torsdag 26 januari 2017

En ny kommunreform

Efter Kjell A Nordströms famösa uttalande om skräpytor, som dessutom innehöll en hel del sakfel, tror jag i stället fokus måste ligga på att på allvar ta sig an problemen i det som vi kallar avfolkningsbygder.

Jag tror att det hastar med att ta fram en ny kommunreform. Och kommer den inte underifrån, kommer centralmakten att tvingas tvinga (jo så menar jag) fram en sådan när små kommuner inte längre kan tillgodose en godtagbar servicenivå till medborgarna. För dit är vi på väg. Sådan ser demografin, åldersfördelningen, ut i många kommuner.

Bild från SO-rummet

Kjell A Nordströms bild av att det bara är storstäderna, främst Stockholm, som har tillväxt, och ökar sin befolkning stämmer inte. Folkomflyttningarna följer i stora drag de gamla flottningslederna. I Värmland växer Karlstad. I Norrland växer kuststäderna medan skogsbygderna tappar. Regionfakta har en intressant sida för den som vill kolla vidare.

Nog om detta. Problemet som måste åtgärdas är en långsiktig lösning av kommunernas service till sina medborgare. För en stor kommun är det inget större problem att ha egna förvaltningar som sköter åtaganden inom trafik, fritid, skola, omsorg och så vidare. Men för en liten kommun på kanske bara några tusen invånare blir ett sådant kontor oproportionerligt kostsamt i förhållande till verksamheten. Byråkratin blir dyrare i en liten kommun i förhållande till en stor, även om många tror tvärtom. Denna artikel från Västerbottens-Kuriren beskriver en del av dilemmat, även om texten har ett antal år på nacken.

I artikeln förespråkas kommunsammanslagningar som lösning. Och om det inte är där vi ska hamna måste en annan lösning tas fram. Helst i går, för det kommer ta tid genomföra också.

Alternativet till att slå samman kommuner tror jag är att slå samman kommunala nämnder och förvaltningar. Kommunfullmäktige och -styrelse skulle få en viktig uppgift i att se till att den lokala förankringen behålls tillsammans med ett tungt ansvar för samordningen.

Låter det orealistiskt?

OK, då har vi 150 kommuner i Sverige om något årtionde.


onsdag 25 januari 2017

Ömsint skildring av Hofors

Jag tycker helt enkelt att det känns bra att titta på SVT-dokumentären ”Samtidigt i Hofors”. Såväl program som upplägg tycker jag känns äkta. Vare sig konstlat eller tillgjort. Ett stycke nutidshistoria i bruksmiljö.



Att det sedan blir invändningar mot serien, att programmet överdriver konflikter eller skapar stereotyper, får vi ta med jämnmod. En grundbult i serien är relationer mellan människor, och sådana relationer uppfattas inte lika i verkliga livet heller.

I varje fall jag ser dokumentären som lite granna representativ för den miljö som skildras: En klassisk bruksort. Jag ser inget speciellt utmärkande med de personer som figurerar i serien. Serien skulle lika gärna kunnat utspela sig på en annan ort. Hofors är inte unikt i fråga om att inneha ett färgstarkt persongalleri.

Det som värmer lite extra med serien är att Hofors är att orten har ett tvivelaktigt rykte. Orten fanns för inte alls länge sedan med i sverigetoppen när det gäller kriminalitet. Och även om mycket har ändrats är sådana bilder svåra att göra sig av med. Kanske nu.

Det mest positiva med programmet är skildringen av den kraft som finns hos människor. Enskilt och tillsammans. Viljan att göra något positivt, även om olika människor spretar och drar varsitt håll. Den som sett de hittills sända programmen förstår vad jag menar.

Jag tror även att dokumentären ökar förståelsen av livet på en mindre ort. Något jag inte tycker är oviktigt när större delen av befolkningen lever i större städer. Perspektivet är inifrån samhället mera än en utomstående betraktare, vilket känns äkta och närvarande.

Varför inte följa upp med fler program på samma tema? En serie om livet i Husby eller Tjärna Ängar i Borlänge. Drömmar, problem och möjligheter. Jag är säker på att många som helst bara vill se droger och kriminalitet radikalt skulle ändra uppfattning.

Public Service och folkbildning på en och samma gång.

tisdag 20 december 2016

Kommer de senaste dagarnas terror klaras upp?

Känslan gnager i mig att de senaste dagarnas terrorbrott förblir ouppklarade. Och på det sättet ställer till med mera djävulskap än om fallen hade lösts.

Det är tre fall på kort tid som var för sig har potential att ställa till ordentligt med elände.

