Som en krönika

Att skriva blogginlägg är inte alltid så enkelt. Att tycka är en sak, att belägga det skrivna med relevanta referenser en annan. Den processen kan vara tidsödande.

I dag struntar jag i referenser. Jag bara tycker. Det är fullt tillåtet.

Även om jag ibland hör meningar avslutas med ”men det får man ju inte säga i det här landet”. Ett uttryck som närmast på ett genialt sätt bevisar, att orden är lögn, redan innan meningen ens är avslutad.

Jag har noterat att polisen börjat föreläsa om svenska lagar för nyanlända. Varför bara till den gruppen? Väldigt många som helt saknar utländsk anknytning skulle behöva minst en föreläsning. Vi har bra lagar mot exempelvis våld i nära relationer. Hade dessa efterlevts hade det inte behövts några kvinnojourer eller skyddade boenden. I mörka stunder tror jag fixeringen på invandrares kvinnosyn beror på att man helt enkelt inte vill ta itu med sin egen.

Sverige har religionsfrihet. Om någon vill be till Mammon, Allah, Jehova, Gud eller Gudar är det inget jag har med att göra. Samma med klädsel. Om en kvinna tar på sig en burkini för att slippa frysa under Vansbrosimmet, eller för att skyla sig, är inget jag ska lägga mig i. När jag åker buss eller rör mig i metropolen Falun ser jag många slags människor i olika kläder. Även kvinnor i slöja. Ärligt. Den som stör sig på detta kanske borde söka professionell hjälp.

Det här landet är mångkultur. Vi firar jul, midsommar, ramadan, halloween, alla möjliga högtider. En del sedan gammalt, av tradition, andra nyare och importerade. Tiden står inte stilla.

Det finns tiggare i det här landet. Jag undrar hur många det är som haft större bekymmer med dessa än att tvingas gå en meter extra? Jodå, vi kan förbjuda tiggare, men jag tror inte dom försvinner. Sedan känner i vart fall jag en instinktiv motvilja mot en lagstiftning riktad mot de svagaste i samhället, även om dom inte råkar vara svenska medborgare.

Riktigt roligt blir det när personer, i avoghet mot mångkultur, multireligion och öppenhet i största allmänhet, börjar prata om att emigrera. Flytta till ett land som inte har så många utlänningar. Flytta till ett land där man tar seden dit man kommer.

I Sverige börjar det bli lite si och så med sederna. Av tradition har vi i det här landet inte brukat bry oss så mycket i hur människor lever. Det håller på att bli en förskjutning. Allt mera synpunkter på att människor från främmande länder inte riktigt ser ut som vi eller riktigt lever som oss. Men djävulen ta dom om dom firar midsommar som en riktig svensk; byxorna halvt ner över arslet och spy i rabatten.  

Om nu dessa individer, som tycks avsky mångkultur, multireligiositet och ett tolerant samhälle väjer att dra (jag skulle tycka det vore befriande), så hoppas jag att dom inte väljer Polen eller Ungern.

Där finns redan tillräckligt med nationalistiskt elände. 

EU – ett medlemskap på gott och ont

Efter att bloggen en längre tid legat nere, är det nu ordning på ordbehandlingsprogram och dator, och här är ett nypremiärinlägg som har anknytning till EU-debatten.

 

EU – ett medlemskap på gott och ont

 

Men hur gott eller ont? Svårt att säga, men tiden före EU kommer aldrig att komma tillbaka. Definitivt inte den idylliska tid som det ibland talas om, men som aldrig existerat.

Frihandeln mellan unionens medlemmar, och vidhängande EES-länder är grundbulten i samarbetet. Frihandel är dock inte så enkelt som namnet antyder; länderna måste komma överens om vad som ska vara fritt.

Det är inte fritt att distribuera farliga produkter, vilket kräver att man kommer överens om vad som är farligt. Vilket kan vara nog så kinkigt …

Sådant här var länder som tecknade frihandelsavtal tvungna att komma överens om även före EU. Det lät dock inte så mycket från dessa förhandlingar eftersom dom helt enkelt var slutna. Ingen fick reda på något förrän papperna var undertecknade.

Leker vi med tanken att upplösa EU, skulle vi, förutsatt att vi vill ha ett varuutbyte länderna emellan, vara tvungna att på nytt börja med bi- och multilaterala förhandlingar, utan insyn. Byråkratin skulle svälla.

Ett EES-avtal som ersättning för EU-medlemskapet är kanske heller inte det bästa.

Inom EU har länderna även kommit överens om en social dimension som innefattar socialförsäkringar, tillsammans med en frihet att arbeta och studera över gränserna. Något annat är heller inte tänkbart i en allt mera föränderlig värld. Nordkorea är inget föredöme och järnridån förgången.

Nationalstaterna kommer att få minskad betydelse, och frid över deras minnen. Regionerna kommer i motsvarande grad att få ökad betydelse. I Sverige har vi mig veterligt tre gränsöverskridande områden till likaledes tre länder: Tornedalen, Jämtland/Tröndelag och Öresund. Statistiskt sett har jag ungefär 25 år kvar att leva, och jag tror det är tillräckligt för att uppleva regionalval som sträcker sig över nationsgränser.

En inrikespolitisk konflikthärd i EU-samarbetet är vad som brukar kallas detaljregleringar. Exempelvis frågor som rör Art- och habitatdirektivet och Vattendirektivet. Frågor som innefattar jakt och fiske …

Nej, det är inga detaljregleringar. Sverige har med möda varit med att förhandla fram gemensamma riktlinjer för miljö- och naturvård. Då är det inte speciellt snyggt att i efterhand börja körsbärsplocka enligt beställningar från olika intresseorganisationer.

