onsdag 13 december 2017

Hoppsan Svenskt Näringsliv!








I en debattartikel i Dala-Demokraten påtalar Teresa Bergkvist de stora skillnaderna i kostnaden per person för hemtjänsten i Falun respektive Orsa.


Teresa Bergkvist skriver:

Vi vet att kvalitén varierar mellan kommuner och mellan enheter. Även kostnaden varierar. Siffror från Kommun- och landstingsdatabasen, Kolada, visar att priset för hemtjänst varierar kraftigt beroende på var i Sverige man bor. I Falun kostar det 102 000 kronor per invånare över 80 år och i Orsa är prislappen 60 490 kronor. Det är en stor skillnad! Om vi utgår ifrån att kvalitén är den samma i båda kommunerna borde vi kunna spara 41 510 kronor per person över 80 i Falun. Pengar som skulle kunna användas till annat inom välfärden.

Det finns en stor skillnad mellan Falu kommun och Orsa kommun.


Att kostnaden för hemtjänsten i Orsa är lägre än i Falun är intressant. Till en del beror säkert på faktorer som inte går att påverka, men med stor sannolikhet kan Orsa kommun bedriva en effektivare hemtjänst tack vare att arbetet bedrivs av en och samma huvudman: Orsa kommun.

Transporter är inte gratis mellan brukarna. Och kan kommunen genom planering reducera såväl sträcka som åktid sparas det pengar. Om flera utförare av hemtjänst åker samma vägar därför att brukare längs den vägen valt olika utförare kostar det extra. Det är också så att brukarnas behov kan variera från dag till dag, och med en samma utförare ökar flexibiliteten utan att prislappen måste ändras, inom gränser naturligtvis.

Teresa Bergkvist sätter i sin debattartikel fingret på en öm punkt i välfärden, men kanske inte den ömma punkt hon själv menade …

måndag 11 december 2017

Thorbjörn Fälldin – ett offer för övertygelsen

Jag har sett första delen av dokumentären i SVT om Thorbjörn Fälldin. Programmet ser jag som mycket välgjort, det stämmer bra med de minnesbilder jag har.
Programmet går att se på SVT play fram till och med juni i år.

Dramaturgin byggs successivt upp kring kärnkraften, en politisk fråga som skulle komma att leva sitt eget liv, ett trauma som centerrörelsen aldrig skulle komma över. Frågan blir aldrig ställd i programmet, annat än mellan raderna: Hur kunde Thorbjörn Fälldin, mot bakgrund av den politiska verkligheten, ställa ett villkorslöst ultimatum om kärnkraften?

”Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.” (Riksdagsdebatten 28 april 1976 om kärnkraftsfrågan. Referat ur Ekot den 28 april 1976.)

Var Fälldin så självsvåldig att han själv formulerade detta besked, utan förankring? Fanns inga medarbetare som kunde inse konsekvenserna? Eller saknade dom insyn och inflytande? Eller till och med drev på?

Verkligheten för den blivande regeringsbildaren Thorbjörn Fälldin var att han var i direkt kollisionskurs mot både den sittande socialdemokratiska regeringen och de partier han skulle tvingas regera med. Och även gentemot starka krafter i det egna partiet, som inte ville acceptera kapitalförstöring i form av att avveckla stora investeringar.

Viktigt i sammanhanget var att centerpartiet vid det tillfället stod på sin höjdpunkt som dynamisk folkrörelse. Tillväxten hade varit så snabb att utvecklingen i partiet närmast levde sitt eget liv. Civilisationskritiken i form av gröna vågen hade fångats upp, men drev samtidigt politiken i en riktning som saknade täckning.

Paradoxen var att inget parti var så ansvarigt för landsbygdens avfolkning som centern. Centerrörelsens framgångsrika arbete, med höja utbildningsnivån på landsbygden och förändra jordbruket till en modern och rationell näring, skapade en övertalighet på landsbygden, som mera än något annat resulterade i avfolkning och flyttlass. Gröna vågen som företeelse saknade i egentlig mening förankring i centerns politik.

Däremot kände Thorbjörn Fälldin stödet, och formligen drevs att bli den som skulle bryta det 44 år gamla socialdemokratiska regeringsinnehavet.

