onsdag 13 december 2017

Hoppsan Svenskt Näringsliv!








I en debattartikel i Dala-Demokraten påtalar Teresa Bergkvist de stora skillnaderna i kostnaden per person för hemtjänsten i Falun respektive Orsa.


Teresa Bergkvist skriver:

Vi vet att kvalitén varierar mellan kommuner och mellan enheter. Även kostnaden varierar. Siffror från Kommun- och landstingsdatabasen, Kolada, visar att priset för hemtjänst varierar kraftigt beroende på var i Sverige man bor. I Falun kostar det 102 000 kronor per invånare över 80 år och i Orsa är prislappen 60 490 kronor. Det är en stor skillnad! Om vi utgår ifrån att kvalitén är den samma i båda kommunerna borde vi kunna spara 41 510 kronor per person över 80 i Falun. Pengar som skulle kunna användas till annat inom välfärden.

Det finns en stor skillnad mellan Falu kommun och Orsa kommun.


Att kostnaden för hemtjänsten i Orsa är lägre än i Falun är intressant. Till en del beror säkert på faktorer som inte går att påverka, men med stor sannolikhet kan Orsa kommun bedriva en effektivare hemtjänst tack vare att arbetet bedrivs av en och samma huvudman: Orsa kommun.

Transporter är inte gratis mellan brukarna. Och kan kommunen genom planering reducera såväl sträcka som åktid sparas det pengar. Om flera utförare av hemtjänst åker samma vägar därför att brukare längs den vägen valt olika utförare kostar det extra. Det är också så att brukarnas behov kan variera från dag till dag, och med en samma utförare ökar flexibiliteten utan att prislappen måste ändras, inom gränser naturligtvis.

Teresa Bergkvist sätter i sin debattartikel fingret på en öm punkt i välfärden, men kanske inte den ömma punkt hon själv menade …

måndag 11 december 2017

Thorbjörn Fälldin – ett offer för övertygelsen

Jag har sett första delen av dokumentären i SVT om Thorbjörn Fälldin. Programmet ser jag som mycket välgjort, det stämmer bra med de minnesbilder jag har.
Programmet går att se på SVT play fram till och med juni i år.

Dramaturgin byggs successivt upp kring kärnkraften, en politisk fråga som skulle komma att leva sitt eget liv, ett trauma som centerrörelsen aldrig skulle komma över. Frågan blir aldrig ställd i programmet, annat än mellan raderna: Hur kunde Thorbjörn Fälldin, mot bakgrund av den politiska verkligheten, ställa ett villkorslöst ultimatum om kärnkraften?

”Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.” (Riksdagsdebatten 28 april 1976 om kärnkraftsfrågan. Referat ur Ekot den 28 april 1976.)

Var Fälldin så självsvåldig att han själv formulerade detta besked, utan förankring? Fanns inga medarbetare som kunde inse konsekvenserna? Eller saknade dom insyn och inflytande? Eller till och med drev på?

Verkligheten för den blivande regeringsbildaren Thorbjörn Fälldin var att han var i direkt kollisionskurs mot både den sittande socialdemokratiska regeringen och de partier han skulle tvingas regera med. Och även gentemot starka krafter i det egna partiet, som inte ville acceptera kapitalförstöring i form av att avveckla stora investeringar.

Viktigt i sammanhanget var att centerpartiet vid det tillfället stod på sin höjdpunkt som dynamisk folkrörelse. Tillväxten hade varit så snabb att utvecklingen i partiet närmast levde sitt eget liv. Civilisationskritiken i form av gröna vågen hade fångats upp, men drev samtidigt politiken i en riktning som saknade täckning.

Paradoxen var att inget parti var så ansvarigt för landsbygdens avfolkning som centern. Centerrörelsens framgångsrika arbete, med höja utbildningsnivån på landsbygden och förändra jordbruket till en modern och rationell näring, skapade en övertalighet på landsbygden, som mera än något annat resulterade i avfolkning och flyttlass. Gröna vågen som företeelse saknade i egentlig mening förankring i centerns politik.

Däremot kände Thorbjörn Fälldin stödet, och formligen drevs att bli den som skulle bryta det 44 år gamla socialdemokratiska regeringsinnehavet.

Utgångsläget var allt annat än bra. Thorbjörn Fälldins maktbas vid regeringstillträdet utgjordes av starka ytterligheter, med idealister som ville leva nära naturen å ena sidan och hårdföra industrimän på andra sidan.

Helt enkelt oförenliga viljor som möjligen fungerade i en valrörelse.

onsdag 6 december 2017

Föraktet för svaghet – toleransen av det vidriga

Med den fria rörligheten har följt problemet trafficking. Den värsta, och kanske dessvärre också den vanligaste, formen av detta utgörs av sexhandel. En verklighet som inte ändras av att debatten är fixerad vid tiggeri.

Jag förstår mekanismen. Att se en tiggare är oerhört provocerade för många. Det stör idyllen. Och om det inte är någon idyll, så stör det i alla fall. Det skiljer sig alltså stort från lite diskret prostitution i ett låst hotellrum, i ett ödehus, eller i en avlägsen husvagn. Företeelser som säkert också betecknas som en privat affärsuppgörelse, låt vara att hallicken tar vinsten och lite till.

Ändå hör jag sällan krav på krafttag mot prostitutionens del av människohandeln, i vart fall inte från dom som är mest högljudda i fråga om tiggeriet. Det är nästan så jag tror, att en del av dom som skriker högst och mest, i själva verket har ett egenintresse av att polisen inte lägger ner för mycket tid på sexhandeln.

I debatten blir personer populära som skriver det folk vill höra. Sedan spelar det ingen roll om skribenten bara sprider lögner vidare, utan vare sig källkontroll eller skam. Johan Hakelius, som väl passerade bäst före för länge sedan, är en sådan skribent. Det här alstret har fått stor spridning:

Fokus med bild och artikel

I tidskriften Fokus, vilken då sannerligen inte tillhör de mera kvalitetsfrämjande tidskrifterna i landet, tar Johan Akelius i ända ifrån tårna:

”Skärp er för fan!”

Såväl språkbruk som tonläge (om än i undertext) gör det möjligt, utan att göra avkall på såväl god ton som ödmjukhet, att formulera svaret enligt följande:

Håll käften din förbannade lögntrut!

Johan Hakelius skriver bland annat i sitt inlägg:

… Norska public service hade då kartlagt ett nätverk av tiggeri och prostitution i Bergen, där ett antal kriminella skodde sig på att utnyttja EU-migranter, mer eller mindre som slavar. Men inte heller det var den första rapporten om sådant. …

Den norska dokumentären ”Lyckkelandet”, varifrån Johan Hakelius hämtat sin referens till Norge, var till stora delar ett falsarium och sändes i NRK i april i år (den norska tidningen Dagbladet gjorde en granskning av materialet, och det är inget smickrande alls). Även SVT och Uppdrag granskning trampade snett och sände.

