torsdag 27 april 2017

Fridolin fjättrad vid populismen

Det var väntat efter terroristattacken på Drottninggatan, att politiker med svag ryggrad skulle producera förslag på kraftfulla åtgärder, även om dessa inte var relevanta i sammanhanget.
Gustav Fridolin. Bild från Wikipedia.

Gustav Fridolins tal om fotboja för personer med samröre med terrororganisationer var ett sådant populistiskt utspel. För den som tog sig tid att läsa referaten om vad Fridolin verkligen sade, stod det snabbt klart att han med sitt fotbojeutspel inte avsåg att förövaren på Drottninggatan, Rakhmat Akilov, skulle utrustats med fotboja. Akilov hade ingen anknytning till någon terrororganisation, något som SÄPO tidigare konstaterat. Typisk copycat skulle jag vilja hävda. Inklusive noll religiositet.  

Fotboja är något som kriminalvården använder i stället för fängelse, något som förutsätter att personen faktiskt är dömd för något. Medlemskap i en terrororganisation skulle en person vara dömd för, men det var då sannerligen inte Rakhmat Akilov. Därför var det sällsynt korkat av miljöpartisten Gustav Fridolin att ta upp en diskussion om fotboja i samband med Akilovs attack.

Däremot tycker jag att det är viktigt att samhället håller koll på personer som bevisligen är medlemmar i terrororganisationer. Och att vi har en lagstiftning som reglerar detta.

Det ska lagföras om en person aktivt stöder en organisation som använder terror som medel. Sedan ska det inte spela någon roll om organisationen tillhör Islamiska Staten eller Nordiska Motståndsrörelsen. Det är skit samma. Frågan är på vilket sätt. Fotboja kan vara en metod.

Om medlemmar i Islamiska Staten vill anordna en demonstration i Falun den 1:a maj anser jag att detta faktiskt faller utanför yttrandefrihetens ram. Det ska inte vara grundlagsskyddat att terroristorganisationer får göra sin röst hörd.

Detsamma gäller Nordiska motståndsrörelsen. Organisationen borde vara olaglig, och frågan är även här på vilket sätt medlemmarna ska lagföras. Fotboja kan vara en metod.

Frågan är gränsdragningen. Ska alla medlemmar i Nordiska Motståndsrörelsen utrustas med fotboja, eller bara de mest våldsbenägna?

onsdag 26 april 2017

Churchill och den fria världen

När världen hotades av nazismen på 30- och 40-talen var det sir Winston Churchill som stod upp som garant och fungerade en tid till och med som närmast ensamt bålverk mot denna utveckling.

Sir Winston Churchill slog med framgång mot nazismen, men vad slogs han för?
Från Wikipedia

Inget som smickrar alls. Vi ska vara tacksamma för att sir Winston Churchill både vann och förlorade.

Sir Winston Churchill var inget annat än en vidrig imperie- och kolonialist, utöver rasist. Hans bild av den fria världen var den vite mannens hegemoni. Kolonierna var till för att skänka välstånd åt imperiet. Utöver att leverera soldater, som skulle slåss mot nazisterna, utan vare sig cred eller rättmätig sold. Inte ens en menig vit britt skulle behöva förnedras genom att tvingas göra honnör inför en brun officer (annars är kutym i militära sammanhang ”salute the rang, not the person” även när det gäller krigsfångar).

Sir Winston Churchill var när andra världskriget började sedd som en förbrukad politiker. Hans syn på världen hörde redan då till en förgången tid. Men, Churchill var envis och dök upp vid rätt tid. Churchill reagerade mycket häftigt mot att en diktator som Adolf Hitler tog sig samma friheter i Europa som han själv tog för givet i Asien, med en mycket, mycket, viktig distinktion. Medan Adolf Hitler ville förslava och utrota, inte minst vad nazisterna såg som undermåliga raser, såg Churchill det som naturligt att bara hålla dessa som förslavade.

Ingetdera är en syn på världen vi överhuvudtaget vi kan överväga att acceptera i dag. Tack och lov har synen på vad som ska vara den fria världen vidgats, även om väldigt mycket återstår. Vi har i alla fall nått fram till läpparnas bekännelse.

Men trots sir Winston Churchills seger över nazismen kan vi ändå inte blunda för mannens brott mot mänskligheten. Churchills behandling av Indien, närmare bestämt Bengalen, måste av varje objektiv bedömare placera Churchill i topp bland folkmördarna under 1900-talet. Churchills vanvettiga beslut att trots svält i Bengalen konfiskera livsmedel till England kostade upp emot tre miljoner indier livet. De som protesterade sköts eller fängslades. Detta var ett brott mot mänskligheten, även rättsligt.

Att skänka sir Winston Churchill rätt eftermäle innebär för mig även att berätta sanningen även om Churchills mycket mörka sidor. Inklusive en man som platsar på topplistan över folkmördare.

Jan ”JOLO” Johansson skildrar detta i sin lysande faktion ”Någonstans i Sverige”. Fänriken, gestaltad av Per Ragnar på besök hos sin flickvän boendes på Östermalm i Stockholm. Under början av kriget hade hennes föräldrar ett porträtt av Hitler på bokhyllan. När krigslyckan vände byttes detta till Churchills.

Däremot tror jag dessvärre inte att personerna som vände porträtt vände åsikt. Anledningen var helt enkelt att Churchill sågs som en bättre rasist än Hitler.

Jag länkar denna gång inte källor i texten. Mina uppgifter har jag tagit från:

1.      Folke Schimanski ”De bortglömda”. Här recensionen: http://www.sydsvenskan.se/2015-11-09/krigskartans-vita-flackar

2.      ”Rasismen visar hur komplex Churchill var”. SvD Johan Lindberg 2015.


torsdag 6 april 2017

Falun – växande stad på begränsad yta

Falu tätort kommer fortsätta växa. Från dagens knappa 39 000 invånare till kanske minst 44 000 inom en tjugoårsperiod. Den fördjupade översiktsplanen för Falu tätort och området runt Varpan är ute på remiss fram till den 28 april. Fram till det datumet kan alla som vill lämna synpunkter på planen som rör Faluns framtida planering.


