tisdag 23 maj 2017

Lobbygrupper skall inte myndighetsutöva

Det blir närmast surrealistiskt när moderaten Ulf Berg och Mats Larsson, ordförande respektive vice ordförande i Svenska Jägareförbundet Dalarna, skriver en debattartikel om jakt och viltförvaltning i Dalarnas Tidningar.
 
Skärmklipp från Dalarnas Tidningar 22 maj 2017. Länk till debattartikeln ovan.
I debattartikeln säger sig representanterna för Svenska Jägareförbundet presentera lösningen på vildsvinsproblematiken. En lösning som enligt författarna verkar vara fria tyglar med åtelkameror och att icke jägare inte ska lägga sig i. Uppenbarligen känner sig Svenska Jägareförbundet pressade av markägare och bönder som får sina tomter, åkrar och grödor fördärvade.

Den närmaste liknelsen torde vara att bocken är satt till trädgårdsmästare. Under årtionden har stora delar av jägarkåren inklusive Svenska Jägareförbundet hållit på att gulla med detta klövvilt, utfodrat dessa och närmast medvetet hållit nere avskjutningen, i akt och mening att få till en spridning.

I broschyren Stödutfodring av vilt från Svenska Jägareförbundet skriver viltmästaren Poul Erik Jensen om utfodring av vildsvin:

I vildsvinssammanhang ska man skilja på utfodringsplats och åtel. Utfodringsplatsen ska vara en skyddad plats där ingen jakt får förekomma och där ska finnas foder tillgängligt kontinuerligt. Åteln, däremot, är en plats för jaktliga ändamål. En åtel ska anläggas på en ostörd plats och så att den smälter in i naturen. Här fyller man på foder ofta och lite åt gången, några kilo i veckan brukar räcka. Typ av foder anpassas efter årstiden men lantbruksprodukter såsom spannmål, rotfrukter eller frukt förordas.

Jag läser Ulf Bergs och Mats Larssons debattinlägg samtidigt som jag tar del av Svenska Jägareförbundets agerande kring viltvård och stödutfodring. Det hela går liksom inte att få ihop.

Lite klarnar det vid anblicken av Svenska Jägareförbundets uppdrag, och kompetensen för detta uppdrag. Inklusive den mycket olyckliga kombinationen av lobbyism och myndighetsutövning.

Moderaten Ulf Berg och Mats Larsson skriver föraktfullt

Vi tror att de som är vana att vistas i skog och mark är bättre på att fatta relevanta beslut i jaktfrågor. Har du aldrig haft barr innanför skjortkragen är risken stor att du fattar beslut på fel grunder.

Precis som om granbarr innanför skjortan skulle vara ett relevant mått på kunskap i frågor som rör viltförvaltning.

Vi tittar för ett ögonblick på kunskapsnivån hos viltmästaren Poul Erik Jensen, som författat Stödutfodring av vilt åt Svenska Jägareförbundet. Jensen titulerar sig Viltmästare. En sju månader (!) lång utbildning anordnad av, ja just det, Svenska Jägareförbundet. På sju månader, utöver praktik, anses en elev vara mogen att arbeta med viltförvaltning.

En annan examen som smäller högt i jaktfrågor är Jägmästare. Alltså en företagsekonomisk utbildning med inriktning på skogsbruk. Jodå, i utbildningen ingår något biologi också.

Sanningen är att en utbildad Vilt- eller Jägmästare tveksamt ens skulle ha ämnesbehörighet att undervisa i ämnet biologi på högstadiet.


Att intresseorganisationen Svenska Jägarförbundet, som är en av Sveriges starkaste lobbygrupper, samtidigt fungerar som myndighet, ser jag som en mycket olycklig kombination. En hybrid som helt enkelt borde vara otänkbar.

Centerpartisten Håkan Larsson, Krokom, var ordförande i en jaktutredning, som bland annat föreslog en ny myndighet för jaktfrågor. Jag håller med.

För förvaltningen av våra viltstammar anser jag att det krävs kompetent personal, med gedigen utbildning inom biologi (inklusive populations-), zoologi och etologi.

Ett minimikrav för ansvariga inom viltförvaltning borde vara att personen har genomfört ett forskningsprojekt inom området. En ny myndighet skulle dramatiskt kunna öka kompetensen genom att strama upp vilka kvalifikationer som krävs för handlägga viltfrågorna.