Dagbladets uppgifter härrör alltså från april i år. Att Johan Hakelius ändå använder Lykkelandets uppgifter visar på bristande omvärldsanalys, dålig källkontroll och uselt omdöme.

Men förmodligen mest på ett genuint förakt för svaghet. Samma för dom som tar till sig Johan Hakelius text. Relevansen i en text avgörs inte av att skribenten skriver det läsaren vill se.

Vilket ansvar har huvudet för svansen?

Inget alls enligt debattörer som Tino Sanandaji, Staffan Danielsson, Joakim Lamotte, Katerina Janouch, med flera.

Bild från Wikipedia

Utöver att nämnda skribenter frånhänder sig ansvar för den giftiga svansen, reageras det med stor aggressivitet mot att låt-gå-mentaliteten ifrågasätts. Tino Sanandaji är en av medlemmarna i detta lättkränkta sällskap. Sanktionerad av Staffan Danielsson, centerpartiet.

[Typiskt är att de personer, som mest säger sig värna yttrandefriheten och påstår sig utsatta för censur, själva inte tycker om yttrandefrihet när den går dom emot.]


Enligt en kommentar på riksdagsman Staffan Danielssons, centerpartiet, Facebooksida övervägde Tino Sanandaji även att polisanmäla mig!





Sånt där går ju liksom bara inte att ta på allvar.

Det här är däremot värt att ta på allvar:

”Nyheter idags artikel blir början på en storm. De närmaste dagarna tar bibliotekets Facebook-sida emot 900 kommentarer. Mycket av det som skrivs är hatiskt och direkt riktat mot Nina Sundberg. Biblioteket sätter upp ett filter där de inlägg som nämner hennes namn eller innehåller svordomar fastnar.” (Biblioteksbladet 20/9 2017)

Tino Sanandajis upprördhet, och en smula krystade skäl för polisanmälan (förtal), var att jag noterat, att en annan bok, som behandlar samma ämne, som Sanandaji skrivit om i sin, inte uppviglat till trakasserier och hot. Staffan Danielsson ansåg att jag passerat gränsen …

Nu är frågan: Kan Tino Sanandaji svära sig fri från ansvar, att nämnda Nina Sundberg på biblioteket får ett helvete, när Sanandajis bok promotas med närmast kriminella metoder? Är det fel säga att bibliotekarien hotas till att ta in Sanandajis bok? Trots att det bara rör sig om invektiv och svordomar, om än med 900 inlägg på bibliotekets FB-sida. Kan Staffan Danielsson med hedern i behåll fortsätta dela inlägg från Tino Sanandaji, som på allvar hävdar att han beskurits sin yttrandefrihet? Alltså legitimera? Länka till Nyheter idag?

Staffan Danielsson avvännade mig och kallade mig troll.

Det ser jag snarast som en hedersbetygelse.

En annan figur som står djupt i gödselstacken och skyfflar, tillika ovanligt lättkränkt, är den självutnämnde journalisten Joakim Lamotte. Han som brukar sitta i bilen och fräsa saliv in i mobilkameran.

Joakim Lamotte åkte även runt på skolor och föreläste, ända tills han blev avbokad från en skola i Gislaved. Anledningen till att Lamottes föreläsning ställdes in var naturligtvis, enligt honom själv, en vänsterkonspiration, ett försök att tysta honom.

Knappast. Det kanske största problemet med kränkningar i skolmiljön är det som skrivs på nätet. Att då anlita en föreläsare vars egna kommentarfält formligen dryper av hat och kränkningar anser jag är rent tjänstefel. I och för sig är beteendet förståeligt, en frilansare som tigger pengar via swish, men knappast acceptabelt.

Joakim Lamotte kan möjligen användas som avskräckande exempel i utbildningssyfte, men knappast som föreläsare. Redan när Lamotte lurades in i clownhysterin, och publicerade sin berömda hundskitsvideo (som han sedan tog bort), borde alla som hade för avsikt att engagera Lamotte dragit öronen åt sig.


Bild från Nöjesguiden
Ännu mera tragisk är författaren Katarina Janouch, som ännu mera öppet än Tino Sanandaji uppviglar svansen att springa hennes ärenden. Snälla, kan ni inte bara sluta att referera och länka till Janouch. Hennes agerande i olika sammanhang för närmast tankarna till något på allvar sjukligt.

söndag 26 november 2017

MeToo – kampanjen som blev en lavin som är en revolution

Kampanjen MeToo har ett antal år på nacken (Wikipedia har en bra historik), men vissa händelser fick hashtaggen #metoo att närmast explodera. En helig uppdämd vrede steg upp till ytan. Inte minst i Sverige.

Inte sällan liknas MeToo med en lavin, men det tycker jag är vilseledande. En lavin smälter bort, och glöms snart, utom av ett fåtal. En kampanj i media brukar gå över efter någon vecka. Inte metoo. Det är en rörelse som påminner mera om en revolution. Något som kommer att få bestående och långtgående effekter.

Jag tror att debatten efter övergrepp gjorda på olika festivaler haft stor betydelse för MeToo. Det är svårt att få fram en exakt siffra på hur många övergrepp som anmäldes från de olika festivalerna (2016) , men om jag arbetar med siffran 150 fall, så har jag inte överdrivit.

Totalt anmäldes 20 300 olika sexbrott 2016. Sju promille av dessa ägde alltså rum på olika festivaler, med tiotusentals deltagare.

Inte ens med mycket god vilja går det att påstå, att uppståndelsen kring festivalövergreppen, stod i rimlig proportion till omfattningen. Känslan blev närmast att det rörde sig om en pseudodebatt, ett sätt att slippa hantera ett i grunden samhällsproblem.

Otaliga var de debattinlägg, uttalanden av mer eller mindre offentliga personer, kommentarer på sociala medier, som gjorde gällande att det här med sexuella övergrepp var ett nytt problem. Att det var ett med mångkulturen importerat problem.

Det hela gick så långt att en del opinionsbildare gav den feministiska rörelsen skulden för att omfattningen av sexuella övergrepp ökade bortom kontroll. 150 övergrepp på festivaler blev en stor nyhet.  Vilket det naturligtvis inte var.

Det var med andra ord väntat att MeToo skulle få extra tändvätska i Sverige. Inte minst kvinnor, som tidigare utsatts för övergrepp, blev av förståeliga skäl ursinniga när (företrädesvis) män som inte tidigare brytt sig, helt plötsligt började tala om ett jätteproblem, samtidigt som just dom visste vad det berodde på, och satt inne med lösningen. Hyckleriet blev gigantiskt. Närmast en avledande manöver i syfte att ursäkta eget svineri.