Utöver nya bostäder behöver byggas förskolor, skolor, gemensamhetslokaler och även äldreboenden. Fler arbetsplatser kommer etableras. En utmaning om vi även fortsättningsvis vill att Falun ska ha karaktären av småstad, med en levande stadsmiljö.

Faluns läge medför begränsningar. Placerat i en sänka, omgivet av höga kullar och intill sjön Runn. Lite som i en gryta, vilket gör staden väldigt sårbar för luftföroreningar.

Det är dags att vi år 2017 börjar ifrågasätta om bilen ska vara det transportmedel samhällsplaneringen skall bygga på. I synnerhet för Faluns del.

Visserligen finns det en framtid för elbilar, men även elbilar kräver utrymme – även när det inte är rusningstrafik. Utgår vi från status quo i biltäthet framöver måste bilanvändandet per person de facto minska, vi blir ju 5 000 fler som både ska resa och dela livsutrymme.

De gator och vägar som finns i Falun är de som finns att tillgå. Anser vi inte att dessa räcker till är det husrivningar som gäller.

En fullständigt bisarr diskussion togs upp av moderaterna angående den nya Korsnäsleden som bland annat passerar järnvägsstation och bussterminal. Moderaterna ville ha Korsnäsleden tvåfilig i båda körriktningarna längs hela sträckan. Korsnäsvägen alltså. Inte några förändringar avGruvgatan, där de verkliga flaskhalsarna finns … Paradoxalt nog är det snarare så att ett snabbare trafikflöde på Korsnäsleden skulle korka igen Gruvgatan än mera effektivt.
Korsnäsvägen som övergår i Gruvgatan. En ofta använde "genväg" mellan Lugneleden (Rättvik - Sandviken/Hedemora) och Hanröleden (Borlänge). 

Jag tror att det är bättre att planera för ett samhälle med mindre biltrafik än dagens.

Vi måste börja titta på vad det är som genererar trafikströmmarna i Falun.

Falun och Borlänge brukar benämnas som tvillingkommunerna. Orterna har till stora delar en gemensam arbetsmarknad, och delar naturligtvis även då på resandet.

Fungerar då transporterna mellan Falun och Borlänge? Ja, tveklöst, om vi bara ser till människorna som pendlar mellan bostad och arbete. Nej, inte om vi ser till antalet bilar som i onödan kör mellan orterna.

Vi kommer som sagt att bli fler i Falun. Även i Borlänge. Samtidigt som detta kan leda till en minst sagt besvärlig trafiksituation i Falun ökar även underlaget för en förbättrad kollektivtrafik. Bara att välja vilket alternativ som föredras!

Pendlingsbussarna mellan Falun och Borlänge fungerar bra och har en tät trafik. Problemet är att komma vidare från slutstationerna, ut till arbetsplatserna. Det som behövs är bussturer som går lite som i en solfjäder ut från bussterminalerna i Falun respektive Borlänge. Tvillingkommuner är rätt benämning på de båda orterna. För att minska biltrafiken i Falun krävs bättre bussförbindelser i Borlänge, och tvärtom naturligtvis. Det går inte att separera Falutrafiken från Borlängetrafiken. Det är ett och samma flöde.

Behövs det nya parkeringsplatser i Falun? Alltså skapa nya ytor som därefter inte kan användas till något annat.

Ja, det tror jag. Och i direkt anslutning till pendlingsmöjligheter. Kanske behöver Tiskenparkeringen utökas, inklusive att en Borlängebuss utgår från den parkeringen.

Vill vi vara rädda om stadskärnan i Falun ser vi också till att i möjligaste mån hålla bilarna borta från densamma. Det kräver att det är lätt att göra sig av med bilen i ganska nära anslutning till centrum.  


Det finns förutsättningar för Falun att växa utan att samtidigt öka biltrafiken. Men det kommer krävas en genomtänkt strategi för att lyckas.

onsdag 5 april 2017

Nazistiska strömningar i Sverige, Umeå och Falun

Nej, jag tänker inte skriva att Sverige är på väg åt helvete. Det finns alldeles för mycket förnuft samlat i nationen för det ordvalet. Men det finns skäl till en skarp uppstramning, inklusive åtgärder.


Samma nazister (Nordiska Motståndsrörelsen) kommer till Falun den första maj för att hålla torgmöte. De kommer att bevakas/skyddas av omkring 350 poliser. Vi vet vad polismördarna i Malexander hade för sympatier. Vi vet också vad medlemmar i Nordiska Motståndrörelsen skrek vid ett tumult i Södertälje för några veckor sedan: ”Leve Malexander”. Tre poliser fick uppsöka läkare, en med lindrig hjärnskakning. Föga förvånande var tyst från svansen som följer FB-gruppen ”Stöd Svenska Polisen”.

Till torgmötet i Falun vet jag i alla fall att tre medlemmar ur Nordiska Motståndsrörelsen har laga förfall. De sitter nämligen och väntar på rättegång för sprängattentaten mot flyktingförläggningar i Göteborgstrakten. Och det var nära att dom lyckades ta livet av en vaktmästare också. (Av någon outgrundlig anledning heter det inte terrorism när nazister spränger bomber. När nazister spränger heter det allmänfarlig ödeläggelse.)

Jo, räknar vi in mordet i Långshyttan, så har ytterligare en till två personer förhinder till torgmötet. Och hade polisen i Umeå prioriterat utredning av hoten mot den Judiska Församlingen där, så hade nog torgmötet ytterligare decimerats.

Jag överdriver inte när jag påstår, att om vi vill finna fler lagförda personer, än i nazistgruppen, som kommer ta plats på Stora Torget, måste vi besöka ett större fängelse.

