tisdag 29 december 2020

Balanserat från Naturskyddsföreningen om vindkraften

 

Kommentar till en utmärkt debattartikel från Jenny Olsson, ordförande i Naturskyddsföreningen Gävleborg.

Elbehovet kommer att öka i Sverige, det finns inga genvägar när transportsektorn ska ställa om från fossila bränslen, samtidigt som kärnkraften fasas ut.

Kärnkraften kommer bli den parentes som från början var tänkt. Energikällan bär sig inte i det svenska energisystemet. Alldeles oavsett om vi räknar in säkerhet, miljö och avfall eller inte. Energin i Sverige är helt enkelt för billig för att nyinvesteringar skall bli lönsamma. Till skillnad mot länder där fossila bränslen har stor del i energiproduktionen.

Vindkraften stod 2019 för ungefär 12 % av den svenska elproduktionen, närmare 20 TWh. Det kommer bli mer. Närmare 64 TWh kärnkraft ska ersättas, även om en del säkert kan hushållas bort.

All energiproduktion har någon form av negativ påverkan på miljö och omgivning. Vindkraft är inget undantag, och det finns områden direkt olämpliga för exploatering. Renbetesland, urskogar och nyckelbiotoper är några exempel.

Men det skadar inte att jämföra med annan verksamhet – nya bostadsområden, vägar, järnvägar, industrier, köpcentra, det är mycket som syns och låter. Och som kräver stora mängder råvaror, inklusive mark.

Flygfotot, över en del av vindkraftsparken i Jädraås, är hämtat från Eniro. Självklart handlar det om ett ingrepp i landskapet, men definitivt ingen skövling.



En vindkraftspark är inte i närheten av att skövla likt stora kalhyggen, även om nya vägar och uthuggningar (0,5 ha för varje verk) splittrar landskapet.

Det är tid att göra upp med fördomen, att vindkraft består av snurror som inte producerar. Vindkraftsparken som planeras utanför Sandviken med 40 verk (alternativt Hedemora eller Karlskoga med mindre antal), maxhöjd 280 m, kommer att generera 800 GWh årligen.

Trängslets kraftstation (Dalälvens största) producerar 680 GWh årligen, motsvarande 34 vindkraftverk. Dammen ovanför Trängslet är 70 km lång. Med 800 meters mellanrum skulle det rymmas 88 vindkraftverk på dessa 70 km – och producera drygt 2,5 gånger mera el. Det är de proportionerna vindkraften handlar om.

Det handlar om att kraftfullt minska koldioxidutsläppen. Det viktigaste argumentet för att ställa om från bensin och diesel. Därutöver är verkningsgraden i en förbränningsmotor så usel att företeelsen borde varit försvunnen sedan länge. Vattenfall har beräknat en åtgång på 12 TWh för att elektrifiera hela Sveriges bilpark. Inte så mycket sett till att det går åt det dubbla i energi från bensin och diesel – hälften är ren kråkeldning.

Vindkraften kräver reglerkraft när anläggningar står still. Det är inget problem. Än så länge klarar vattenkraften till och med av snabbstoppad kärnkraft, även i Finland.

torsdag 10 december 2020

Varning för Föreningen Svenskt Landskapsskydd och andra fanatiker

Det finns områden som är olämpliga för vindkraftsexploatering. Urskogar, nyckelbiotoper, renbetesland för att ta några exempel. Men därifrån är steget långt till Föreningen Svenskt Landskapsskydds extrema inställning.

”Vindkraftverk kan aldrig smälta in i naturen, de kommer för alltid att beröva naturen dess skönhet. En obruten horisont och en obruten skogskam, har ett enormt estetiskt värde.” Skriver föreningen på sin hemsida. Närmast en paradox i sammanhanget då organisationen inte verkar ha några invändningar mot det förhärskande trakthyggesbruket. Inga synpunkter på Norrlands enorma kraftverksdammar eller torrlagda älvfåror. Föga förvånande var klimatförnekare ur Stockholmsinitiativet ledande när föreningen bildades.

Naturligtvis kan vi inte, i synen på skogsbruk, jämställa slutavverkningar i virkesåkrar med skövling i urskog. Heller.

Verkligheten, att vi ska ersätta, eller spara, ungefär 60 TWh kärnkraftsel (närmare 40 % av elproduktionen) och därutöver tillföra ungefär 12 TWh i omställningen från fossila bränslen, fordrar ett visst mått av ödmjukhet.  

Miljöorganisationer, som vill behålla trovärdigheten, ser på detta faktum med öppna ögon. I all synnerhet som starka krafter gärna vill göra storskaliga satsningar på ”bioenergi”, direkt från skogen, inklusive omvandling till drivmedel. Vindkraftsparkernas bidrag till nya kalhyggen får anses som marginellt. Snarare att stora kalhyggen får fler vindkraftverk att dyka upp i horisonten.

Hur ser det ut i en vindkraftspark? Självklart påverkas landskapet, såväl nära som på avstånd. Men skulle jag exemplifiera ordet skövling skulle jag inte ta vindkraften som exempel.

Själv kollade jag flygfoton via Eniro över vindkraften i anslutning till Jädraås i Gävleborg. Utan att överdriva är det ”alldeles vanliga” kalhyggen som dominerar ovanifrån.

Från Eniro, i trakten av Jädraås

Vi måste ställa oss frågan, om det verkligen är omsorgen om naturen som driver Föreningen Svenskt Landskapsskydd, och andra fanatiker mot vindkraft. Med tanke på att energin måste fram (det kommer inte räcka med att bara spara), så förespråkar rimligen de här lobbyisterna antingen andra energikällor (vilka?) eller nedsläckning (hur?). Dessutom är vi i rask takt på väg mot tre graders global uppvärmning. Föreningen Svenskt Landskapsskydds kampanj känns även av den anledningen malplacerad.

