torsdag 22 juni 2017

Självförnekelse, ”hederskultur” och integration

Jag minns hur jag som CUF-ombudsman arbetade för Stockholms läns CUF i mitten av 80-talet. En tid strax efter att invandringspolitiken ändrat inriktning från assimilation till integration. Osäker dock på den praktiska betydelsen.

Det var lätt för en främmande kultur att assimileras till Sverige, i synnerhet kulturer som inom sig bar på problematiken vi kallar för hederskultur. I svensk kultur och allmänt rättsmedvetande fanns en inneboende syn på att det som sker inom hemmets väggar och inom familjen har vare sig gud, fan eller länsman med att göra. En åsikt som till stora delar lever kvar, även om förändring pågår.

Fortfarande avstår lärare från att anmäla till socialtjänsten det finns misstanke om att barn far illa på grund av alkoholmissbruk i familjen, trots att anmälningsplikt föreligger. Våld i nära relationer är fortfarande problematiskt att lägga sig i. Det tog lång tid innan lagen mot barnaga (1979) fick allmän acceptans. Pedofili inom familjen var länge ett näst intill okänt begrepp.

Nu åter till 80-talet. I Stockholms län, främst Södertälje, bodde många familjer, tämligen etablerade, som tillhörde folkgruppen syrianer, många tillhörde Syrisk-Ortodoxa kyrkan. Inget speciellt konstigt med det, även om vi visste att flickorna hölls hårdare än pojkarna och att det var föräldrarna som arrangerade äktenskapet. Det fungerade alldeles utmärkt i assimilationens Sverige. Samhället hade liksom inte med såna saker att göra.

När ämnet föräldrars vilja kom upp tyckte vi liksom bara att det var konstiga traditioner, och att det var skönt, att det inte längre var så i Sverige. För det var inte så länge sedan, då 1985. Då levde fortfarande den generation, som i praktiken lämnade sedvänjan, att föräldrarna skulle bestämma giftermålet. Min generation har med egna öron hört de gamla berätta om tragedier med ungdomar som inte fick träffas, än mindre gifta sig. Vi häpnade vid den tiden inte över att det fanns kulturer, som fortfarande tillämpade det synsättet.

Värderingar förändras över tid.

En värdering som kraftigt förändrats över tid är synen på homosexualitet. Fram till 1979 var homosexualitet klassat som sinnessjukdom. Sinnessjukdom är för övrigt i dag ett ålderdomligt begrepp, men det var inte länge sedan. Kvinnans rätt till sin kropp ses heller inte i alla lägen som självklar. Starka lobbygrupper vill inskränka aborträtten.

Det finns problem med hederskulturer i Sverige, inte tu tal. Men hur i h-e ska vi komma tillrätta med dessa problem, om vi förnekar vårt eget arv på området? Om vi förnekar att det var en mödosam vandring fram till i dag?

Det duger inte säga att ”vi inte vill ha hit den här kulturen” när sanningen är att vi inte vill ha tillbaka den …

Rasistiskt blir det när människor som själva vill dra tiden tillbaka både ett och två snäpp fäller sådana yttranden.

Då blir det alldeles uppenbart att det inte är kulturen utan människorna i sig man vill åt.

onsdag 14 juni 2017

Personlig assistans måste stramas upp

Lagen om personlig assistans måste stramas upp. Det här handlar om stöd till samhällets kanske mest sårbara och beroende medborgare. Det stödet får vare sig missbrukas eller ifrågasättas. Därför måste myndigheterna ta kontroll över verksamheten.

Det är mycket stora summor i omlopp, och i de flesta fall utan insyn. Skattemedel utanför offentlighetsprincipen.





Antalet personer beviljade personlig assistans uppgår till ungefär 16 000.

Kostnaden sammanlagt för kommun och stat ligger på ca 30 miljarder kronor.

Utslaget blir det närmare 1,9 miljoner per brukare och år. Eller drygt 5 000 kronor per dygn.


Assistansföretag är normalt professionella, och ser till såväl personalens och brukarens bästa, men jag är inte övertygad om att samhälle och myndigheter står på dessa företags sida. Det är helt enkelt för lätt kringgå regler och göra egen vinning. Vilket skapar utrymme för aktörer som brister i ansvarstagande. Det är i dagens samhälle tillåtet att göra såväl vinstuttag som att bedriva verksamhet under offentlighetsprincipens radar. Unikt internationellt sett.

Visste ni förresten, att när en personlig assistent blir sjuk så går samhället in och betalar sjuklönen? En helt ohållbar juridisk ordning som jag ser det: I min värld är det ansvarig arbetsgivare som ansvarar för personal inklusive sjuklön. Ingen annan.

Den S-ledda regeringen ser naturligtvis att kostnadsutvecklingen måste brytas.

Min åsikt är att regeringen börjar i fel ände. Man uppdrar åt Försäkringskassan att hålla nere kostnaderna. I stället för att strama upp hur pengarna används. Att ta reda på fakta om hur det kan komma sig att kostnaderna för personlig assistans kraftigt ökar, utan att egentligen omfattningen av assistans gör det.

För det kan väl ändå inte vara så illa att användningen av skattepengar ska sluta granskas så fort som själva verksamheten hamnar utanför offentligt huvudmannaskap. Jag tycker att något stinker.

För som jag inledde inlägget: Frågan om assistans handlar om stöd till samhällets kanske mest sårbara och beroende medborgare. Det stödet får vare sig missbrukas eller ifrågasättas. Därför måste myndigheterna ta kontroll över verksamheten.


måndag 5 juni 2017

Moderate Mikael Rosén cyklar på om Falutrafiken

För några dagar sedan arrangerade Dalarnas Tidningar en debatt om trafiksituationen i Falun. Deltagare var Jonny Gahnshag, socialdemokrat och kommunalråd och ordförande i miljö- och samhällsbyggnadsnämnden i Falun, Mikael Rosén, moderat oppositionsråd i Falun, Magdalena Nord Omne, projektledare på kulturföreningen Magasinet och Anton Grenholm, aktiv i Naturskyddsföreningen och programansvarig för Högskolan Dalarnas magisterprogram i fysioterapi.

Debatten var inte offentlig, men jag tog ändå tillfället i akt att lyssna på argumenten.

Moderate Mikael Rosén var den som stack ut med en närmast rabiat syn i att bilen ska ha företräde i samhällsplaneringen. På fullt allvar tog Rosén upp en vision, där han kombinerar åsikten, att han tyckte det var fel att stänga Östra Hamngatan för trafik (där då en icke namngiven restaurang som konsekvens icke hade kunnat ha kvar sin uteservering), samtidigt som det i centrum skulle vara möjligt att flytta bilen mellan(!) parkeringar utanför Hemköp och Systembolaget.

Det går naturligtvis att planera ett centrum, så att kunder kan köra 350 meter mellan olika butiker, det är bara att använda valfritt köpcentrum som mall. Låt vara att det är enklare att projektera ett köpcentrum, då där normalt inte finns någon befintlig bebyggelse att ta hänsyn till. Det är dock ingen metod jag vill rekommendera för centrala Falun.

