onsdag 1 augusti 2018

Cirkus Hälla, Arbetscenter Falun (Del 2)




När jag i april 2016 skickade min skrivelse angående Arbetscenter Hälla hade jag en förhoppning om att brevet skulle vara starten för en diskussion i syfte till förbättringar inom organisation och arbetssätt. Sändlistan var omfattande, och skrivelsen även direkt ställd till ansvariga inom Falu Kommun.


Någon dialog kring Arbetscenter blev det inte. Jag fick, trots att skrivelsen även var direkt ställd till ansvariga politiker, utöver förvaltning, vare sig officiellt svar eller bekräftelse på att berörda tagit del av skrivelsen. Det enda som dök upp i min mejlkorg var ett intetsägande svar från enhetschefen på Arbetscenter, Niklas Wolff. Ett resonemang kring såväl brev som Wolffs svar skrev jag om i ”Cirkus Hälla, Arbetscenter Falun (Del 1)”. Hela Wolffs svar finns återgivet i en kommentar.

Att inte ge svar på en skrivelse enligt ovan är knappast lagligt. ”Svaret” från enhetschef Niklas Wolff, var knappast på uppdrag från ansvariga inom förvaltningen, inklusive politiker, och jag har inga som helst indikationer på att mitt brev behandlades eller diariefördes på någon annan nivå än Arbetscenter.

Rent objektivt måste min skrivelse anses som saklig och konstruktiv. En frisk organisation hade med stor säkerhet tagit emot synpunkterna på ett positivt sätt. Svaret från enhetschef Niklas Wolff förde närmast tankarna till en strykrädd hund. Och sådana kan som bekant bli bitska.

Naturligtvis skulle jag kunna sätta igång en skriftväxling gentemot kommunen, och eventuellt JO-anmäla densamma, för såväl ovanstående, som de händelser som sedan följde, men jag är inte den typen av rättshaverist.

I stället väljer jag att offentligt beskriva det som hänt, genom att helt enkelt offentliggöra min konversation med berörda enheter och personer. Arbetsmarknadsenhetens egen korrespondens talar sitt egna tydliga språk. Och tack vare rättegången fick jag via förundersökningsprotokoll reda på sådant som Niklas Wolff och andra på enheten med stor sannolikhet skull velat behålla för sig själva.

Beteendet från Arbetsmarknadsenheten, att vägra kontakt, gick igen i mina kontakter med vården. Vårdcentralen i Grycksbo kallade till ett så kallat SIP-möte (Samordnad Individuell Handlingsplan) för att försöka finna en lösning på min situation. Ett sådant möte får inte nekas av de parter som är kallade. Även i detta fall nekar Arbetsmarknadsenhet och nu även Arbetsförmedling att delta. Motiveringen är att Arbetscenter anser att dom ”är färdiga med mig”. Ett synnerligen märkligt besked då jag står utanför arbetsmarknaden, och som falubo faller under kommunens ansvar i detta fall. Även här ett solklart ämne för en JO-anmälan. En myndighet som ägnar sig åt kvalificerat myndighetstrots.

Arbetscenter, och främst då Niklas Wolff ger luft åt en synnerligen märklig syn på min problematik. Påstående att jag är ”färdig hos Hälla” måste ses mot bakgrunden, att jag tiden före anställningen på Arbetscenter, under lång tid var utanför arbetsmarknaden. När jag sedan väl blev anställd, dessutom i en ansvarsroll, blev jag långtidssjukskriven på grund av något som diagnosticerades som virus på balansnerven. Sanningen är att jag, sett mot den bakgrunden, inte är anställningsbar på den öppna arbetsmarknaden.

En chef, med ansvar för arbetsmarknadsåtgärder, som tror, att en person med min bakgrund är gångbar på öppna arbetsmarknaden, kan knappast sägas ha nödig kunskap om arbetslivet. Inser inte chefen själv detta, borde kanske andra se till, att verklighetsanpassa organisationen. Frågan måste ställas om bemanningsbranschen är rätt rekryteringsbas för en arbetsmarknadsenhet. Verksamheten rör trots allt människor i beroendeställning, inte att ställa sig in hos olika uppdragsgivare. 

Det handlar nog inte så mycket om att Arbetsmarknadsenhetens åsikt att dom ”är färdiga med mig”. Snarare att Niklas Wolff och övriga på förvaltningen inte är bekväma med mina synpunkter. Wolff & Co är säkerligen inte vana vid att någon anställd lyfter en saklig diskussion om ”sin” verksamhet. Att någon ändå gör så, och dessutom vidgar kretsen till ansvariga inom kommunen, upplevs naturligtvis som oerhört skrämmande. I synnerhet då den intellektuella förmågan saknas för en sådan dialog. Liksom den mentala förmågan att föra detta samtal. Enklare då att neka när en annan myndighet kallar.