Utgångsläget var allt annat än bra. Thorbjörn Fälldins maktbas vid regeringstillträdet utgjordes av starka ytterligheter, med idealister som ville leva nära naturen å ena sidan och hårdföra industrimän på andra sidan.

Helt enkelt oförenliga viljor som möjligen fungerade i en valrörelse.

onsdag 6 december 2017

Föraktet för svaghet – toleransen av det vidriga

Med den fria rörligheten har följt problemet trafficking. Den värsta, och kanske dessvärre också den vanligaste, formen av detta utgörs av sexhandel. En verklighet som inte ändras av att debatten är fixerad vid tiggeri.

Jag förstår mekanismen. Att se en tiggare är oerhört provocerade för många. Det stör idyllen. Och om det inte är någon idyll, så stör det i alla fall. Det skiljer sig alltså stort från lite diskret prostitution i ett låst hotellrum, i ett ödehus, eller i en avlägsen husvagn. Företeelser som säkert också betecknas som en privat affärsuppgörelse, låt vara att hallicken tar vinsten och lite till.

Ändå hör jag sällan krav på krafttag mot prostitutionens del av människohandeln, i vart fall inte från dom som är mest högljudda i fråga om tiggeriet. Det är nästan så jag tror, att en del av dom som skriker högst och mest, i själva verket har ett egenintresse av att polisen inte lägger ner för mycket tid på sexhandeln.

I debatten blir personer populära som skriver det folk vill höra. Sedan spelar det ingen roll om skribenten bara sprider lögner vidare, utan vare sig källkontroll eller skam. Johan Hakelius, som väl passerade bäst före för länge sedan, är en sådan skribent. Det här alstret har fått stor spridning:

Fokus med bild och artikel

I tidskriften Fokus, vilken då sannerligen inte tillhör de mera kvalitetsfrämjande tidskrifterna i landet, tar Johan Akelius i ända ifrån tårna:

”Skärp er för fan!”

Såväl språkbruk som tonläge (om än i undertext) gör det möjligt, utan att göra avkall på såväl god ton som ödmjukhet, att formulera svaret enligt följande:

Håll käften din förbannade lögntrut!

Johan Hakelius skriver bland annat i sitt inlägg:

… Norska public service hade då kartlagt ett nätverk av tiggeri och prostitution i Bergen, där ett antal kriminella skodde sig på att utnyttja EU-migranter, mer eller mindre som slavar. Men inte heller det var den första rapporten om sådant. …

Den norska dokumentären ”Lyckkelandet”, varifrån Johan Hakelius hämtat sin referens till Norge, var till stora delar ett falsarium och sändes i NRK i april i år (den norska tidningen Dagbladet gjorde en granskning av materialet, och det är inget smickrande alls). Även SVT och Uppdrag granskning trampade snett och sände.

Dagbladets uppgifter härrör alltså från april i år. Att Johan Hakelius ändå använder Lykkelandets uppgifter visar på bristande omvärldsanalys, dålig källkontroll och uselt omdöme.

Men förmodligen mest på ett genuint förakt för svaghet. Samma för dom som tar till sig Johan Hakelius text. Relevansen i en text avgörs inte av att skribenten skriver det läsaren vill se.

Vilket ansvar har huvudet för svansen?

Inget alls enligt debattörer som Tino Sanandaji, Staffan Danielsson, Joakim Lamotte, Katerina Janouch, med flera.

Bild från Wikipedia

Utöver att nämnda skribenter frånhänder sig ansvar för den giftiga svansen, reageras det med stor aggressivitet mot att låt-gå-mentaliteten ifrågasätts. Tino Sanandaji är en av medlemmarna i detta lättkränkta sällskap. Sanktionerad av Staffan Danielsson, centerpartiet.

[Typiskt är att de personer, som mest säger sig värna yttrandefriheten och påstår sig utsatta för censur, själva inte tycker om yttrandefrihet när den går dom emot.]


Enligt en kommentar på riksdagsman Staffan Danielssons, centerpartiet, Facebooksida övervägde Tino Sanandaji även att polisanmäla mig!





Sånt där går ju liksom bara inte att ta på allvar.