Ärligare hade i så fall varit att tala om att Sverige inte vill ha någon gemensam politik som rör miljö och naturvård. Och ta den striden med miljöorganisationerna, gärna i god tid före EU-valet.

 

 

Pseudodebatt om innovationer

Centern och Socialdemokraterna är inne i en debatt om innovationer. En i mina ögon tämligen ointressant diskussion, om nålpengar, två miljarder, från centerns sida, riktade att stärka företagandet i inlandet. Fast kanske ärligare ett kamouflerat företagsstöd.

Sossarna å sin sida vill ha en mera allmän satsning på innovationer; utbildning, forskning, riskkapital etc.Men jag vet inte om jag kan skönja så mycket regionalpolitik i förslaget.

Den liberale ekonomen Fredrik Segerfeldt sågar alltihop.

Jag imponeras inte. Inte av Segerfeldts sågning heller.

Så långt som till att man måste förbättra villkoren för företagandet i inlandet, så långt kan jag hålla med Fredrik Segerfeldt. Sedan är det stopp. Därför att ett förbättrat företagsklimat i inlandet per automatik kräver just den form av statligt kapital, som Segerfeldt föraktar.

För det första måste regeringen se till att det finns myndighetsservice även ute i periferin. Personliga kontakter med skattemyndigheter, försäkringskassa, arbetsförmedling måste bli en rättighet. Men även sådant som apotek och bilprovning. Detta handlar även sekundärt om att bredda arbetsmarknaden i det som i dag är avfolkningsbygder. Något som ofta är ett nålsöga när det gäller att rekrytera personal.

För det andra måste infrastrukturen fungera. Och till infrastruktur räknar jag även kapitalflödet. Det måste finnas en lokalt förankrad bank på orten. Detta måste en regering lösa tillsammans med bankväsendet. El- och telekommunikation måste säkras, vilket även innebär att en del tvistefrågor som rör äganderätt måste lösas. Järnväg och vägar måste rustas upp (därav min föraktfulla kommentar om nålpengar från regeringen, signerade centern, ovan).

För det tredje måste bostadsmarknaden fungera, om näringslivet ska fungera. Jag har för mig, rätta mig om jag har fel, att det är mycket svårt att låna pengar till ett nybygge i glesbygd. Denna diskriminering måste bort. Där måste även finnas en beredskap för snabbt kunna skaka fram billiga hyreslägenheter. Ett företag får inte stupa på, eller tvingas flytta, därför att det inte finns någonstans för de nya medarbetarna att bo.

Jag tror att det jag här ovan påtalat rör sig om en tämligen gedigen satsning. Varför inte göra detta som en femårsplan? Inte för att det har med kommunism att göra, utan för att det då krävs en uppgörelse över blockgränsen.

Aftonbladet SVT 

Håkan Larsson på Newsmill

Urbanisering på gott och ont

Inflyttning till städer går snabbast i Sverige, är Rapports rubrik på SVT.  Det är naturligtvis urbaniseringen det handlar om, och denna måste i ärlighetens namn sägas vara på både gott och ont.

Utan stora och små befolkningscentra skulle nationen helt enkelt inte fungera. Tänk bara ett universitetssjukhus, nästan en liten stad i staden. Eller de stora arbetsgivare med dito platser, som en gång byggde upp välståndet med en stark exportindustri, tillsammans med en stark stat i en samverkan som stavas blandekonomi.

Viktigt för Sverige var också jordbrukets utveckling. Det som gjorde att vi överhuvudtaget kunde försörja oss var Rutger McLean och det laga skiftet (som av någon outgrundlig anledning aldrig kom till stånd i dalarna). Jordbruket blev allt effektivare, och allt färre fick plats i näringen. Arbetskraften frigjordes till en växande industri, som lokaliserades till städer och orter, med krafttillgång.

Det går att orda mycket om Sveriges väg från fattigt (för det var det) bondesamhälle till rik industrination. Det viktigaste tror jag var framsynta regeringsföreträdare, från finansminister Gripenstedt, som såg till att förstatliga järnvägen, och därmed skapa ett fungerande kommunikationsnät, vidare till ett antal socialdemokratiska regeringar, som såg till, att tillsammans med näringslivet (många blandekonomiska projekt) skapa fungerande infrastruktur; el, tele, etc. i det här landet.

Men, för att nationen ska fungera, räcker det knappast med en urbaniserad stat. Sverige ser inte ut på det sättet. För att nationen ska fungera krävs också att ”Hela Sverige ska Leva”. Det måste finnas fungerande lokalsamhällen i hela landet.

Det finns ett mycket talande citat om synen på stad och land, som lyder ungefär så här: ”Om det satsas pengar på ett projekt i Stockholm, kallas det investering, satsas det pengar i glesbygden kallas det bidrag.”

Så sant som det är sagt, och den här villfarelsen måste vi bort ifrån. Det sägs ofta att det är i storstäderna tillväxten sker. Kanske är det så. Men utan skogen, malmen, vattnet, jorden, skulle all grund för tillväxt vara borta. På senare tid har även turismnäringen seglat upp som en stark kandidat. Det är naturligtvis av yttersta vikt att det finns ett starkt fungerande samhälle långt utanför storstäder, även utanför småcentra, för att landet som helhet ska fungera så effektivt som möjligt, och gärna ännu effektivare.

Våra näringar, som utgör grunden för tillväxt; jord, skog, turism, kraft, kräver precis som alla andra näringar kompetenta människor och en fungerande samhällsstruktur. Det är i dag naturligt att flytta till staden för ett bättre arbete, och bra service. Klarar vi inte av, att se till att även det omvända gäller, kommer våra avfolkningsbygder att förvandlas till något som mera liknar hembygdsreservat.

