måndag 18 februari 2019

Minoriteter och klankultur



Med hjälp av skjutvallen har simförbundets Ulla Gustavsson lyckats skapa styv kuling i simbassängen, och även utanför. Om Gustavsson hade som syfte att skapa en diskussion, kring huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller inte, så misslyckades hon gravt. Jag tror inte ens att hon försökte.
Ulla Gustavsson Facebook

Ulla Gustavsson:
RF visar att de gillar och uppmuntrar hedersförtryck, könsstympning, barnäktenskap och hedersvåld.

Dessutom ger bilden andra associationer av att hon har vapen i hand.

Bara fanatiker kan ta uttalandena på allvar. Och om det är så att Ulla Gustavssons synsätt även genomsyrar den organiserade kampen mot klankultur och ”heder” är det riktigt illa.

Dessvärre tyder mycket på att så är fallet.

För 18 år sedan mördades Fadime Sahindal av sin egen far. I den klankultur där Fadime växte upp fanns ingen acceptans för en kvinnas fria vilja.

Religionsmässigt hörde klanen till Aleviterna. En relativt stor religion i Turkiet, såväl bland turkar som kurder. Ändå en minoritetsreligion, och närmast förföljd av samhället. Vilket kan vara svårt att förstå, då religionen är förhållandevis sekulär till sin karaktär, och med utövare som inte använder några synliga symboler. Aleviter anser vanligen att religion och samhälle ska vara åtskilda. Naturligtvis blir förhållandet även detsamma gentemot en eventuell klan. Religionen och klan ska vara åtskilda.

En annan religiös grupp med stark klanstruktur är yazidierna. Även detta i huvudsak en kurdisk grupp/religion. Ekot rapporterade den 23 januari om en irakisk yazidisk kvinna som utsatts för förnedring och våldtäkt, men där klanerna tyckte att det skulle göras upp dem emellan. Våldtäkterna sågs som ett angrepp mot klanen, kvinnan var oväsentlig. Yazidiska kvinnor som tagits som sexslavar av IS blir inte fria helvetet bara för att dom befriats. Ofta i stället förskjutna därför att klanen ser sig vanhedrad. 

Yazidierna är kanske den mest förföljda gruppen bland kurderna, vilket inte vill säga lite, eftersom kurderna i sig själva är hårt trängda och förföljda från många håll. Klaner tycks även vara mera förekommande hos förföljda folk, vilket inte är så märkligt. Gruppen sluter sig samman mot en yttre fiende.

Syrianer, ofta tillhörande Syrisk Ortodoxa Kyrkan, är ytterligare en förföljd grupp, som länge funnits i Sverige. Lika länge deras klanstruktur. Även om ingen brydde sig. I mitten av 80-talet var den allmänna åsikten, att det var ett märkligt sätt att leva, men sedan var det inte mer med det. En väl assimilerad klankultur alltså. Den syrianska gruppen har gjort mycket för att komma bort från klanväldet, men det har tagit tid, och är långt ifrån slutfört.

Klanstrukturer och ”hederskultur” är lömska företeelser. Precis som i fallet med våld i nära relationer (vilket ofta är vad det handlar om) är det omöjligt att till det yttre avgöra vilka som är utsatta. Det kan vara den tuffa sminkade tjejen i den informella rökrutan utanför skolan, som är iakttagen och kontrollerad. Eller servitrisen i tight midjeklänning och strumpbyxor.

Oftast leder det ingenstans att prata om islamism, jihadism, sharia och slöjor. Snarare kontraproduktivt i och med att det leder tankarna fel. En klankultur kan ha vilken religiös inriktning som helst, men klanen är alltid viktigare än religionen. Jag skulle även kunnat exemplifiera med romer och mandéer, och säkert med ytterligare grupper, och vi är dumma om vi tror att fenomenet är helt utrotat i vårt eget kulturarv.

Ett riktigt bottennapp förmedlade Helene Bergman, styrelseledamot i GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) tillika Journalist och författare till boken "Förortens Grupp 8", i en debattartikel publicerad i Expressen för drygt ett år sedan. 

Den som läser Helene Bergmans debattartikel "I Sverige lever kvinnor under könsapartheid" (även grundaren till GAPF Sara Mohammed var inblandad) får intrycket att Fadime Sahindal mördades i en islamistisk kontext. Naturligtvis en vansinnig koppling, medveten eller inte. Och det har inte blivit bättre, visar det sig i efterdyningarna till Ulla Gustavssons utfall.