Det här är däremot värt att ta på allvar:

”Nyheter idags artikel blir början på en storm. De närmaste dagarna tar bibliotekets Facebook-sida emot 900 kommentarer. Mycket av det som skrivs är hatiskt och direkt riktat mot Nina Sundberg. Biblioteket sätter upp ett filter där de inlägg som nämner hennes namn eller innehåller svordomar fastnar.” (Biblioteksbladet 20/9 2017)

Tino Sanandajis upprördhet, och en smula krystade skäl för polisanmälan (förtal), var att jag noterat, att en annan bok, som behandlar samma ämne, som Sanandaji skrivit om i sin, inte uppviglat till trakasserier och hot. Staffan Danielsson ansåg att jag passerat gränsen …

Nu är frågan: Kan Tino Sanandaji svära sig fri från ansvar, att nämnda Nina Sundberg på biblioteket får ett helvete, när Sanandajis bok promotas med närmast kriminella metoder? Är det fel säga att bibliotekarien hotas till att ta in Sanandajis bok? Trots att det bara rör sig om invektiv och svordomar, om än med 900 inlägg på bibliotekets FB-sida. Kan Staffan Danielsson med hedern i behåll fortsätta dela inlägg från Tino Sanandaji, som på allvar hävdar att han beskurits sin yttrandefrihet? Alltså legitimera? Länka till Nyheter idag?

Staffan Danielsson avvännade mig och kallade mig troll.

Det ser jag snarast som en hedersbetygelse.

En annan figur som står djupt i gödselstacken och skyfflar, tillika ovanligt lättkränkt, är den självutnämnde journalisten Joakim Lamotte. Han som brukar sitta i bilen och fräsa saliv in i mobilkameran.

Joakim Lamotte åkte även runt på skolor och föreläste, ända tills han blev avbokad från en skola i Gislaved. Anledningen till att Lamottes föreläsning ställdes in var naturligtvis, enligt honom själv, en vänsterkonspiration, ett försök att tysta honom.

Knappast. Det kanske största problemet med kränkningar i skolmiljön är det som skrivs på nätet. Att då anlita en föreläsare vars egna kommentarfält formligen dryper av hat och kränkningar anser jag är rent tjänstefel. I och för sig är beteendet förståeligt, en frilansare som tigger pengar via swish, men knappast acceptabelt.

Joakim Lamotte kan möjligen användas som avskräckande exempel i utbildningssyfte, men knappast som föreläsare. Redan när Lamotte lurades in i clownhysterin, och publicerade sin berömda hundskitsvideo (som han sedan tog bort), borde alla som hade för avsikt att engagera Lamotte dragit öronen åt sig.


Bild från Nöjesguiden
Ännu mera tragisk är författaren Katarina Janouch, som ännu mera öppet än Tino Sanandaji uppviglar svansen att springa hennes ärenden. Snälla, kan ni inte bara sluta att referera och länka till Janouch. Hennes agerande i olika sammanhang för närmast tankarna till något på allvar sjukligt.

söndag 26 november 2017

MeToo – kampanjen som blev en lavin som är en revolution

Kampanjen MeToo har ett antal år på nacken (Wikipedia har en bra historik), men vissa händelser fick hashtaggen #metoo att närmast explodera. En helig uppdämd vrede steg upp till ytan. Inte minst i Sverige.

Inte sällan liknas MeToo med en lavin, men det tycker jag är vilseledande. En lavin smälter bort, och glöms snart, utom av ett fåtal. En kampanj i media brukar gå över efter någon vecka. Inte metoo. Det är en rörelse som påminner mera om en revolution. Något som kommer att få bestående och långtgående effekter.

Jag tror att debatten efter övergrepp gjorda på olika festivaler haft stor betydelse för MeToo. Det är svårt att få fram en exakt siffra på hur många övergrepp som anmäldes från de olika festivalerna (2016) , men om jag arbetar med siffran 150 fall, så har jag inte överdrivit.

Totalt anmäldes 20 300 olika sexbrott 2016. Sju promille av dessa ägde alltså rum på olika festivaler, med tiotusentals deltagare.

Inte ens med mycket god vilja går det att påstå, att uppståndelsen kring festivalövergreppen, stod i rimlig proportion till omfattningen. Känslan blev närmast att det rörde sig om en pseudodebatt, ett sätt att slippa hantera ett i grunden samhällsproblem.

Otaliga var de debattinlägg, uttalanden av mer eller mindre offentliga personer, kommentarer på sociala medier, som gjorde gällande att det här med sexuella övergrepp var ett nytt problem. Att det var ett med mångkulturen importerat problem.