Onsdagen den 7 december utfördes en självmordsbombning och en bil exploderade i samband med en fotbollsmatch i Istanbul i Turkiet. Allt tyder på att det var en del av PKK som utförde dådet och en grupp har även tagit på sig ansvaret. Terrorattentatet kommer få stora konsekvenser i den krutdurk som består av Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Länder som i stort sett fruktar ett fritt Kurdistan lika mycket som Islamiska Staten, IS.

Turkiet kommer med säkerhet att ta terrordådet som intäkt för att intensifiera kampen mot PKK. Såväl inom som utom landets gränser. Peshmerga kommer betecknas med mycket stor misstänksamhet, och kommer inte av något land i krutdurken tillåtas vinna över IS, inte långsiktigt i alla fall.
Karta från Deposit Photos

Måndagen den 19 december mördades den ryske turkietambassadören i Ankara. Mördaren sköts till döds av polisen. Därmed är risken stor att sanningen inte kommer fram om vare sig motiv eller kopplingar. Ryssland ger syriska jihadister skulden, medan Turkiet lastar den Turkiska oppositionen för dådet.

Resultatet torde bli att Ryssland anser sig fått mandat att bomba Aleppo till en grushög, samtidigt som Turkiet tar ytterligare några kliv på diktaturens väg. FN:s mandat i Syrien- och Irakkonflikten riskerar att bli tillintetgjort. Allas krig mot alla kommer att bli än brutalare.

Samma dag rammar en lastbil en julmarknad i Berlin, med många dödsoffer som följd. Händelsen är en attack mot det öppna samhället, och därmed att beteckna som ren terror, även om polisen tvekar med den benämningen. Den person som var misstänkt är släppt. IS har tagit på sig dådet, men det gör dom i stort sett alltid, vare sig dom är inblandade eller inte, så det säger inte ett dugg.

Polisen som utreder brottet är i skrivande stund tillbaka på ruta ett, eller noll. Ingen har någon aning om motiv eller utförare. Föraren av lastbilen är på fri fot.

Jag hoppas innerligt att attentatet får en rättslig lösning, men det känns just nu osäkert. Polisen verkar vara mycket osäker på helt enkelt var dom ska leta. Väldigt ofta brukar attentatsmannen följa med på köpet, men inte i det här fallet. Om det nu var ett välplanerat terrordåd, så är jag i så fall fundersam på varför det inte fanns något ton sprängämne i lastbilen. Lite funderingar bara.

De mera trosvissa förklaringarna om motiv och ansvarig, som vi läst från mindre seriösa medier, överlämnar jag med varm hand åt knäppskallarna, att fortsätta med. 

Men jag hoppas att vettigt folk slutat lyssna. 

Uppdatering: Som ett brev på posten: "Erdogan ser kurdisk terrorism, kurdiska krav på självständighet som ett större hot än Bashar al Assad" (SR)

måndag 19 december 2016

Ögonblick av Arktis

Isläggningen runt Nordpolen är så långsam som den aldrig har varit. December kommer visa ännu ett antal bottenrekord. Isens volym, tjocklek, utbredning, temperatur. Allt annat är osannolikt.

Hur tjock kommer isen att vara när sommarsmältan sätter igång? Kommer isen att stå emot den massiva energin från solen veckorna runt sommarsolståndet? Eller kommer den energin att absorberas av mörkt öppet vatten även i det inre av Arktis? I så fall är vi på väg mot en sommartid isfri nordpol snabbare än vi anar.

Isens tjocklek enligt US Navy (länken är speciell och kan vara knölig):

Isens tjocklek för ett år sedan.

Isens tjocklek i år


Att det ser ut som det gör är inte så konstigt när vi tittar på Danska Vädertjänstens (DMI) sammanställning av temperaturerna norr om 80:e breddgraden:  






En vanlig invändning har tidigare varit att isen ökar i Antarktis. Så är definitivt inte fallet i år (NSIDC igen):


Framtiden gör sig påmind lite snabbare än vad som var väntat.


onsdag 7 december 2016

Lucia-hatet är inget nytt

Upprördheten är stor över det hat och de hotelser som drabbat familjen till det barn som deltog i en reklamkampanj för Åhléns. En gräns hade passerats och många tyckte att nu får det vara slut på hatet.

Den gräns som överskreds har dock varit föremål för balanskonster under en längre tid. Att gränsen skulle överskridas med råge var bara en fråga om när.

För fyra år sedan hade en artikel på sajten Avpixlat rubriken ” SVT förödmjukade tittarna med kolsvart lucia”. 14-åriga Astrid var lucia i SVT och det retade upp Sverigedemokraternas propagandasajt, inklusive gruppen som kommenterar.
Bild från SVT. Länk ovan.

Att Sverigedemokraterna hänger ut och hånar barn är alltså inget nytt.