Jag tycker det är viktigt att skilja på tillgång till parkeringsplatser i anslutning till centrum kontra möjlighet att parkera i centrum. För att skapa flera parkeringsplatser inne i själva centrum måste man ta ytor i anspråk. Ytor som i dag används till bland annat uteserveringar. För att kunna köra mellan parkeringarna måste gågator ersättas av trafikerade gator.

Jag är tämligen övertygad om att det inte gynnar någon centrumhandel, att uteserveringar och gågator försvinner eller minskar i omfattning. Jag ser det som en absurd tanke att ett centrum ska kunna konkurrera med ett köpcentra i fråga om tillgänglighet med bil.

Att ha tillgång till centrum gäller även personer som har svårt ta sig själva från en plats till en annan. Det underlättar knappast för personer beroende av färdtjänst eller är beroende av handikapparkeringar, att centrums gator är öppna för allmän biltrafik.

Mikael Rosén har skrivit ett par debattartiklar i ämnet trafiken i Falun (här och här). Höjdpunkten i sin argumentation når Rosén när han påstår att det pågår ett krig mot Falubor med bil.


Trafiken genom centrum, via Korsnäsvägen och Gruvgatan, är överkomlig, även i rusningstid. Själv åker jag de flesta fredagar, vid fyratiden, med buss till Sandviken. En buss som kör via den så kallade kaossträckan utanför resecentrum. Det tar någon minut längre, men knappast kaos eller trafikstockning.

Däremot skadar det inte att genomföra åtgärder på såväl kort som lång sikt för att minska denna trafik. Vi måste planera trafiken utifrån att Falun kommer att växa. Men ändå undvika att biltrafiken för den skull ökar.

Här är tre förslag i syfte att minska bilresandet:

Pendlingen till och från Borlänge är en starkt bidragande orsak till bilanvändning. Kan vi via infartsparkeringar kombinerade med busshållplatser minska dessa bilresor ska vi göra det.

Utöver att det ökar bilresandet finns det ett säkerhetsproblem i att föräldrar lämnar av och hämtar sina barn i anslutning till skolor. Det bör bli bilfritt i närhet till skolorna. Eller i vart fall förbjudet att stanna!

Underlätta parkeringsletandet. Det finns i de allra flesta fall lediga parkeringsplatser i anslutning till centrum. Genom att sätta upp ljusskyltar, som visar antalet lediga platser i de olika parkeringarna, på strategiska ställen undviker vi att bilar cirkulerar i onödan.

Jag har dock ingen som helst tröst eller förhoppning att ge till den som till varje pris vill parkera på Fisktorgets lilla parkering. I det fallet blir det till att cirkulera …

tisdag 23 maj 2017

Lobbygrupper skall inte myndighetsutöva

Det blir närmast surrealistiskt när moderaten Ulf Berg och Mats Larsson, ordförande respektive vice ordförande i Svenska Jägareförbundet Dalarna, skriver en debattartikel om jakt och viltförvaltning i Dalarnas Tidningar.
 
Skärmklipp från Dalarnas Tidningar 22 maj 2017. Länk till debattartikeln ovan.
I debattartikeln säger sig representanterna för Svenska Jägareförbundet presentera lösningen på vildsvinsproblematiken. En lösning som enligt författarna verkar vara fria tyglar med åtelkameror och att icke jägare inte ska lägga sig i. Uppenbarligen känner sig Svenska Jägareförbundet pressade av markägare och bönder som får sina tomter, åkrar och grödor fördärvade.

Den närmaste liknelsen torde vara att bocken är satt till trädgårdsmästare. Under årtionden har stora delar av jägarkåren inklusive Svenska Jägareförbundet hållit på att gulla med detta klövvilt, utfodrat dessa och närmast medvetet hållit nere avskjutningen, i akt och mening att få till en spridning.

I broschyren Stödutfodring av vilt från Svenska Jägareförbundet skriver viltmästaren Poul Erik Jensen om utfodring av vildsvin:

I vildsvinssammanhang ska man skilja på utfodringsplats och åtel. Utfodringsplatsen ska vara en skyddad plats där ingen jakt får förekomma och där ska finnas foder tillgängligt kontinuerligt. Åteln, däremot, är en plats för jaktliga ändamål. En åtel ska anläggas på en ostörd plats och så att den smälter in i naturen. Här fyller man på foder ofta och lite åt gången, några kilo i veckan brukar räcka. Typ av foder anpassas efter årstiden men lantbruksprodukter såsom spannmål, rotfrukter eller frukt förordas.

Jag läser Ulf Bergs och Mats Larssons debattinlägg samtidigt som jag tar del av Svenska Jägareförbundets agerande kring viltvård och stödutfodring. Det hela går liksom inte att få ihop.

Lite klarnar det vid anblicken av Svenska Jägareförbundets uppdrag, och kompetensen för detta uppdrag. Inklusive den mycket olyckliga kombinationen av lobbyism och myndighetsutövning.

Moderaten Ulf Berg och Mats Larsson skriver föraktfullt

Vi tror att de som är vana att vistas i skog och mark är bättre på att fatta relevanta beslut i jaktfrågor. Har du aldrig haft barr innanför skjortkragen är risken stor att du fattar beslut på fel grunder.

Precis som om granbarr innanför skjortan skulle vara ett relevant mått på kunskap i frågor som rör viltförvaltning.

Vi tittar för ett ögonblick på kunskapsnivån hos viltmästaren Poul Erik Jensen, som författat Stödutfodring av vilt åt Svenska Jägareförbundet. Jensen titulerar sig Viltmästare. En sju månader (!) lång utbildning anordnad av, ja just det, Svenska Jägareförbundet. På sju månader, utöver praktik, anses en elev vara mogen att arbeta med viltförvaltning.

En annan examen som smäller högt i jaktfrågor är Jägmästare. Alltså en företagsekonomisk utbildning med inriktning på skogsbruk. Jodå, i utbildningen ingår något biologi också.

Sanningen är att en utbildad Vilt- eller Jägmästare tveksamt ens skulle ha ämnesbehörighet att undervisa i ämnet biologi på högstadiet.


Att intresseorganisationen Svenska Jägarförbundet, som är en av Sveriges starkaste lobbygrupper, samtidigt fungerar som myndighet, ser jag som en mycket olycklig kombination. En hybrid som helt enkelt borde vara otänkbar.

Centerpartisten Håkan Larsson, Krokom, var ordförande i en jaktutredning, som bland annat föreslog en ny myndighet för jaktfrågor. Jag håller med.

För förvaltningen av våra viltstammar anser jag att det krävs kompetent personal, med gedigen utbildning inom biologi (inklusive populations-), zoologi och etologi.