En hel del av dom som var som mest högljudda i samband med festivalövergreppen har nu övergått till att tycka MeToo är överdrivet.


Andra åter håller käften. Klädsamt om än inte hederligt.

Räkna med att MeToo kommer förändra samhället. Det har bara börjat.

fredag 24 november 2017

Tunn opinionsbildning i Dalarnas Tidningar


Demokratin, grunden i samhällsbygget, bygger till stora delar på det politiska samtalet, att fakta stöts och blöts, åsikter bryts, förslag förbättras för att slutligen beslutas och verkställas. I den processen har såväl de kritiskt granskande och informerande journalisterna som de politiskt färgade ledarskribenterna en central roll. En stringent ledarsida lyfter debatten och tvingar inte sällan deltagarna att tänka ett varv till.

Jag saknar den stringensen i Dalarnas Tidningar. Ledarsidan är så mån om att opponera mot landstingsledningen, att konsekvensen inte sällan blir en opposition mot de egna åsikterna. Att bara med några veckors mellanrum både hävda att det behövs stafettläkare och att ”ladorna är tomma” i Landstinget Dalarna är ingen bra ekvation.

”Att vara liberal är att vara kluven” sa en gång gamle Folkpartiledaren Gunnar Helén. Med detta menade han att olika åsikter noga måste vägas mot varandra. Inte att på en och samma gång inta oförenliga åsikter.

Själv har jag blivit socialdemokrat, inte så lite på grund av min åsikt, att den skatt vi tar in, den ansvarar vi för. "In blanco-checkar" har jag inget till övers för.

Den här ledaren signerad Gabriel Ehrling ”Winter is coming” (DT 22 november 2017) tycker jag är klart läsvärd, om än polemisk. Texten tar upp vikten av hushållning i landstinget, och berör även de stora demografiska utmaningar som regionen står inför.




Texten är minst sagt polemisk, och rubriken dramatisk. Men det finns ett viktigt citat i ledaren, och som är värt att lyfta fram, för det här kommer vi att se mycket mera av i framtiden:

De senaste veckorna har fem patienter skickats akut till grannsjukhus då de inte fått hjälp i tid.

Bra! Fortsätt med det. Varje patient som är i akut behov av vård skall få den vården. Och i takt med att vårdinrättningar blir allt mer specialiserade, inklusive personalen, och därmed räddar flera liv, kommer landsting och regioner att i större utsträckning skicka patienter mellan varandra.

Att däremot förespråka stafettpersonal för att vården ska ske på landstingets sjukhus, i stället för på grannregionens lasarett, ser jag lite som att pinka på sig för att man fryser. Vi kan inte långsiktigt värna Dalarnas sjukvård genom att överfinansiera dagens. Och lite solidaritet kan vi även visa även gentemot andra landsting och regioner.

Stafettpersonalen måste bort! Företeelsen innebär en oerhörd dränering av våra gemensamma resurser, och till liten nytta. Och värst för de verksamheter som ligger bortom allfarvägarna. Västerbotten har ett rent elände.

Att lösa sjuksköterskebristen genom arbetskraftsinvandring? Något som Kristdemokraterna, och även Dalarnas Tidningars ledarredaktion, verkar förespråka. Nej, anser jag, och jag tror heller inte att det blir någon bra lösning på sikt. Se i stället till att intensifiera rekryteringen bland de som kommit hit som flyktingar. Och ändra statusen för dessa, så att ärendena behandlas som arbetsinvandring i stället för som flykting. Kalla det gärna för gräddfil, men jag tror det är bra för Sverige. Något som jag tidigare skrivit om.

[Sedan kanske det inte är en slump att just KD vill rekrytera Filippinska sjuksköterskor. Känslan är stark av ett udda engagemang. Det kan finnas ekonomiska intressen närstående KD Dalarna, i just den typen av bemanningsföretag. Kanske något för en granskande journalist]

Min åsikt är att Landstinget Dalarna måste lösa sina egna åtaganden. Och det gör vi bäst i samarbete med andra. Inte en ”litta kula med bara Dalarna på”.


fredag 17 november 2017

Tankar om Dalarnas sjukvård




Eftersom jag blivit nominerad inför landstingsvalet (eller om det bytt namn till region) 2018, för socialdemokraterna, är det på sin plats att jag redovisar vad jag tänker om sjukvårdspolitiken i vårt län. Om jag sedan kommer med på listan, och så fall vilken plats, återstår att se.



Jag anser att det är oerhört viktigt att hålla isär primärvård (den nära vården som bedrivs på vårdcentraler) och specialistvård. Specialistvården ska ta vid där primärvårdens resurser inte räcker till. Och prioriterar vi primärvården kommer dessa resurser att räcka längre.

Därför vill jag öka vårdcentralernas förmåga att ta emot lättare akutfall. På sikt vill jag se tre till fyra vårdcentraler som ökar sin kapacitet till att fungera som närakuter, med förlängda öppettider. En av dessa närakuter skall finnas i Falun. Endast allvarliga sjukdomsfall skall behandlas på Falu Lasaretts akut. Länets ”tunga” medicinakut skall vara Falu Lasarett.

Jag vill inte ha någon fragmentiserad vård, den specialiserade vården skall vara koncentrerad till få avdelningar. Jag vet att detta är kontroversiellt, men den decentraliserade vården som är nära vård, är och förblir primärvård. Det synsättet kan inte tillämpas inom specialistvården.

Jag ser inget självändamål i att behålla en liten verksamhet, bara för att vi tycker att den ska finnas i länet. Tvärtom, om den större verksamheten är bättre, så ska den även ta hand om våra patienter, även om sjukhuset ligger utanför länet. Forskning visar tydligt att överlevnaden i vissa cancerformer är avhängigt av hur många operationer läkaren utfört.

Om en typ av specialistbehandling utförs i både Falun och Mora finns det anledning att fundera på om det är det bästa. Kanske ska verksamheterna slås ihop och resurserna överföras till den avdelning som fungerar bäst. Jag går så långt, att jag tror, att detta är ett sätt att hushålla med pengarna, som då kan överföras till, och ytterligare stärka, primärvården. Den nära vården.

Att släppa in privata aktörer inom specialistvården ser jag som fragmentisering. All specialistvård inom länet skall utföras med landstinget som huvudman. Heller inga läkare eller sjuksköterskor på stafett i länet! Dalarna skall med kraft driva en överenskommelse regioner och landsting emellan, som sätter stopp för denna dränering av sjukvårdens resurser.

Uppstår köer till en behandlingsform, och inte organisationen mäktar med, är det landstinget som ska köpa in den behandling som krävs. Kanske av ett annat sjukhus, men vårdbolag kan också komma i fråga. Däremot inga privata vårdavdelningar inne på lasarettet. Punkt. Och ingen stafettpersonal. Det handlar om framtidens sjukvård, och då går det inte att överfinansiera dagens.