Nazism och antisemitism är precis som hand i handsken. Även om det finns veritabla stolpskott som förnekar detta, typ Ingrid Carlqvist:



Ingrid Carlqvist är intressant i sammanhanget, därför att hon befinner sig i en gråzon mellan det uttalat nazistiska tankegodset och Sverigedemokraterna, inklusive den svans som vill normalisera partiet. Gemensamt för dessa är mycket starka antimuslimska åsikter inklusive opinionsbildning.

Och där islamofobin frodas, där dyker även antisemitismen upp som ett brev på posten. Svenska Kommittén mot Antisemitism varnar starkt för denna utveckling, och redovisar även en polsk studie som understryker allvaret i den värdeförskjutning vi ser runt om i världen.




Egentligen borde det inte vara möjligt att kombinera islamofobi och antisemitism i en och samma mening, men det bevisas gång på gång att det är möjligt: Sionismen får helt enkelt skulden för att det kommer muslimer till västvärlden. Och i min begreppsvärld innebär det glasklar antisemitism och islamofobi om en grupp eller en enskild på Facebook låter sådana påståenden passera oemotsagt. Det finns gott om medlöpare till Nordiska Motståndsrörelsen.


Medlöpare är dom som högljutt kräver, att en branschorganisation, som Bok- och Biblioteksmässan, ska husera en tidskrift, som inte håller rent mot nazismen.

Det finns gott om medskyldiga till att Judiska Församlingen stänger i Umeå.

torsdag 30 mars 2017

Girigheten är problemet – inte den fria rörligheten

EU innebar fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Som jag ser det en på det stora hela bra ordning. En uppfattning som jag delar med många. Dock tycker alltför många att den fria rörligheten ska utnyttjas till snöd vinning, och som verktyg för att slå sönder sådant som tidigare fungerat bra.

Cabotageverksamheten är en sådan företeelse. Alltså att utländska speditörer inom en vecka har rätt att genomföra tre uppdrag inom det land till vilket åkaren utfört en transport, utöver inresan. En verksamhet som alltför mycket urartat i vilda västern, trots att det inte alls hade behövt bli så.

Generellt sett kan det aldrig för en nation som Sverige vara negativt med att det kommer ny verksamhet till landet. Att nya företag etablerar sig, att det skapas nya arbetstillfällen, är i grunden positivt.

Om det inte vore för girigheten.

Samtidigt som seriösa åkeriföretag är förtvivlade över att inte kunna konkurrera gentemot låga löner och social dumping, finns det gott om andra näringsidkare som gnuggar händer över att kunna sänka sina utgifter.

Branschorganisationen Sveriges Åkeriföretag är med rätta oroliga och lyfte så sent som den 24 februari i år frågan i ett uttalande. Ändå påminner åkarna mest om tuppen, som råkat hamna på en plåt som legat och blivit het i solen; ett planlöst flaxande utan att sätta ner fötterna.
Av Stromcarlson at engelska Wikipedia

Visst är det viktigt med polisinsatser och kontrollorgan, som Sveriges åkeriföretag hävdar, men polisen kan inte göra mycket mer än att lagföra och klampa ett fåtal av de transporter det rör sig om.

Sveriges Åkeriföretag borde, som en del i det svenska näringslivet, med alla de kontaktytor som därmed tillhandahålls, riva i ordentligt, och slå fast att det är totalt oacceptabelt, att något företag anlitar speditörer, som inte följer svensk lagstiftning. Uppmana till bojkott av företag som uppenbarligen bryter mot lagen eller mot dess anda. Ställa sådana företag till svars i sina egna organisationer.

Fackliga organisationer måste även kunna vidta stridsåtgärder mot företag som inte följer gällande avtal.

Girigheten är dock inte isolerad till ett antal företag, som med tvivelaktiga och lagstridiga metoder utnyttjar systemet med cabotage.

Girigheten finns även bland dom som populärt brukar kallas för vanligt folk. Och inte sällan en grandios dubbelmoral. Ena dagen läggs det ut en bild på Facebook, en nyhet om att polisen klampat en utländsk chaufför, ofta tillsammans med en inte så lite rasistisk kommentar. Nästa dag är det stora bekymret att hitta den billigaste produkten, eller kanske till och med det billigaste fraktsättet.

Utan någon som helst tanke på att det låga priset kanske beror på genomruttna villkor i distributionskedjan. 

tisdag 28 mars 2017

Nya tidens oacceptabla politik

Jag blev av den centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson, via hans FB-sida, uppmärksammad på ett totalt oacceptabelt och kriminellt beteende. Hur en lokal mobb av barn/ungdomar, till misshandel gränsande, hotat och förföljt den moderate politikern Jörgen Anderssons son. Staffan Danielsson var med rätta upprörd. Polisutredning pågår.
Jörgen Andersson. Bild från Dagens Vimmerby.

Jörgen Andersson själv säger till Dagens Vimmerby (länken ovan):

Jag bor i en bruksort och tittar man bakåt så har många kanske helt andra politiska värderingar än vad jag har. Det kan vara provocerande, men det kan finnas andra kopplingar också. Det nya blockets politik har stor sympatikrets på landsbygden. Det är svårt att dra en automatisk koppling.

Läs noga. Och resten av artikeln också. Att Jörgen Andersson, och hans son, oförskyllt får klä skott för att skolan i Loftahammar lägger ner, säger kanske lite vilka krafter som ligger bakom. Vänstern, AFA eller mångkultur? Nä, skulle inte tro det.

Snarare att ett demokratiskt fattat beslut i en kommun fått motståndarna att först löpa amok i argumentationen, och sedan ungarna att ta orden på allvar. ”Som de gamla sjunga, kvittra de unga”, som det heter i ett gammalt ordspråk.