Till en del håller jag alltså med Ulf Berg och Mats Larsson. Det krävs mera än barr innanför skjortan för att besluta om jakt och viltvård.


onsdag 17 maj 2017

Valfrihet eller lurendrejeri?

Sverige har extremt liberala regler i fråga om vinstuttag från skattefinansierad vård, omsorg och skola. Enligt uppgift är Sverige helt ensamma om att tillåta vinstuttag från skattefinansierade skolor.

Sverige är även mycket liberala när det gäller ägarbyten av skattefinansierade privata bolag. En ordning som rent objektivt medför att Lagen Om Valfrihet devalveras till en simpel viljeyttring, som bara gäller för stunden. En brukare som valt utförare av hemtjänst kan helt plötsligt visa sig ha en helt annan utförare än den som valdes. En elev kanske byter skola över en natt.

Överdrivet? Nej, så här ser verkligheten ut när vård, skola och omsorg läggs ut på den fria marknaden. Eller trodde ni att valfriheten bara skulle gälla valet av utförare? Icke, lobbyverksamheten till förmån för vinstuttag handlar lika mycket om att företag som levererar välfärdstjänster ska få vara handelsvara på den öppna marknaden. Inte ett ljud om det verkligen är moraliskt riktigt att en brukare ska tvingas byta utförare utan att gjort aktivt val.

Vinstuttag från företag i den här branschen har naturligtvis betydelse när det ska raggas riskvilligt kapital. Något som även det borde få många att dra öronen åt sig. Aktiebolagens viktigaste uppdrag är att generera vinst till ägarna, vilket förre moderate riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson pedagogiskt utvecklar i en artikel från september i fjol. Aktieägarnas intresse behöver inte alls sammanfalla med vare sig samhällets eller den enskildes behov och/eller önskan.

Kombinationen vinstkrav tillsammans med filosofin New Public Management, en ordning där allt ska prissättas in i detalj, för att möjliggöra konkurrensutsättning, skapar även det en mycket trubbig omsorg. (Uppsala Universitet: Perspektiv – för bättre vetande)

Personligen ser jag ett värde i att inte minst hemtjänst och primärvård har en lokal förankring. En åsikt som helt enkelt inte går ihop med aktiebolagsformen. Och ser det som förvånande att centern som av tradition talat sig varma för decentralisering, väljer att bortse från problematiken med fjärrägd nära omsorg.

Jag ser det även som självklart att skattefinansierad vård, omsorg och skola ska omfattas av offentlighetsprincipen. Alltså i direkt motsats till vad som gäller för ett privatägt bolag.

Ett riktigt uselt argument i debatten kring vinster i välfärden är att likställa mjuk verksamhet med byggandet av ett äldreboende eller en skola. Dumheter. Går byggföretaget i konkurs blir det en uppgörelse mellan beställaren och konkursförvaltaren. Går ett hemtjänstföretag i konkurs måste kommunen samma natt ta över verksamheten.

Och inte ens de mest rigida förespråkarna för privat offentligt finansierad verksamhet vill frånhända kommunens ansvar för den löpande verksamheten.
Satirtecknaren Max Gustafson fångade stämningen i samband med John Bauer-skolans konkurs. Bild hämtad från Max Gustafsons blogg. Besök den gärna!

Eller skolpengen. Enligt marknadsprinciper skulle en skolkonkurs då bli en sak mellan föräldrarna och konkursförvaltaren. Kommunen har liksom redan betalat ut skolpengen en gång.

Och skall därmed vara fri från vidare ansvar.

tisdag 16 maj 2017

Verkligheten till KD: Hallååååå

Kristdemokraterna (KD) i Dalarna måste sägas ha tagit populismen till en helt ny nivå i Region Dalarna. KD vill nu rekrytera sjuksköterskor från Filipinerna för att utöver dagens brist täcka upp framtida pensionsavgångar.
Bild från Ekot (ej klickbar).

Så enkelt är det naturligtvis inte. Även om sjuksköterskorna är välutbildade kommer det krävas en ganska omfattande svenskundervisning innan den nya personalen kan påbörja sitt arbete.

Känner ni igen problematiken?

Tänkte väl det. Det är just det som är bekymret med de nyanlända som även dom har en bra utbildning som måste omsättas till svenska förhållanden.

Vi behöver inte gå över ån efter vatten.