Att det uppstår köer är ofrånkomligt. En ny behandlingsmetod i kombination med uppdämt behov resulterar i köer. Viktigt vid köer är att det är den medicinska bedömningen som får gälla. Läkaretiken avgör bedömningen. Inte politiker.

Förlossningsvård ser jag som specialistvård, utan kompromisser. Utan att föregripa den externa utredningen om Mora BB, så kan jag ändå slå fast, att jag har mycket svårt att tänka mig ett BB utan ständig jour av förlossningsläkare, och med tillgång till neonatalvård. Falu Lasarett har ett väl fungerande BB, och har även ett bra patienthotell, det ska utnyttjas i det här sammanhanget, när avstånden är långa.

Detta var kort om hur jag ser på några av landstingets viktiga vårdfrågor.

onsdag 15 november 2017

Funderingar kring Sverigedemokraternas väljarstöd





Jag har funderat en del på frågan om varför SD har framgångar, men tänker i den här korta texten inte beröra invandrar- eller flyktingfrågan. I stället ska jag utveckla den nostalgiska drömmen om ett Sverige som aldrig funnits.


Jo, för resten, det fanns en tid när Svensson på lördagseftermiddagen kunde slå på TV:n, och se en hederlig sportsändning utan kvinnliga programledare eller kommentatorer. Och definitivt inte behöva riskera att det pågick en dammatch i fotboll i TV-rutan.

Nu tycker ni kanske att jag skriver nonsens. Nejdå, lyssna eller läs runt bland kommentarer som rör sporter (framförallt lag-) med kvinnliga utövare. Eller för den delen sport som kommenteras av kvinnor. Och det är ett välbekant faktum att tjejer som dömer lagsporter med killar är mer utsatta än killar som dömer.

Nu påstår jag inte att personer som ser föraktfullt på kvinnlig idrott (och de är fortfarande ganska många) blir SD:are av den anledningen, däremot att de känner sig hotade i reviret. Och ibland så till den milda grad att det måste kommenteras. Feminismen blir något hotfullt, tränger sig in, går för långt, samma som Donald Trumps väljare tycker.

Visste ni för resten att fackförbundet Byggnads rekryterat Paulina Johansson, Garpenberg, till ett projekt, som syftar till att städa jargongen ute på arbetsplatserna? En kvinna som slutade som rörläggare därför att hon inte stod ut med sexismen. De flesta av hennes tidigare kollegor tänker nog till, men alltför många, vågar jag lova, tycker projektet är fjanteri, och fortsätter skämta som dom alltid gjort. Jämställdhet ska inte facket hålla på med. Inte ett byggfack i alla fall, möjligen Kommunal. Lita på att metoo-kampanjen får många att tystna och titta ner i bordet.

Det var ju bra, som det var, när mannen hade ansvar för familjens försörjning, inklusive bilen. Och vad är det för fel i att underlätta för kvinnan att stanna hemma och ta hand om barnen medan mannen jobbar? Familjen, ja, i dag ska ju bögar och flator ha samma rättigheter som vi andra, vad är det om hänt? Samhället löses ju upp. Precis som Donald Trump och Jimmie Åkesson säger.

Så det är nog inte så konstigt att SD har ett ganska brett stöd, och att stödet är oerhört mycket starkare bland män än hos kvinnor.

Drömmen om ett Sverige som egentligen aldrig funnits.

tisdag 14 november 2017

Metoo-kampanjen uppskattas inte av alla



Flyttar vi oss några år tillbaks i tiden finner vi en attityd där det liksom bara konstateras, att nu har det varit tre våldtäkter, i det här fallet, på Power Meet i Västerås. Dock inga andra sexuella övergrepp. Ehh … Tror inte på det. Så korkad tror jag ingen är.


En kampanj som syftar till att uppmärksamma sexuella övergrepp välkomnas naturligtvis inte av alla. I synnerhet inte när kampanjen visade att problemet var allmänt förekommande, och definitivt inget nytt problem. Sådant verkar störande för människor som lever med en förvriden världsbild.

Sexuella övergrepp började på allvar komma upp på dagordningen i samband med ett antal fall på olika festivaler. Exempelvis insåg Joakim Lamotte, att det här var en fråga som kunde ordna brödfödan. Understödd av diverse politiker och opinionsbildare, som fick för sig att sexuella övergrepp var ett nytt fenomen.


Det där med sexuella övergrepp var sådant som feminister tjatade om, och sådant fick liten plats i offentligheten. Sådant man kunde skoja om i byggkojorna, typ.

Det var först i samband med några uppmärksammade fall av övergrepp på festivaler, som frågan kom upp på bordet. Jag har sett en siffra från 2016, att det anmäldes 116 fall av sexuella övergrepp från olika festivaler. Proportionen är att det mellan 2010 och 2016 anmäldes 51 fall varje dag. Sett till årskvoten utgör festivalövergreppen lite mer än två dagar. Sajten Tjejjouren har samlat statistik inom ämnet. Tjejjouren har dessutom varit verksam sedan 2008.

Om det nu anmäls 51 sexbrott varje dag, varför tror ni då att bara ett fåtal av dessa anmälningar får spridning i olika medier? Det är svårt att se någon annan anledning, än att det krävs en syndabock för att en anmälan ska bli allmänt känd. Går det att skriva om, och dela, till och med påstådda övergrepp (vilket mytomaner som Katerina Janouch inte drar sig för), utförda av någon med utomnordisk bakgrund, vaknar en del av internets riddare, och en våg av indignation sveper över nätet. Huvudregeln är att om inte en delning kan föses med texten ”ut med packet” så får inlägget liten spridning.

Troligen är delningarna ett sätt att dölja egna sunkiga värderingar och beteenden.



Metoo-kampanjen visar med eftertryck, att alla påståenden, om att sexuella övergrepp och trakasserier, skulle vara ett nytt fenomen, eller knutna till etnicitet eller främmande kultur, är gripna ur luften.  

Galghumor blir det när det börjar pratas om sexuella övergrepp på festivaler, med kvinnor närvarande som kommit en bit på väg upp bland åren. Det räcker med att någon säger ”Rättviksparken” för att det ska resultera i råa skratt och huvudskakningar.

Det är inte ovanligt att samma personer, som tidigare indignerat krävt utvisningar för brott, som inte ens har fängelse i straffskalan, gör helomvändningar, och börjar försvara den typ av övergrepp man tidigare krävt utvisning för. Det här är närmast rörande i sin enfald:



Ungefär som att så länge det passar ens egna politiska syften går det bra att fördöma sexuella övergrepp. När det sedan visar sig att övergreppen inte längre kan knytas till det som är främmande, utan tränger sig på, in i bekantskapskretsen, då ursäktas i stället övergreppen med att det finns dom som är värre. Kreativt. 