Sara Mohammed, grundare av GAPF, brukar framhålla att vi måste våga kritisera religionen i samband med hederskultur. Det gör hon oftast inte, och klarar inte heller av att hålla isär olika religioner.

Om någon islamist hade dristat sig, att berätta för den alevitiska klanen Sahindal, hur dom skulle leva, vågar jag lova, att den islamisten agerat familjerådgivare i den miljön för sista gången.

Jag tror det är så illa att kampen mot klan- och hederskultur är av underordnad betydelse när Sara Mohammed med flera villkorslöst ställer upp på Ulla Gustavssons verklighetsbeskrivning, att Riksidrottsförbundet gillar könsstympning därför att dom visar en flicka i slöja som skjuter luftgevär.

Sara Mohammed och GAPF skjuter också – över målet – och frågan måste ställas: Är det medvetet?

torsdag 7 februari 2019

Joakim Lamotte briljerar


Minns ni när Joakim Lamotte beklagade sig när en skola avbokat honom? Någon gång i oktober 2017. Lamotte hade redan då hunnit publicera ett antal kanske inte så genomtänkta ”nyhetsinslag”, där han svär och närmast spottar saliv in i en mobilkamera. Kanske inte världens bästa marknadsföring för den som vill föreläsa för ungdomar …

Joakim Lamotte blev sur och övergick i stället till swish-journalistik. Tiggeri hävdade en elaka tungor, bland andra en krönikör i Ystads Allehanda, något som till den grad upprörde Lamotte att han skrev ett helt FB-inlägg, som avslutas med, … att han tigger pengar.
Joakim Lamotte, Swishskribent

Jag tycker jämförelsen haltar. Joakim Lamotte visar sig vara just så penningkåt, att prostitution är en mera relevant liknelse. Och han vet vilka torskar som är beredda att öppna plånboken.

Joakim Lamotte odlar myten om att media mörkar, därför ska enskilda betala för hans arbete, att han minsann skriver det som etablerad press inte törs ta upp.

Han är själv duktig på att mörka.

Efter en skottlossning i Värnamo mellan två rivaliserande gäng, blev det stort polispådrag. Joakim Lamotte kommenterade naturligtvis. I skottgluggen hamnade centerledaren Annie Lööf, uppväxt i Värnamo. På något sätt tyckte Lamotte att det var Lööfs fel att folk sköt på varandra i Värnamo.

Ett närmast briljant upplägg för att swisha in pengar. Genom att klämma åt centerledaren, som många anser vara ansvarig för mångkulturen, oklart dock vad som menas.

Det Joakim Lamotte mörkade, om han nu säger sig vilja framföra sanningen, i motsats till etablerade medier, var att där faktiskt fanns en partiansluten inblandad i skottlossningen. Dock ingen centerpartist utan en Sverigedemokrat (tillika sergeant i en undergrupp till Bandidos), så om Lamotte skulle vänt sig till någon partiledare, så hade det varit Jimmie Åkesson. Inte Annie Lööf.

Sådant tas inte upp av Joakim Lamotte. Så korkad är han inte. Det är dumt att bita den hand som föder.

Tillägg 2019-02-08: Att Joakim Lamotte är direkt ohederlig visade han genom sitt utfall mot SVT den 24 januari i år. "SVT MÖRKAR NÄR POLISEN BER OM HJÄLP" dundrade Lamotte över att SVT pixlat polisens bilder.

Det Joakim Lamotte mörkade var att bilder på efterlysta enligt polisen inte ska spridas hur som helst. Något som klart framgår av polisen hemsida. Uppenbarligen önskar polisen ha kontroll över hur deras bilder används. Därutöver är det säkert bra att så långt som möjligt undvika "tips" från alla möjliga delar av landet, typ jag har sett någon som liknar, osv. 



Joakim Lamottes agerande i samband med den brutala misshandeln av en 83-åring i Kallinge säger en del om hans arbetsmetoder. Det är inte konstigt att han emellanåt beskylls för att vara rasist.

Nej, media har inte mörkat om misshandeln i Kallinge. Tvärtom rapporterat sakligt och utan att spekulera. SVT
Ibland uttrycker sig Joakim Lamotte med en rasistisk underton, utan att för den skull göra det öppet. Det behövs inte. Lamotte slänger ut ett köttben till pöbeln, som sedan sköter om den saken alldeles själv.