En alltmer tilltagande urbanisering leder som bekant även till ett orimligt tryck på storstädernas mer eller mindre spekulativa bostadsmarknad, utöver utarmningen av glesbygd och mindre orter.

Riksdagen i allmänhet, och regeringen i synnerhet, tar inte de här frågorna på allvar, och dessvärre gäller samma sak även för stora delar av befolkningen i avfolkningsbygderna (mer om detta nedan).

Regeringen verkar ha kapitulerat, och offrar regionalpolitiken på den heliga marknadens altare utan att blinka. Den ena ”reformen” efter den andra undergräver den service som gör att näringsliv och människor kan utvecklas. Att primärvården i form av läkare och vårdcentraler allt mera koncentreras till tätortscentra (och naturligtvis till den välbärgade delen i dessa centra) anser jag vara en skam, och ett bevis på att där inte finns något decentralistiskt parti i regeringen. Samma med det statliga apoteksmonopolet som med regeringens försorg övergått till den marknadsekonomiska gökunge som stavas oligopol. Samma kan också sägas om den ”privata” vård och omsorg som bedrivs i det här landet. Det är en för liten marknad för att det ska kunna bli en konkurrenssituation. Det blir antingen monopol eller oligopol, och i privat regi.

Vård, service och myndighetsutövning måste fungera om avfolkningsbygderna ska bli attraktiva, och det är politikernas, ytterst regeringens, förbannade skyldighet att så blir fallet. Det duger inte att hänvisa till en diffus marknad, som har, och ska ha, till uppgift att faktiskt tjäna pengar. Det är sedan politikernas uppgift att ha en skattesats, tillsammans med avgifter, så att markservicen fungerar!

Ta det här med bilprovningen, där en klåfingrig regering uppenbarligen tycker att dom har så lite att göra, att dom i stället kan fördärva sådant som fungerar (precis som med apoteket). Återigen ett nytt oligopol … Hade man velat luckra upp Bilprovningen, hade man kunnat skapa ett regelverk för mindre verkstäder, som inte är märkesverkstäder, och gjort det möjligt för dessa att ”släcka tvåor”.

Att kunna, inte bara behålla, utan även utveckla mindre skolor, är viktigt för mindre orter som vill växa. Jag har ALDRIG hört någon regeringsföreträdare, som tar upp problematiken som följer på valfriheten. De så kallade byskolorna tickar mera pengar än skolor i centralorten. Utbildningsnämnden måste snåla in lite per elev i de stora skolorna, och satsa på byskolorna. Minskar detta utrymme på grund av att även friskolor ska ha del av kakan, och elevantalet krymper i de större skolorna, ja, då riskerar byskolor att läggas ner. (Naturligtvis är det också så att de flesta elever, som kräver mera resurser på grund av problem hemma, inte heller har föräldrar som aktivt väljer skola, och ge mig ett enda exempel på en friskola, som aktivt försöker rekrytera dessa barn.)

Det finns mycket att göra för en regering som vill se till att det finns en fungerande samhällsservice och infrastruktur i hela det här avlånga landet. Börja regera exempelvis.

Men, det finns även ett hot inifrån avfolkningsbygderna, som är nog så allvarligt, om man nu vill att det ska komma till stånd en inflyttning av människor som kan bidra till att utveckla bygden eller orten.

Rovdjurshat och invandrarfientlighet är inga tillgångar när det gäller att vända flyttströmmarna. Många ungdomar utbildar sig för att få ett bättre jobb, dom kanske bor utomlands ett tag, eller nöjer sig med att bosätta sig i en storstad.

Dom här ungdomarna väljer att flytta till områden med ännu flera invandrare, och ännu mera mångkultur. Glöm att dom återvänder till en håla, där det är legitimt att prata om kamelknullare, svartskallar, apor, blattar, eller andra trevliga invektiv. Tror ni att dom skulle flytta till en by eller ett radhus, och riskera att en sur grannkärring eller -gubbe börjar prata om apor, när vännen eller kollegan, som inte är etnisk svensk, kommer på besök?

Glöm det.

Svd  Ekot
Börje Hörnlund i Expressen

Flykten från verkligheten

Centern utmärker sig allt mera som nyliberal megafon i regeringen. Och partiledaren Annie Lööf drar sig inte heller för att använda statistik som saknar förankring i verkligheten för att ge tyngd åt långtgående förslag.

Än mer häpnadsväckande är att Annie Lööf fortsätter att tala om en 20-procentig arbetslöshet för ungdomar. Sju procent av ungdomarna står utanför arbetsmarknad och utbildningssystem.  Lööf använder siffror som visar att ungdomar som utbildar sig är arbetslösa. Och det verkar vara en genomgående strategi hos alliansen.

Det här trixandet där man skriver upp arbetslöshetssiffrorna (normalt brukar en regering göra tvärtom, men uppenbarligen finns det starka ideologiska skäl för agerandet), är naturligtvis direkt skadligt för jobbpolitiken. Fokus läggs på att ungdom generellt skulle vara anledning till arbetslöshet, när största problemguppen är ungdomar, som inte kommit igenom gymnasiet. Att Annie Lööf då räknar ungdomar under utbildning som arbetslösa blir parodiskt.

Annie Lööf använder de här tvivelaktiga siffrorna för att ge tyngd åt ett helt batteri lika tveksamma förslag i sin debattartikel. Vi ska också komma ihåg att centern och Lööf drivit igenom reformer, sänkningen av arbetsgivaravgiften och sänkningen av restaurangmomsen, som givit väldigt dåligt utbyte emot en gigantisk dränering av statsfinanserna.

(Sedan trodde jag att en näringsminister skulle ägna sig åt näringspolitik, och lämna arbetsmarknadsfrågorna åt just arbetsmarknadsministern.)

