Visar Tierp vägen?

Tierps kommun består av en centralort modell mindre tillsammans med några (bruks)orter. Ingen kommunal skattesats som sticker ut. Inga större svängningar befolkningsmässigt. Kommunen är liten, drygt 20 000 invånare. En helt vanlig landsbygdskommun alltså. Kommunen är heller inte ensam om att brottas med dålig ekonomi, och tuffa besparingskrav.

Kommunledningen slår fast att vård, skola och omsorg ska prioriteras. Svårt att säga emot, men Tierps beslut att inte slå igång kylaggregatet till Söderfors Bandystadium, en besparing på 1,6 miljoner kronor, väcker funderingar om vilken framtid som väntar mindre kommuner, samhällen och bruksorter.

Är vi på väg mot nattväktarkommuner, där kommunens åtaganden reduceras till vad som kan klassificeras inom vård, skola och omsorg? Ett samhälle där kultur, fritid, idrott, rekreation och liknande flyttas ut från kommunens hägn. Lämnas över till enskilda, föreningar och inte minst kommersiella intressen. Tierps kommun lyfter onekligen frågeställningen på ett intressant och handgripligt sätt.

Snart ett minne blott i Söderfors?

Det är möjligt att Tierp kan lösa sina ekonomiska problem på kort sikt, men hotfulla moln tornar upp sig.

Sverige har en mycket stor demografisk utmaning framför sig. Vi har en tilltagande brist på människor i arbetsför ålder. Inom äldreomsorgen är det inte bara pensionsavgångar som kräver ny personal, även behovet ökar.

Stora städer och befolkningscentra kommer säkert att klara sig utmärkt, men hur kommer det att gå i kommuner som Tierp? Kommer unga människor att stanna i kommunen i den omfattning som krävs för att upprätthålla en god kvalité inom vård, skola och omsorg? Hur lockande är det att bo i kommuner som rensar budgeten från det som inte ingår i det nödvändigaste?

Är det så illa att vi går mot en framtid där vi tvingas tvångsförflytta gamla för att dom ska få godtagbar standard på omsorgen?

Dystopiska tankar? Tycker jag inte. Snarare en naturlig konsekvens av att många kommuner snart bara har råd med det allra nödvändigaste, typ nattväktarkommuner.

Tierp visar vägen.

Ulf Berg – myndighetsperson med dåligt omdöme

När Ulf Berg kommenterar det pågående rättsfallet mot Karl Hedin kan Berg välja mellan ett flertal olika titlar. Dock aldrig kalla sig privatperson.

Moderaten Ulf Berg är ordförande i Dalarnas ”regering”, alltså landstingsråd. Berg är dessutom pensionerad polis, utöver att vara ordförande i Daladistriktet för kanske Sveriges starkaste lobbygrupp: Svenska Jägareförbundet.

Ulf Berg och Karl Hedin. Klipp från Svenska Jägareförbundet.

Det måste betecknas som allvarligt när länets högste politiker dömer ut polis, åklagare och rättssystem redan innan ens förundersökningen är klar. DalarnasTidningars ledarskribent Gabriel Ehrling skriver om detta:

Har Berg inväntat dom och tagit del av en komplett förundersökning när han sågar rättsväsendet? Nej, han har bara talat med sin bekante, Karl Hedin, om det ännu inte avslutade målet.
Berg passar också på att ännu en gång säga att "vargförvaltningen i Sverige har spårat ur" och argumenterar helt öppet att om inte ordningen återställs så kommer jägare att ta saken i egna händer i illegal jakt. Som om det under några som helst omständigheter vore ett försvarbart agerande.

Att Ulf Berg är landstingsråd är inte det mest upprörande.

Betydligt värre är att Bergs ordförandeskap i en organisation som arbetar på myndighetsuppdrag från staten: Svenska jägareförbundet.

Svenska Jägareförbundet ansvarar för en stor del av Sveriges viltförvaltning. Samtidigt närmast ursäktar organisationens företrädare, inklusive Ulf Berg, den illegala jakt (till och med använder som hot), organisationen borde göra allt för att förhindra: ”… om inte ordningen återställs så kommer jägare att ta saken i egna händer i illegal jakt.”

Att problemet med tjuvjakt är omfattande vittnar Sveriges Lantbruksuniversitet om, något som får Svenska Jägareförbundet att reagera med all den nonchalans organisationen kan uppbåda:

Solveig Larsson, vice ordförande Svenska Jägareförbundet:

Jag betvivlar starkt att tjuvjakten på varg skulle vara så omfattande. De antagna siffror jag har hört ligger på 10 procent ungefär. Det är å andra sidan heller inte bra, vi vill ju att siffran ska vara noll, men det kräver också en myndighet som man respekterar.

Det är inte förvånande att en lobbyorganisation uttalar sig på det viset. Men helt oacceptabelt när en myndighetsutövare gör det. Kombinationen myndighet och lobbyorganisation är en sällsynt olycklig bastard.

Uppenbarligen sträcker sig Svenska Jägareförbundets viltvård inte längre än till den egna frysen. Något som säkert till stor del kan förklaras med den brist på kompetens, som organisationen premierar vid tillsättandet av tjänster som viltvårdare eller jaktkonsulent.

Många anställda är jägmästare, titeln efter en företagsekonomisk utbildning med inriktning skog. Viltmästare utbildas av Svenska Jägarförbundet själva. I blogginlägget ”Lobbyorganisationer skall inte myndighetsutöva” granskade jag utbildningarna. Biologi och populationsekolog, vad är det för något?