Ett minimikrav för ansvariga inom viltförvaltning borde vara att personen har genomfört ett forskningsprojekt inom området. En ny myndighet skulle dramatiskt kunna öka kompetensen genom att strama upp vilka kvalifikationer som krävs för handlägga viltfrågorna.

Till en del håller jag alltså med Ulf Berg och Mats Larsson. Det krävs mera än barr innanför skjortan för att besluta om jakt och viltvård.


onsdag 17 maj 2017

Valfrihet eller lurendrejeri?

Sverige har extremt liberala regler i fråga om vinstuttag från skattefinansierad vård, omsorg och skola. Enligt uppgift är Sverige helt ensamma om att tillåta vinstuttag från skattefinansierade skolor.

Sverige är även mycket liberala när det gäller ägarbyten av skattefinansierade privata bolag. En ordning som rent objektivt medför att Lagen Om Valfrihet devalveras till en simpel viljeyttring, som bara gäller för stunden. En brukare som valt utförare av hemtjänst kan helt plötsligt visa sig ha en helt annan utförare än den som valdes. En elev kanske byter skola över en natt.

Överdrivet? Nej, så här ser verkligheten ut när vård, skola och omsorg läggs ut på den fria marknaden. Eller trodde ni att valfriheten bara skulle gälla valet av utförare? Icke, lobbyverksamheten till förmån för vinstuttag handlar lika mycket om att företag som levererar välfärdstjänster ska få vara handelsvara på den öppna marknaden. Inte ett ljud om det verkligen är moraliskt riktigt att en brukare ska tvingas byta utförare utan att gjort aktivt val.

Vinstuttag från företag i den här branschen har naturligtvis betydelse när det ska raggas riskvilligt kapital. Något som även det borde få många att dra öronen åt sig. Aktiebolagens viktigaste uppdrag är att generera vinst till ägarna, vilket förre moderate riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson pedagogiskt utvecklar i en artikel från september i fjol. Aktieägarnas intresse behöver inte alls sammanfalla med vare sig samhällets eller den enskildes behov och/eller önskan.

Kombinationen vinstkrav tillsammans med filosofin New Public Management, en ordning där allt ska prissättas in i detalj, för att möjliggöra konkurrensutsättning, skapar även det en mycket trubbig omsorg. (Uppsala Universitet: Perspektiv – för bättre vetande)

Personligen ser jag ett värde i att inte minst hemtjänst och primärvård har en lokal förankring. En åsikt som helt enkelt inte går ihop med aktiebolagsformen. Och ser det som förvånande att centern som av tradition talat sig varma för decentralisering, väljer att bortse från problematiken med fjärrägd nära omsorg.

Jag ser det även som självklart att skattefinansierad vård, omsorg och skola ska omfattas av offentlighetsprincipen. Alltså i direkt motsats till vad som gäller för ett privatägt bolag.

Ett riktigt uselt argument i debatten kring vinster i välfärden är att likställa mjuk verksamhet med byggandet av ett äldreboende eller en skola. Dumheter. Går byggföretaget i konkurs blir det en uppgörelse mellan beställaren och konkursförvaltaren. Går ett hemtjänstföretag i konkurs måste kommunen samma natt ta över verksamheten.

Och inte ens de mest rigida förespråkarna för privat offentligt finansierad verksamhet vill frånhända kommunens ansvar för den löpande verksamheten.
Satirtecknaren Max Gustafson fångade stämningen i samband med John Bauer-skolans konkurs. Bild hämtad från Max Gustafsons blogg. Besök den gärna!

Eller skolpengen. Enligt marknadsprinciper skulle en skolkonkurs då bli en sak mellan föräldrarna och konkursförvaltaren. Kommunen har liksom redan betalat ut skolpengen en gång.

Och skall därmed vara fri från vidare ansvar.

tisdag 16 maj 2017

Verkligheten till KD: Hallååååå

Kristdemokraterna (KD) i Dalarna måste sägas ha tagit populismen till en helt ny nivå i Region Dalarna. KD vill nu rekrytera sjuksköterskor från Filipinerna för att utöver dagens brist täcka upp framtida pensionsavgångar.
Bild från Ekot (ej klickbar).

Så enkelt är det naturligtvis inte. Även om sjuksköterskorna är välutbildade kommer det krävas en ganska omfattande svenskundervisning innan den nya personalen kan påbörja sitt arbete.

Känner ni igen problematiken?

Tänkte väl det. Det är just det som är bekymret med de nyanlända som även dom har en bra utbildning som måste omsättas till svenska förhållanden.

Vi behöver inte gå över ån efter vatten.

Migrationsverket måste få i uppdrag att intensifiera sökandet efter personer med kompetenser som behövs i det här landet. Vårdpersonal är en sådan grupp. Ändra vanliga Svenska För Invandrare (SFI) till mera skräddarsydda arbetsförberedande utbildningar. Inkludera körkort om sådant krävs (det gör det om vi vill fortsätta ha hemtjänst i våra glesbygdskommuner).

Och kanske viktigast av allt: När en asylsökande visar sig ha kompetens som behövs i det här landet, och har påbörjat en sådan utbildning. Sluta då att klassa personen som asylsökande och behandla i stället personen som arbetskraftsinvandrare.

Tycker jag skulle vara mycket bättre än att börja rekrytera gästarbetare.

Och mera realistiskt.

torsdag 11 maj 2017

Om det bisarra i att äga vatten

Lantbrukarnas Riksförbund tillsammans med intresseorganisationen Svensk Vattenkraft lobbar intensivt för att EU:s Vattendirektiv, som Sverige skrivit under, inte ska uppfyllas enligt intentionerna.

Kortfattat går direktivet ut på att en fördämning i ett vattendrag måste ha såväl fria vandringsvägar för fisken som en minimitappning, som är så pass stor att vattenlivet inte tar skada. All vattenverksamhet måste i och med direktivet miljöprövas, och gamla vattendomar måste omprövas. Inklusive begreppet urminnes hävd.

Argumenten mot en miljöanpassning av den småskaliga vattenkraften är dels att hänvisa till äganderätten, dels att hänvisa till energiförsörjningen.

En viktig del i elproduktionen är så kallad reglerkraft. Alltså den energi som produceras för att täcka upp produktionsbortfall, till exempel vindkraftsel när det slutar blåsa, men även när vattnet sinar i ett litet kraftverk. Även större händelser när ett kärnkraftverk måste snabbstoppa. Det är främst de stora vattenkraftverken i norr som kan producera reglerkraft. Den småskaliga vattenkraften snarare kräver sådan reglerkraft än kan bidra.

Drygt 150 Terawattimmar (TWh) el producerades 2016, av dessa kom 4,2 TWh från den småskaliga vattenkraften. Knappt tre procent. Vindkraften stod för 15 TWh, eller tio procent.

Småskalig vattenkraft är som mest effektiv när den behövs som minst, alltså vid vår och eventuell höstflod. Jag har inte sett några siffror på kapaciteten en kall februaridag, men den kan logiskt sett inte vara speciellt stor. Att hänvisa till behovet av elproduktion för att motivera små vattenkraftverk vilar sakligt sett på mycket svag grund.