Migrationsverket måste få i uppdrag att intensifiera sökandet efter personer med kompetenser som behövs i det här landet. Vårdpersonal är en sådan grupp. Ändra vanliga Svenska För Invandrare (SFI) till mera skräddarsydda arbetsförberedande utbildningar. Inkludera körkort om sådant krävs (det gör det om vi vill fortsätta ha hemtjänst i våra glesbygdskommuner).

Och kanske viktigast av allt: När en asylsökande visar sig ha kompetens som behövs i det här landet, och har påbörjat en sådan utbildning. Sluta då att klassa personen som asylsökande och behandla i stället personen som arbetskraftsinvandrare.

Tycker jag skulle vara mycket bättre än att börja rekrytera gästarbetare.

Och mera realistiskt.

torsdag 11 maj 2017

Om det bisarra i att äga vatten

Lantbrukarnas Riksförbund tillsammans med intresseorganisationen Svensk Vattenkraft lobbar intensivt för att EU:s Vattendirektiv, som Sverige skrivit under, inte ska uppfyllas enligt intentionerna.

Kortfattat går direktivet ut på att en fördämning i ett vattendrag måste ha såväl fria vandringsvägar för fisken som en minimitappning, som är så pass stor att vattenlivet inte tar skada. All vattenverksamhet måste i och med direktivet miljöprövas, och gamla vattendomar måste omprövas. Inklusive begreppet urminnes hävd.

Argumenten mot en miljöanpassning av den småskaliga vattenkraften är dels att hänvisa till äganderätten, dels att hänvisa till energiförsörjningen.

En viktig del i elproduktionen är så kallad reglerkraft. Alltså den energi som produceras för att täcka upp produktionsbortfall, till exempel vindkraftsel när det slutar blåsa, men även när vattnet sinar i ett litet kraftverk. Även större händelser när ett kärnkraftverk måste snabbstoppa. Det är främst de stora vattenkraftverken i norr som kan producera reglerkraft. Den småskaliga vattenkraften snarare kräver sådan reglerkraft än kan bidra.

Drygt 150 Terawattimmar (TWh) el producerades 2016, av dessa kom 4,2 TWh från den småskaliga vattenkraften. Knappt tre procent. Vindkraften stod för 15 TWh, eller tio procent.

Småskalig vattenkraft är som mest effektiv när den behövs som minst, alltså vid vår och eventuell höstflod. Jag har inte sett några siffror på kapaciteten en kall februaridag, men den kan logiskt sett inte vara speciellt stor. Att hänvisa till behovet av elproduktion för att motivera små vattenkraftverk vilar sakligt sett på mycket svag grund.

Däremot har den småskaliga vattenkraften en enorm miljöpåverkan, gigantisk om vi ser till produktion och samhällsnytta. Förklaringen till detta är att vattenkraften lever kvar i en tid när miljölagar inte existerade. Urminnes hävd tog hänsyn bara till människor som levde upp- eller nedströms dämmet. Inte till miljö eller natur. Verksamheten har kunnat fortgå laglöst, utan tidsenlig anpassning. Fram tills nu. Det är därför LRF och Svensk Vattenkraft protesterar.

Äganderätten hävdas av LRF och Svensk Vattenkraft till försvar för små dammanläggningar. Det handlar alltså om att äga rinnande vatten. Någon som äger en vattenvolym, som kanske rör sig kilometervis, bara för att denna någon äger en fördämning på ett antal kvadrat- och volymmeter.

Det är så det fungerar i verkligheten. Flodpärlmusslorna som kanske fryser ihjäl under en kall vinterdag långt nedströms kraftverket, dör inte på grund av att markägaren där varit vårdslös, utan därför att kraftverksägaren uppströms anser sig äga vattnet. Vandrande fiskar, som rör sig upp- eller nedströms, simmar i flödet alldeles oavsett vilken som äger marken, men tar stopp när någon ser sig ha rätt att äga vattnet. 

Sker ett utsläpp som skadar eller dödar flora och fauna i vattnet ska ansvarig för utsläppet ställas till svars. Utsläppet ska antingen stoppas eller åtgärdas genom rening.

När det rör sig om vattenkraft, som skadar och även dödar det som lever i vatten, ja, då hänvisas det i stället till äganderätt och urminnes hävd.

Det är inte en dag för tidigt att lagstiftningen ändras så att vandrande fiskar skyddas genom omlöp (både upp och nedströms), skyddas från turbiner via gallerkonstruktioner och att vattenflöden garanteras genom biologiskt hållbara minimitappningar.