Agerandet från enhetschef Niklas Wolff, uppenbarligen sanktionerat från Arbetsmarknadsenheten, att växla från lismande inställsamhet till ett illa dolt agerande för att stänga ute mig från kommunalt arbete, och säkert även annan extern verksamhet, är inte helt unikt bland personer i chefsposition. Det finns undersökningar som visar att ett sådant beteende är vanligare bland chefspersoner än hos befolkningen i övrigt. Något som ansvariga inom förvaltningen borde varit medvetna om vid rekryteringen. Att insikten trots allt finns, är ett tänkbart skäl till att förvaltningen inte vill ha med mig att göra. Och till och med nekar ett SIP-möte.

Därmed för tillfället punkt om Arbetscenter Hälla och Niklas Wolff. Med förhoppningen om att min text aktivt bidrar till att inte ytterligare individer skadas av Arbetsmarknadsenhetens nycker och godtycke. 



torsdag 3 maj 2018

Cirkus Hälla, Arbetscenter Falun (Del 1)





Efter mitt, rent ut sagt rosenrasande, utbrott mot en handläggare på Arbetsförmedlingen, något som resulterade i polisanmälan och förhör, har jag nu via förundersöknings-protokollet äntligen fått reda på i vilka termer Arbetsmarknadsenheten (AME), vilket även inbegriper Arbetscenter och Hälla, i Falu kommun beskriver mig.


Visst har jag haft misstankar om att AME säger en sak till mig, och en annan till Arbetsförmedlingen, och för all del även till andra som hört sig för om mig, men det här övergick min vildaste fantasi:


Jag tror att detta är verklighetsfrämmande även för dom som jag arbetat tillsammans med. Jag var trots allt arbetsledare innan jag blev sjuk och utfryst.

Omdömet är sataniskt formulerat. ” … full, stökig och bråkig …” vidare ” … detta framkom inte i motiveringen från kommunen som skäl [att säga nej till extratjänst]

Konsten att säga allt och ingenting. Kommunen via AME säger att dom inte vill ha mig, på grund av att jag varit ”full, stökig och bråkig”, samtidigt som detta inte utgör skäl för att neka mig anställning. Tillräckligt för att en handläggare på arbetsförmedlingen, som jag aldrig tidigare träffat, skulle flytta mig från en sifferkolumn till en annan. En kolumn som visar att jag är satt i åtgärd via Arbetsförmedlingens försorg.

Ehh …

Alldeles uppenbart skaver något hos AME, men som enheten inte törs stå till. Jag känner igen ledarskapet från AME och Arbetscenter sedan tidigare.

Men visst fan har jag bråkat med Hälla.

Jag uppfattades säkert som bråkig, när jag tjatade om att några av oss i Norslundsgruppen skulle få en utbildning i ”heta arbeten”. Det hände emellanåt att förskolor ringde och ville att vi skulle skära bort något rör eller metallbit som stack ut och kunde skada. Ingen av oss i gruppen fick utföra sådana arbeten, men gjorde det ändå.

Jag hade mycket klara synpunkter på att arbetscenters personal, inte för handkraft, borde lasta upp en jordfräs á 100-150 kilo, på ett pickupflak 110 centimeter från marken. En olämplighet som kanske inte förstås av chefer, som saknar erfarenhet av verksamheten. Jag förstår att jag upplevdes som stökig.

Chefen för Norslundsgruppen uppskattade inte, när jag upplyste honom om, att jag helst inte ville arbeta tillsammans med kollegor som klättrade upp på taket till förskolor, för att göra rent med lövblås … En arbetsmetod som närmast var sanktionerad av aktuell chef. (Jo, ni läste rätt, men jag beskriver inget dårhus utan arbetscenter i Falun.)

Kanske uppfattades jag som bråkig när jag försvarade rent mänskliga värden gentemot rasism och främlingsfientlighet, sådant som ansvariga på AME skriver om i policydokument och författad värdegrund. För mig var det självklart att inte låta samhällsanalysen utgå från Fria Tider eller Avpixlat. Jag var heller inte tyst när närmaste chefen fiskade i grumliga vatten.

Riktigt stökig var jag, när vi gruppen hade en uppenbarligen drogpåverkad person med på våra uppdrag. Det pågick under några dagar, en tid under vilken vi även utförde arbetsuppgifter på förskolor. Det tog alltså ett par dagar innan arbetsledningen klarade av att avlägsna personen från verksamheten. Jag mådde förbannat dåligt under det aktuella skeendet, och är i dag bitter över att jag var lojal mot Arbetscenter, i stället för att sjukskriva mig, och anmäla situationen till arbetsmiljöverket.

Jag återkommer till epitetet full i kontexten kring ”full, stökig och bråkig”i nästa del av Cirkus Hälla, Arbetscentrum Falun.