Tråden under Joakim Lamottes inslag om fallet i Kallinge, inklusive tiggar-bylinen, dryper av rasism, inklusive uppvigling och stämpling. Tilläggas bör även att serösa medier har skött rapporteringen kring fallet på ett bra sätt. Även polisen måste tilläggas. Därutöver är det inte förvånande att bekanta och/eller närstående är inblandade när det rör sig om grova våldsbrott. Det är närmast regel.

Och om nu Joakim Lamotte tar illa vid sig av att bli kallad rasist, så kanske han ska starta med att sanera i sina kommentarfält.

Normal samtalston hos Joakim Lamotte:


Om jag har en skittunna stående på tomten, som drar till sig flugor och allsköns orenlighet, och sprider smitta, är det mitt ansvar att sanera, och se till så att tunnan försvinner. Jag kan inte skylla på att det inte är jag som skitit i tunnan.

Samma gäller det budskap Joakim Lamotte förmedlar via sin Facebooksida. Det är hans alldeles egna personliga ansvar.

torsdag 24 januari 2019

Kan Jennie Nilsson vända trenden?

Jennie Nilsson är en spännande utnämning. Äntligen en landsbygdsminister som kan identifiera sig med den problematik som är verklighet i mindre kommuner och små tätorter.

Identitetspolitik fnyser många föraktfullt. Inte minst såna som till läpparna bekänner sig till tron, att utnämningar skall ske oberoende av ålder, bakgrund, kön och klass. Fan tro´t. Själv ser jag stora poänger i just identitetspolitiken, att det ger en mångfald som är viktig i beslutsprocessen.

Jennie Nilsson, landsbygdsminister
Jennie Nilsson har egenskaper som ingen tidigare landsbygdsminister haft. Definitivt inte Eskil Erlandsson (centerpartist) eller Sven-Erik Bucht (socialdemokrat). Om än män med stor livserfarenhet.

Studerar vi flyttmönstren på orter med vikande befolkningsunderlag ser vi att det i första hand är ungdomarna som flyttar. Och allra först drar de unga kvinnorna, och i större omfattning. Och det lär knappast vara mångkulturen som skrämmer bort dom …

Jennie Nilsson är kvinna, är uppväxt, och har även arbetat politiskt, i den miljö hon nu ska vara minister för. Förhoppningsvis kan hon i vart fall lyfta upp den demografiska snedfördelningen på dagordningen. Och även lägga ett feministiskt perspektiv på arbetet.

Det behövs. Ser vi till verkligheten i utarmningsbygderna borde fråga nummer ett vara: Hur får vi tjejerna att trivas, så att dom vill flytta tillbaka efter avslutad utbildning?

Symtomatiskt är att när en kommun gör en ungdomssatsning så handlar det ofta om någonting med motor. Visst, det är säkert bra, inte minst för att det har en lugnande verkan lokalt. 

Men frågan måste ställas: Hur ser vi till så att tjejerna trivs? Gärna också besvaras och åtgärdas.

Eller är det kanske så illa. att många orter med stigande medelålder helt enkelt kommer att tyna bort. Att vi kommer tvingas tvångsförflytta gamla därför att där inte finns personal att anställa till vård och omsorg. Eller att där inte finns billiga bostäder. Det kommer tiden att utvisa.

Men innan vi börjar utrymma landsändar i det här landet, ska vi i alla fall försöka göra något för att slippa ta till den åtgärden. Nu har vi i alla fall fått en landsbygdsminister med lite annorlunda erfarenhet och bakgrund än föregångarna.

måndag 21 januari 2019

Högerns ”herrelösa” hundar


Jag vet inte hur många gånger vi hört det, när grova överdrifter, rena lögner eller ren rasism delas av debattörer, att övertrampet inte är något, som ett parti eller en organisation står bakom. Att det är personligt, om än av återkommande art.

Precis som om det vore herrelösa hundar som ställde till problem.

Men nu är inte hundarna herrelösa, och i en del fall är herre och hund en och samma. Som i fallet med Sara Skyttedal, och hennes sanslösa påhopp på Annie Lööf.
Sara Skyttedal poserar

Sara Skyttedal, kristdemokratiskt förstanamn inför EU-parlamentsvalet, gjorde alltså gemensam sak med fullblodsnazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen, vilka även dom skanderat att Annie Lööf är landsförrädare.

Sara Skyttedal uttalade sig inte i något vakuum. Skyttedal hade täckning internt för påståendet, att Annie Lööf var en förrädare. Det enda som väckte uppmärksamhet, och viss kritik, internt, var epitetet quisling. Annars har det varit närmast legitimt att tala om centern och liberalerna, i termer av förrädare, efter det att dom röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister.