Däremot har den småskaliga vattenkraften en enorm miljöpåverkan, gigantisk om vi ser till produktion och samhällsnytta. Förklaringen till detta är att vattenkraften lever kvar i en tid när miljölagar inte existerade. Urminnes hävd tog hänsyn bara till människor som levde upp- eller nedströms dämmet. Inte till miljö eller natur. Verksamheten har kunnat fortgå laglöst, utan tidsenlig anpassning. Fram tills nu. Det är därför LRF och Svensk Vattenkraft protesterar.

Äganderätten hävdas av LRF och Svensk Vattenkraft till försvar för små dammanläggningar. Det handlar alltså om att äga rinnande vatten. Någon som äger en vattenvolym, som kanske rör sig kilometervis, bara för att denna någon äger en fördämning på ett antal kvadrat- och volymmeter.

Det är så det fungerar i verkligheten. Flodpärlmusslorna som kanske fryser ihjäl under en kall vinterdag långt nedströms kraftverket, dör inte på grund av att markägaren där varit vårdslös, utan därför att kraftverksägaren uppströms anser sig äga vattnet. Vandrande fiskar, som rör sig upp- eller nedströms, simmar i flödet alldeles oavsett vilken som äger marken, men tar stopp när någon ser sig ha rätt att äga vattnet. 

Sker ett utsläpp som skadar eller dödar flora och fauna i vattnet ska ansvarig för utsläppet ställas till svars. Utsläppet ska antingen stoppas eller åtgärdas genom rening.

När det rör sig om vattenkraft, som skadar och även dödar det som lever i vatten, ja, då hänvisas det i stället till äganderätt och urminnes hävd.

Det är inte en dag för tidigt att lagstiftningen ändras så att vandrande fiskar skyddas genom omlöp (både upp och nedströms), skyddas från turbiner via gallerkonstruktioner och att vattenflöden garanteras genom biologiskt hållbara minimitappningar.

Är inte detta ekonomiskt hållbart, ja, då är heller inte kraftverket lönsamt.

Det går visst. Falkenberg visar vägen:

Bild från Falkenberg Energis hemsida

torsdag 4 maj 2017

Bland Israelvänner och antisemiter

Är rubriken provocerande? Det är också meningen, men blir inte mindre sann för det. Verkligheten är ibland provocerande.

En inte alltför ovanlig typ av antisemit är en person som säger sig stå upp för Israel, samtidigt som hen anser att det är där judarna ska bo.

En åsikt som naturligtvis är fel åt h-e. Historiskt sett har det funnits stora judiska minoritetsgrupper i de flesta länder i vår närhet. Det som drev bort judarna, eller än värre förintelsen, var antisemitismen.

Den judiska kulturen är inget annat än en del av den kultur som vi kallar västerländsk, eller för den delen östeuropeisk. Andra världskriget, och även tiden före, slog sönder större delen av detta judiska arv.

Och fortfarande dyker antisemitiska strömningar upp, värre nu än på många år.

Däremot är det inte antisemitism att protestera mot staten Israels annektering av ockuperad mark. Vare sig i Jerusalem eller på andra platser. Bosättningar som saknar folkrättsligt stöd är inte sionism utan vanlig vidrig nationalism.

I Sverige har vi i riksdagen Sverigedemokraterna. Ett parti som bekänner sig som vänner till staten Israel.

Tacka sjutton för att SD ömmar för religiösa judar, och vill att dom ska ha någonstans att ta vägen, när partiet vill ändra lagen, så att det blir omöjligt att leva kvar i Sverige. Det är det som blir resultatet om import av kosher-kött (rituellt slaktat) förbjuds, tillsammans med ett förbud av omskärelse av gossebarn. Återstår då bara judar som assimilerats bort från den kultur dom har rätt att tillhöra.

Det går inte säga annat än att SD håller fast vid sina rötter.



Även Adolf Hitler ville ha en stat dit han kunde deportera judar. Palestina var uteslutet, då Hitler ville bygga allianser med araberna i området i kampen mot britterna. Madagaskar visade sig även det omöjligt. Förintelsen väntade. Samtidigt som Europa och även USA var väldigt njugga mot att ta emot judiska flyktingar.

[Antisemitismen var ett gissel långt före andra världskriget, och långt ifrån värst i Tyskland, inte förrän i samband med kristallnatten 1938. Många judar hade i samband med pogromer tvingats lämna sina hem. Sionismen, alltså drömmen om en egen stat, Israel, växte sig allt starkare. Inte till så liten del beroende på att många länder helt enkelt inte ville veta av judarna. Den delen av kulturarvet förnekades.

Efter andra världskriget fanns några miljoner judar i Europa som överlevt förintelsen. Dessa hade i princip ingenstans att ta vägen. Ingen ville ha dom, och jag vill nog hävda att det var ren antisemitism, trots förintelsen, som var bakomliggande orsak. Med kolonialtidens trubbiga redskap bildades staten Israel – utan vare sig finess eller hänsyn till palestinierna eller för den delen de nya israelerna. Det finns stora likheter med Europas behandling av romerna.]

En annan rot som odlas och gödslas inom SD är de antisemitiska konspirationsteorierna om att världen styrs av en klick judar. Den senaste favoriten i dessa påståenden är att judarna skulle ansvara för en massinvandring av muslimer till Europa (jag har inte förstått vare sig logik eller påstått syfte, men det är förmodligen omöjligt). Sådana här påståenden fräser runt allt oftare i trådar på sociala medier där SD-anhängare är inblandade.



Det mest obehagliga i det här är att det i dessa nätdiskussioner inte går att urskilja någon rågång mellan SD-sympatisörer och de rena nazisterna. Trådarna vävs liksom bara samman till en brun sörja. Där även personer som säger värna Israel och vara mot antisemitism deltar. Personer som i ena stunden säger en sak men i nästa legitimerar avskrädessajter som Fria Tider, Avpixlat, Breitbart (Donald Trumps husorgan), Nya Tider, för att nämna några, men även enskilda personer som bland andra Annelie Sjöberg, Ingrid Carlqvist och Stefan Thorsell.



Steget är inte långt mellan den skränande nazistskocken på Stora Torget i Falun, och de som kommenterar bland Sverigedemokraternas brunskjortor. 

torsdag 27 april 2017

Fridolin fjättrad vid populismen

Det var väntat efter terroristattacken på Drottninggatan, att politiker med svag ryggrad skulle producera förslag på kraftfulla åtgärder, även om dessa inte var relevanta i sammanhanget.
Gustav Fridolin. Bild från Wikipedia.