Ingen ansvarig, vare sig politiker eller på förvaltningen bemödade sig med att svara. Enda reaktion var ett intetsägande svar från Arbetscenters enhetschef Niklas Wolff. Jag väljer här i sammanhanget några betydelsefulla citat (hela brevet lägger jag upp som första kommentar på bloggen):  


”Hej Bosse
Som ansvarig för arbetscenter känner jag mig manad att svara på ditt brev. Jag förstår att du känner dig besviken på att din arbetsträning  på Arbetscenter slutat i och med att din visstidsanställning är till ända.

Jag upplever också min företrädare som kompetent när det gäller uppstarten av projektet i Svärdsjö och andra projekt, utmaningar finns alltid i starter av projekt men jag har inte upplevt dem på det sätt du har. Jag antar att du bedömdes som kompetent att driva och ta hand om arbetet i Svärdsjö. Jag gör samma bedömning vilket är en anledning till att din arbetsträning avslutades den 31 mars. Du bedöms inte behöva mer arbetsträning, vilket i och för sig är positivt.
… ”

Det är alltså enhetschef Niklas Wolff, enhetschef på Arbetscenter, som formulerat ovanstående. Närmast lismande skriver Wolff om mitt arbete i Svärdsjö, och motiverar varför jag inte ska vara kvar på Arbetscentrum. Samma person som till Arbetsförmedlingen beskriver mig som ”full, stökig och bråkig”.    

Fortsättning följer ...

fredag 9 mars 2018

Att vara obekväm








Fortsatt sjukskriven, och fortsätter som personlig terapi och debriefing, att förklara, inte minst för mig själv, varför kommunen stängt ute mig från sin verksamhet. Något som jag blev brutalt medveten om vid mitt möte med arbetsförmedlingen.


Efter att ha borta från arbetsmarknaden under ett par år kom jag så äntligen i arbete via Arbetscenter i Falu Kommun. Först via praktik, som sedan övergick i anställning. Tjänsten bestod i att serva förvaltningen Kommunfastigheter med yttre skötsel kring kommunala fastigheter.

Anställningen gick via Arbetscenter Hälla, med arbetsplatsen förlagd i Norslund, med Leif Norberg som chef.

Det är ingen hemlighet att jag trivdes. Och, ja, jag var obekväm från början. Såg jag något som jag ansåg kunna förbättras, framförde jag det. Och även om verksamheten, så att säga var skyddad, fanns där ändå moment som kunde effektiviseras. Sådant tyckte jag var viktigt, dels för att vi faktiskt utförde ett arbete som Kommunfastigheter betalade för, dels för att deltagarna i projektet skulle känna sig mera betydelsefulla, genom att ta bort meningslös dödtid.

Jag kan lugnt säga att jag lärde mig arbeta med många olika slags människor, som av en eller annan hamnat utanför arbetsmarknaden. Inklusive olika bokstavskombinationer och kriminalitet. Jag insåg det starka sambandet mellan diagnos och kriminalitet.

Den dåvarande enhetschefen på Arbetscenter, Anders Blom, uppskattade mitt arbete, liksom chefen i Norslund. Att jag var obekväm sågs som en positiv egenskap, att jag ville något. När en ny verksamhet i Svärdsjö skulle byggas upp, av samma typ som den i Norslund, anställdes jag som arbetande arbetsledare.


Under tiden som jag tillsammans med en kollega från Hälla drog igång verksamheten bytte arbetscenter chef. Den tidigare Anders Blom gick i pension och ersattes av Niklas Wolff, rekryterad från bemanningsbranschen.

Verksamheten gick vidare och fungerade förhållandevis bra, trots barnsjukdomar. Men ett orosmoment dök upp, i form av att personliga samarbetsproblem på Hälla flyttades över till min arbetsgrupp i Svärdsjö. Min bild av detta är att Hälla i stället för att ta tag i och lösa problemen flyttade dessa till Svärdsjö.

Efter knappa tre månader som arbetsledare i Svärdsjögruppen drabbades jag av vad som diagnostiserades som virus på balansnerven. Det blev tre dygn på Falu Lasarett, och en dryg månads sjukskrivning.

Jag träffade min arbetsgivare och lämnade sjukintyget, och förde en del diskussion om hur länge det kunde dröja innan jag var tillbaka.

Det sistnämnda var uppenbarligen ointressant. Under hela min sjukskrivning hörde inte arbetsgivaren av sig för att ens ta upp hur mitt arbete skulle fortsätta. Inte efter sjukskrivningen heller för övrigt. Vanligt folkvett i form av att hälsa mig välkommen tillbaka existerade inte heller.

Den första indikationen fick jag när jag fortsatte min tjänst i Norslund (Svärdsjö var det överhuvudtaget inget tal om). En arbetskamrat sa då till mig så här: "Nu har dom i alla fall bestämt sig för att anställa en chef uppe i Svärdsjö, och inte ha några arbetsledare som tjänar 24 000 kronor i månaden." Jag teg.