Det är inte konstigt alls att det finns dom, som inte tycker om metoo-kampanjen. Det är jobbigt när ens världsbild inte stämmer med verkligheten.

tisdag 7 november 2017

Sanandaji laddar om – ny våg av hat och hot mot bibliotekspersonal?

Tino Sanandaji och Johan Norberg är två författare som skrivit böcker om migration. Sanandajis bok ”Massutmaning” är ordentligt omskriven och finns på de olika Stockholmsbiblioteken, närmare bestämt i 46 exemplar. Johan Norbergs bok ”Migrationens kraft” finns däremot bara i fyra exemplar. (Oktober 2017)


Skillnaden i tillgänglighet mellan de två böckerna är minst sagt slående.

En starkt bidragande orsak till diskrepansen är att Johan Norberg inte uppviglat en kriminell svans, att genom trakasserier och rena hot påverka de enskilda bibliotekens suveränitet att avgöra vilka böcker som ska köpas in.

Vi kan ta biblioteket på Ekerö som ett exempel. Biblioteket där tog ställning till om dom skulle köpa in en av tusentals i Sverige utgivna böcker. Inget konstigt med det. Jo, det här rörde sig om Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”, och då gäller andra regler. Biblioteket gjorde en bedömning utifrån att boken var utgiven på eget förlag, inklusive vid tillfället saknade recensioner (det gör boken fortfarande, en bok som gör vetenskapliga anspråk bedöms utifrån vetenskapliga preferenser, inte att innehållet är vad folk vill läsa). Sanandaji hotade därefter att JO-anmäla biblioteket, oklart av vilken anledning. Kanske för att biblioteket agerade som vilket bibliotek som helst, och behandlade Sanandajis alster som normala böcker.

(Det ges ut tusentals böcker i Sverige varje. Om varje bibliotek skulle ta in samtliga dessa skulle det bli fullt väldigt snabbt. Alternativt skulle det bli väldig omsättning, många bibliotek skulle inte ens ha böcker som är ett år gamla.)


I min värld funderar inte ens en frisk författare på att JO-anmäla ett bibliotek som inte tar in ens alster. Gränsen är passerad. Med råge.

Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt var två författare som skrev ”Migrationens Kraft”, en bok som finns i fyra exemplar på Stockholmsbiblioteken. Jag är helt övertygad om att vare sig Norberg eller Segerfeldt ens i sin fantasi hade tankar på att JO-anmäla bibliotek för att tvinga in boken i hyllorna.

Riktigt obehagligt blir det när opinionsbildare som ska sägas vara seriösa, inte bara sanktionerar beteendet, utan även underblåser hatet. Alice Teodorescu på Göteborgsposten och Ivar Arpi på Svenska Dagbladet går så långt att dom börjar tala om att biblioteken bokval handlar om censur. Fullständigt häpnadsväckande. Censur är när staten bestämmer att en text inte får publiceras, inget annat. Ingen har förbjudit Tino Sanandaji att publicera sin bok. Teodorescu och Arpi bidrar till ett reellt hot mot demokratin genom att underblåsa att en kriminell svans ges utrymme att påverka biblioteksutbudet.

Särskilt anmärkningsvärt är Alice Teodorescus och Ivar Arpis agerande mot bakgrund av att båda ledarskribenterna varit väl så högljudda när det gäller stök på biblioteken. Då värnar dom personalen. Men när Tino Sanandajis bruna svans hotar bibliotekspersonal är det inte bara öronbedövande tyst, Teodorescu och Arpi bistår även med argument, som till på köpet saknar relevans i verkligheten.

Det växer, som Johan Norberg konstaterade för några år sedan, brunt ogräs i den borgerliga rabatten.

Uppdatering 7 november -17:

Tino Sanandaji är verkligen jättesur. Under ett inlägg på centerriksdagsmannen Staffan Danielssons facebookvägg går Sanandaji så långt, att han säger sig överväga att polisanmäla mig. Alltså en total avsaknad av insikt över att hans eget beteende i sociala medier faktiskt kan ställa till ett rent helvete för berörd bibliotekspersonal. Ej heller Staffan Danielsson verkar bekymra sig nämnvärt över turerna kring Sanandajis boklansering. (Skärmklipp nedan. Inga länkar fungerar alltså.)





torsdag 22 juni 2017

Självförnekelse, ”hederskultur” och integration

Jag minns hur jag som CUF-ombudsman arbetade för Stockholms läns CUF i mitten av 80-talet. En tid strax efter att invandringspolitiken ändrat inriktning från assimilation till integration. Osäker dock på den praktiska betydelsen.

Det var lätt för en främmande kultur att assimileras till Sverige, i synnerhet kulturer som inom sig bar på problematiken vi kallar för hederskultur. I svensk kultur och allmänt rättsmedvetande fanns en inneboende syn på att det som sker inom hemmets väggar och inom familjen har vare sig gud, fan eller länsman med att göra. En åsikt som till stora delar lever kvar, även om förändring pågår.

Fortfarande avstår lärare från att anmäla till socialtjänsten det finns misstanke om att barn far illa på grund av alkoholmissbruk i familjen, trots att anmälningsplikt föreligger. Våld i nära relationer är fortfarande problematiskt att lägga sig i. Det tog lång tid innan lagen mot barnaga (1979) fick allmän acceptans. Pedofili inom familjen var länge ett näst intill okänt begrepp.

Nu åter till 80-talet. I Stockholms län, främst Södertälje, bodde många familjer, tämligen etablerade, som tillhörde folkgruppen syrianer, många tillhörde Syrisk-Ortodoxa kyrkan. Inget speciellt konstigt med det, även om vi visste att flickorna hölls hårdare än pojkarna och att det var föräldrarna som arrangerade äktenskapet. Det fungerade alldeles utmärkt i assimilationens Sverige. Samhället hade liksom inte med såna saker att göra.

När ämnet föräldrars vilja kom upp tyckte vi liksom bara att det var konstiga traditioner, och att det var skönt, att det inte längre var så i Sverige. För det var inte så länge sedan, då 1985. Då levde fortfarande den generation, som i praktiken lämnade sedvänjan, att föräldrarna skulle bestämma giftermålet. Min generation har med egna öron hört de gamla berätta om tragedier med ungdomar som inte fick träffas, än mindre gifta sig. Vi häpnade vid den tiden inte över att det fanns kulturer, som fortfarande tillämpade det synsättet.

Värderingar förändras över tid.

En värdering som kraftigt förändrats över tid är synen på homosexualitet. Fram till 1979 var homosexualitet klassat som sinnessjukdom. Sinnessjukdom är för övrigt i dag ett ålderdomligt begrepp, men det var inte länge sedan. Kvinnans rätt till sin kropp ses heller inte i alla lägen som självklar. Starka lobbygrupper vill inskränka aborträtten.