Är inte detta ekonomiskt hållbart, ja, då är heller inte kraftverket lönsamt.

Det går visst. Falkenberg visar vägen:

Bild från Falkenberg Energis hemsida

torsdag 4 maj 2017

Bland Israelvänner och antisemiter

Är rubriken provocerande? Det är också meningen, men blir inte mindre sann för det. Verkligheten är ibland provocerande.

En inte alltför ovanlig typ av antisemit är en person som säger sig stå upp för Israel, samtidigt som hen anser att det är där judarna ska bo.

En åsikt som naturligtvis är fel åt h-e. Historiskt sett har det funnits stora judiska minoritetsgrupper i de flesta länder i vår närhet. Det som drev bort judarna, eller än värre förintelsen, var antisemitismen.

Den judiska kulturen är inget annat än en del av den kultur som vi kallar västerländsk, eller för den delen östeuropeisk. Andra världskriget, och även tiden före, slog sönder större delen av detta judiska arv.

Och fortfarande dyker antisemitiska strömningar upp, värre nu än på många år.

Däremot är det inte antisemitism att protestera mot staten Israels annektering av ockuperad mark. Vare sig i Jerusalem eller på andra platser. Bosättningar som saknar folkrättsligt stöd är inte sionism utan vanlig vidrig nationalism.

I Sverige har vi i riksdagen Sverigedemokraterna. Ett parti som bekänner sig som vänner till staten Israel.

Tacka sjutton för att SD ömmar för religiösa judar, och vill att dom ska ha någonstans att ta vägen, när partiet vill ändra lagen, så att det blir omöjligt att leva kvar i Sverige. Det är det som blir resultatet om import av kosher-kött (rituellt slaktat) förbjuds, tillsammans med ett förbud av omskärelse av gossebarn. Återstår då bara judar som assimilerats bort från den kultur dom har rätt att tillhöra.

Det går inte säga annat än att SD håller fast vid sina rötter.



Även Adolf Hitler ville ha en stat dit han kunde deportera judar. Palestina var uteslutet, då Hitler ville bygga allianser med araberna i området i kampen mot britterna. Madagaskar visade sig även det omöjligt. Förintelsen väntade. Samtidigt som Europa och även USA var väldigt njugga mot att ta emot judiska flyktingar.

[Antisemitismen var ett gissel långt före andra världskriget, och långt ifrån värst i Tyskland, inte förrän i samband med kristallnatten 1938. Många judar hade i samband med pogromer tvingats lämna sina hem. Sionismen, alltså drömmen om en egen stat, Israel, växte sig allt starkare. Inte till så liten del beroende på att många länder helt enkelt inte ville veta av judarna. Den delen av kulturarvet förnekades.

Efter andra världskriget fanns några miljoner judar i Europa som överlevt förintelsen. Dessa hade i princip ingenstans att ta vägen. Ingen ville ha dom, och jag vill nog hävda att det var ren antisemitism, trots förintelsen, som var bakomliggande orsak. Med kolonialtidens trubbiga redskap bildades staten Israel – utan vare sig finess eller hänsyn till palestinierna eller för den delen de nya israelerna. Det finns stora likheter med Europas behandling av romerna.]

En annan rot som odlas och gödslas inom SD är de antisemitiska konspirationsteorierna om att världen styrs av en klick judar. Den senaste favoriten i dessa påståenden är att judarna skulle ansvara för en massinvandring av muslimer till Europa (jag har inte förstått vare sig logik eller påstått syfte, men det är förmodligen omöjligt). Sådana här påståenden fräser runt allt oftare i trådar på sociala medier där SD-anhängare är inblandade.



Det mest obehagliga i det här är att det i dessa nätdiskussioner inte går att urskilja någon rågång mellan SD-sympatisörer och de rena nazisterna. Trådarna vävs liksom bara samman till en brun sörja. Där även personer som säger värna Israel och vara mot antisemitism deltar. Personer som i ena stunden säger en sak men i nästa legitimerar avskrädessajter som Fria Tider, Avpixlat, Breitbart (Donald Trumps husorgan), Nya Tider, för att nämna några, men även enskilda personer som bland andra Annelie Sjöberg, Ingrid Carlqvist och Stefan Thorsell.



Steget är inte långt mellan den skränande nazistskocken på Stora Torget i Falun, och de som kommenterar bland Sverigedemokraternas brunskjortor.