Naturligtvis borde jag direkt anmält Arbetscenter och Norslundsgruppen för mobbing. Att min chef Leif Norberg suttit och diskuterat min anställning inklusive lönenivå tillsammans med mina arbetskamrater i fikarummet, kan rent objektivt sett inte betecknas som vare sig anständigt eller juridiskt riktigt.

Vid ett tillfälle tog jag upp min situation med verksamhetschefen på Hälla, Håkan Appell. ”Ni blev lurade till det där jobbet” blev kommentaren!

Jaha, och vem skulle då ta ansvaret om vi blivit lurade? Håkan Appell på Hälla? Niklas Wolff på Arbetscenter? Leif Norberg på Norslundsgruppen?

Sanningen var att ingen brydde sig.

När jag sedan inför halvårsskiftet skulle skriva ett nytt avtal med arbetscenter var det aldrig något tal om att jag skulle ha kvar några av mina tidigare uppgifter. ”Det fungerade bra i Svärdsjö så länge du var med” förklarade enhetschefen för mig.

Enhetschefens ord uppfattar jag som en synnerligen svårartad form av hyckleri, och en praktfull spottloska, av det större slaget, i ansiktet på en anställd i beroendeställning. Tack för den Niklas Wolff!

Jag fortsatte göra mitt jobb i Norslundsgruppen även om känslan av meningslöshet bitvis var tung. Jag märkte efter sjukskrivningen att synen på mig såväl från chefer som arbetskamrater hade förändrats.

Av helt andra orsaker blev även samtalstonen i gruppen råare. I samband med att vi arbetade mycket med att ordna praktiskt för flyktingmottagandet till Falun, blev diskussioner baserade på fördomar och ibland även ren rasism allt vanligare. Inte ens chefen för Norslundsgruppen, Leif Norberg, kunde hålla sig i skinnet. Även myten om att invandrare får sina körkort betalda av samhället odlades. Det var nog så att jag var obekväm. Om någon arbetskamrat ville diskutera verkligheten utifrån en artikel i Fria Tider, sa jag ifrån. Och det hände ganska ofta. Det fanns dom som tyckte det var jobbigt, och närmast klagade för chefen, att jag var besvärlig att arbeta med. Mitt intryck var att Arbetscenters policy, gällande de här frågorna, snarast var lite fernissa över varierande grad av brunröta.

När så inte mitt arbete blev förlängt blev avslutningen symptomatisk. En handläggare på Arbetsmarknadsenheten ringde upp mig (jag låg hemma i förkylning) och berättade att jag inte skull få förlängt. Motiveringen var att hennes chefer sagt, att hon inte längre fick förlänga anställningen med mig!

Beskedet fick jag två veckor före sista arbetsdag.

Och beskedet gäller fortfarande, vilket jag borde begripit. När jag närmast blev åthutad för att ha kontaktat kommunala verksamheter, i syfte att söka praktik och extratjänst, blev det tydligt att kommunen inte vill ha med mig att göra.








tisdag 6 mars 2018

Sjukskriven tills vidare


Mina kontroverser med Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun och Arbetsförmedlingen gick därhän att jag såg det nödvändigt att söka läkarhjälp.

Jag ska alltså egentligen lägga allt på is tills jag känner mig tillräckligt stark, att ta tag i saker och ting igen. Men, och det är ett stort men, jag känner samtidigt att jag av rent terapeutiska skäl, för min egen del, egenbehandling, måste svara arbetsförmedlingen, och på den vägen ägna mig åt något som benämns debriefing.

Min korrespondens med berörda myndighetspersoner kommer därför att vara offentlig, via min blogg. Jag kommer dock inte i detalj att redovisa mitt sjukintyg, som beskriver mitt nuvarande tillstånd: Alltså inga detaljer om depression, suicidrisk, våldsbenägenhet – eller för den delen om att jag den senaste tiden druckit för mycket alkohol.

Detta blogginlägg utgör alltså ett formellt svar på Arbetsförmedlingens "Kommunicering", signerat, men ej underskrivet, Dan Strömberg.

Efter långvarig bortavaro från arbetsmarknaden, såg jag det som oerhört positivt när en handläggare på AF ringde mig den 18 januari i år, och talade om att jag inom de närmaste veckorna skulle kallas till ett möte om en extratjänst inom kommunen. För övrigt kan sägas att jag fram tills nu tyckt mig ha bra stöttning från arbetsförmedlingen.

Jag hade alltför länge befunnit mig i ett slags ingenmansland, där jag inte befunnits anställningsbar, samtidigt som kommunen enligt sina regler[1] stängt dörren för mig. Att jag själv under min arbetslöshet sökte kontakt med förvaltningar och enheter där jag såg mig kunna bidra, sågs inte med blida ögon från Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun. Här är för övrigt det personliga brev som INTE Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun tyckte att jag skulle sprida självsvåldigt. Den bisarra situationen infann sig att de initiativ som handläggarna på arbetsförmedlingen uppmanade och uppmuntrade förkastades av arbetsmarknadsenheten på Falu kommun.

