Strandskyddet – sälj inte ut landsbygden för en vattenvälling

Framför mina tankar kring den högljudda och infekterade debatten om strandskyddet. Vi har en gemensam resurs som vi ska vara rädda om. Inte minst för landsbygdens skull.

Många politiker i mindre kommuner när en våt dröm om ett uppluckrat strandskydd. Blir det friare att bygga i attraktiva områden kommer nya invånare att söka sig till kommunen. Nya friska skatteintäkter ska kompletteras med en välkommen kompetensförstärkning.

Tanken kanske skulle kanske fungera om vi hade något motsvarande den boplikt som finns i vissa delar av Norge. Alltså att den som äger fastigheten även måste vara fast bosatt på densamma. I Sverige är inte detta realistiskt. Fjärrägande är snarare regel än undantag, mängder av skogs- och jordbruksfastigheter har långt-bort-ägare.

Risken är överhängande att drömmen om nya invånare med tillhörande skattekronor stannar vid exklusiva fritidsboenden. Där möjligen ägarna övergår till permanentboende i samband med pensionen, ungefär när behovet av hemtjänst närmar sig.

Ingen vinst för kommunen alltså. Dessutom till priset av minskad tillgång till attraktiva strandområden för såväl fastboende som turister. (Jo, jag har hört argumentet att det finns hundratals mil outnyttjade stränder runt om i Sveriges kommuner. Ett irrelevant argument. Det är knappast svårtillgängliga sjöar omgivna av gungfly och moras, långt från övrig bebyggelse, som är tilltänkta för nybyggnation. Ett område som inte är attraktivt för ortens friluftsliv lär knappast vara det för bostadsbyggande heller. Även om retoriken säkert kan lura en del.)

Dessutom är ett avskaffat strandskydd (oavsett storlek) oåterkalleligt. Vägen runt sjön eller vattendraget stängs för alltid.

Utöver tillgången till våra stränder finns det all anledning att ta översvämningsrisken på allvar. Och kanske blir det försäkringsbolagen som till slut stoppar avstyckningen av framtida tomter. Risken för så kallade hundraårsflöden gör att begreppet allt mera minskar i relevans, utan tillräckliga marginaler, sett till verkligheten.

Känslan är stark, att exploatering av landsbygd främst är ett utsocknes önskemål, som inte tillför bygden något. Investeringsobjekt där avkastningen försvinner iväg.

Lite som med fjärrägandet av skogsfastigheter. Ägare som kräver avkastning men som knappt ser vare sig skogen, hygget eller den blivande virkesåkern. Som slipper hålla i motorsågen (förlåt, ratta skördaren) när det är brandfara, som slipper avverka under tiden skogen är en barnkammare, eller för den delen köra ut timret under tjällossning.

Det kanske inte är så konstigt att landsbygdens befolkningsunderlag är vikande.