Staten bör snarast möjligt avlöva Svenska Jägareförbundet deras myndighetsutövning, och inrätta en särskild viltvårds- och jaktmyndighet. Alternativt hantera frågorna som inom fisket. Att det anställs jaktkonsulenter, precis som fiskekonsulenter, med relevant utbildning och dokumenterad kompetens. Helst med ett avslutat forskningsprojekt i bagaget.

Nuvarande ordning är bedrövlig.

Samma klyvnad där som här

Det politiska landskapet i USA är mer polariserat än i Sverige, men klyvningen i båda länderna har beröringspunkter med varandra. När arbetstillfällen försvinner och samhällsstrukturer rämnar är det maktlösheten som tar vid.

"Make America Great Again" var slagord i valkampanjen för Donald Trump. Oklart vad orden stod för, men formuleringen slog an en sträng hos många amerikaner. Kanske drömmen om ett samhälle som aldrig funnits, en nostalgikick, ett sätt fly bort från en hotande osäker framtid.

Kalla det rostbälte i USA eller gamla bruksorter i Sverige, utanförskapet delas av många. En kraftig grogrund för den nationalistiska populismen, som då sannerligen inte är något unikt för USA och Sverige.

Sverige klyvs regionalt och socialt, ett uttryck som centerledaren Maud Olofsson myntade redan någon gång vid millennieskiftet.

Men det var ingen klyvning, processen var knappt märkbar, även om trenden fanns där. Vissa delar av Sverige utvecklades snabbare än andra. Drog ifrån helt enkelt. Till en del orsakat av flyttströmmar, men inte enbart. Det är lätt att glömma att Sveriges kraftiga urbanisering var färdig i stort vid 70-talets början. Det som nu händer är många mindre kommuner krymper, alltså även centralorterna.

Valfriheten, först den kommersiella sedan den offentliga, har styrt de mindre orternas stagnation mera än något annat. Småbutikernas handel har flyttat in i köpcentra (som i sin tur har problem med näthandeln), banker har flyttat ut på nätet, bensinstationerna blivit obemannade – undantaget servicebutiker. För att inte tala om offentlig service. Det är alltså inte konstigt att många människor känner sig övergivna. Och precis som i större samhällen har jobben rationaliserats och koncentrerats.

Och hur många gånger har vi inte hört uttrycket ”frihet att välja”? Ett mantra signerat Milton Friedman, närmast en ikon i nyliberala kretsar, och som haft ett oerhört inflytande på inte minst konservativa politiker (vilket närmast måste ses som en paradox i sammanhanget).

I Sverige proklamerades ”frihet att välja” när Carl Bildt läste upp regeringsförklaringen 1991. Bildt lovade å den nya borgerliga regeringens vägnar ”en valfrihetsrevolution”.

Det löftet har hållits allt sedan dess. Till och med på skolans område. Sverige tillåter som enda land i världen skattefinansierade vinstdrivande skolor i privat regi.

Men, valfrihetsrevolutionen har kraftfullt bidragit till att klyva Sverige. Borgerliga politiker, som talat sig varma för ”friheten att välja”, har glidit på sanningen. Friheten är villkorad.

”Frihet att välja” betyder i själva verket ”frihet för den som kan välja”.

En avsevärd skillnad.

I valfriheten, som bygger på utbud och efterfrågan, är konsekvensen att människor, som lever i marknadens periferi, inte heller får del av utbudet. Mindre valfrihet alltså.

Den världskände svenske tecknare Ewert Karlsson ritade sin Sverigebild 1972, i slutskedet av den snabba urbaniseringen. I dag kanske situationen är allvarligast i Bergslagens gamla bruksorter, utan vare sig vattenkraft eller råvaror att falla tillbaka på.

Inget konstigt i det. Ett begränsat utbud av varor och tjänster är en del av den livsstil, som följer med att leva och bo på landsbygden, eller i ett mindre samhälle. Många människor gör detta som ett aktivt val. Så egentligen borde det inte vara något problem, eller någon konflikt mellan stad och land.

Jo, där finns ett problem. Människor som i hela sitt liv levt på en plats, utan en tanke på att flytta, blir rejält svikna när servicen försvinner.

Dessutom, om jag köper en vara, betalar i förskott, inte får det jag beställt, eller levererat till fel adress – och själv måste åka och hämta – då blir jag naturligtvis skitförbannad.

Tyvärr är det så det ser ut med samhällets basala åtagande, tydligast inom skolans område, men även inom vård/omsorg, övrig samhällsservice och myndighetsutövning. Betalt via skattsedeln, men inte levererat.

Överetablering i folktäta områden och nedläggning där det är glest mellan ”kunderna”. 

Klyftan blir avgrundsdjup mellan dom som kan välja och dom som mister sin service.

Rikspolitiker har lång tid inskränkt det kommunala självstyret. Dom borgerliga värre än vänstersidan. Medan ledstjärnan, på gott och ont, för vänstersidan, varit jämlikhet, har borgerligheten sprungit åt andra hållet och hävdat valfrihet. Närmast på ett oärligt sätt. Alla vet att valfrihet bara är till för dom, som har möjlighet och kraft att välja.

Den sociala klyvning som politiker började prata om för ett par decennier sedan är verkligheten som tilltar.

Politik är cynism. Det viktiga blir att vinna de många rösterna. Den tiondel av väljarkåren, som lever i periferin, är för liten jämfört med resten, som kan tillgodogöra sig valfriheten.

Fortsätter dagens utveckling kommer snart de första kommunerna att tvingas tvångsförflytta gamla, därför att där helt enkelt inte finns personal till vård och omsorg.

Frågan är om våra politiker törs ta tag i de här regionala utmaningarna eller fortsätta låta den så kallade marknaden sköta tillgång och efterfrågan. Sponsrad via skattemedel.