Självklart har jag under tiden även letat sysselsättning på andra håll.

Tiden gick utan att jag hörde av något från arbetsförmedlingen. I mitten av februari påminde jag, och fick ett oväntat snabbt svar. Jag blev kallad till ett möte med Samhall angående arbetsträning. Fortfarande såg jag då positivt på tillvaron, min anställning, med A-kassegrundande lön på Arbetscenter i Falun kallades även det för arbetsträning.

På mötet med Samhall, med arbetsförmedlingens handläggare, som typ statist, rasade allt. Jag hade blivit föremål för arbetsförmedlingens fattigauktion. Där Samhall mot en ersättning av 150 kronor per dag erbjuder arbetsträning (förstärkt sådan kallas det) för personer som står långt från arbetsmarknaden, så att dessa ska kunna lära sig socialt umgänge, passa tider, förstå vad ett arbete är, etc. Något som Samhalls representant noggrant förklarade för oss mindre vetande som närvarade. Arbetsträning, till skillnad från praktik, är heller ingen åtgärd som heller syftar till att personen ska kunna anställas. Förvaring alltså.

På min direkta fråga till arbetsförmedlingens handläggare om varför min anvisning till extratjänst försvunnit, svarade handläggaren att AME i kommunen nekat, och ansåg det konstigt att inte AME hört av sig till mig. Skaka lite på huvudet lille vän, tänkte jag, och svalde så gott det gick och mötet fortsatte. Även om jag säkert ansågs som ganska aggressiv gentemot AF och Samhall. Mötet ägde rum fredagen den 23 februari.

Att jag blev ursinnig är ingen underdrift. Första e-posten skickade jag till berörd handläggare redan under fredagskvällen:



Ingen reaktion. Alltså ungefär som väntat från en myndighetsperson som stämplat ut för helgen. Och glömt att stämpla in efter. Jag skrev igen, denna gång provokativt.

Denna andra e-postkontakt fick omgående svar, brevledes:



Den tidigare likgiltigheten, närmast flegmatisk, var som bortblåst. Handläggaren som tidigare inte ens bemödat sig med att vidarebefordra mitt personliga brev till Samhall (säkert inte läst det själv heller), eller ens vara närvarande för dialog i samband med mötet, svarade nu med vändande post. Anledningen till att jag tidigare skickat mitt personliga brev till handläggaren, var att jag ville ha en förberedelse inför mötet, som jag trodde skulle leda till arbete. Så var det inte. Det så kallade mötet var bara en information från Samhall om vad som gällde för oss i fråga om arbetsträningen, övervakat av handläggaren. Intrycket var närmast att en handläggare får provision på de 3 300 kronor i månaden som Samhall får i ersättning för den uppoffrande arbetsträningen. Uppdatering: Eftersom mitt fall rörde sig om fördjupad arbetsträning, skulle Samhall uppbära en ersättning på 300 kronor per dag för mig, alltså ungefär 6 500 kronor per månad.  Mina kvalifikationer är i det sammanhanget helt oväsentliga.



Jag erkänner att jag skrev mitt inlägg på kvällen under måndagen var under affekt. Men ändå inte värre än att jag fortfarande kan stå för det. Arbetsförmedlarens handläggare avser att stänga av mig från arbetsförmedlingen och därmed aktivitetsstödet, därför att jag skrivit att jag inte tänker infinna mig till arbetsträningen på Samhall, utan hellre skada mig själv. Detta vilar på en mycket bräcklig juridisk grund, därför att jag aldrig avstått från att närvara en kallad aktivitet. Avstängningen bestrids alltså. Att bli oförmögen till arbete är för övrigt ingen giltig anledning till avstängning, oavsett orsak.

Och självklart är det så, att hotet, även om orden är grova, gäller att handläggaren på AF är moraliskt ansvarig, om jag skulle skada mig själv, vilket kan ställa till ett helvete, om jag skulle ta till den drastiska metoden. Min bedömning är en gäspning från eventuell åklagare. Om handläggaren gör en annan tolkning får det väl vara så.




















[1] Den som i kommunen arbetat inom en arbetsmarknadspolitisk åtgärd får inte återkomma förrän tidigast om två år. Vilket åtskilliga praktiska exempel visar är ett tänjbart begrepp.

måndag 5 mars 2018

Mitt personliga brev som irriterade AME Falu kommun

Här är det personliga brev som Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun inte tyckte att jag skulle skicka till kommunala förvaltningar, utan i stället höra av mig till arbetsförmedlingen om jag ville söka praktikplats eller extratjänst.















Bo Jonsson
Bergsätravägen 11A
790 20 Grycksbo
0730 38 28 83



Hej!