Det är i högsta grad rimligt för seriösa miljöorganisationer att skärskåda de alternativ som står till buds. Vi kanske även ska drista oss till att slå fast att ytterligare vattenkraftsutbyggnad är utesluten. Våga prioritera helt enkelt.

Såväl råvaruuttag som energiproduktion påverkar miljö, landskap och livsbetingelser. Skyldigheten måste vara att se till att dessa verksamheter utförs så skonsamt som möjligt. Det måste vara miljörörelsens viktigaste uppgift.


måndag 7 december 2020

Kvinnokamp, kunskap och klimat

Arbetarbladets ledare 6 december (länk)

Jag blir inte klok på vad Jenny Wennberg menar i sin ledartext, ”Greta Thunberg har fel” publicerad den 6 december 2020. Wennberg tycks blanda ihop opinionsbildning med kunskap. Kryddat med kvinnokamp: ”… kvinnlig rösträtt, för kvinnors rätt att tala, skriva och göra sig hörda, läsa på universitet och forska …”. Kampen som banade vägen för Thunberg. 

Wennberg har naturligtvis rätt i detta, men sedan blir det rörigt. Rallarsvingen ”övertro på forskning som en objektiv gren” ger ingen poänggivande träff. 

Svensken Svante Arrhenius beskrev 1896 koldioxidens inverkan på klimatsystemet. En okontroversiell kunskap ända tills effekten kopplades till vår livsstil. Då startade dragkampen mellan kunskap och opinionsbildning.

Kvinnokampen, som Wennberg beskriver, handlade aldrig om att ifrågasätta kunskap. Tvärtom handlade den om att Euklides geometri, Newtons mekanik, Leibnitz integraler, Einsteins relativitetsteori även skulle bli kvinnors rättmätiga egendom. Inklusive Arrhenius upptäckt.

Objektivitet och opartiskhet kräver att verkligheten beskrivs utifrån känd kunskap. Thunberg har rätt i sin kritik mot att åsikter inte minst när det gäller klimat ofta väger lika tungt som insikter. Observationer från vädertjänster, och vetenskapliga institutioner som NASA är insikter, inte åsikter.


söndag 6 december 2020

Klimatförnekare gillar värme

Den som, trots att det inte bra för välbefinnandet, dristar sig till att följa diskussionen bland klimatförnekare, slutar snart förvånas. Även om det nu börjar bli dags att höja lite på ögonbrynen.

Bakgrunden är nedanstående diagram från Roy Spencer, UAH, som redovisar temperaturen via satellitmätning i lägre troposfären. Uppgifterna är ifrågasatta då beräkningarna visar klart lägre trend än samtliga vädertjänster som håller till på marknivå, alltså där vi lever. Men även här är trenden glasklar.

Temperaturen redovisad av Roy Spencer, University of Alabama in Huntsville.

Samtliga andra vädertjänster visar en klarare och jämnare trend, bild från WMO.

Varje månad redovisas Roy Spencers resultat på klimatförnekarnästet ”Klimatupplysningen”, som jag avstår från att länka.

Alla gillar inte epitetet klimatförnekare, men vilken benämning ska då användas om personer som inte ens accepterar grunderna i klimatsystemet?

Den förste som beräknade koldioxidens klimatpåverkan var Svante Arrhenius, och det redan 1896. Ingen har ifrågasatt detta förrän vi blev medvetna om att vi bränner iväg väl mycket kol, olja och naturgas. Frigjort från det geologiska kretsloppet. Och att vi därmed påverkar våra egna livsbetingelser. Antropocen.

Nu inser även klimatförnekarna att det blir varmare, bortförklaringarna allt mera krystade.

Men att det blir varmare är bara positivt! Och ibland lyssnar man till och med på personer, som inte avfärdar vetenskapliga förklaringsmodeller. Förutsatt att dom gillar värme, eller i vart fall inte bryr sig.

Lennart Bengtsson, professor emeritus i meteorologi, har en lång rad vetenskapliga artiklar bakom sig, varav många citerats i rapporterna från IPCC. Det senaste jag läste från honom var dock några kommentarer på ”Klimatupplysningen” (se ovan) … Bland annat det här:


Kommentaren påminner om oljebolagens förnekande av klimatförändringarna, trots tidig kännedom om konsekvenserna.

Tonen från Lennart Bengtsson ser jag som bottenlöst nonchalant. Men kanske ungefär vad man kan begära från en person, med åsikten att isbjörnar är ganska osympatiska. Visserligen länge sedan jag läste det, men jag minns ordvalet eftersom jag höll på att tappa hakan. 

Som allmänt klimatintresserad följer jag vad olika forskarteam rapporterar om just värme, och då inte bara från Arktis. Även Kalifornien, Brasilien, Sibirien, men kanske mest Australien. Jag hör ingen som tycker det är bra med mer värme. Och definitivt inte för att öka produktionen av naturgas - kol och olja skulle också följa med. I en enda mening avfärdar Lennart Bengtsson årtionden av forskning. Det är positivt om det blir varmare.

Det borde vara en gåta, hur Lennart Bengtsson hamnat i lag med rena klimatförnekare, men svaret är nog ganska enkelt. Bengtsson är meteorolog. Inget mer. 

Därmed kan han strunta i glaciologer, oceanografer, biologer, geologer och alla andra som kan tänkas ha synpunkter på vad som händer med planeten.

Vi som inte struntar i den delen kan med fördel lyssna till Lennart Bengtsson gamla kollegor, verksamma inom World Meteorological Organization.

Innevarande år är på väg att hamn inom topp tre av de varmast uppmätta åren. Kanske varmast.

Det är svårt se det positiva i den utvecklingen.