Annie Lööf tar naturligtvis upp det vanliga tugget om att LAS-reglerna skulle vara ett stort problem, och en gigantisk tröskel på arbetsmarknaden. Är det någon som kan förklara för mig, varför det skulle vara ett problem att anställa mig, när jag har ett års provanställning, när arbetsgivaren när som helst under den perioden kan avskeda mig. Efter ett år krävs det att jag missköter, om det inte är så att arbetsgivaren tvingas säga upp personal, och då startar en förhandling mellan fack och arbetsgivare. Avgörande för vilka som ska sägas upp är då dels anställningsår, dels kompetens. Det värdefulla med den här ordningen är att det sker en förhandling, att det inte är något som avgörs godtyckligt i ett slutet direktionsrum. Att Lööf inte ser det minsta värde i detta tror jag förklaras i dels ideologisk blindhet, dels avsaknad av erfarenheter från arbetslivet.

Arbetslösheten ser olika ut från kommun till kommun, ofta har små kommuner en besvärande arbetslöshet. Det rimliga vore att regeringen satte sig ner med arbetsförmedlingen och kraftsamlade, för att få till åtgärdspaket, för att myndigheten ska göra ett så bra jobb som möjligt. Försvann resurserna till detta i det svarta hål som stavas arbetsgivaravgifts- och momssänkning?

I stället flummar Annie Lööf iväg med ett diffust förslag om att konkurrensutsätta arbetsförmedlingen. Valfriheten igen … Men herregud, i de här många små orterna kommer det aldrig att bli någon valfrihet. Det kommer att bli en arbetsförmedling, och det är min åsikt att regeringen ska se till att den fungerar så bra som möjligt. Vi lever också i en omflyttningarnas tid. Människor söker jobb, flyttar och utbildar sig. Om vi inte vill ha ett lapptäcke utan överblick ser vi till att ha en huvudman för arbetsförmedlingen. Eller tänker sig Lööf att det är bra med konkurrens där det finns möjlighet till sådan, och att de övriga ska få ta det som blir över? I så fall en skamlig argumentation av någon som representerar ett parti som en gång slogs för ett decentraliserat samhälle, och lika förutsättningar oavsett bostadsort.

Talet om att konkurrensutsätta arbetsförmedlingen visar med eftertryck att Annie Lööf inte lärt någonting av de studier som publicerats om valfrihetsreformen. Det kan också vara ett klassiskt uttryck för ett djupare kunskapsförakt.

Efter krisen i lobbyorganisationen ”Studieförbundet Näringsliv och Samhälle” borde regeringen iaktta abstinens i fråga om att konkurrensutsätta myndighetsutövning.

DN opinionssiffror 

Ideologiskt raseri utan eftertanke

Det vore en underdrift att säga, att jag inte reagerar starkt på Jan Björklunds propåer om sänkta ungdomslöner. Hans officiella motiv är att det ska skapas fler jobb för ungdomar. Men vilka belägg har då folkpartiets ledare, som så starkt står för att forskningen måste ha en framträdande roll i samhället, för sin argumentation?

I stort inga alls. Björklund som figurerat på valaffischer med slogans, som att Sverige ska ta nobelpris, och inte bara dela ut, visar med eftertryck att han struntar i allt vad relevant forskning heter.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, där det handlar om att sänka skatter eller att förändra momssatser är oerhört kostsamma, och måste vägas på guldvåg för att statens ökade utgifter (eller minskade intäkter) ska göra så stor nytta som möjligt.

Vi kan börja med att granska sänkningen av restaurangmomsen. En inkomstförsvagning med dryga fem miljarder, där vi även som parentes kan slå fast att åtgärden innebär en rejäl omfördelning till restaurangtäta områden (gissa vilka), från områden med färre lokaler i den kategorin (gissa vilka).

Hur många årsarbeten har då denna sänkning gett? Det vet vi ännu inte, men vi kan ställa enkla krav, som måste uppfyllas för att vi ska kunna beteckna reformen som framgångsrik.

Fem miljarder kronor är mycket pengar. Hur många årsarbeten har vi rätt att kräva för att reformen ska betecknas som godkänd? Tusen årsarbeten till en kostnad av 5 miljoner kronor per styck? Knappast. Tiotusen årsarbeten då? Aldrig i livet! Det skulle innebära att staten subventionerar restaurangbranschen med 500 000 kronor per årsarbete.

Min åsikt är, att om reformen resulterar i att det skapas 10 000 årsarbeten á 500 000 kr så ska åtgärden betecknas som fiasko. Skulle det landa en bit under detta kan vi börja tala om förskingring. Naturligtvis ser politiker, som har som självändamål att sänka skatterna, detta som en behjärtansvärd åtgärd.

Mest pådrivande för denna reform har centern varit. Naturligtvis utan någon större utredning om vad det faktiska utfallet kan bli. Bara ideologisk blindhet. Eller klassiskt kunskapsförakt.

Men, på ett sätt kan denna reform ändå bli vägledande inför framtiden. Det finns naturligtvis undersökningar, som användes i argumentationen, om hur många företagarna som sa att dom skulle anställa. Även Ekot hade en sådan enkät, där svaret blev att mera än tre fjärdedelar av företagen sa att dom skulle anställa fler om momsen sänktes. Resultat?

Använd svaren från dessa enkäter, och applicera dessa på dagens förslag för att ge en fingervisning om utfallet i exempelvis Björklunds tal om sänkta ungdomslöner eller Lööfs tal om att anställningstryggheten skulle vara något problem.

Det är bara att ta antalet skapade verkliga jobb och dividera med svaren från enkäterna, så kan vi få en antydan om hur många nya jobb som kommer att skapas genom sänkta ungdomslöner, alternativt inskränkningar i arbetsrätten. Och ställa oss frågan: Är det värt priset?