Det finns problem med hederskulturer i Sverige, inte tu tal. Men hur i h-e ska vi komma tillrätta med dessa problem, om vi förnekar vårt eget arv på området? Om vi förnekar att det var en mödosam vandring fram till i dag?

Det duger inte säga att ”vi inte vill ha hit den här kulturen” när sanningen är att vi inte vill ha tillbaka den …

Rasistiskt blir det när människor som själva vill dra tiden tillbaka både ett och två snäpp fäller sådana yttranden.

Då blir det alldeles uppenbart att det inte är kulturen utan människorna i sig man vill åt.

onsdag 14 juni 2017

Personlig assistans måste stramas upp

Lagen om personlig assistans måste stramas upp. Det här handlar om stöd till samhällets kanske mest sårbara och beroende medborgare. Det stödet får vare sig missbrukas eller ifrågasättas. Därför måste myndigheterna ta kontroll över verksamheten.

Det är mycket stora summor i omlopp, och i de flesta fall utan insyn. Skattemedel utanför offentlighetsprincipen.





Antalet personer beviljade personlig assistans uppgår till ungefär 16 000.

Kostnaden sammanlagt för kommun och stat ligger på ca 30 miljarder kronor.

Utslaget blir det närmare 1,9 miljoner per brukare och år. Eller drygt 5 000 kronor per dygn.


Assistansföretag är normalt professionella, och ser till såväl personalens och brukarens bästa, men jag är inte övertygad om att samhälle och myndigheter står på dessa företags sida. Det är helt enkelt för lätt kringgå regler och göra egen vinning. Vilket skapar utrymme för aktörer som brister i ansvarstagande. Det är i dagens samhälle tillåtet att göra såväl vinstuttag som att bedriva verksamhet under offentlighetsprincipens radar. Unikt internationellt sett.

Visste ni förresten, att när en personlig assistent blir sjuk så går samhället in och betalar sjuklönen? En helt ohållbar juridisk ordning som jag ser det: I min värld är det ansvarig arbetsgivare som ansvarar för personal inklusive sjuklön. Ingen annan.

Den S-ledda regeringen ser naturligtvis att kostnadsutvecklingen måste brytas.

Min åsikt är att regeringen börjar i fel ände. Man uppdrar åt Försäkringskassan att hålla nere kostnaderna. I stället för att strama upp hur pengarna används. Att ta reda på fakta om hur det kan komma sig att kostnaderna för personlig assistans kraftigt ökar, utan att egentligen omfattningen av assistans gör det.

För det kan väl ändå inte vara så illa att användningen av skattepengar ska sluta granskas så fort som själva verksamheten hamnar utanför offentligt huvudmannaskap. Jag tycker att något stinker.

För som jag inledde inlägget: Frågan om assistans handlar om stöd till samhällets kanske mest sårbara och beroende medborgare. Det stödet får vare sig missbrukas eller ifrågasättas. Därför måste myndigheterna ta kontroll över verksamheten.


måndag 5 juni 2017

Moderate Mikael Rosén cyklar på om Falutrafiken

För några dagar sedan arrangerade Dalarnas Tidningar en debatt om trafiksituationen i Falun. Deltagare var Jonny Gahnshag, socialdemokrat och kommunalråd och ordförande i miljö- och samhällsbyggnadsnämnden i Falun, Mikael Rosén, moderat oppositionsråd i Falun, Magdalena Nord Omne, projektledare på kulturföreningen Magasinet och Anton Grenholm, aktiv i Naturskyddsföreningen och programansvarig för Högskolan Dalarnas magisterprogram i fysioterapi.

Debatten var inte offentlig, men jag tog ändå tillfället i akt att lyssna på argumenten.

Moderate Mikael Rosén var den som stack ut med en närmast rabiat syn i att bilen ska ha företräde i samhällsplaneringen. På fullt allvar tog Rosén upp en vision, där han kombinerar åsikten, att han tyckte det var fel att stänga Östra Hamngatan för trafik (där då en icke namngiven restaurang som konsekvens icke hade kunnat ha kvar sin uteservering), samtidigt som det i centrum skulle vara möjligt att flytta bilen mellan(!) parkeringar utanför Hemköp och Systembolaget.

Det går naturligtvis att planera ett centrum, så att kunder kan köra 350 meter mellan olika butiker, det är bara att använda valfritt köpcentrum som mall. Låt vara att det är enklare att projektera ett köpcentrum, då där normalt inte finns någon befintlig bebyggelse att ta hänsyn till. Det är dock ingen metod jag vill rekommendera för centrala Falun.

Jag tycker det är viktigt att skilja på tillgång till parkeringsplatser i anslutning till centrum kontra möjlighet att parkera i centrum. För att skapa flera parkeringsplatser inne i själva centrum måste man ta ytor i anspråk. Ytor som i dag används till bland annat uteserveringar. För att kunna köra mellan parkeringarna måste gågator ersättas av trafikerade gator.

Jag är tämligen övertygad om att det inte gynnar någon centrumhandel, att uteserveringar och gågator försvinner eller minskar i omfattning. Jag ser det som en absurd tanke att ett centrum ska kunna konkurrera med ett köpcentra i fråga om tillgänglighet med bil.

Att ha tillgång till centrum gäller även personer som har svårt ta sig själva från en plats till en annan. Det underlättar knappast för personer beroende av färdtjänst eller är beroende av handikapparkeringar, att centrums gator är öppna för allmän biltrafik.

Mikael Rosén har skrivit ett par debattartiklar i ämnet trafiken i Falun (här och här). Höjdpunkten i sin argumentation når Rosén när han påstår att det pågår ett krig mot Falubor med bil.


Trafiken genom centrum, via Korsnäsvägen och Gruvgatan, är överkomlig, även i rusningstid. Själv åker jag de flesta fredagar, vid fyratiden, med buss till Sandviken. En buss som kör via den så kallade kaossträckan utanför resecentrum. Det tar någon minut längre, men knappast kaos eller trafikstockning.

Däremot skadar det inte att genomföra åtgärder på såväl kort som lång sikt för att minska denna trafik. Vi måste planera trafiken utifrån att Falun kommer att växa. Men ändå undvika att biltrafiken för den skull ökar.

Här är tre förslag i syfte att minska bilresandet:

Pendlingen till och från Borlänge är en starkt bidragande orsak till bilanvändning. Kan vi via infartsparkeringar kombinerade med busshållplatser minska dessa bilresor ska vi göra det.

Utöver att det ökar bilresandet finns det ett säkerhetsproblem i att föräldrar lämnar av och hämtar sina barn i anslutning till skolor. Det bör bli bilfritt i närhet till skolorna. Eller i vart fall förbjudet att stanna!