[Som en parentes minns jag en diskussion på ett debattfora (som jag lämnade därför att jag tyckte att det regelmässigt förekom för mycket rasism) där jag, tillsammans med Staffan Danielsson, hävdade att underlaget till byskolor ibland helt enkelt tvingade fram en nedläggning av byskolor. ”Förbannade centralister” fick vi då höra från en person, som i dag gärna vill lägga skulden för mobbingen av Jörgen Anderssons son på vänster och AFA. Att rensa den egna truten vore nog en första bra åtgärd. Det finns avarter i centerns periferi som inte står Donald Trump efter.]


Enligt brevskrivaren har några elever tagit över skolan där en handfull elever från Överum sprider skräck på Östra Ringskolan i Gamleby. Det påstås bland annat att lärare slutar och vissa är sjukskrivna på grund av att elever har tagit över skolan.

Överdrivet säger rektor och fritidsledare, och det finns säkert anledning till att visa viss återhållsamhet med dömandet.

Men trots det en perfekt grogrund och ett kraftfullt indicium för just de strömningar som banade vägen för Donald Trump i USA och för Sverigedemokraterna i Sverige.

Verkligheten är långt ifrån den vad kloakmedier som Avpixlat, Fria Tider och Flashback Forum försöker beskriva.

torsdag 23 mars 2017

Måste aktivt skogsbruk betyda skövling?

Skogsbruksintressen hamnar ofta i någon slags konflikt med naturvårdshänsyn. Äganderätten hävdas från skogsägarhåll, understött av olika intresseorganisationer. Att äganderätten ibland står i konflikt med omsorgen om natur och miljö påtalas från organisationer med ansvar eller omtanke om naturvård.

Frågan är inte enkel. Beslutet om en avverkning i dag innebär i stort sett allt eller inget, och så effektivt som möjligt. Även om marken inte är lämplig för detta sköts avverkningen med hjälp av skördare, och utkörningen av skotare. Skogsbruk i dag är ingen varsam hantering av naturen.
Från Natursidan. Podcastserien "Det var en gång en skog"

Så här formulerar jag mig i ett bokprojekt om min hembygd:

”För en skogsägare är det ett enkelt sätt att avverka på. Revolutionen har gått snabbt även för små skogsägande bönder. Inte minst för dom som själva inte bor på fastigheten. Träden faller utan att ägaren behöver närvara. Det som förr var en vinters slit med först handsåg och senare motorsåg är nu bara några dagars jobb. Även nätter för den delen. En ägare till en stor skogsmaskin måste se till att den körs i alla fall under två åttatimmarspass per dygn, annars går det inte ihop. Och sedan flytta till nästa avverkning.
Men spåren i naturen blir ofta förfärliga. Mosstäcket rivs sönder och den magra myllan kommer i dagen. Stenar rivs upp, välts och ligger sedan nakna. Överallt ligger kvistar och toppar, tillsammans med småträd som bara tryckts ned längs marken, med uppstickande rötter. Och skulle där ligga ett fornminne på platsen för avverkningen blir det illa åtgånget.
Marken pressas ihop av de tunga maskinerna. Dräneringsförmågan försämras, och vatten stannar kvar i lägre partier, får svårare att tränga ner till grundvattnet. Naturliga vägar för ytvattnet stoppas av fördämningar bestående av grova hjulspår. Och ofta är spåren i sig vattenfyllda.
Senast tre år efter avverkningen skall marken vara återplanterad. Då står där nya granplantor i raka rader. Gammal skog är sällsynt och träden i en och samma föryngring har samma ålder och är ungefär lika höga. Skogsbruket har blivit kliniskt.”

Jag ser det som ett problem att där inte finns något mellanting mellan att stoppa en avverkning och fritt fram. Antingen avverkningsstopp eller också en monstermaskin över markerna. Metoder för varsamt virkesuttag är sällsynt använda.

Skogsstyrelsen har börjat titta på det här med hyggesfritt skogsbruk och kontinuitetsskog, men normen är ändå kalhygge och föryngring.

Jag anser inte att det ingår i äganderätten att framföra skördare och skotare i känsliga områden. Däremot att varsamt med motorsåg tillsammans med traktor/fyrhjuling (vissa tider) eller häst bedriva skogsbruk med virkesuttag. Och, nej, hästen i skogen är inte något passerat stadium.

Min syn är, att det med äganderätten följer en skyldighet att förvalta, en omsorg om marken även för kommande generationer. 

onsdag 22 mars 2017

Bostäder den största utmaningen

Jag ser framför mig ett scenario där många kommuner inom en framtid inte längre klarar av att trygga den vård och omsorg en åldrande befolkning har rätt till.

Den största flaskhalsen kommer att vara bostadsbristen. Inte bara när det gäller att rekrytera personal till hemtjänst, utan även för att klara pensionsavgångarna i tillverksindustri och inom servicesektorn.


Det finns inga genvägar. Lägenhetsbyggandet måste ta fart.

En stadigt förändrad demografi kräver helt enkelt fler bostäder. Personer som blir gamla och behöver omsorg försvinner inte. Dom bor kvar. Personer som pensioneras försvinner heller inte, dom bor kvar. Det behövs ny personal inom vård och omsorg, det behövs personal att fylla luckorna, men ingenstans att bo. Detta måste ändras.

Arbetsförmedlingen presenterade en knastertorr analys i december förra året, närmast brutal i sin uppriktighet. Utgår vi från Sveriges nuvarande befolkning kommer svensk ekonomi att stagnera. Landet behöver en nettoinvandring på ca 60 000 personer årligen.

Ett alternativ till flykting- och arbetskraftsinvandring är ett system med gästarbetare. Attendo började förra året rekrytera sjuksköterskor från Filipinerna. Jag tror inte på den lösningen, men alldeles oavsett kommer det lik förbannat krävas bostäder, även för gästarbetare. Behovet går inte att trolla bort.