Naturligtvis är det värt i stort sett vilket pris som helst för den som ser som ett självändamål att minimera statens och kollektivets makt (och här kan kollektivet bestå av ett antal anställda som inte kräver i stort mera än en rättssäker bedömning).

Personligen tvivlar jag starkt på att en återgång till det samhälle, som en gång fackföreningsrörelsen förpassade till historiens skräphög, är rätt väg att möta framtiden.

Det tragiska i den här historien är att moderaterna, mera än de forna mittenpartierna (framförallt centern som en gång slogs för den lilla människan), insett den här verkligheten. Björklund och Lööf verkar mera rikta in sig på att suga upp de konservativa och nyliberala röster som är missnöjda med att högern inte sätter åt enskilda löntagare och fack tillräckligt. Alternativt hämta stödröster.

Jag ser inget annat än en annalkande katastrof för de forna mittenpartierna, som faktiskt en gång slogs för enskilda människors rättigheter på arbetsmarknaden, och för lika lön för lika arbete.

För centerns del startade resan mot avgrunden med Maud Olofsson, och med Annie Lööf tar man ett stort steg framåt. Detta illustreras också i länken till ekot ovan. Från Olofssons tal om 8 000 nya arbeten i restaurangbranschen till Lööfs mera modesta ett par tusen. Lik förbannat driver regeringen igenom förslaget.

Här kan vi återgå till LAS-reglerna. Om jag blir anställd som inköpare, och får till uppgift att köpa in en produkt för 300 000 kr, men i stället börjar betala 2,5 miljoner för samma produkt, ja, då är saken klar. Det finns då saklig grund för uppsägning.

Jag skulle vilja sammanfatta Lööfs politiska gärning inom arbetsmarknadsområdet med två ord: Ideologiskt Raseri.

Nyheten om "ungdomslöner" där fack och arbetsgivare tillsammans med staten skapar ett lärlingssystem, ett del av utbildningen är däremot en helt annan sak. Här handlar det om ungdomsplatser som en del i utbildningen. Förutsatt att det verkligen handlar om en introduktion, och inte en sänkning av ingångslönerna i en bransch som gärna anställer kvicka ungdomar i första hand redan i dag.

Skrämmande inkompetens i Jägarförbundet

Svenska Jägareförbundet har ett antal jaktvårdskonsulenter som handlägger viktiga frågor om jakt och viltvård. Man kan förledas tro att dessa tjänstemän är utbildade i viltekologi, zoologi, populationsekologi, evolutionslära, populationsgenetik, eller någon annan för arbetet lämplig utbildning.

Så är inte fallet.

Svenska jägarförbundets tjänstemän har en sämre utbildning inom sitt ansvarsområde än en högstadielärare i biologi! Trots detta räknas Svenska Jägarförbundet som en mycket viktig referensgrupp i frågor som rör ekologi och viltvård. Hur denna simpla lobbygrupp kunnat mygla sig till detta oproportionerliga inflytande övergår mitt förstånd.

Jaktvårdskonsulenterna är antingen utbildade jägmästare, alltså en utbildning med inriktning mot skogsvård (!) eller viltmästare, utbildade av lobbyorganisationen själv.

Några djupare studier i viltekologi, zoologi, populationsekologi, evolutionslära, populationsgenetik bedrivs inte. En naturlig följd av detta är naturligtvis att stora delar (i vart fall den del som hörs) av jägarkåren lider av ett kroniskt rovdjurshat, främst mot vargen. Rovdjurens betydelse som toppredatorer i ett ekologiskt komplicerat system är inget som Svenska Jägarförbundet lägger någon större vikt vid. Säkert beroende på att den kompetensen saknas. Och det verkar heller inte som att man vill ha den.

Skulle vi tillämpa samma genuina kunskapsförakt inom medicinen skulle sjukhusen styras av homeopater och healare.

Ett gott råd till regering och riksdag, är att ge jägarkåren den betydelse, som deras andel, knappt fyra procent, av Sveriges befolkning motiverar.  Svenska Jägarförbundet är nog kompetenta i frågor som rör praktisk jakt, vapenhantering och styckning av vilt, men när det gäller ekologi och viltvård är det inte något annat än kvacksalvare vi har att göra med.

Dagens Nyheter  Aftonbladet

Kulturarv som dödar

Naturligtvis räcker det inte med en panisk skräck för det okända, som invandrare, andra kulturer och religioner, för att skapa jordmån till ett monster som terroristen i Norge. För han var inte ensam, som jag skrev i mitt förra inlägg.

Det måste till mer, en samhällsutveckling som gemene man kan sätta i samband med det omsorgsfullt uppmålade hotet från invandringen, från andra kulturer, från islam.

Att det är vårat eget kulturarv som vi släppt bortom kontroll talas det inte om.

Ett citat från den bisarra debatten kring brottslighet och andra samhällsproblem är ”alla vet vad det beror på, men ingen vågar prata om det”.

Att i vart fall ytterst få vågar prata om problemet, skriver jag under på. Att alla vet, utesluter jag.

De allra, allra, flesta våldsbrotten har sin grund i alkoholen. Inget att snacka om, det är sanningen. När jag växte upp koncentrerades de här problemen till fredagar och lördagar och dansbanan.

I dag går det knappast en enda dag, i vart fall inte i de lite större orterna, utan att det förekommer alkoholrelaterade misshandelsfall frampå nattkröken. Klockan tre på natten är ingen trygg tid på stan. Det är också mera folk i rörelse klockan tre på natten i dag än vad det var för ett antal decennier sedan. Den gamla tidsangivelsen ”dag” har förskjutits till ”dygn”. De aktiva timmarna har smetats ut.