Gustav Fridolins tal om fotboja för personer med samröre med terrororganisationer var ett sådant populistiskt utspel. För den som tog sig tid att läsa referaten om vad Fridolin verkligen sade, stod det snabbt klart att han med sitt fotbojeutspel inte avsåg att förövaren på Drottninggatan, Rakhmat Akilov, skulle utrustats med fotboja. Akilov hade ingen anknytning till någon terrororganisation, något som SÄPO tidigare konstaterat. Typisk copycat skulle jag vilja hävda. Inklusive noll religiositet.  

Fotboja är något som kriminalvården använder i stället för fängelse, något som förutsätter att personen faktiskt är dömd för något. Medlemskap i en terrororganisation skulle en person vara dömd för, men det var då sannerligen inte Rakhmat Akilov. Därför var det sällsynt korkat av miljöpartisten Gustav Fridolin att ta upp en diskussion om fotboja i samband med Akilovs attack.

Däremot tycker jag att det är viktigt att samhället håller koll på personer som bevisligen är medlemmar i terrororganisationer. Och att vi har en lagstiftning som reglerar detta.

Det ska lagföras om en person aktivt stöder en organisation som använder terror som medel. Sedan ska det inte spela någon roll om organisationen tillhör Islamiska Staten eller Nordiska Motståndsrörelsen. Det är skit samma. Frågan är på vilket sätt. Fotboja kan vara en metod.

Om medlemmar i Islamiska Staten vill anordna en demonstration i Falun den 1:a maj anser jag att detta faktiskt faller utanför yttrandefrihetens ram. Det ska inte vara grundlagsskyddat att terroristorganisationer får göra sin röst hörd.

Detsamma gäller Nordiska motståndsrörelsen. Organisationen borde vara olaglig, och frågan är även här på vilket sätt medlemmarna ska lagföras. Fotboja kan vara en metod.

Frågan är gränsdragningen. Ska alla medlemmar i Nordiska Motståndsrörelsen utrustas med fotboja, eller bara de mest våldsbenägna?

onsdag 26 april 2017

Churchill och den fria världen

När världen hotades av nazismen på 30- och 40-talen var det sir Winston Churchill som stod upp som garant och fungerade en tid till och med som närmast ensamt bålverk mot denna utveckling.

Sir Winston Churchill slog med framgång mot nazismen, men vad slogs han för?
Från Wikipedia

Inget som smickrar alls. Vi ska vara tacksamma för att sir Winston Churchill både vann och förlorade.

Sir Winston Churchill var inget annat än en vidrig imperie- och kolonialist, utöver rasist. Hans bild av den fria världen var den vite mannens hegemoni. Kolonierna var till för att skänka välstånd åt imperiet. Utöver att leverera soldater, som skulle slåss mot nazisterna, utan vare sig cred eller rättmätig sold. Inte ens en menig vit britt skulle behöva förnedras genom att tvingas göra honnör inför en brun officer (annars är kutym i militära sammanhang ”salute the rang, not the person” även när det gäller krigsfångar).

Sir Winston Churchill var när andra världskriget började sedd som en förbrukad politiker. Hans syn på världen hörde redan då till en förgången tid. Men, Churchill var envis och dök upp vid rätt tid. Churchill reagerade mycket häftigt mot att en diktator som Adolf Hitler tog sig samma friheter i Europa som han själv tog för givet i Asien, med en mycket, mycket, viktig distinktion. Medan Adolf Hitler ville förslava och utrota, inte minst vad nazisterna såg som undermåliga raser, såg Churchill det som naturligt att bara hålla dessa som förslavade.

Ingetdera är en syn på världen vi överhuvudtaget vi kan överväga att acceptera i dag. Tack och lov har synen på vad som ska vara den fria världen vidgats, även om väldigt mycket återstår. Vi har i alla fall nått fram till läpparnas bekännelse.

Men trots sir Winston Churchills seger över nazismen kan vi ändå inte blunda för mannens brott mot mänskligheten. Churchills behandling av Indien, närmare bestämt Bengalen, måste av varje objektiv bedömare placera Churchill i topp bland folkmördarna under 1900-talet. Churchills vanvettiga beslut att trots svält i Bengalen konfiskera livsmedel till England kostade upp emot tre miljoner indier livet. De som protesterade sköts eller fängslades. Detta var ett brott mot mänskligheten, även rättsligt.

Att skänka sir Winston Churchill rätt eftermäle innebär för mig även att berätta sanningen även om Churchills mycket mörka sidor. Inklusive en man som platsar på topplistan över folkmördare.

Jan ”JOLO” Johansson skildrar detta i sin lysande faktion ”Någonstans i Sverige”. Fänriken, gestaltad av Per Ragnar på besök hos sin flickvän boendes på Östermalm i Stockholm. Under början av kriget hade hennes föräldrar ett porträtt av Hitler på bokhyllan. När krigslyckan vände byttes detta till Churchills.

Däremot tror jag dessvärre inte att personerna som vände porträtt vände åsikt. Anledningen var helt enkelt att Churchill sågs som en bättre rasist än Hitler.

Jag länkar denna gång inte källor i texten. Mina uppgifter har jag tagit från:

1.      Folke Schimanski ”De bortglömda”. Här recensionen: http://www.sydsvenskan.se/2015-11-09/krigskartans-vita-flackar

2.      ”Rasismen visar hur komplex Churchill var”. SvD Johan Lindberg 2015.


torsdag 6 april 2017

Falun – växande stad på begränsad yta

Falu tätort kommer fortsätta växa. Från dagens knappa 39 000 invånare till kanske minst 44 000 inom en tjugoårsperiod. Den fördjupade översiktsplanen för Falu tätort och området runt Varpan är ute på remiss fram till den 28 april. Fram till det datumet kan alla som vill lämna synpunkter på planen som rör Faluns framtida planering.


Utöver nya bostäder behöver byggas förskolor, skolor, gemensamhetslokaler och även äldreboenden. Fler arbetsplatser kommer etableras. En utmaning om vi även fortsättningsvis vill att Falun ska ha karaktären av småstad, med en levande stadsmiljö.

Faluns läge medför begränsningar. Placerat i en sänka, omgivet av höga kullar och intill sjön Runn. Lite som i en gryta, vilket gör staden väldigt sårbar för luftföroreningar.

Det är dags att vi år 2017 börjar ifrågasätta om bilen ska vara det transportmedel samhällsplaneringen skall bygga på. I synnerhet för Faluns del.

Visserligen finns det en framtid för elbilar, men även elbilar kräver utrymme – även när det inte är rusningstrafik. Utgår vi från status quo i biltäthet framöver måste bilanvändandet per person de facto minska, vi blir ju 5 000 fler som både ska resa och dela livsutrymme.

De gator och vägar som finns i Falun är de som finns att tillgå. Anser vi inte att dessa räcker till är det husrivningar som gäller.