Underlätta parkeringsletandet. Det finns i de allra flesta fall lediga parkeringsplatser i anslutning till centrum. Genom att sätta upp ljusskyltar, som visar antalet lediga platser i de olika parkeringarna, på strategiska ställen undviker vi att bilar cirkulerar i onödan.

Jag har dock ingen som helst tröst eller förhoppning att ge till den som till varje pris vill parkera på Fisktorgets lilla parkering. I det fallet blir det till att cirkulera …

tisdag 23 maj 2017

Lobbygrupper skall inte myndighetsutöva

Det blir närmast surrealistiskt när moderaten Ulf Berg och Mats Larsson, ordförande respektive vice ordförande i Svenska Jägareförbundet Dalarna, skriver en debattartikel om jakt och viltförvaltning i Dalarnas Tidningar.
 
Skärmklipp från Dalarnas Tidningar 22 maj 2017. Länk till debattartikeln ovan.
I debattartikeln säger sig representanterna för Svenska Jägareförbundet presentera lösningen på vildsvinsproblematiken. En lösning som enligt författarna verkar vara fria tyglar med åtelkameror och att icke jägare inte ska lägga sig i. Uppenbarligen känner sig Svenska Jägareförbundet pressade av markägare och bönder som får sina tomter, åkrar och grödor fördärvade.

Den närmaste liknelsen torde vara att bocken är satt till trädgårdsmästare. Under årtionden har stora delar av jägarkåren inklusive Svenska Jägareförbundet hållit på att gulla med detta klövvilt, utfodrat dessa och närmast medvetet hållit nere avskjutningen, i akt och mening att få till en spridning.

I broschyren Stödutfodring av vilt från Svenska Jägareförbundet skriver viltmästaren Poul Erik Jensen om utfodring av vildsvin:

I vildsvinssammanhang ska man skilja på utfodringsplats och åtel. Utfodringsplatsen ska vara en skyddad plats där ingen jakt får förekomma och där ska finnas foder tillgängligt kontinuerligt. Åteln, däremot, är en plats för jaktliga ändamål. En åtel ska anläggas på en ostörd plats och så att den smälter in i naturen. Här fyller man på foder ofta och lite åt gången, några kilo i veckan brukar räcka. Typ av foder anpassas efter årstiden men lantbruksprodukter såsom spannmål, rotfrukter eller frukt förordas.

Jag läser Ulf Bergs och Mats Larssons debattinlägg samtidigt som jag tar del av Svenska Jägareförbundets agerande kring viltvård och stödutfodring. Det hela går liksom inte att få ihop.

Lite klarnar det vid anblicken av Svenska Jägareförbundets uppdrag, och kompetensen för detta uppdrag. Inklusive den mycket olyckliga kombinationen av lobbyism och myndighetsutövning.

Moderaten Ulf Berg och Mats Larsson skriver föraktfullt

Vi tror att de som är vana att vistas i skog och mark är bättre på att fatta relevanta beslut i jaktfrågor. Har du aldrig haft barr innanför skjortkragen är risken stor att du fattar beslut på fel grunder.

Precis som om granbarr innanför skjortan skulle vara ett relevant mått på kunskap i frågor som rör viltförvaltning.

Vi tittar för ett ögonblick på kunskapsnivån hos viltmästaren Poul Erik Jensen, som författat Stödutfodring av vilt åt Svenska Jägareförbundet. Jensen titulerar sig Viltmästare. En sju månader (!) lång utbildning anordnad av, ja just det, Svenska Jägareförbundet. På sju månader, utöver praktik, anses en elev vara mogen att arbeta med viltförvaltning.

En annan examen som smäller högt i jaktfrågor är Jägmästare. Alltså en företagsekonomisk utbildning med inriktning på skogsbruk. Jodå, i utbildningen ingår något biologi också.

Sanningen är att en utbildad Vilt- eller Jägmästare tveksamt ens skulle ha ämnesbehörighet att undervisa i ämnet biologi på högstadiet.


Att intresseorganisationen Svenska Jägarförbundet, som är en av Sveriges starkaste lobbygrupper, samtidigt fungerar som myndighet, ser jag som en mycket olycklig kombination. En hybrid som helt enkelt borde vara otänkbar.

Centerpartisten Håkan Larsson, Krokom, var ordförande i en jaktutredning, som bland annat föreslog en ny myndighet för jaktfrågor. Jag håller med.

För förvaltningen av våra viltstammar anser jag att det krävs kompetent personal, med gedigen utbildning inom biologi (inklusive populations-), zoologi och etologi.

Ett minimikrav för ansvariga inom viltförvaltning borde vara att personen har genomfört ett forskningsprojekt inom området. En ny myndighet skulle dramatiskt kunna öka kompetensen genom att strama upp vilka kvalifikationer som krävs för handlägga viltfrågorna.

Till en del håller jag alltså med Ulf Berg och Mats Larsson. Det krävs mera än barr innanför skjortan för att besluta om jakt och viltvård.


onsdag 17 maj 2017

Valfrihet eller lurendrejeri?

Sverige har extremt liberala regler i fråga om vinstuttag från skattefinansierad vård, omsorg och skola. Enligt uppgift är Sverige helt ensamma om att tillåta vinstuttag från skattefinansierade skolor.

Sverige är även mycket liberala när det gäller ägarbyten av skattefinansierade privata bolag. En ordning som rent objektivt medför att Lagen Om Valfrihet devalveras till en simpel viljeyttring, som bara gäller för stunden. En brukare som valt utförare av hemtjänst kan helt plötsligt visa sig ha en helt annan utförare än den som valdes. En elev kanske byter skola över en natt.

Överdrivet? Nej, så här ser verkligheten ut när vård, skola och omsorg läggs ut på den fria marknaden. Eller trodde ni att valfriheten bara skulle gälla valet av utförare? Icke, lobbyverksamheten till förmån för vinstuttag handlar lika mycket om att företag som levererar välfärdstjänster ska få vara handelsvara på den öppna marknaden. Inte ett ljud om det verkligen är moraliskt riktigt att en brukare ska tvingas byta utförare utan att gjort aktivt val.

Vinstuttag från företag i den här branschen har naturligtvis betydelse när det ska raggas riskvilligt kapital. Något som även det borde få många att dra öronen åt sig. Aktiebolagens viktigaste uppdrag är att generera vinst till ägarna, vilket förre moderate riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson pedagogiskt utvecklar i en artikel från september i fjol. Aktieägarnas intresse behöver inte alls sammanfalla med vare sig samhällets eller den enskildes behov och/eller önskan.

Kombinationen vinstkrav tillsammans med filosofin New Public Management, en ordning där allt ska prissättas in i detalj, för att möjliggöra konkurrensutsättning, skapar även det en mycket trubbig omsorg. (Uppsala Universitet: Perspektiv – för bättre vetande)

Personligen ser jag ett värde i att inte minst hemtjänst och primärvård har en lokal förankring. En åsikt som helt enkelt inte går ihop med aktiebolagsformen. Och ser det som förvånande att centern som av tradition talat sig varma för decentralisering, väljer att bortse från problematiken med fjärrägd nära omsorg.