Nej, jag är inte nykterist, jag tar gärna en sup. Det händer även att jag super till, rejält. Så pass att jag får repor i hårddisken och måste ta kompisar till hjälp för att uppdatera vad som hänt. Det är dock ingen som reagerar över det.

Nyligen kom en undersökning om ungdomars (barns) alkoholvanor. Niondeklassare tror jag att det handlade om. Det positiva var att fler ungdomar valde att inte dricka sprit. Det negativa var att dom som drack, drack mer. (Jag kan inte slå ifrån mig tanken att resultatet i undersökningen kan bero på en ökad andel invandrarungdomar gentemot tidigare.)

Vi sitter där vi sitter. Alkoholkonsumtionen ökar, i vart fall hos dom som dricker, och detta leder till en ökning av våldsbrotten. Det är inte under Ramadan polisen förstärker, utan till de svenska storhelgerna. Inte minst jul.

Just julhelgen är ett elände för polisen. Att man tvingas förstärka på grund av alla företags julfester är en sak och på ett sätt hanterbart. Alla privathelveten med familjetragedier är värre, och sätter polispsykena på värre prov. Dödfall som stavas mord och dråp förekommer.

Naturligtvis har antalet kvinnomisshandelsfall ökat mycket på grund av att ett mörkertal blivit synligt. Men också på grund av en ökande alkoholkonsumtion i hemmen, som ofta kan förkortas BIB.

Bristande kvinnosyn, våldtäkter och kvinnomisshandel kopplas gärna till invandrarkulturer.

Man räknar med att var tionde kvinna blir utsatt för våld i hemmet. Den som tror att detta beror på invandringen vill jag beteckna som bortom räddning. Jag vill inte gå så långt att jag tror att alla som pratar om svartskallar och kamelknullare har en usel kvinnosyn, men jag är övertygad om att merparten av kvinnomisshandlarna gärna säger att islam är ett hot mot den svenska jämställdheten.

Vi vet genom undersökningar att våldtäktsförövare är vanligare bland män i vissa invandrargrupper. Det är sant.

Men det är också sant att midsommarhelgen har en stor del i våldtäktsstatistiken.

Och som sagt, alla vet vad det beror på, men ingen vågar prata om det.

Aftonbladet1  Aftonbladet2 SVT debatt DN1   DN2  DN3  DN4  Expressen1 

Ondskan ibland oss

Tragedin i Norge är obeskrivlig. En nation är i sorg, och vi är många som känner med landet. Vad många inte kan eller vill förstå, är att det var en av deras, eller våra, egna som utförde dådet. Det ingår inte i världsbilden att västerlänningar, i synnerhet blonda nordiska män utför fasansfulla gärningar.

Aningslösheten och en mentalitet av typen blundar-jag-tillräckligt-hårt-slipper-jag-se är förfärande. Vi är inte, och har aldrig varit förskonade från terror i väst. USA har mig veterligt varit utsatt för två stora terrorbrott i modern tid. 11:e september var extremt, och Al Qaida tilläts sätta skräck i världen. Oklahomadådet, som uppvisar likheter med det som skedde i Norge, utfördes av en egen galning, som heller inte var så ensam som görs gällande. Vi har haft Al Qaida-dåd i Storbritannien och Spanien. Två länder som har lidit hårt av terrorism från IRA respektive ETA, inhemsk terror. Japan räknas i stora drag till västvärlden, och har heller inte varit förskonade, där var det en inhemsk domedagssekt som spred cyanid i tunnelbanan.

Så förvrängd har vår världsbild blivit, att många direkt, utan att invänta fakta i målet, pekade ut, inte ens en terrorgrupp som ansvariga, utan muslimer. Det var kort och gott muslimska kroknäsor, apor, kamelknullare, och ett otal andra epitet, som bar ansvaret. Det var så självklart att det inte behövde diskuteras. Mellanöstern skulle helst göras om till parkeringsplats.

I stället var det en norsk pedofil (det är en vanligt förekommande fördom hos invandrargrupper, i vart fall i Sverige, att vi allmänt är pedofiler) som var ansvarig.

Var han ensam? Nej.

Kanske om dådet, men i den miljö av vilken han hämtade sin inspiration var han inte ensam. Och han hade många svenska vänner. Alltför många.

En hatisk människa, som är svag och stark på samma gång, och som ständigt vistas i en miljö där det är kutym att peka ut islam som det stora hotet mot väst, mot den egna, i den förvrängda tankevärlden, homogena nationen. Där ingen reagerar mot uttalanden, om att Gro Harlem Bruntland är landsförrädare och att politikerna vill införa sharialagar, utan tvärtom dunkas i ryggen, och säger att det är bra att någon vågar tala klartext.

Känns det igen. De här argumenten är vanligt förekommande, de finns mitt ibland oss; vardagsrasismen som legitimerar dårar som Anders Behring Breivik, och i värsta fall triggar.

Känns uttryck som Mona Muslim, landsförrädaren Bengt Westerberg, eller olika klintbergare, vandringssägner som understryker olika folkgruppers lägre kulturella nivå, igen?

De här vardagsrasisterna klarar av konststycket att dels att se sig själva som garanter för den västerländska civilisationen, dels att hemfalla åt det totala barbariet: Nämligen att INTE döma var och en efter sina gärningar, utan införa en slags kollektiv bedömning, som strider mot, ja, just det, den västerländska civilisationen.

Jag är snart 50 år. Jag har inte levt ett fläckfritt liv.

Jag har en ganska grovt kriminell bekant i den lilla församling jag kommer ifrån. Träffar jag honom, pratar jag med honom.

Jag hade en ingift i släkten som fick sparken från posten därför att han stal.