En fullständigt bisarr diskussion togs upp av moderaterna angående den nya Korsnäsleden som bland annat passerar järnvägsstation och bussterminal. Moderaterna ville ha Korsnäsleden tvåfilig i båda körriktningarna längs hela sträckan. Korsnäsvägen alltså. Inte några förändringar avGruvgatan, där de verkliga flaskhalsarna finns … Paradoxalt nog är det snarare så att ett snabbare trafikflöde på Korsnäsleden skulle korka igen Gruvgatan än mera effektivt.
Korsnäsvägen som övergår i Gruvgatan. En ofta använde "genväg" mellan Lugneleden (Rättvik - Sandviken/Hedemora) och Hanröleden (Borlänge). 

Jag tror att det är bättre att planera för ett samhälle med mindre biltrafik än dagens.

Vi måste börja titta på vad det är som genererar trafikströmmarna i Falun.

Falun och Borlänge brukar benämnas som tvillingkommunerna. Orterna har till stora delar en gemensam arbetsmarknad, och delar naturligtvis även då på resandet.

Fungerar då transporterna mellan Falun och Borlänge? Ja, tveklöst, om vi bara ser till människorna som pendlar mellan bostad och arbete. Nej, inte om vi ser till antalet bilar som i onödan kör mellan orterna.

Vi kommer som sagt att bli fler i Falun. Även i Borlänge. Samtidigt som detta kan leda till en minst sagt besvärlig trafiksituation i Falun ökar även underlaget för en förbättrad kollektivtrafik. Bara att välja vilket alternativ som föredras!

Pendlingsbussarna mellan Falun och Borlänge fungerar bra och har en tät trafik. Problemet är att komma vidare från slutstationerna, ut till arbetsplatserna. Det som behövs är bussturer som går lite som i en solfjäder ut från bussterminalerna i Falun respektive Borlänge. Tvillingkommuner är rätt benämning på de båda orterna. För att minska biltrafiken i Falun krävs bättre bussförbindelser i Borlänge, och tvärtom naturligtvis. Det går inte att separera Falutrafiken från Borlängetrafiken. Det är ett och samma flöde.

Behövs det nya parkeringsplatser i Falun? Alltså skapa nya ytor som därefter inte kan användas till något annat.

Ja, det tror jag. Och i direkt anslutning till pendlingsmöjligheter. Kanske behöver Tiskenparkeringen utökas, inklusive att en Borlängebuss utgår från den parkeringen.

Vill vi vara rädda om stadskärnan i Falun ser vi också till att i möjligaste mån hålla bilarna borta från densamma. Det kräver att det är lätt att göra sig av med bilen i ganska nära anslutning till centrum.  


Det finns förutsättningar för Falun att växa utan att samtidigt öka biltrafiken. Men det kommer krävas en genomtänkt strategi för att lyckas.

onsdag 5 april 2017

Nazistiska strömningar i Sverige, Umeå och Falun

Nej, jag tänker inte skriva att Sverige är på väg åt helvete. Det finns alldeles för mycket förnuft samlat i nationen för det ordvalet. Men det finns skäl till en skarp uppstramning, inklusive åtgärder.


Samma nazister (Nordiska Motståndsrörelsen) kommer till Falun den första maj för att hålla torgmöte. De kommer att bevakas/skyddas av omkring 350 poliser. Vi vet vad polismördarna i Malexander hade för sympatier. Vi vet också vad medlemmar i Nordiska Motståndrörelsen skrek vid ett tumult i Södertälje för några veckor sedan: ”Leve Malexander”. Tre poliser fick uppsöka läkare, en med lindrig hjärnskakning. Föga förvånande var tyst från svansen som följer FB-gruppen ”Stöd Svenska Polisen”.

Till torgmötet i Falun vet jag i alla fall att tre medlemmar ur Nordiska Motståndsrörelsen har laga förfall. De sitter nämligen och väntar på rättegång för sprängattentaten mot flyktingförläggningar i Göteborgstrakten. Och det var nära att dom lyckades ta livet av en vaktmästare också. (Av någon outgrundlig anledning heter det inte terrorism när nazister spränger bomber. När nazister spränger heter det allmänfarlig ödeläggelse.)

Jo, räknar vi in mordet i Långshyttan, så har ytterligare en till två personer förhinder till torgmötet. Och hade polisen i Umeå prioriterat utredning av hoten mot den Judiska Församlingen där, så hade nog torgmötet ytterligare decimerats.

Jag överdriver inte när jag påstår, att om vi vill finna fler lagförda personer, än i nazistgruppen, som kommer ta plats på Stora Torget, måste vi besöka ett större fängelse.

Nazism och antisemitism är precis som hand i handsken. Även om det finns veritabla stolpskott som förnekar detta, typ Ingrid Carlqvist:



Ingrid Carlqvist är intressant i sammanhanget, därför att hon befinner sig i en gråzon mellan det uttalat nazistiska tankegodset och Sverigedemokraterna, inklusive den svans som vill normalisera partiet. Gemensamt för dessa är mycket starka antimuslimska åsikter inklusive opinionsbildning.

Och där islamofobin frodas, där dyker även antisemitismen upp som ett brev på posten. Svenska Kommittén mot Antisemitism varnar starkt för denna utveckling, och redovisar även en polsk studie som understryker allvaret i den värdeförskjutning vi ser runt om i världen.




Egentligen borde det inte vara möjligt att kombinera islamofobi och antisemitism i en och samma mening, men det bevisas gång på gång att det är möjligt: Sionismen får helt enkelt skulden för att det kommer muslimer till västvärlden. Och i min begreppsvärld innebär det glasklar antisemitism och islamofobi om en grupp eller en enskild på Facebook låter sådana påståenden passera oemotsagt. Det finns gott om medlöpare till Nordiska Motståndsrörelsen.


Medlöpare är dom som högljutt kräver, att en branschorganisation, som Bok- och Biblioteksmässan, ska husera en tidskrift, som inte håller rent mot nazismen.

Det finns gott om medskyldiga till att Judiska Församlingen stänger i Umeå.

torsdag 30 mars 2017

Girigheten är problemet – inte den fria rörligheten

EU innebar fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Som jag ser det en på det stora hela bra ordning. En uppfattning som jag delar med många. Dock tycker alltför många att den fria rörligheten ska utnyttjas till snöd vinning, och som verktyg för att slå sönder sådant som tidigare fungerat bra.

Cabotageverksamheten är en sådan företeelse. Alltså att utländska speditörer inom en vecka har rätt att genomföra tre uppdrag inom det land till vilket åkaren utfört en transport, utöver inresan. En verksamhet som alltför mycket urartat i vilda västern, trots att det inte alls hade behövt bli så.

Generellt sett kan det aldrig för en nation som Sverige vara negativt med att det kommer ny verksamhet till landet. Att nya företag etablerar sig, att det skapas nya arbetstillfällen, är i grunden positivt.

Om det inte vore för girigheten.

Samtidigt som seriösa åkeriföretag är förtvivlade över att inte kunna konkurrera gentemot låga löner och social dumping, finns det gott om andra näringsidkare som gnuggar händer över att kunna sänka sina utgifter.