Det hela gick så långt att en del opinionsbildare gav den feministiska rörelsen skulden för att omfattningen av sexuella övergrepp ökade bortom kontroll. 150 övergrepp på festivaler blev en stor nyhet.  Vilket det naturligtvis inte var.

Det var med andra ord väntat att MeToo skulle få extra tändvätska i Sverige. Inte minst kvinnor, som tidigare utsatts för övergrepp, blev av förståeliga skäl ursinniga när (företrädesvis) män som inte tidigare brytt sig, helt plötsligt började tala om ett jätteproblem, samtidigt som just dom visste vad det berodde på, och satt inne med lösningen. Hyckleriet blev gigantiskt. Närmast en avledande manöver i syfte att ursäkta eget svineri.

En hel del av dom som var som mest högljudda i samband med festivalövergreppen har nu övergått till att tycka MeToo är överdrivet.


Andra åter håller käften. Klädsamt om än inte hederligt.

Räkna med att MeToo kommer förändra samhället. Det har bara börjat.

fredag 24 november 2017

Tunn opinionsbildning i Dalarnas Tidningar


Demokratin, grunden i samhällsbygget, bygger till stora delar på det politiska samtalet, att fakta stöts och blöts, åsikter bryts, förslag förbättras för att slutligen beslutas och verkställas. I den processen har såväl de kritiskt granskande och informerande journalisterna som de politiskt färgade ledarskribenterna en central roll. En stringent ledarsida lyfter debatten och tvingar inte sällan deltagarna att tänka ett varv till.

Jag saknar den stringensen i Dalarnas Tidningar. Ledarsidan är så mån om att opponera mot landstingsledningen, att konsekvensen inte sällan blir en opposition mot de egna åsikterna. Att bara med några veckors mellanrum både hävda att det behövs stafettläkare och att ”ladorna är tomma” i Landstinget Dalarna är ingen bra ekvation.

”Att vara liberal är att vara kluven” sa en gång gamle Folkpartiledaren Gunnar Helén. Med detta menade han att olika åsikter noga måste vägas mot varandra. Inte att på en och samma gång inta oförenliga åsikter.

Själv har jag blivit socialdemokrat, inte så lite på grund av min åsikt, att den skatt vi tar in, den ansvarar vi för. "In blanco-checkar" har jag inget till övers för.

Den här ledaren signerad Gabriel Ehrling ”Winter is coming” (DT 22 november 2017) tycker jag är klart läsvärd, om än polemisk. Texten tar upp vikten av hushållning i landstinget, och berör även de stora demografiska utmaningar som regionen står inför.




Texten är minst sagt polemisk, och rubriken dramatisk. Men det finns ett viktigt citat i ledaren, och som är värt att lyfta fram, för det här kommer vi att se mycket mera av i framtiden:

De senaste veckorna har fem patienter skickats akut till grannsjukhus då de inte fått hjälp i tid.

Bra! Fortsätt med det. Varje patient som är i akut behov av vård skall få den vården. Och i takt med att vårdinrättningar blir allt mer specialiserade, inklusive personalen, och därmed räddar flera liv, kommer landsting och regioner att i större utsträckning skicka patienter mellan varandra.

Att däremot förespråka stafettpersonal för att vården ska ske på landstingets sjukhus, i stället för på grannregionens lasarett, ser jag lite som att pinka på sig för att man fryser. Vi kan inte långsiktigt värna Dalarnas sjukvård genom att överfinansiera dagens. Och lite solidaritet kan vi även visa även gentemot andra landsting och regioner.

Stafettpersonalen måste bort! Företeelsen innebär en oerhörd dränering av våra gemensamma resurser, och till liten nytta. Och värst för de verksamheter som ligger bortom allfarvägarna. Västerbotten har ett rent elände.

Att lösa sjuksköterskebristen genom arbetskraftsinvandring? Något som Kristdemokraterna, och även Dalarnas Tidningars ledarredaktion, verkar förespråka. Nej, anser jag, och jag tror heller inte att det blir någon bra lösning på sikt. Se i stället till att intensifiera rekryteringen bland de som kommit hit som flyktingar. Och ändra statusen för dessa, så att ärendena behandlas som arbetsinvandring i stället för som flykting. Kalla det gärna för gräddfil, men jag tror det är bra för Sverige. Något som jag tidigare skrivit om.