Det har handlat om att Sverigedemokraterna ska släppas in i värmen. En metod har varit att kraftfullt demonisera Vänsterpartiet, för att därmed legitimera samröre med ett parti, som i modern tid bildats med hjälp av gamla nazister. En annan att använda samma retorik som SD när det gäller flyktingar, invandring och välfärd. Att frammana bilden att Sverige drabbats av systemkollaps, med skenande brottslighet och accelererande otrygghet. Det sistnämnda är förvisso sant. Samtidigt som allt färre tvingas uppsöka vård efter att ha blivit misshandlade, blir allt fler rädda för att gå ut. Propagandans makt.

Det är en ödets ironi att samma personer, som ser liberaler och centerpartister som landsförrädare, sjunkit så lågt, att dom i regeringsunderlaget, vill räkna in ett parti, som ligger farligt nära landsförräderiets gräns.

Patrik Oksanen, till vardags politisk redaktör på Mittmedia, granskar förtjänstfullt den svenska extremhögerns, dit även Sverigedemokraterna måste räknas, kopplingar till Ryssland. Senast med en artikel om tidskriften Nya Tider – en publikation med klart nationalsocialistiska drag. Oksanens gästkrönika i Expressen för två år sedan förtjänar fortfarande att diskuteras. Vissa av rötäggen finns ännu kvar, i vart fall inom Sverigedemokraternas hegemoni.

De värsta femtekolonnarna hittar vi nog bland dom som medvetet sprider, och legitimerar, propaganda, som inte kan ha något annat syfte, än att destabilisera nationen.

Mycket propaganda sprids i syfte att underminera media, i synnerhet public service. För det ändamålet används gärna ”media” med kanaler till utländsk propaganda, inte minst Ryssland. Apropå det här med landsförrädare.

I Gävle spred en moderat riksdagsman, Lars Beckman, ut konspirationsteorin, att medias rapportering om klimatet i slutet av valrörelsen, syftade till att rädda kvar miljöpartiet i riksdagen …

Sajten Ledarsidorna.se har stor spridning i borgerlighetens (inklusive SD) vildvuxna rabatt. Johan Westerholm, tillsammans med tecknaren Kjell Nilsson Mäki, visar att journalistik a lá Der Stürmer fått renässans.
Ledarsidorna.se bekänner färg

Staffan Danielsson, en före detta riksdagsman för centern, får symbolisera det totala förfallet i fråga om aningslöshet inför extremhögern. Danielsson skickar titt som ofta nålstick mot media, för att dom inte rapporterar som han vill, men genom att referera till Katerina Janouch når han nya bottennivåer.
Redigerat. Jo du, Staffan. Media teg om det här lika väl som när en medlem i ett riksdagsparti var inblandad i skottlossning i Värnamo.

Katerina Janouch är inget annat än en mytoman, som tar alla chanser att förtala det land hon numera bor i. Därutöver delta i demonstrationer arrangerade av nazister. Staffan Danielsson vet, men bryr sig inte. Och i sanningens namn är det många som också förväntar sig den typen av delningar från Danielsson. 

Den som till äventyrs fortfarande tror att media gör skillnad i sin rapportering, med någon suspekt teori om media mörkar, rekommenderar jag varmt att läsa en genomgång, som jag gjorde för knappt ett halvår sedan: Myten om mörkning.

söndag 13 januari 2019

Ödet stängde dörren för Sverigedemokraterna


Inte bara SD-anhängare, utan även en del borgerliga debattörer, i den brunnationalistiska utkanten, är sura för att SD stängs ute från politiskt inflytande, i och med den uppgörelse som överenskommits mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centern.

Av SD:s egen retorik, efter valet att döma, är detta dock en fråga som ligger utanför teknikaliteter som valresultat och mandatfördelning.

I stället är det ödet som fällt avgörandet.

Slutsatsen är en direkt konsekvens av det inlägg, SD:s gruppledare, Mattias Karlsson, gjorde på Facebook några dagar efter valet:



”Offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter”, ”ödet har utsett oss den här gången”, ”existentiell kamp om vår kulturs och nations överlevnad”, är formuleringar Mattias Karlsson använder, och troligen menar han allvar, och tror på det själv också.

”Fett fläsk och stora ord fastnar sällan i halsen”, är ett gammalt fint ordstäv, som passar väl in på Sverigedemokraternas gruppledare.