Jag heter Bo Jonsson är 56 år och boende i Grycksbo. Jag söker just nu en praktikplats, med förhoppningen om att det åter ska leda mig in på arbetsmarknaden. Jag är snart aktuell för något som kallas Extratjänst, något som numera kan komma ifråga även för icke vinstdrivande organisationer.

Mitt senaste uppdrag var en praktikplats på ”Sommar i Falun” med Lasse Arnheim som ansvarig, under ABF:s ledning. Utöver att hjälpa till vid olika arrangemang och uppträdanden, bland annat stå i kassan, hade jag varje dag en kort historisk vandring i Falu Centrum. Jag berättade då kortfattat om de viktigaste historiska händelserna i Falun, och en del om byggnaderna i och omkring torget. Jag är ganska självgående och behöver inte överdrivet mycket instruktioner.

Jag har även deltagit i byggandet av ett antal teaterscener.

Efter att ha varit utanför arbetsmarknaden en längre tid (ett år hade jag tillfällig anställning på Falu BS Bandy, där jag främst skötte hemsida och information) fick jag så arbete på ett arbetsmarknadsprojekt i Falu kommun. Anställningen bestod i skötsel och underhåll av yttre miljöer runt kommunala fastigheter.

I kommunen arbetade jag mycket tillsammans med ungdomar, och då jag har förmågan att se vad som behöver göras, fick jag ofta en arbetsledande roll.

Anställningen fördärvades av ett virus på balansnerven, sjukhusvistelse, lång sjukskrivning och ännu längre förbud mot bilkörning. Nu är jag återställd, men långvarig bortavaro från arbetsmarknaden, följd av lång sjukskrivning, gör att jag inte ses som anställningsbar. Trist men sant.

Själv ser jag mig som en person som har mycket att bidra med, fortfarande.

Jag arbetade som sagt mycket med information under min tid i Falu BS Bandy. Jag skriver mycket fortfarande, har alltså lätt för att uttrycka mig i tal och skrift. Jag är bra på att beskriva och formulera instruktioner. Jag driver även en blogg http://alpinechar.blogspot.se/ där jag brukar ta upp miljö, klimat och samhällsfrågor. Jag är väl förtrogen med lagstiftning, myndigheter och samhälle.

Ett stort intresse är fiske och friluftsliv, det blir några veckor i fjällen varje år.

Med hopp om intresse
Bo Jonsson.



Detta är en del i större skede, just nu håller jag på att formulera helheten, men en viktig fråga ställer jag redan nu: Hur kan en arbetsmarknadsenhet i en kommun se detta som något negativt (se första länken), och hur kan arbetsförmedlingen svälja resonemanget? Fortsättning följer.

tisdag 27 februari 2018

Utstraffad från Falu kommun


Det är så här det är. Den som har synpunkter på hur verksamheten ska förbättras har inget i verksamheten att göra enligt dom som driver den.

Detta, mitt brev, för närmare två år sedan är den enda rimliga förklaringen till att jag inom Arbetscenter betraktas som persona non grata.

I brevet berör jag en episod som jag ångrar djupt. När jag tvingades arbeta med en person som var uppenbart drogpåverkad även ute på förskolor mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag ångrar i dag att jag inte direkt bröt av, och anmälde verksamheten till Arbetsmiljöverket, och sjukskrev mig. Verksamhetschefen Niklas Wolff var inte byxad att klara dessa utmaningar.

Men, som sagt, det är farligt för en person i beroendeställning, att stöta sig med lägervakten. Tig och håll käft.




Bo Jonsson
610909-2459
Bergsätravägen 11 A
790 20 Grycksbo
0730 38 28 83



Till
Susanne Norberg, Kommunstyrelsen
Maria Jonsson, Chef AIK
Niklas Wolff, Enhetschef Arbetscenter
Håkan Appell, Verksamhetschef Hälla
Leif Norberg, Verksamhetschef Norslundsgruppen
Ing-Marie Sahlin Järnberg, AIK

För kännedom:
Anders Blom, f.d. Enhetschef Arbetscenter
Anders Östling, AIK
Robin Norberg, Kommunfastigheter
Dan Persson, Kommunfastigheter
Kommunstyrelsen (Eva Dahlander, Kanslichef)


Utvärdering nystartsjobb Bo Jonsson perioden 2015-01-01 till 2016-03-31

Undertecknad har den aktuella perioden varit verksam på dels Plattform Svärdsjö dels Plattform Norslund. Tiden blir dock längre om en period med särskilt anställningsstöd med placering på Plattform Norslund räknas in.

Jag fick förmånen att som delansvarig starta upp ett nytt projekt i form av Plattform Svärdsjö. Projektet skulle huvudsakligen vara behjälpligt med skötsel och underhåll av kommunala fastigheter i norra kommundelen. Arbetsgivaransvar och arbetsledning från Hälla och Plattform Norslund. Uppdragsgivare och beställare Kommunfastigheter.