Det är inte länge sedan bland andra Kent Ekeroth (överraskad?) hånade en ung pojke på Twitter. Anledningen var att några skolelever deltog i en Tv-utfrågning av skolministern. Ekeroth & Co Twittrade om att pojken såg äldre ut än vad som uppgavs. Med tydligt syfte på debatten om ensamkommande flyktingbarns ålder. Precis som om den här grabben var ensamkommande, han kom till Sverige när han var sex år.

Slagsmål i krogkön och att bära sig illa åt är en sak, men det här är riktigt vidrigt.

Att hänga ut och håna barn är dessvärre inget anmärkningsvärt i de Sverigedemokratiska kretsarna, snarare ett normalt beteende, och inget att förvånas över. Det här rör sig inte om något vare sig normalt eller demokratiskt parti.

Värt att notera är att alltför många verkar ursäkta rasistisk argumentation. Det var Åhléns fel, dom skulle inte utmanat, underförstått, svenskheten. SVT skulle inte haft med rap i sitt inslag. Kent Ekeroths beteende visar på vikten av medicinska åldersbedömningar etc. etc.

Sanna Rayman ligger i sin ledarkrönika i Expressen den 2 december farligt nära den gränsen. "Varför måste ni ändra på lucia?! skriver hon tre dagar efter det att Åhléns publicerat sin annons. 

En viktig anledning till att jag tar upp Sanna Raymans krönika är den visar på en utbredd missuppfattning om traditioner. Den att traditioner inte ska ändras. 

Det är tvärtom.

En tradition som inte förnyas dör till sist ut. Och kanske lever luciatraditionen redan på övertid. Unga kvinnor verkar inte gilla idén med amerikainspirerade skönhetstävlingar.

Ett annat problem är lussefirandet på förskolor. Dels är det dyrt med kläder för bara ett tillfälle, dels kan det väl knappast sägas ingå i personalens arbetsbeskrivning, att ordna underhållning för föräldrarna.

Jag är inte säker på att aktiviteterna för föräldrar ökar på förskolorna den 13 december, som Sanna Rayman påstår.

Många förskolor har ett elände med föräldrarna, hänsynslösa vuxna som struntar i sådana förordningar som fotoförbud. Och detta handlar inte bara om skyddade identiteter, utan även om föräldrar som kanske inte vill se sina barn på Facebook, delade av någon annan.

Det var annorlunda och enklare när kameran hette Kodak Instamatic, och bilderna hamnade i fotoalbumet.  


måndag 5 december 2016

Tankar om maktdelning

När jag blev medlem i Centerns Ungdomsförbund i mitten av 70-talet var en bidragande faktor att jag fascinerades av tanken på ett decentraliserat samhälle, lokalsamhällesidén. Miljöpolitiken som var ny. Förutom fester och fritidsaktiviteter förstås …

En hel del av de grundvärderingar jag skapade (för det är ungefär så jag ser det fungerar) bär jag med mig, som övertygelsen om ett lokalt självbestämmande kombinerat med lika förutsättningar oavsett bostadsort. Inte så lite motsägelsefullt, men spännande.

[Annat har jag efterhand omprövat. Som verkligheten att om vi vill ha nationell demokrati, så får vi finna oss i att dela den tillsammans med andra nationer, som även dom vill ha demokrati. Världen blir de facto allt mera gränslös och då är det dumt att försöka hävda motsatsen. Att sträva mot en mera öppen värld ser jag som självklart, även om vägen dit är lång.]

Lokalt inflytande över, och insyn i, verksamheten anser jag fortfarande vara viktigt. Särskilt inom mantrat vård, skola och omsorg. Viktigare än det som kallas för valfrihet, men som rent praktiskt inte betyder mycket annat än att välja arbetsgivare till personalen. På bekostnad av öppenhet och meddelandefrihet.

Jag handlar min mat och andra produkter jag behöver från stora kedjor, typ ICA och COOP, det berör mig inte. Jag kan komma och gå som jag vill under öppettiderna. Jag betalar för varan, behöver inte bekymra mig hur vinsten används, eller hamna i någon beroendeställning. Går butiken i konkurs tar jag mig för egen maskin till nästa butik.

Lite annorlunda är det med att välja verksamhet för den som sedan blir beroende av det valda. Där känns det för mig viktigare med inflytande, insyn och lokal förankring. Vi ska också komma ihåg att det inte bara är valet av utförare som gäller. Det finns en fri marknad också. Den som väljer en lokal utförare av omsorgen kan snart visa sig ha valt Attendo eller Humana. Utan att ha blivit tillfrågad.

Att ta lätt på den problematiken ser jag inte som ansvarsfullt.