Jag hade ett antal i bekantskapskretsen som söp ihjäl sig. Det kommer kanske att bli fler.

Om människor skulle bedöma mig utifrån att jag känner kriminella, har haft kriminella släktingar och vänner som super ihjäl sig, skulle jag tycka att det var ett vidrigt samhälle.

Jag kan heller inte så till den milda grad förnedra mig intellektuellt, att jag börjar bedöma människor utifrån det synsätt som jag nyss förkastat.

Jag kan också tillägga att jag en period körde morgontidningar i Falun med omnejd. I gryningstimmarna ser man en del. Det blev mycket riktigt också några samtal till polisen. Jag kan intyga att den verklighet jag under den perioden såg och upplevde, skiljer sig från den verklighet, som via viskningsleken, frodas i radhusområden, som tillkännages kommentartrådar under tidningsartiklar, bloggar eller på Flashback forum. Men det är kanske, i motsats till mig, människor med ett fläckfritt förflutet, och med en oklanderlig omgivning, som viskar i radhusen, eller skriver på nätet.

Verkligheten och ondskan finns mitt ibland oss. Kanske redan hos dig själv eller grannen, även om du utan problem kan stava till namnet som står på dörren eller brevlådan.

Aftonbladet1   Aftonbladet2  Aftonbladet3 Expressen1  Expressen2  Expressen3 
DN1  DN2  DN3   DN4  Svd1  Svd2  Svd3  Svd4   

En genomrutten lobbyorganisation

Jag kan inte rå för att jag är lite imponerad av Jägarförbundet, och det enorma inflytande denna organisation tillskansat sig. Förbundet representerar trots allt bara en del av de 270 000 personer som jagar i Sverige i dag (jaktkort). Motsvarande siffror för ett politiskt parti och dom åker ur riksdagen.

Det borde jägarförbundet också göra.

Att personer i, eller mycket närstående till, Jägarförbundet, arrangerar skjutträning (ja faktiskt) och jägarskola i riksdagshuset, torde i vart fall strida mot lagens anda när det gäller bestickning och mutbrott. Studiecirkelträffarna och skjutträningarna kombineras naturligtvis med att organisationen förser våra folkvalda med ”forskningsmaterial” om viltvård, upplåtelseformer för jakt, biologisk mångfald och jaktens betydelse i samhället.

Den enda viltvård jägarförbundet är intresserat av, är den som äger rum i minus 18 grader Celsius; alltså den egna frysen.

Hallå, forskning bedrivs på våra universitet. Men på sätt och vis även genom det utredningsarbete som regeringen ansvarar för genom att sända ut förslag på remiss. Jägarförbundet är naturligtvis en viktig remissinstans i frågor som rör jakt.

Men låt det stanna där. I frågor som rör viltvård, ekologi och biologisk mångfald är organisationen inkompetent, alternativt ointresserad, och skall inte tillskrivas någon vikt. Sparka ut jägarförbundet från riksdagen, deras arbete i korridorerna har inte med demokrati att göra. Det finns relevant forskning att tillgå, om riksdagen är intresserad av att får fakta om biologiska samband.

Bengt-Anders Johansson (m) är ordförande i riksdagens jaktklubb, där runt 11 procent av riksdagsledamöterna är med. Johansson menar att det väl speglar förhållandet i landet. Det gör det inte, vilket direkt inses med enkel överslagsräkning, men speglar väl jägarkårens hybris i frågor som rör viltvård.

Vi har i frågor, där jakten kommer in som intresse, och det är många frågor, en stat i staten. Upplös den staten.

Jägarförbundet är inte något annat än en genomrutten lobbyorganisation. Snyftvalsen går när rovdjur som varg ställer till problem ute i glesbygden. När vildsvinen ställer till problem diskuterar jägarförbundet i stället olika utformning av foderautomater för dessa djur. Men det är som Jan Guillou skriver i sin krönika, ”fakta spelar ingen roll för varghatarna”.

I en debattartikel i Svd, skriver jägarförbundet, bland annat genom att åberopa statistik som snällt sagt kan sägas ha tolkats till egen fördel, att vi inte ska håna dom som är rädda för varg.

Jo tack, vad ska vi säga om jägarförbundets hållning gentemot dom som är rädda för, eller har problem med, vildsvin? Att förbundsledningen för jägarkåren drar ner byxorna och vänder upp arslet, är nog en bra jämförelse. Men se, det är skillnad på vildsvin och varg. Vildsvin kan du stoppa i frysen.

Och det här uttalandet är inte gjort av en organisation som förtjänar att tas på allvar. Solveig Larsson skriver i ett pressmeddelande för Jägarförbundet, med anledning av att vargar tog en tamhund utanför Riala, att vargar som inte skyr människan måste avlivas omedelbart.

Solveig Larsson är en utmärkt representant för jägarkåren.

När en jägare (vilket det var fråga om i det aktuella fallet) är ute och går med sin familj, med, mot gällande lagstiftning och sunt förnuft, en lösspringande hund, och denna blir attackerad av vargar, ja, då anser jägarförbundet att vargarna ska avlivas.

Börja i stället med att ta vapenlicensen från den så kallade jägaren som inte hade vett att hålla hunden kopplad!

Uttalandet från Solveig Larsson är häpnadsväckande, om än inte förvånande. Inte ett enda ord nämner hon om beteendet att gå omkring med en lös hund, dessutom med en jägare som husse. För en propagandaorganisation som jägarförbundet, är naturligtvis gällande lagstiftning, och än mera etik och moral, av underordnad betydelse. Trots att det finns en anledning till att man inte ska ha lösspringande hundar, i synnerhet vid den här tiden på året, struntar Larsson i den problematiken.