Det förekommer, inte minst på sunkiga sociala medier, en förvriden världsbild om att bostäderna inte räcker, på grund av att vi tagit emot många flyktingar. Den bilden stämmer inte. Bostäderna räcker inte till för det antal människor som krävs för att driva det här landet.

Under lång tid har det närmast varit en uttalad målsättning, inklusive ekonomiska incitament, att människor kunna äga sin bostad. Jag tror inte att detta håller, utan är övertygad om att det måste till en ny målsättning för att klara bostadsförsörjningen. Arbetsmarknaden i dag är rörlig, människor är rörliga, och då duger det inte med en bunden bostadsmarknad. Det behövs hyresrätter. Även på mindre orter. Om inte försvinner rekryteringsunderlaget för personal inom vård och omsorg. Ja, även dom som ska täcka upp för pensionsavgångar.

Och är det så att företag inom byggbranschen inte tycker att det är lönsamt att bygga hyresrätter, så är det politikens uppgift se till att det blir så. Och att hyrorna inte blir högre än att personer även med lägre inkomster har råd att bo.

Jag ser detta som den viktigaste investeringsfrågan framöver. En fråga som borde vara glödhet i valet 2018.

tisdag 21 mars 2017

Springare och delfiner

Peter Springare är i dagsläget en kontroversiell och ifrågasatt polis. Inte minst på grund av ett svepande och generaliserande blogginlägg för några veckor sedan.


För att placera Peter Springare, och ta ställning till hans gärningar, måste vi backa bandet några år. Vi landar i en demonstration i Örebro maj 2014. Det är Sverigedemokraterna som demonstrerar, och som opinionsyttring hänger några upp en mindre banderoll med texten ”Inga fascister på våra gator”. Med på banderollen fanns även Örebro Slott, en regnbågsflagga och en delfin.

Kanske var det därför Peter Springare blev så upprörd. Delfinarten vanlig delfin kallas även springare …

Peter Springare ingrep med polismans befogenhet och beordrade att banderollen skulle rivas ner. Dessutom brottsmisstänktes personen som satt upp banderollen.
Bild från Nerikes Allehandas artikel. Länk ovan.

Det blev tokigt förklarade sedan polismyndigheten i Örebro det hela. Jo, det kan man nog säga. Peter Springare visade att inte hade någon koll på viktiga lagar som tryck- och yttrandefrihet. Ingripandet var ett brott mot grundlagens anda.

Peter Springares syn på viktiga lagar går igen i hans agerande av i dag. Springare hävdade i sitt svepande, mycket delade, inlägg, utöver att han var trött, att han redogjorde för sitt arbetsbord en ”normal vecka”.

Hmm … Om det nu var så, varför var han då tvungen att bryta mot datalagen och granska fall han inte hade med att göra? Sådant är allvarligt, vare sig du är läkare, sjuksköterska eller polis.

Uppenbarligen har Peter Springare en högst tolerant syn när det gäller det egna efterlevandet av gällande lagstiftning. I alla fall för egen del. Och när han ändå var inne och kvackade i polisens databas, varför kontrollerade han då inte sin supportergrupps administratör. Då hade Springare sett att hans främste förespråkare, Per Sonne Hansen, själv är invandrad kriminell. Dessutom figurerar i nazistträsket. Vilket han då sannerligen inte är ensam om i gruppen ”Stå upp för Peter Springare”.

Dalarnas Tidningar har tittat lite närmare på den omtalade FB-gruppen, och det som läggs i dagen är inget annat än en ren skitränna, kamouflerat till stöd för en enskild polis.

Jag är heller inte speciellt förvånad över att Peter Springare börjar skriva i alternativmediet Nyheter i Dag. En sajt med oklara ekonomiska förehavanden men med klara kopplingar till Sverigedemokraterna. Chang Frick som driver sajten har även klara kopplingar till Ryssland och Russia Today. Inget som bekymrar Springare.

Frågan är vilka vänsterextrema journalister som ska förintas? Dick Sundevall på magasinet paragraf, kanske? Ett magasin för intresserade av rättsfrågor, och som osmakligt nog arbetar för att nyansera diskussionen om rättsfall, utifrån ett juridiskt perspektiv. Eller det kanske inte alls är journalister Springare i första hand vill komma åt. Det är kanske i stället den statliga myndigheten Socialstyrelsen, som Springare vill komma åt, som är så extrema att dom informerar att färre antal människor vårdas efter att ha utsatts för våld. Eller är det obundet moderata Svenska Dagbladets Erika Trejis som ska förintas? Sanningssägare säger aldrig sanningen som Trejis så träffande beskriver Springare.

Det finns naturligtvis även inom poliskåren poliser som inte borde ha sitt jobb, och till dessa hör poliser som fiskar i den nationalistiskt rasistiska sörjan. Den åsikten har jag, och står för.

Men skulle jag börja använda Goebbelsargument, om att förinta dessa poliser, hoppas jag att någon vettig person skickar iväg mig på en akut sinnesundersökning.

fredag 17 mars 2017

Lägg ner snacket om enkla jobb!







Tala i stället om nödvändiga jobb, för det är vad det handlar om. Arbeten som landar lite utanför filosofin New Public Management (NPM). Tanken på allting ska prissättas in absurdum så att alla verksamheter ska kunna konkurrensutsättas.

[Ni vet den där ordningen där hemtjänstens besök hos en gamling, enligt Lagen om Valfrihet, är prissatt utifrån hur lång tid det ska ta att duscha, byta blöja, duka fram, äta för den gamle, sedan diska, lägga och så vidare. I bästa fall blir det lite tid över för socialt samtal också.]

Offentlig verksamhet styrs till stora delar genom NPM. Även inom kommunen. I och med att verksamheterna prissätts fakturerar olika kommunala förvaltningar varandra. Men framför allt kan verksamhet läggas ut på anbud och vidare på entreprenad.