Branschorganisationen Sveriges Åkeriföretag är med rätta oroliga och lyfte så sent som den 24 februari i år frågan i ett uttalande. Ändå påminner åkarna mest om tuppen, som råkat hamna på en plåt som legat och blivit het i solen; ett planlöst flaxande utan att sätta ner fötterna.
Av Stromcarlson at engelska Wikipedia

Visst är det viktigt med polisinsatser och kontrollorgan, som Sveriges åkeriföretag hävdar, men polisen kan inte göra mycket mer än att lagföra och klampa ett fåtal av de transporter det rör sig om.

Sveriges Åkeriföretag borde, som en del i det svenska näringslivet, med alla de kontaktytor som därmed tillhandahålls, riva i ordentligt, och slå fast att det är totalt oacceptabelt, att något företag anlitar speditörer, som inte följer svensk lagstiftning. Uppmana till bojkott av företag som uppenbarligen bryter mot lagen eller mot dess anda. Ställa sådana företag till svars i sina egna organisationer.

Fackliga organisationer måste även kunna vidta stridsåtgärder mot företag som inte följer gällande avtal.

Girigheten är dock inte isolerad till ett antal företag, som med tvivelaktiga och lagstridiga metoder utnyttjar systemet med cabotage.

Girigheten finns även bland dom som populärt brukar kallas för vanligt folk. Och inte sällan en grandios dubbelmoral. Ena dagen läggs det ut en bild på Facebook, en nyhet om att polisen klampat en utländsk chaufför, ofta tillsammans med en inte så lite rasistisk kommentar. Nästa dag är det stora bekymret att hitta den billigaste produkten, eller kanske till och med det billigaste fraktsättet.

Utan någon som helst tanke på att det låga priset kanske beror på genomruttna villkor i distributionskedjan. 

tisdag 28 mars 2017

Nya tidens oacceptabla politik

Jag blev av den centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson, via hans FB-sida, uppmärksammad på ett totalt oacceptabelt och kriminellt beteende. Hur en lokal mobb av barn/ungdomar, till misshandel gränsande, hotat och förföljt den moderate politikern Jörgen Anderssons son. Staffan Danielsson var med rätta upprörd. Polisutredning pågår.
Jörgen Andersson. Bild från Dagens Vimmerby.

Jörgen Andersson själv säger till Dagens Vimmerby (länken ovan):

Jag bor i en bruksort och tittar man bakåt så har många kanske helt andra politiska värderingar än vad jag har. Det kan vara provocerande, men det kan finnas andra kopplingar också. Det nya blockets politik har stor sympatikrets på landsbygden. Det är svårt att dra en automatisk koppling.

Läs noga. Och resten av artikeln också. Att Jörgen Andersson, och hans son, oförskyllt får klä skott för att skolan i Loftahammar lägger ner, säger kanske lite vilka krafter som ligger bakom. Vänstern, AFA eller mångkultur? Nä, skulle inte tro det.

Snarare att ett demokratiskt fattat beslut i en kommun fått motståndarna att först löpa amok i argumentationen, och sedan ungarna att ta orden på allvar. ”Som de gamla sjunga, kvittra de unga”, som det heter i ett gammalt ordspråk.

[Som en parentes minns jag en diskussion på ett debattfora (som jag lämnade därför att jag tyckte att det regelmässigt förekom för mycket rasism) där jag, tillsammans med Staffan Danielsson, hävdade att underlaget till byskolor ibland helt enkelt tvingade fram en nedläggning av byskolor. ”Förbannade centralister” fick vi då höra från en person, som i dag gärna vill lägga skulden för mobbingen av Jörgen Anderssons son på vänster och AFA. Att rensa den egna truten vore nog en första bra åtgärd. Det finns avarter i centerns periferi som inte står Donald Trump efter.]


Enligt brevskrivaren har några elever tagit över skolan där en handfull elever från Överum sprider skräck på Östra Ringskolan i Gamleby. Det påstås bland annat att lärare slutar och vissa är sjukskrivna på grund av att elever har tagit över skolan.

Överdrivet säger rektor och fritidsledare, och det finns säkert anledning till att visa viss återhållsamhet med dömandet.

Men trots det en perfekt grogrund och ett kraftfullt indicium för just de strömningar som banade vägen för Donald Trump i USA och för Sverigedemokraterna i Sverige.

Verkligheten är långt ifrån den vad kloakmedier som Avpixlat, Fria Tider och Flashback Forum försöker beskriva.

torsdag 23 mars 2017

Måste aktivt skogsbruk betyda skövling?

Skogsbruksintressen hamnar ofta i någon slags konflikt med naturvårdshänsyn. Äganderätten hävdas från skogsägarhåll, understött av olika intresseorganisationer. Att äganderätten ibland står i konflikt med omsorgen om natur och miljö påtalas från organisationer med ansvar eller omtanke om naturvård.

Frågan är inte enkel. Beslutet om en avverkning i dag innebär i stort sett allt eller inget, och så effektivt som möjligt. Även om marken inte är lämplig för detta sköts avverkningen med hjälp av skördare, och utkörningen av skotare. Skogsbruk i dag är ingen varsam hantering av naturen.
Från Natursidan. Podcastserien "Det var en gång en skog"

Så här formulerar jag mig i ett bokprojekt om min hembygd:

”För en skogsägare är det ett enkelt sätt att avverka på. Revolutionen har gått snabbt även för små skogsägande bönder. Inte minst för dom som själva inte bor på fastigheten. Träden faller utan att ägaren behöver närvara. Det som förr var en vinters slit med först handsåg och senare motorsåg är nu bara några dagars jobb. Även nätter för den delen. En ägare till en stor skogsmaskin måste se till att den körs i alla fall under två åttatimmarspass per dygn, annars går det inte ihop. Och sedan flytta till nästa avverkning.
Men spåren i naturen blir ofta förfärliga. Mosstäcket rivs sönder och den magra myllan kommer i dagen. Stenar rivs upp, välts och ligger sedan nakna. Överallt ligger kvistar och toppar, tillsammans med småträd som bara tryckts ned längs marken, med uppstickande rötter. Och skulle där ligga ett fornminne på platsen för avverkningen blir det illa åtgånget.
Marken pressas ihop av de tunga maskinerna. Dräneringsförmågan försämras, och vatten stannar kvar i lägre partier, får svårare att tränga ner till grundvattnet. Naturliga vägar för ytvattnet stoppas av fördämningar bestående av grova hjulspår. Och ofta är spåren i sig vattenfyllda.
Senast tre år efter avverkningen skall marken vara återplanterad. Då står där nya granplantor i raka rader. Gammal skog är sällsynt och träden i en och samma föryngring har samma ålder och är ungefär lika höga. Skogsbruket har blivit kliniskt.”

Jag ser det som ett problem att där inte finns något mellanting mellan att stoppa en avverkning och fritt fram. Antingen avverkningsstopp eller också en monstermaskin över markerna. Metoder för varsamt virkesuttag är sällsynt använda.

