen har naturligtvis betydelse när det ska raggas riskvilligt kapital. Något som även det borde få många att dra öronen åt sig. Aktiebolagens viktigaste uppdrag är att generera vinst till ägarna, vilket förre moderate riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson pedagogiskt utvecklar i en artikel från september i fjol. Aktieägarnas intresse behöver inte alls sammanfalla med vare sig samhällets eller den enskildes behov och/eller önskan.

Kombinationen vinstkrav tillsammans med filosofin New Public Management, en ordning där allt ska prissättas in i detalj, för att möjliggöra konkurrensutsättning, skapar även det en mycket trubbig omsorg. (Uppsala Universitet: Perspektiv – för bättre vetande)

Personligen ser jag ett värde i att inte minst hemtjänst och primärvård har en lokal förankring. En åsikt som helt enkelt inte går ihop med aktiebolagsformen. Och ser det som förvånande att centern som av tradition talat sig varma för decentralisering, väljer att bortse från problematiken med fjärrägd nära omsorg.

Jag ser det även som självklart att skattefinansierad vård, omsorg och skola ska omfattas av offentlighetsprincipen. Alltså i direkt motsats till vad som gäller för ett privatägt bolag.

Ett riktigt uselt argument i debatten kring vinster i välfärden är att likställa mjuk verksamhet med byggandet av ett äldreboende eller en skola. Dumheter. Går byggföretaget i konkurs blir det en uppgörelse mellan beställaren och konkursförvaltaren. Går ett hemtjänstföretag i konkurs måste kommunen samma natt ta över verksamheten.

Och inte ens de mest rigida förespråkarna för privat offentligt finansierad verksamhet vill frånhända kommunens ansvar för den löpande verksamheten.
Satirtecknaren Max Gustafson fångade stämningen i samband med John Bauer-skolans konkurs. Bild hämtad från Max Gustafsons blogg. Besök den gärna!

Eller skolpengen. Enligt marknadsprinciper skulle en skolkonkurs då bli en sak mellan föräldrarna och konkursförvaltaren. Kommunen har liksom redan betalat ut skolpengen en gång.

Och skall därmed vara fri från vidare ansvar.

tisdag 16 maj 2017

Verkligheten till KD: Hallååååå

Kristdemokraterna (KD) i Dalarna måste sägas ha tagit populismen till en helt ny nivå i Region Dalarna. KD vill nu rekrytera sjuksköterskor från Filipinerna för att utöver dagens brist täcka upp framtida pensionsavgångar.
Bild från Ekot (ej klickbar).

Så enkelt är det naturligtvis inte. Även om sjuksköterskorna är välutbildade kommer det krävas en ganska omfattande svenskundervisning innan den nya personalen kan påbörja sitt arbete.

Känner ni igen problematiken?

Tänkte väl det. Det är just det som är bekymret med de nyanlända som även dom har en bra utbildning som måste omsättas till svenska förhållanden.

Vi behöver inte gå över ån efter vatten.

Migrationsverket måste få i uppdrag att intensifiera sökandet efter personer med kompetenser som behövs i det här landet. Vårdpersonal är en sådan grupp. Ändra vanliga Svenska För Invandrare (SFI) till mera skräddarsydda arbetsförberedande utbildningar. Inkludera körkort om sådant krävs (det gör det om vi vill fortsätta ha hemtjänst i våra glesbygdskommuner).

Och kanske viktigast av allt: När en asylsökande visar sig ha kompetens som behövs i det här landet, och har påbörjat en sådan utbildning. Sluta då att klassa personen som asylsökande och behandla i stället personen som arbetskraftsinvandrare.

Tycker jag skulle vara mycket bättre än att börja rekrytera gästarbetare.

Och mera realistiskt.

torsdag 11 maj 2017

Om det bisarra i att äga vatten

Lantbrukarnas Riksförbund tillsammans med intresseorganisationen Svensk Vattenkraft lobbar intensivt för att EU:s Vattendirektiv, som Sverige skrivit under, inte ska uppfyllas enligt intentionerna.

Kortfattat går direktivet ut på att en fördämning i ett vattendrag måste ha såväl fria vandringsvägar för fisken som en minimitappning, som är så pass stor att vattenlivet inte tar skada. All vattenverksamhet måste i och med direktivet miljöprövas, och gamla vattendomar måste omprövas. Inklusive begreppet urminnes hävd.

Argumenten mot en miljöanpassning av den småskaliga vattenkraften är dels att hänvisa till äganderätten, dels att hänvisa till energiförsörjningen.

En viktig del i elproduktionen är så kallad reglerkraft. Alltså den energi som produceras för att täcka upp produktionsbortfall, till exempel vindkraftsel när det slutar blåsa, men även när vattnet sinar i ett litet kraftverk. Även större händelser när ett kärnkraftverk måste snabbstoppa. Det är främst de stora vattenkraftverken i norr som kan producera reglerkraft. Den småskaliga vattenkraften snarare kräver sådan reglerkraft än kan bidra.

Drygt 150 Terawattimmar (TWh) el producerades 2016, av dessa kom 4,2 TWh från den småskaliga vattenkraften. Knappt tre procent. Vindkraften stod för 15 TWh, eller tio procent.

Småskalig vattenkraft är som mest effektiv när den behövs som minst, alltså vid vår och eventuell höstflod. Jag har inte sett några siffror på kapaciteten en kall februaridag, men den kan logiskt sett inte vara speciellt stor. Att hänvisa till behovet av elproduktion för att motivera små vattenkraftverk vilar sakligt sett på mycket svag grund.

Däremot har den småskaliga vattenkraften en enorm miljöpåverkan, gigantisk om vi ser till produktion och samhällsnytta. Förklaringen till detta är att vattenkraften lever kvar i en tid när miljölagar inte existerade. Urminnes hävd tog hänsyn bara till människor som levde upp- eller nedströms dämmet. Inte till miljö eller natur. Verksamheten har kunnat fortgå laglöst, utan tidsenlig anpassning. Fram tills nu. Det är därför LRF och Svensk Vattenkraft protesterar.

Äganderätten hävdas av LRF och Svensk Vattenkraft till försvar för små dammanläggningar. Det handlar alltså om att äga rinnande vatten. Någon som äger en vattenvolym, som kanske rör sig kilometervis, bara för att denna någon äger en fördämning på ett antal kvadrat- och volymmeter.

Det är så det fungerar i verkligheten. Flodpärlmusslorna som kanske fryser ihjäl under en kall vinterdag långt nedströms kraftverket, dör inte på grund av att markägaren där varit vårdslös, utan därför att kraftverksägaren uppströms anser sig äga vattnet. Vandrande fiskar, som rör sig upp- eller nedströms, simmar i flödet alldeles oavsett vilken som äger marken, men tar stopp när någon ser sig ha rätt att äga vattnet. 

Sker ett utsläpp som skadar eller dödar flora och fauna i vattnet ska ansvarig för utsläppet ställas till svars. Utsläppet ska antingen stoppas eller åtgärdas genom rening.

När det rör sig om vattenkraft, som skadar och även dödar det som lever i vatten, ja, då hänvisas det i stället till äganderätt och urminnes hävd.

Det är inte en dag för tidigt att lagstiftningen ändras så att vandrande fiskar skyddas genom omlöp (både upp och nedströms), skyddas från turbiner via gallerkonstruktioner och att vattenflöden garanteras genom biologiskt hållbara minimitappningar.

Är inte detta ekonomiskt hållbart, ja, då är heller inte kraftverket lönsamt.

Det går visst. Falkenberg visar vägen:

Bild från Falkenberg Energis hemsida