Nåväl, även om SD tror på ödet, så behöver ju inte vi andra göra det.

Förnuftiga människor tror inte på ödet, men att ta ödesretoriken på allvar är något helt annat.

Retoriken är nationalsocialistisk, och bör rimligen ha fungerat som ett skrämskott för varje politiker, som lekt med tanken, att ingå i en regering, som är utlämnad till SD:s godtycke.

Dessvärre finns i borgerlighetens periferi politiker och opinionsbildare, som själva är starkt anfrätta av nationalistisk brunröta. Som inte drar sig för att använda samma nationalistiska retorik som SD. Alternativt ta till sig SD-propagandan, för att sedan sprida vidare. Även om nyheterna är fabricerade i Ryssland.

Denna periferi är i dag ursinnig, och gör allt den kan för att misstänkliggöra uppgörelsen som ska kunna leda fram till en regering.

Den SD närstående nyhetssajten Nyheter idag visar med önskvärd tydlighet vad den senaste tidens debatt handlar om.

Översätter vi Nyheter Idag till engelska, blir namnet News Today. Ett namn som påminner om den ryska mediekanalen Russia Today.  
En av grundarna till Nyheter Idag heter Chang Frick, och han var även medarbetare på Russia Today. Det kan vara en slump, men oaktat det bör Frick ha skaffat sig goda erfarenheter från den ryska propagandan om hur sådan bedriv. Nyheter Idag har även direkta kopplingar till ett politiskt parti som heter Medborgerlig Samling.

Annie Lööfs presskonferens behandlades naturligtvis på Nyheter Idag. När presskonferensen var slut och journalisterna började resa sig och Annie Lööf lämnade var det en dåre i bakgrunden, som skrek till Lööf, om hon tänkte äta upp sin sko nu. Lite på samma nivå som Gert Fylkings ”äntligen”, men det tilltaget innehöll i alla fall en del humor.



Att en journalist(?) väntar med att skrika ut sin enda fråga tills träffen är över måste betecknas som närmast efterblivet, men det var tydligen planerad propaganda.

Putins egna skulle inte kunna gjort det bättre.






onsdag 9 januari 2019

2018: Metoo och manipulerad valdebatt


Politiskt sett lämnar det gångna året en hel del övrigt att önska, men det finns några saker som sticker ut, såväl positivt som negativt.

2018 blev året metoo. Den oorganiserade rörelsen metoo blev, i motsats till vad många trodde, betydligt mera än en dagslända. Med långtgående konsekvenser, och ett välgörande uppvaknande.

Det började för ett par år sedan med omfattande skriverier om sexuella övergrepp i samband med festivaler. Ofta utifrån den förvridna verklighetsuppfattningen, att problemen är ”importerade” (vilket i och för sig är sant – om vi räknar från inlandsisens avsmältning).

För dom som fortfarande tror på att problemen är nya, eller för den delen ”importerade” rekommenderar jag varmt, att lyssna på Katarina Wennstams vinterprogram från den 25 december. Många välgörande, och även beska, sanningar förmedlas i programmet.

Det är troligen uppmärksamheten som gjort att sexuella övergrepp på festivaler minskat i omfattning. Samma uppmärksamhet för övrigt som gjorde att anmälningarna ökade. För några år sedan anmäldes inga övergrepp, därefter gick anmälningarna brant uppåt, för att nu minska. Att fenomenet skulle vara nytt är helt enkelt inte trovärdigt. Tidigare anmäldes våldtäkter på många festivaler, men inga andra övergrepp. Var och en må dra sina egna slutsatser.

En direkt konsekvens av metoo, är med största sannolikhet, att tröskeln för vad som är acceptabelt sänkts dramatiskt, och att antalet övergrepp därför minskat. Samtidigt som benägenheten att anmäla ökat.
Armbandet #tafsainte, som enligt obekräftade uppgifter kommer delas ut inför polisens julfester 2019.

Polisens kampanj #tafsainte med dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson i spetsen var välgörande. Även om kampanjen hånades, så var det ett kraftfullt budskap, inte minst till utsatta, att myndigheten tog dom på allvar. En ny inställning från polisens sida.

Ändå lämnar polisens uppvaknande en del övrigt att önska. Ett antal anmälda övergrepp efter interna julfester väcker frågor om hur det står till i organisationen. Det här är knappast något nytt inom polisen. (Heller.) Snarare att kampanjen #tafsainte börjat få genomslag även internt.