Skogsstyrelsen har börjat titta på det här med hyggesfritt skogsbruk och kontinuitetsskog, men normen är ändå kalhygge och föryngring.

Jag anser inte att det ingår i äganderätten att framföra skördare och skotare i känsliga områden. Däremot att varsamt med motorsåg tillsammans med traktor/fyrhjuling (vissa tider) eller häst bedriva skogsbruk med virkesuttag. Och, nej, hästen i skogen är inte något passerat stadium.

Min syn är, att det med äganderätten följer en skyldighet att förvalta, en omsorg om marken även för kommande generationer. 

onsdag 22 mars 2017

Bostäder den största utmaningen

Jag ser framför mig ett scenario där många kommuner inom en framtid inte längre klarar av att trygga den vård och omsorg en åldrande befolkning har rätt till.

Den största flaskhalsen kommer att vara bostadsbristen. Inte bara när det gäller att rekrytera personal till hemtjänst, utan även för att klara pensionsavgångarna i tillverksindustri och inom servicesektorn.


Det finns inga genvägar. Lägenhetsbyggandet måste ta fart.

En stadigt förändrad demografi kräver helt enkelt fler bostäder. Personer som blir gamla och behöver omsorg försvinner inte. Dom bor kvar. Personer som pensioneras försvinner heller inte, dom bor kvar. Det behövs ny personal inom vård och omsorg, det behövs personal att fylla luckorna, men ingenstans att bo. Detta måste ändras.

Arbetsförmedlingen presenterade en knastertorr analys i december förra året, närmast brutal i sin uppriktighet. Utgår vi från Sveriges nuvarande befolkning kommer svensk ekonomi att stagnera. Landet behöver en nettoinvandring på ca 60 000 personer årligen.

Ett alternativ till flykting- och arbetskraftsinvandring är ett system med gästarbetare. Attendo började förra året rekrytera sjuksköterskor från Filipinerna. Jag tror inte på den lösningen, men alldeles oavsett kommer det lik förbannat krävas bostäder, även för gästarbetare. Behovet går inte att trolla bort.

Det förekommer, inte minst på sunkiga sociala medier, en förvriden världsbild om att bostäderna inte räcker, på grund av att vi tagit emot många flyktingar. Den bilden stämmer inte. Bostäderna räcker inte till för det antal människor som krävs för att driva det här landet.

Under lång tid har det närmast varit en uttalad målsättning, inklusive ekonomiska incitament, att människor kunna äga sin bostad. Jag tror inte att detta håller, utan är övertygad om att det måste till en ny målsättning för att klara bostadsförsörjningen. Arbetsmarknaden i dag är rörlig, människor är rörliga, och då duger det inte med en bunden bostadsmarknad. Det behövs hyresrätter. Även på mindre orter. Om inte försvinner rekryteringsunderlaget för personal inom vård och omsorg. Ja, även dom som ska täcka upp för pensionsavgångar.

Och är det så att företag inom byggbranschen inte tycker att det är lönsamt att bygga hyresrätter, så är det politikens uppgift se till att det blir så. Och att hyrorna inte blir högre än att personer även med lägre inkomster har råd att bo.

Jag ser detta som den viktigaste investeringsfrågan framöver. En fråga som borde vara glödhet i valet 2018.

tisdag 21 mars 2017

Springare och delfiner

Peter Springare är i dagsläget en kontroversiell och ifrågasatt polis. Inte minst på grund av ett svepande och generaliserande blogginlägg för några veckor sedan.


För att placera Peter Springare, och ta ställning till hans gärningar, måste vi backa bandet några år. Vi landar i en demonstration i Örebro maj 2014. Det är Sverigedemokraterna som demonstrerar, och som opinionsyttring hänger några upp en mindre banderoll med texten ”Inga fascister på våra gator”. Med på banderollen fanns även Örebro Slott, en regnbågsflagga och en delfin.

Kanske var det därför Peter Springare blev så upprörd. Delfinarten vanlig delfin kallas även springare …

Peter Springare ingrep med polismans befogenhet och beordrade att banderollen skulle rivas ner. Dessutom brottsmisstänktes personen som satt upp banderollen.
Bild från Nerikes Allehandas artikel. Länk ovan.

Det blev tokigt förklarade sedan polismyndigheten i Örebro det hela. Jo, det kan man nog säga. Peter Springare visade att inte hade någon koll på viktiga lagar som tryck- och yttrandefrihet. Ingripandet var ett brott mot grundlagens anda.

Peter Springares syn på viktiga lagar går igen i hans agerande av i dag. Springare hävdade i sitt svepande, mycket delade, inlägg, utöver att han var trött, att han redogjorde för sitt arbetsbord en ”normal vecka”.

Hmm … Om det nu var så, varför var han då tvungen att bryta mot datalagen och granska fall han inte hade med att göra? Sådant är allvarligt, vare sig du är läkare, sjuksköterska eller polis.

Uppenbarligen har Peter Springare en högst tolerant syn när det gäller det egna efterlevandet av gällande lagstiftning. I alla fall för egen del. Och när han ändå var inne och kvackade i polisens databas, varför kontrollerade han då inte sin supportergrupps administratör. Då hade Springare sett att hans främste förespråkare, Per Sonne Hansen, själv är invandrad kriminell. Dessutom figurerar i nazistträsket. Vilket han då sannerligen inte är ensam om i gruppen ”Stå upp för Peter Springare”.

Dalarnas Tidningar har tittat lite närmare på den omtalade FB-gruppen, och det som läggs i dagen är inget annat än en ren skitränna, kamouflerat till stöd för en enskild polis.

Jag är heller inte speciellt förvånad över att Peter Springare börjar skriva i alternativmediet Nyheter i Dag. En sajt med oklara ekonomiska förehavanden men med klara kopplingar till Sverigedemokraterna. Chang Frick som driver sajten har även klara kopplingar till Ryssland och Russia Today. Inget som bekymrar Springare.

Frågan är vilka vänsterextrema journalister som ska förintas? Dick Sundevall på magasinet paragraf, kanske? Ett magasin för intresserade av rättsfrågor, och som osmakligt nog arbetar för att nyansera diskussionen om rättsfall, utifrån ett juridiskt perspektiv. Eller det kanske inte alls är journalister Springare i första hand vill komma åt. Det är kanske i stället den statliga myndigheten Socialstyrelsen, som Springare vill komma åt, som är så extrema att dom informerar att färre antal människor vårdas efter att ha utsatts för våld. Eller är det obundet moderata Svenska Dagbladets Erika Trejis som ska förintas? Sanningssägare säger aldrig sanningen som Trejis så träffande beskriver Springare.

Det finns naturligtvis även inom poliskåren poliser som inte borde ha sitt jobb, och till dessa hör poliser som fiskar i den nationalistiskt rasistiska sörjan. Den åsikten har jag, och står för.

Men skulle jag börja använda Goebbelsargument, om att förinta dessa poliser, hoppas jag att någon vettig person skickar iväg mig på en akut sinnesundersökning.