Visst blir det billigare. Visst blir det effektivare. I alla fall på pappret. Självklart kommer antalet timmar på ett objekt att minska, om vissa arbeten faller mellan stolarna i stället för att utföras. Lika självklart minskar antalet timmar om det uppstår oklarheter i upphandlingen, om detaljer missas i vad som ska ingå i ett så enkelt begrepp som daglig tillsyn. Och eftersom den som skriver avtalet inte samtidigt kan vara vare sig kontrollant eller arbetsledare kommer uppföljningen att hänga i luften.

Och jag kan lova att det kommer surt efteråt om inte den dagliga tillsynen fungerar, och då ingår även att upptäcka och göra sådant som på lite längre sikt kan bli rejält kostsamt. Eftersatt underhåll slutar alltid med kapitalförstöring.

Jag har själv arbetat med sådana här nödvändiga arbeten. Efter att ha stått utanför arbetsmarknaden en längre tid började jag arbeta på arbetscenter i Falun. Vår roll var just den att utföra arbeten som annars inte blivit gjorda. Uppdragsgivaren var kommunfastigheter.

I arbetet ingick en ständig dialog med verksamheterna i fastigheterna. Förskolor, skolor, äldreboenden, särskilda boenden, dagliga verksamheter etc. Detta gjorde att vi var särskilt värdefulla för personal och deltagare i dessa verksamheter. Personalen visste att vi, utöver daglig tillsyn, ofta kunde fixa problem som dök upp. Utan att behöva tillkalla en svindyr jour.

Kommunernas förvaltningar har många verksamheter som behöver den här typen av stöttning, just för att undvika framtida kapitalförstöring. Kultur, trafik och fritid, inte minst rekreationsområden, är verksamheter som alltför ofta är eftersatta, och skapar så stora mervärden för medborgarna, att arbetena med fog kan betecknas som nödvändiga.

Arbetssökande finns. Pengar finns i form av olika anställningsstöd. Och vi måste även titta på prioriteringar.

Är det verkligen rimligt att alltid prioritera skatteavdrag i form av RUT och ROT och i stort sett vad f-n som helst framför omsorgen om våra gemensamma tillgångar.

onsdag 15 mars 2017

Varning för liberala sjukhus

En betydelse av liberal är fri, och det är vad liberalernas senaste förslag handlar om: Fria sjukhus. Jag vill inte alls ha några fria sjukhus. Jag vill ha en stark organisation med tydligt huvudmannaskap.

Jag vill att den specialiserade vården ska styras av medicinska bedömningar. Jag vill ha politiker som sätter ramarna, men delegerar utförandet till professionen. Jag vill ha en stark koppling mellan vård och medicinsk forskning.

 Jag ser det som ett stort problem i dag att sjukvården är fragmentiserad. Att den specialiserade vården blir allt mera teknik- och kunskapsintensiv, samtidigt som mindre lasarett och sjukhus inte har resurser att hänga med i den utvecklingen. Att de små landstingen, de flesta alltså, inte har vare sig ekonomiska muskler eller tillräckligt underlag för att driva ett regionsjukhus. Något som enligt bedömare kräver ett underlag på en halv till en miljon invånare.

Norr om Uppsala finns det i dag ett enda universitetssjukhus. Det är 50 mil och närmare en miljon människor (Dalarna, Gävleborg, Västernorrland och Jämtland) mellan Uppsala och Umeå.


Jag vill ha ett system som i Norge, där universitetssjukhusen har ansvaret för den specialiserade vården, och där mindre sjukhus fungerar som filialer. Tillsammans med en stark primärvård, inklusive närakuter för lindrigare åkommor. Dagens landstingsorganisation kommer inte att klara av detta, och på sikt ser det än värre ut.

Folkpartiets förslag om privata sjukhus skakar jag på huvudet åt. Specialistvården ska vara underställd samma huvudman som universitetssjukvården. Inte minst med tanke på att all specialiserad vård ska finnas tillgänglig inom forskningen. Professorerna Lars Klarestad, Mats Holmström och Mona Ståhle lyfter i en debattartikel i Svd fram problematiken med en specialistvård utan egentligt huvudmannaskap. Skenande kostnader, ojämlikhet och avsaknaden av medicinsk forskning.

Sverige är ett avlångt och glest befolkat land. Vi har inte råd att låta sjukvården förfalla genom fragmentisering, revirtänkande och bypolitik. 

tisdag 14 mars 2017

SD – deras politiker och agerande är politiken

Senast var det Lotta Gröning som var ute och försökte ställa en retorisk fråga: Ni som nobbar SD – vad är alternativet?

Först måste jag dock konstatera att frågan är minst sagt korkad. Även om det skulle bli en kraftig valframgång för Sverigedemokraterna så är alternativen många. Så fungerar parlamentarismen, vilket Lotta Gröning borde vara medveten om.

Inte sällan stöter jag på argument om att SD endast kan besegras genom en intellektuell debatt, att SD måste få stå till sin politik genom att tvingas ta ansvar.

Sverigedemokraterna är och förblir ett parti som accepterar att folk springer omkring på stan, attackerar personer med invandrarbakgrund och skriker hora åt kvinnor. Partiet accepterar krogslagsmål som umgängesform. Märk väl att partiledaren Jimmy Åkesson uppmanade sin justitieministerkandidat Kent Ekeroth att ta timeout. Ett normalt parti hade skickat ut en sådan person bakvägen. Detta är inget annat än politik, och en symbol för SD:s ansvarstagande.
Monica och Peter Evertsson, SD Sävsjö, partar på Camp Auschwitz. (IRM)

Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson har gjort stort nummer av att SD har en nolltolerans mot rasism i partiet. Den nolltoleransen visade sitt rätta ansikte när partiets finansministerkandidat Oscar Sjöstedt på en fest inför skrattande partikamrater drog grova skämt där döda får liknades vid judar. Moderaterna, liberalerna och kristdemokraterna i Hässleholm lyfte fram Ulf Erlandsson (sd) till som viceordförande i kommunen. Det visade sig vara en person som lever kvar i den rena rasbiologin. Om SD varit ett normalt parti hade M, L och Kd haft en politisk vilde som vice ordförande i kommunen. Erlandsson hade inte fått stanna kvar i partiet.