Eftersom ingen haft intresse av att ta del av mina erfarenheter; hur det är att starta upp ett nytt projekt, vad som måste tas i beaktande, problem och möjligheter, logistiska utmaningar, vad som fungerat bra och dåligt, respektive uselt, väljer jag att skriftligen redovisa mina synpunkter. Erfarenheter jag även anser att ansvariga politiker och tjänstemän skall ta del av.

Det är en utmaning att etablera en ny verksamhet med ”arbetande arbetsledare” bestående av två för varandra tämligen okända personer. Någon djupgående förberedelse för denna nya roll gavs heller inte. För egen del hade jag god erfarenhet av dagligt-skötsel-arbete, medan min kollegas främsta kunskaper låg inom fältet skogsvård, vilket var en liten del av arbetet.

Jag upplevde det som ett problem att tillsammans med min kollega börja min arbetsdag på Hälla, samtidigt som övriga gruppmedlemmar startade sin på Svärdsjöskolan. Personalen i en sådan här grupp är sällan självgående, och att då starta dagen med att många gånger sitta och vänta på arbetsledningen är inte bra.

I arbetet med att etablera en ny plattform anser jag det viktigt att personalen sätts samman utifrån att den nya gruppen ska fungera så bra som möjligt tillsammans. Att använda den nya plattformen för att lösa personalproblem på Hälla, som skedde, anser jag vara allt igenom förkastligt, och ett tecken på bristande ledarskap.

Formerna för den praktiska arbetsledningen kan heller inte sägas ha varit optimala. Verkligheten blev att uppdragsgivarens roll (Kommunfastigheter) i stora delar flöt samman med arbetsledarens roll (Plattform Norslund). Som arbetande arbetsledare innebar det ledning från två personer representerande två olika förvaltningar. I praktiken blev detta inget större problem, då de ledande personerna var far och son. Vi kanske dock inte ska utgå från att den konstellationen är regel om liknande verksamheter ska byggas upp.

Samarbetet mellan kommunfastigheter och Plattform Svärdsjö fungerade, under min korta period, enligt mig mycket bra. Arbetet gentemot verksamheterna – som äldreboenden, särskilda boenden, skolor och förskolor – var en ren fröjd. Underhållet är ofta eftersatt och personalen oftast (läs alltid) glad över att en arbetsgrupp kan hjälpa dem. Detta förutsätter dock en ständig dialog med personalen på den aktuella verksamheten. Fungerar detta finns det inget mera tacksamt arbete!

Personalrekryteringen är därför mycket viktig för att plattformarna ska fungera. Personalen måste, utöver folk som vill och kan jobba, bestå av personer som passar in i inte minst förskolemiljö. Här har det brustit. Kraven är inte så stora egentligen: En person som i vart fall vill försöka sköta ett arbete, ett insteg på arbetsmarknaden, och som har tillräcklig social kompetens. Erfarenheten är dessvärre att AIK inte klarat av den delen. När plattformarna hade som mest att göra, och inte hann med att fullgöra sitt uppdrag gentemot kommunfastigheter, misslyckades AIK med att ta fram personal. Personer inte mogna för arbetsmarknaden var till ingen hjälp.

Försiktighet måste iakttas vid användandet av plattformarna som ett led i integrationen för invandrare. Invandrare ska integreras i det svenska samhället. Det är inte säkert att det är optimalt att göra det tillsammans med personer som aldrig någonsin blivit integrerade …

Det dyker inom sådana här verksamheter ofrånkomligt upp människor som inte alls passar in, är lämpliga eller mogna för arbetet. Individer med drogproblem tillhör ytterligheterna, men förekommer. Att det då inte inom organisationen finns en särskild plan för hur detta ska hanteras ser jag som hårresande. En misstänkt drogpåverkad person måste naturligtvis omgående testas. Ni kan själva tänka er reaktionerna om det blivit allmänt känt att en person anställd på arbetscenter arbetat drogad på en förskola.

Min korta tid som arbetande arbetsledare tog slut efter tre månader på grund av virus på balansnerven. Ett ytterligt otrevligt sjukdomstillstånd med kraftiga balansrubbningar. Resultatet blev ungefär två månaders sjukskrivning, och ytterligare en tid oförmögen att kunna köra bil. I samband med sjukdomen upphörde mitt engagemang med Plattform Svärdsjö, och därmed anställningen som arbetande arbetsledare. Projektet Plattform Svärdsjö fortsatte, även om jag kopplades bort. Anledningen till varför jag kopplades bort helt och hållet vet jag inte. Projektet stöptes om samtidigt som mina erfarenheter, som jag skrev i inledningen, var ointressanta.