Om kampanjen metoo hörde till de mera positiva skeendena under 2018, så var den manipulerade valdebatten desto mer negativ.

Att valdebatten på ett ”framgångsrikt” sätt manipulerades av mer eller mindre fascistoida högernationella grupper, med understöd från inte minst ryska trollfabriker, är ställt utom varje rimligt tvivel. Sverige var en nation i fritt fall. Ordet systemkollaps vattnades ur så till den milda grad, att benämningen inte längre är möjlig att använda, ens om det skulle vara befogat.

Lögnfabriken som sänds i SVT Play beskriver hur arbetet bedrivs med att skapa instabilitet i såväl i Sverige, som i anda västdemokratier.

Mer eller minder fascistoida organisationer som samverkar med totalitära stater som Ryssland. På en sådan nivå att begreppet femtekolonnare är relevant.

I programmet Lögnfabriken visas en fejkintervju med en rysk kvinna boendes i Tyskland som hävdar att Tyskland på grund av invandring blivit så osäkert att hon överväger flytta tillbaks till Ryssland. Hon visar upp sin pepparspray. Temat känns igen från den svenska debatten …

Det är ett känt fenomen att fascistoida grupper är sexfixerade. Sverigedemokraternas förre ledamot i konstitutionsutskottet, Jonas Millard, där det på hans Flashback-sida beskrevs hur kvinnor skulle våldtas, är inget undantag. Ungefär som att krafsa på andra för att det kliar på en själv. Jag undrar förresten hur chattarna ser ut bland medlemmarna i gruppen SD Thailand?


För övrigt tycker jag att det är positivt att anmälningarna om våldtäkter ökar i New York. Att verkligheten lagförs. För det finns väl ändå ingen vettig människa som tror någon dramatisk ökning av sexbrotten? Problematiken med anmälningar och lagföring förklaras för övrigt på ett lysande sätt av Katarina Wennstam i Vinterprogrammet.

Avslutar med ett klipp från Stockholmstidningen 1955. Det året blev 211 polismän utsatta för misshandel från januari till december. Herregud. Hela Stockholm måste varit en enda No-Go-Zon det året.

God fortsättning på 2019!
Bo Jonsson











måndag 10 december 2018

Visar Tierp vägen?


Tierps kommun består av en centralort modell mindre tillsammans med några (bruks)orter. Ingen kommunal skattesats som sticker ut. Inga större svängningar befolkningsmässigt. Kommunen är liten, drygt 20 000 invånare. En helt vanlig landsbygdskommun alltså. Kommunen är heller inte ensam om att brottas med dålig ekonomi, och tuffa besparingskrav.

Kommunledningen slår fast att vård, skola och omsorg ska prioriteras. Svårt att säga emot, men Tierps beslut att inte slå igång kylaggregatet till Söderfors Bandystadium, en besparing på 1,6 miljoner kronor, väcker funderingar om vilken framtid som väntar mindre kommuner, samhällen och bruksorter.

Är vi på väg mot nattväktarkommuner, där kommunens åtaganden reduceras till vad som kan klassificeras inom vård, skola och omsorg? Ett samhälle där kultur, fritid, idrott, rekreation och liknande flyttas ut från kommunens hägn. Lämnas över till enskilda, föreningar och inte minst kommersiella intressen. Tierps kommun lyfter onekligen frågeställningen på ett intressant och handgripligt sätt.
Snart ett minne blott i Söderfors?

Det är möjligt att Tierp kan lösa sina ekonomiska problem på kort sikt, men hotfulla moln tornar upp sig.

Sverige har en mycket stor demografisk utmaning framför sig. Vi har en tilltagande brist på människor i arbetsför ålder. Inom äldreomsorgen är det inte bara pensionsavgångar som kräver ny personal, även behovet ökar.

Stora städer och befolkningscentra kommer säkert att klara sig utmärkt, men hur kommer det att gå i kommuner som Tierp? Kommer unga människor att stanna i kommunen i den omfattning som krävs för att upprätthålla en god kvalité inom vård, skola och omsorg? Hur lockande är det att bo i kommuner som rensar budgeten från det som inte ingår i det nödvändigaste?

Är det så illa att vi går mot en framtid där vi tvingas tvångsförflytta gamla för att dom ska få godtagbar standard på omsorgen?

Dystopiska tankar? Tycker jag inte. Snarare en naturlig konsekvens av att många kommuner snart bara har råd med det allra nödvändigaste, typ nattväktarkommuner.

Tierp visar vägen.