”Sverigedemokraterna måste tvingas ta ansvar” sägs det.

Jamen, det gör dom ju hela tiden! Titta vilket ansvar SD tar, och se vilket ledarskap Jimmy Åkesson visar. Vad mer kräver ni?

Snyftvalsen går och offerkoftorna tas på när ett hotell som Grand öppet ångrar att dom upplät lokalerna till Sverigedemokraterna. Trots att SD behandlas som vilken organisation som helst. Ytterst få näringsidkare vill nämligen ens med tång ta i en organisation innehållande den här typen av klientel. Jimmy Åkesson tar sitt ansvar och står upp för sina förtrogna medarbetare.

Deltagarna i Folkets Demonstration. Vad är det typ för folk? Förintelseförnekare? Jaha, men det kan ju inte vara så farligt, fullt naturligt politiskt umgänge. SD tar sitt ansvar genom att helt enkelt rycka på axlarna.

Detta är alltså fullständigt normalt politiskt ansvarstagande arbete.


I alla fall om man är Sverigedemokrat, eller ser som sin mission att normalisera ett politiskt parti med nationalsocialistiska rötter, grundat av en gammal SS-soldat.


Miljöpartiet fick vandra centerns väg

Miljöpartiet har minst sagt haft problem i opinionen den här mandatperioden. Det kostar på när ett idealistiskt parti tvingas ta ansvar i regeringsställning. Samma sak fick centern erfara efter valet 1976, och ungefär på samma tema. Inga nyheter alltså.



För miljöpartiet, som gått till val på att brunkolen skulle ligga där den låg, kom naturligtvis svekdebatten som ett brev på posten.

Turerna kring Mehmet Kaplan var inte heller smickrande, och absolut inte miljöpartiets omsvängning i flyktingpolitiken, som mer eller mindre orsakade Åsa Romsons avgång. Gustav Fridolin kunde av någon outgrundlig anledning sitta kvar.


Ett stycke intressant politisk nutidshistoria är parallellerna mellan miljöpartiets och centerns respektive golgatavandringar.

Förväntningarna var mycket stora på centern då 1976, liksom de var på miljöpartiet i dag. Båda partierna maldes dock ner i det vardagliga politiska arbetet. Kompromisser och anpassningar för att hålla ihop regeringarna. Det smärtsamma uppvaknandet att regeringsmedverkan inte är detsamma som egen majoritet. Att partier som gått till val på starka löften även avkrävs desamma.

Centern gick till val 1976 på visionen om det decentraliserade samhället, med kärnkraften som mycket stark symbolfråga.

Jag tog mig tid att jämföra debatterna mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Skandinavium 1976 respektive Kalmar 1982. Debatterna finns på Youtube, men jag bryr mig inte om att länka.

1976 var det bärande temat i Thorbjörn Fälldins argumentation kampen för det decentraliserade samhället. Många gånger använde Fälldin just de orden. Marschen in i kärnkraftssamhället, som var sossarnas (och även storkapitalets) alternativ, stod mot det decentraliserade alternativ centern förespråkade. Vi vet hur det gick.

Centern tvingades medverka till att ladda nya kärnkraftverk. Decentraliseringstanken fick aldrig något större genomslag i kanslihuset. Varje dag blev snarast en kamp mot ökad centralisering, vilket är en stor nyansskillnad.

1982 möttes Thorbjörn Fälldin och Olof Palme åter i valduell. Den berömda ”Hulkdebatten”.  

Nu var talet om decentralisering nedtonat, närmast borta. En gång tror jag ordet decentralisering nämndes, och då inte i fråga om ett decentraliserat samhälle, utan i fråga om en decentralistisk ekonomi – alltså en ekonomi utan för mycket statlig inblandning, något som främst drevs av moderaterna.

Verkligheten hade malt ner det visionära partiet centern till ett statsförvaltande parti, kärnkraften var etablerad. Centern var helt enkelt tvungna att börja om.

Alltså samma sak som miljöpartiet håller på att göra nu.


torsdag 9 mars 2017

Elisabet Höglund – vare sig statistik, kriminologi eller journalistik

Det är inte utan att jag får en flashback av 80- tidigt 90-tal, när jag bläddrar i Elisabet Höglunds ”statistik” över grovt våld anno 2016. Ungefär vid tiden för filmen Stockholmsnatt, för den som minns. 

Vi som läste tidningar då, i synnerhet kvällstidningar, minns också långa artikelserier om det tilltagande grova gatuvåldet i inte minst Stockholm. Det var värre då också, men ändå inte i den omfattningen att människor inte kunde våga gå ut. Det var nästan som om andemeningen i artiklarna var att skrämma människor. Ungefär som Elisabet Höglund försöker göra nu. Då som nu är den bistra sanningen att det mesta våldet sker inom hemmets väggar.




Den tidens skrämselpropaganda bestod mycket i dålig kvällstidningsjournalistik, i dag är det mera så kallad alternativmedia, i USA personifierat genom sajten Breitbart, som står för den delen. Det finns svenska motsvarigheter till Breitbart. Främst genom olika medier kopplade till Sverigedemokraterna, som gör sitt yttersta för att tala illa om Sverige.

Elisabet Höglunds famösa sammanställning över det dödliga våldet räknar jag in i den kategorin: Se så hemskt det blivit i Sverige! Tillsammans med en försåtlig spottloska mot polisen, att det inte går att lita på de siffror myndigheten redovisar. Ett sätt att undergräva förtroendet för samhället. Precis som Breitbart gjorde när dom krattade manegen för Donald Trump.