En snäll tolkning är att ledningen på arbetscenter insett att den lösning de själva sjösatt inte var den bästa, och tog tillfället i akt att avpollettera mig i samband med sjukdomen. En elak tolkning är att det hela handlade om repressalier för att jag blivit sjuk. Det sved trots allt att gå ner drygt 4 000 i månadslön utan att få en förklaring till om arbetet var väl utfört eller inte, och utan att någon var intresserad av min personliga syn på hur verksamheten fungerat. Eller om hur jag såg på framtiden. En slags mänsklig degradering.

Det blev en återgång till Plattform Norslund, ett arbete som nu inte längre blev förlängt. Anställningen upphörde den 31 mars, och att jag fick beskedet telefonledes så sent som torsdagen den 17 mars, endast två veckor före sista arbetsdag, ser jag inte som förvånande.


Grycksbo den 6 april 2016
Bo Jonsson














måndag 26 februari 2018

Personliga initiativ inget för AME i Falu kommun



Arbetsmarknadsenheten i Falu Kommun har inget till övers för arbetslösa som aktivt försöker bidra till att lösa sin situation.

Ofta har jag som långtidsarbetslös fått höra att jag måste göra vad jag kan för lösa min situation. Kontakta arbetsgivare och organisationer, presentera mig, inte ge upp.

Ungefär så har jag försökt agera, skickat personliga brev till organisationer, även kommunala sådana, där jag känt att jag har något att bidra med.

Som exempelvis till Staberg, en del av världsarvet Falun.


Nu råkade det falla sig så att jag även använde en e-post som gick till kontaktcenter i Falu Kommun. Genast blev jag närmast åthutad av verksamhetschefen på arbetsmarknadsenheten. Så skulle jag tydligen inte göra. Inte kontakta verksamheterna direkt, utan i stället gå via arbetsförmedlingen.



Aha, en praktikplats eller extratjänst måste tydligen gå via arbetsförmedlingen. Men detta visste jag redan. Men trodde i min naiva villfarelse att det av myndigheterna sågs som något positivt att jag försökte skapa de nödvändiga kontakterna före. Jag hade fel.

Riktigt parodiskt har det blivit nu, när en handläggare på AF föreslagit mig till extratjänst för nämnda AME. För en dryg månad sedan fick jag ett telefonsamtal från en handläggare, som berättade att jag inom perspektivet av några veckor skulle kallas till ett möte om extratjänst.

Så blev det inte.

Arbetsförmedlingen hade backat. Det var inte som Verksamhetschefen för AME skrev i sin e-post till mig, att AME arbetade på uppdrag av AF. Det var AME som hade sagt nej till min extratjänst, och handläggaren på AF jamsat med.

I stället blev jag föremål för fattigauktionen på AF, där Samhall mot en ersättning på 150 kronor per dag, nu åtar sig min arbetsträning, i utbyte mot att AF kan sätta ett streck i den kolumn, som visar att ännu en person kommit i åtgärd via deras försorg. Arbetsträningen syftar för övrigt inte till någon anställning, utan bara att göra den arbetssökande mera gångbar på arbetsmarknaden. Inget ont om samhall, men för mig som är utanför arbetsmarknaden är det naturligtvis en oerhörd merit att ha arbetstränat på Samhall …

Det finns en bakgrundshistoria, naturligtvis, varför min enda förklaring till AME:s agerande är rena repressalier. Jag hade förmånen att bygga upp en ny plattform inom ramen för Hällas verksamhet: Plattform Svärdsjö. Det var tufft men gick bra tills jag drabbades av virus på balansnerven och blev långtidssjukskriven.

Ingen brydde sig på arbetscenter. Ingen av mina chefer hörde av sig och frågade hur vi skulle kunna gå vidare. Något som väl närmast är kutym hos en frisk arbetsgivare. 

Arbetscenter hade bytt chef. Den chef som jag skrev anställningskontrakt med hade nått pensionsåldern, och en ny hade tagit vid. Det fick jag veta av, som det heter i isländska sagor. Det som följer visade ändå tydligt den nye Verksamhetschefens förmåga till ledarskap.

Första beskedet fick jag av en arbetskamrat (tror han har alla bokstäver som finns i alfabetet, men bra ändå):

– Nu har dom i alla fall bestämt sig för anställa en chef uppe i Svärdsjö, och inte ha några arbetsledare som tjänar 24 000 kronor i månaden.

Jag höll käften om detta. Man vill ju inte stöta sig med lägerchefen, Niklas Woolf heter han för övrigt, för Arbetscenter. Något jag ångrar i dag. Jag skulle naturligtvis direkt anmält enheten för mobbing.

Om detta, och en del andra saker som jag tyckte var fel, skrev jag till Arbetsmarknads-, Integrations- och Kompetenskontoret. Ett intetsägande från Niklas Woolf på Arbetscenter var allt jag fick.

Men det sved tydligen att bli påmind om missförhållande. Tillräcklig för att jag ska få ett helvete.

Mera följer, men slicka röv är inte min starka sida.

Att jag skulle inställa mig på Samhall när dom kallar. Glöm det. Även om det kräver okonventionella metoder.