Jag ser det även som självklart att skattefinansierad vård, omsorg och skola ska omfattas av offentlighetsprincipen. Alltså i direkt motsats till vad som gäller för ett privatägt bolag.

Ett riktigt uselt argument i debatten kring vinster i välfärden är att likställa mjuk verksamhet med byggandet av ett äldreboende eller en skola. Dumheter. Går byggföretaget i konkurs blir det en uppgörelse mellan beställaren och konkursförvaltaren. Går ett hemtjänstföretag i konkurs måste kommunen samma natt ta över verksamheten.

Och inte ens de mest rigida förespråkarna för privat offentligt finansierad verksamhet vill frånhända kommunens ansvar för den löpande verksamheten.
Satirtecknaren Max Gustafson fångade stämningen i samband med John Bauer-skolans konkurs. Bild hämtad från Max Gustafsons blogg. Besök den gärna!

Eller skolpengen. Enligt marknadsprinciper skulle en skolkonkurs då bli en sak mellan föräldrarna och konkursförvaltaren. Kommunen har liksom redan betalat ut skolpengen en gång.

Och skall därmed vara fri från vidare ansvar.

tisdag 16 maj 2017

Verkligheten till KD: Hallååååå

Kristdemokraterna (KD) i Dalarna måste sägas ha tagit populismen till en helt ny nivå i Region Dalarna. KD vill nu rekrytera sjuksköterskor från Filipinerna för att utöver dagens brist täcka upp framtida pensionsavgångar.
Bild från Ekot (ej klickbar).

Så enkelt är det naturligtvis inte. Även om sjuksköterskorna är välutbildade kommer det krävas en ganska omfattande svenskundervisning innan den nya personalen kan påbörja sitt arbete.

Känner ni igen problematiken?

Tänkte väl det. Det är just det som är bekymret med de nyanlända som även dom har en bra utbildning som måste omsättas till svenska förhållanden.

Vi behöver inte gå över ån efter vatten.

Migrationsverket måste få i uppdrag att intensifiera sökandet efter personer med kompetenser som behövs i det här landet. Vårdpersonal är en sådan grupp. Ändra vanliga Svenska För Invandrare (SFI) till mera skräddarsydda arbetsförberedande utbildningar. Inkludera körkort om sådant krävs (det gör det om vi vill fortsätta ha hemtjänst i våra glesbygdskommuner).

Och kanske viktigast av allt: När en asylsökande visar sig ha kompetens som behövs i det här landet, och har påbörjat en sådan utbildning. Sluta då att klassa personen som asylsökande och behandla i stället personen som arbetskraftsinvandrare.

Tycker jag skulle vara mycket bättre än att börja rekrytera gästarbetare.

Och mera realistiskt.

torsdag 11 maj 2017

Om det bisarra i att äga vatten

Lantbrukarnas Riksförbund tillsammans med intresseorganisationen Svensk Vattenkraft lobbar intensivt för att EU:s Vattendirektiv, som Sverige skrivit under, inte ska uppfyllas enligt intentionerna.

Kortfattat går direktivet ut på att en fördämning i ett vattendrag måste ha såväl fria vandringsvägar för fisken som en minimitappning, som är så pass stor att vattenlivet inte tar skada. All vattenverksamhet måste i och med direktivet miljöprövas, och gamla vattendomar måste omprövas. Inklusive begreppet urminnes hävd.

Argumenten mot en miljöanpassning av den småskaliga vattenkraften är dels att hänvisa till äganderätten, dels att hänvisa till energiförsörjningen.

En viktig del i elproduktionen är så kallad reglerkraft. Alltså den energi som produceras för att täcka upp produktionsbortfall, till exempel vindkraftsel när det slutar blåsa, men även när vattnet sinar i ett litet kraftverk. Även större händelser när ett kärnkraftverk måste snabbstoppa. Det är främst de stora vattenkraftverken i norr som kan producera reglerkraft. Den småskaliga vattenkraften snarare kräver sådan reglerkraft än kan bidra.

Drygt 150 Terawattimmar (TWh) el producerades 2016, av dessa kom 4,2 TWh från den småskaliga vattenkraften. Knappt tre procent. Vindkraften stod för 15 TWh, eller tio procent.

Småskalig vattenkraft är som mest effektiv när den behövs som minst, alltså vid vår och eventuell höstflod. Jag har inte sett några siffror på kapaciteten en kall februaridag, men den kan logiskt sett inte vara speciellt stor. Att hänvisa till behovet av elproduktion för att motivera små vattenkraftverk vilar sakligt sett på mycket svag grund.

Däremot har den småskaliga vattenkraften en enorm miljöpåverkan, gigantisk om vi ser till produktion och samhällsnytta. Förklaringen till detta är att vattenkraften lever kvar i en tid när miljölagar inte existerade. Urminnes hävd tog hänsyn bara till människor som levde upp- eller nedströms dämmet. Inte till miljö eller natur. Verksamheten har kunnat fortgå laglöst, utan tidsenlig anpassning. Fram tills nu. Det är därför LRF och Svensk Vattenkraft protesterar.

Äganderätten hävdas av LRF och Svensk Vattenkraft till försvar för små dammanläggningar. Det handlar alltså om att äga rinnande vatten. Någon som äger en vattenvolym, som kanske rör sig kilometervis, bara för att denna någon äger en fördämning på ett antal kvadrat- och volymmeter.

Det är så det fungerar i verkligheten. Flodpärlmusslorna som kanske fryser ihjäl under en kall vinterdag långt nedströms kraftverket, dör inte på grund av att markägaren där varit vårdslös, utan därför att kraftverksägaren uppströms anser sig äga vattnet. Vandrande fiskar, som rör sig upp- eller nedströms, simmar i flödet alldeles oavsett vilken som äger marken, men tar stopp när någon ser sig ha rätt att äga vattnet. 

Sker ett utsläpp som skadar eller dödar flora och fauna i vattnet ska ansvarig för utsläppet ställas till svars. Utsläppet ska antingen stoppas eller åtgärdas genom rening.

När det rör sig om vattenkraft, som skadar och även dödar det som lever i vatten, ja, då hänvisas det i stället till äganderätt och urminnes hävd.

Det är inte en dag för tidigt att lagstiftningen ändras så att vandrande fiskar skyddas genom omlöp (både upp och nedströms), skyddas från turbiner via gallerkonstruktioner och att vattenflöden garanteras genom biologiskt hållbara minimitappningar.

Är inte detta ekonomiskt hållbart, ja, då är heller inte kraftverket lönsamt.

Det går visst. Falkenberg visar vägen:

Bild från Falkenberg Energis hemsida