Elisabet Höglunds grepp för att beskriva våldet i Sverige är att sammanställa tidningsrubriker i en lång lista, dag för dag och sedan räkna samman. Den ”statistiska” metoden utgörs alltså av papper, penna och streck.

Att granska Elisabet Höglunds sammanställning ingående går naturligtvis inte, men det går att ta stickprov för att göra en kontroll av trovärdigheten. Juni 2016 är en bra sådan månad, då räcker det med fingrarna för att hålla räkning på morden. Nio mord fick jag det till enligt Höglunds uppräkning. Ett finger blev över.






Nej, ett mord den 30 juni i Kroatien är inget mord i Sverige.


Detta är för h-e inte seriöst. Det är inte journalistik. Det är inte kriminologi. Det är inte statistik. Det är tendentiös smörja!

Att debattörer som kallar sig seriösa hänvisar till Höglunds blogg är helt enkelt inte klokt. Att SD-riksdagsmän gör det förstår jag, men att centerpartisten Staffan Danielsson gör det anser jag vara ren skam.


I min värld är det bara en sak politiker och opinionsbildare gör, som i likhet med Donald Trump, medvetet vill skada allmänhetens förtroende för polis och andra myndigheter. Rent krypskytte alltså.

[Jag har hört argument om att Elisabet Höglunds sammanställning skulle tas på allvar och granskas för att se om den stämmer. Idiotiskt. En sammanställning som saknar all vetenskaplig metodik, samtidigt som referenser saknas, kan inte granskas.]

Det enda Elisabeth Höglunds sammanställning kan användas till är dyngspridning.



torsdag 26 januari 2017

En ny kommunreform

Efter Kjell A Nordströms famösa uttalande om skräpytor, som dessutom innehöll en hel del sakfel, tror jag i stället fokus måste ligga på att på allvar ta sig an problemen i det som vi kallar avfolkningsbygder.

Jag tror att det hastar med att ta fram en ny kommunreform. Och kommer den inte underifrån, kommer centralmakten att tvingas tvinga (jo så menar jag) fram en sådan när små kommuner inte längre kan tillgodose en godtagbar servicenivå till medborgarna. För dit är vi på väg. Sådan ser demografin, åldersfördelningen, ut i många kommuner.

Bild från SO-rummet

Kjell A Nordströms bild av att det bara är storstäderna, främst Stockholm, som har tillväxt, och ökar sin befolkning stämmer inte. Folkomflyttningarna följer i stora drag de gamla flottningslederna. I Värmland växer Karlstad. I Norrland växer kuststäderna medan skogsbygderna tappar. Regionfakta har en intressant sida för den som vill kolla vidare.

Nog om detta. Problemet som måste åtgärdas är en långsiktig lösning av kommunernas service till sina medborgare. För en stor kommun är det inget större problem att ha egna förvaltningar som sköter åtaganden inom trafik, fritid, skola, omsorg och så vidare. Men för en liten kommun på kanske bara några tusen invånare blir ett sådant kontor oproportionerligt kostsamt i förhållande till verksamheten. Byråkratin blir dyrare i en liten kommun i förhållande till en stor, även om många tror tvärtom. Denna artikel från Västerbottens-Kuriren beskriver en del av dilemmat, även om texten har ett antal år på nacken.

I artikeln förespråkas kommunsammanslagningar som lösning. Och om det inte är där vi ska hamna måste en annan lösning tas fram. Helst i går, för det kommer ta tid genomföra också.

Alternativet till att slå samman kommuner tror jag är att slå samman kommunala nämnder och förvaltningar. Kommunfullmäktige och -styrelse skulle få en viktig uppgift i att se till att den lokala förankringen behålls tillsammans med ett tungt ansvar för samordningen.

Låter det orealistiskt?

OK, då har vi 150 kommuner i Sverige om något årtionde.


onsdag 25 januari 2017

Ömsint skildring av Hofors

Jag tycker helt enkelt att det känns bra att titta på SVT-dokumentären ”Samtidigt i Hofors”. Såväl program som upplägg tycker jag känns äkta. Vare sig konstlat eller tillgjort. Ett stycke nutidshistoria i bruksmiljö.



Att det sedan blir invändningar mot serien, att programmet överdriver konflikter eller skapar stereotyper, får vi ta med jämnmod. En grundbult i serien är relationer mellan människor, och sådana relationer uppfattas inte lika i verkliga livet heller.

I varje fall jag ser dokumentären som lite granna representativ för den miljö som skildras: En klassisk bruksort. Jag ser inget speciellt utmärkande med de personer som figurerar i serien. Serien skulle lika gärna kunnat utspela sig på en annan ort. Hofors är inte unikt i fråga om att inneha ett färgstarkt persongalleri.

Det som värmer lite extra med serien är att Hofors är att orten har ett tvivelaktigt rykte. Orten fanns för inte alls länge sedan med i sverigetoppen när det gäller kriminalitet. Och även om mycket har ändrats är sådana bilder svåra att göra sig av med. Kanske nu.

Det mest positiva med programmet är skildringen av den kraft som finns hos människor. Enskilt och tillsammans. Viljan att göra något positivt, även om olika människor spretar och drar varsitt håll. Den som sett de hittills sända programmen förstår vad jag menar.

Jag tror även att dokumentären ökar förståelsen av livet på en mindre ort. Något jag inte tycker är oviktigt när större delen av befolkningen lever i större städer. Perspektivet är inifrån samhället mera än en utomstående betraktare, vilket känns äkta och närvarande.

Varför inte följa upp med fler program på samma tema? En serie om livet i Husby eller Tjärna Ängar i Borlänge. Drömmar, problem och möjligheter. Jag är säker på att många som helst bara vill se droger och kriminalitet radikalt skulle ändra uppfattning.

Public Service och folkbildning på en och samma gång.