Vi ska inte heller ta lätt på det ekonomiska ansvaret samhället har. En bister sanning är att en åldrande befolkning kräver ett maximalt utnyttjande av de resurser, såväl ekonomiska som personella, som finns tillgängliga. Nödtvång kräver att verksamheten bedrivs så rationellt det bara går. I vissa fall, inte minst i små krympande kommuner, kan det innebära att omsorgen måste samordnas av en enda utförare.

Åter till maktdelningen. Att olika företag vill ta del av, och bli en del, av den nya marknaden ser jag inga konstigheter i. Däremot oroas jag över en situation där marknad, politiker och myndigheter driver på i en och samma riktning, och utifrån en given problemformulering.

Jag känner mig betydligt lugnare av en situation där marknaden driver på samtidigt som politiker och myndigheter faktiskt bromsar och inte ser utvecklingen som självklar, att det finns problem som inte kan lösas med ökad valfrihet.

Ungefär den situation som råder i dag. Med lite mera eftertänksamhet. En slags maktdelning som gör att allt för många viljor inte drar åt ett och samma håll.

söndag 4 december 2016

Tryckfrihet – mörka moln över jubilaren

Den svenska tryckfrihetsförordningen firar i dagarna 250 år. Runt jubileumsfanorna blåser det snåla vindar.

Tryckfriheten hänger intimt samman med begrepp som yttrandefrihet och åsiktsfrihet. De olika termerna förklaras på ett bra sätt på den här sidan.

Tryck- och yttrandefrihet innebär dock inte att vad som helst får uttryckas. Det finns begränsningar i friheterna:



Viktigt är att brott mot friheterna hanteras i efterhand. Aldrig före. Då hade det varit censur.



”Gör inte Facebook till ett sanningsministerium” dundrar Expressen. Hallå! Facebook skulle omfattas av samma regelverk som Expressen, och detta skulle alltså göra FB till ett sanningsministerium.

Om nu Expressens ledarredaktion ser sig själva som ett sanningsministerium, finns det anledning för dom att fundera över, om det verkligen är nyttigt med den typen av storhetsvansinne.

För oss andra som oroas över hur tryckfrihet och öppenhet naggas i kanten finns det gott om exempel, på sådant som är reella hot. Ett färskt exempel, denna gång från vårt östra grannland, är kontroversen Juha Sipilä vs YLE; frågor om jäv och otillbörlig påverkan på public service. I en intervju anser medieforskaren Anu Koivunen att statsministern Sipilä visar bristande omdöme.

Så där styrs media i Polen och Ungern, att regeringarna tar aktiv del i styrandet av Public Service. Vi känner även igen intentionerna från den tillträdande presidenten i USA, Donald Trump.

Och i Sverige har vi Sverigedemokraterna som tycker som de styrande i Polen och Ungern. Tydligt åskådliggjort i en radiodebatt med Sverigedemokraten, vice talmannen, Björn Söder och liberalen Birgitta Ohlsson. Den debatten ger mig kalla kårar.

Om hot mot yttrandefrihet och demokrati redogör Jessikka Aro för i en intervju i magasinet Omvärlden. Intervjun är gjord med anledning av Tryckfrihetens 250 år. Aro beskriver problemet med organiserade hatstormar, kanske inte så många till antalet, men envetna, och inte sällan från anonyma konton. Aro hade granskat ryska ”trollfabriker”, men arbetssättet är detsamma hos pseudonationalistiska grupper.

Alltså ett nätets brunskjortor som vandrar runt mellan olika artiklar, grupper och inlägg på sociala medier, inte minst Facebook. Ena stunden en hatkampanj mot en skolpojke av utländsk härkomst, därför att någon knäppskalle skrivit att han är över 18 år, sedan lite stöttning av Marcus Birro och Hanif Bali, därefter lite gillande av gaphalsen Joakim Lamotte när han gör reportage om en nazistisk demonstration. Och dyker det upp en färgad lucia hamnar brunskjortorna i extas. Ofta pekas Dagens Nyheter ut som särskilt opålitliga, och inte sällan med en terminologi som för tankarna till landsförräderi, i god antisemitisk anda.

Nu finns det förvisso dom som hävdar att vänsteraktivister är av samma skrot och korn (här brukar ofta liberal likställas med vänsteraktivist), men i så fall har jag en efterlysning:

Ge mig ett enda exempel på en tråd på sociala medier, som kapats av vänsteraktivister, för att spy ut sitt hat mot någon oskyldig. Ge mig det, eller var tyst!

Gruppen ”Jag Är Här” som drogs igång av Mina Dennert, som gör ett storstilat arbete för att ta över grupper som kapas av brunskjortor, visar att näthat kan motverkas.

Och med lite annorlunda kommentarer än de kapningar vi dessvärre vant oss vid.

Det går att göra skillnad.