[Sedan kanske det inte är en slump att just KD vill rekrytera Filippinska sjuksköterskor. Känslan är stark av ett udda engagemang. Det kan finnas ekonomiska intressen närstående KD Dalarna, i just den typen av bemanningsföretag. Kanske något för en granskande journalist]

Min åsikt är att Landstinget Dalarna måste lösa sina egna åtaganden. Och det gör vi bäst i samarbete med andra. Inte en ”litta kula med bara Dalarna på”.


fredag 17 november 2017

Tankar om Dalarnas sjukvård




Eftersom jag blivit nominerad inför landstingsvalet (eller om det bytt namn till region) 2018, för socialdemokraterna, är det på sin plats att jag redovisar vad jag tänker om sjukvårdspolitiken i vårt län. Om jag sedan kommer med på listan, och så fall vilken plats, återstår att se.



Jag anser att det är oerhört viktigt att hålla isär primärvård (den nära vården som bedrivs på vårdcentraler) och specialistvård. Specialistvården ska ta vid där primärvårdens resurser inte räcker till. Och prioriterar vi primärvården kommer dessa resurser att räcka längre.

Därför vill jag öka vårdcentralernas förmåga att ta emot lättare akutfall. På sikt vill jag se tre till fyra vårdcentraler som ökar sin kapacitet till att fungera som närakuter, med förlängda öppettider. En av dessa närakuter skall finnas i Falun. Endast allvarliga sjukdomsfall skall behandlas på Falu Lasaretts akut. Länets ”tunga” medicinakut skall vara Falu Lasarett.

Jag vill inte ha någon fragmentiserad vård, den specialiserade vården skall vara koncentrerad till få avdelningar. Jag vet att detta är kontroversiellt, men den decentraliserade vården som är nära vård, är och förblir primärvård. Det synsättet kan inte tillämpas inom specialistvården.

Jag ser inget självändamål i att behålla en liten verksamhet, bara för att vi tycker att den ska finnas i länet. Tvärtom, om den större verksamheten är bättre, så ska den även ta hand om våra patienter, även om sjukhuset ligger utanför länet. Forskning visar tydligt att överlevnaden i vissa cancerformer är avhängigt av hur många operationer läkaren utfört.

Om en typ av specialistbehandling utförs i både Falun och Mora finns det anledning att fundera på om det är det bästa. Kanske ska verksamheterna slås ihop och resurserna överföras till den avdelning som fungerar bäst. Jag går så långt, att jag tror, att detta är ett sätt att hushålla med pengarna, som då kan överföras till, och ytterligare stärka, primärvården. Den nära vården.

Att släppa in privata aktörer inom specialistvården ser jag som fragmentisering. All specialistvård inom länet skall utföras med landstinget som huvudman. Heller inga läkare eller sjuksköterskor på stafett i länet! Dalarna skall med kraft driva en överenskommelse regioner och landsting emellan, som sätter stopp för denna dränering av sjukvårdens resurser.

Uppstår köer till en behandlingsform, och inte organisationen mäktar med, är det landstinget som ska köpa in den behandling som krävs. Kanske av ett annat sjukhus, men vårdbolag kan också komma i fråga. Däremot inga privata vårdavdelningar inne på lasarettet. Punkt. Och ingen stafettpersonal. Det handlar om framtidens sjukvård, och då går det inte att överfinansiera dagens.

Att det uppstår köer är ofrånkomligt. En ny behandlingsmetod i kombination med uppdämt behov resulterar i köer. Viktigt vid köer är att det är den medicinska bedömningen som får gälla. Läkaretiken avgör bedömningen. Inte politiker.

Förlossningsvård ser jag som specialistvård, utan kompromisser. Utan att föregripa den externa utredningen om Mora BB, så kan jag ändå slå fast, att jag har mycket svårt att tänka mig ett BB utan ständig jour av förlossningsläkare, och med tillgång till neonatalvård. Falu Lasarett har ett väl fungerande BB, och har även ett bra patienthotell, det ska utnyttjas i det här sammanhanget, när avstånden är långa.

Detta var kort om hur jag ser på några av landstingets viktiga vårdfrågor.