Solveig Larsson och Jägarförbundet är inte värda att lyssna på. Vad säger förresten våra kära riksdagsledamöter som är medlemmar i riksdagens jaktklubb? Tycker dom att lagen mot lösspringande hundar är viktig? Eller är det viktigare att få en anledning till att skjuta varg?

Vargar som börjar specialisera sig på tamboskap, och som stryker runt husen ska naturligtvis tas bort, men det är något helt annat än den vansinniga licensjakt som Jägarförbundet drivit igenom.

Jag har dessvärre svårt att se någon annan anledning till licensjakten, än att man vill ha kvar dom vargar som ställer till problem. Skjuter man av alfadjuren får man naturligtvis flera ”herrelösa” ungvargar, precis som man önskar. Kan man dessutom mata in dessa till byarna genom att vara vårdslös (alternativt medveten) med hur man hanterar slakteriavfall, ja, då får man in djuren till knuten.

Det måste bli klassat som grovt jaktbrott att lämna slakteriavfall eller åtlar i närhet till bebyggelse.

Borde inte detta vara en fråga för Jägarförbundet att driva? Om man nu verkligen vill eliminera de problem som rovdjuren kan ställa till med.

Sila inte mygg, svälj inte kameler

Jag har funderat länge på det här inlägget. Klimatförändringarna är en realitet, och till större delen beror dom på mänsklig påverkan. Det finns ingen anledning att ifrågasätta forskningen på den här punkten. Det finns någotsånär seriösa skeptiker som ifrågasätter detta, exempelvis Roy Spencer, som hävdar någon slags negativa återkopplingar, som han inte lyckats finna stöd för, och som motsägs av hans egna satellitmätningar.

Nåväl, Roy Spencer har sagt att temperaturen är i fritt fall, men den lägsta nivå tempen nått ner till är medel för 30-årsperioden 1979-2008. Detta är anmärkningsvärt eftersom vi nyligen passerat en mycket djup La Nina. De globala temperaturerna ska jämföras med temperaturer från andra perioder med La Nina. Det gör inte Spencer.

Det finns gott om andra iakttagelser på att världen totalt blir varmare. Jag fördjupar mig inte i det, utan konstaterar att den här sidan är bra: NASA Climate Change. Att bygga någon verklighet på Sveriges knappa promille av jorden är inte ens ett försök till vetenskap, även om jag också fryser ibland.

Nåväl vi måste minska utsläppen av växthusgaser. Om ni inte tycker att det är betydelsefullt vad vi gör på den här promillen av jorden, så kommer det att betyda desto mera för oss, var den större procenten hämtar sina investeringar för att i sin tur minska sina utsläpp. Industriell självbevarelsedrift skulle jag vilja kalla det; Sverige har en gång varit världsledande på energiteknik, och jag ser gärna det fortsätter.

En av de viktigaste åtgärderna för att få ner utsläppen av växthusgaser är att lägga om transportsystemet. Att som i fallet Stockholm bygga en kringfart för att underlätta för den privata bilismen, anser jag vara självmål. Och jag anser det vara självmord, politiskt, för ett parti, som kallar sig miljö dito att gå med på det.

Nog om Stockholm, nu ska jag tala om Falun! En centralort mitt i centrum av glesbygd, som är beroende av bilen.

Jag ser framför mig ett bilfritt Falun, med undantag av Taxi och andra nödvändiga transporter.

Jag återkommer till det bilfria Falun, men jag ser ett tillfälle då det ska cirkulera privata bilar i stan: Cruisingen med raggarbilar!

Tro inte att dom här killarna och tjejerna med motorintresse, bidrar till dom koldioxidutsläpp som vi i första hand ska jaga. Snarare tvärtom. I stället för en charterresa eller en tripp till Thailand spenderar dom veckotimmar på att polera en klenod – ett brinnande intresse. Som dom vill visa upp några gånger om året. Och som jag gärna tittar på. Även om jag tycker att det är en väl amerikaniserad kultur, men ok i det här fallet.

Det vi verkligen måste lösa, bland annat, är logistiken för dom som sitter i bilarna, en och en, och pendlar mellan Falun och Borlänge. Vi måste få mera rationella transporter. Att vi har fått en säkrare väg är ingen ursäkt.

Och jag ser ingen som helst ursäkt till att vi ska fylla, en i mitt tycke mycket vacker småstad med bilar dygnet runt. Inget som helst problem att lösa. Skapa ordentliga infartsparkeringar med matarbussar. Beställ bussar med få sittplatser, men med gott om plats för barnvagnar och kassar, så behöver ingen klaga. Och se till så att det går täta turer. Dessutom skulle detta medföra, att det då skulle gå lätt att komma fram för färdtjänst och taxi, för dom som måste åka ända fram. Gäller även dom personer med handikapptillstånd som i dag måste leta till förbannelse, för att hitta den P-plats dom är berättigade till.

Sluta upp med att planera, för ett transportsystem som bygger på individuella lösningar. Och lämna bakom er lösningar som bygger på fossila bränslen.

Fossila bränslen ska användas till en fossil bilpark. Vi kanske inte behöver sträcka oss så långt som till en fossil bilpark, men väl till en historisk sådan. Låt raggarna ha sin bensin ifred, dom gör inte av med så mycket, och framförallt så bidrar dom inte med en massa andra utsläpp av typen flygresor.

Det är transportsystemet, och synen på samhället i stort, som vi måste ge oss på för att förändra samhället i hållbar riktning.

Inte enskilda hobbyutövare med ett brinnande intresse.

Uppdatering: En artikel i expressen om earth hour kan vara värd att ta in i sammanhanget.

PK hos Icke-PK

Omedelbart när jag ser någon använda termer i stil med ”det är inte politiskt korrekt”, för att ge lite extra tyngd åt sina ställningstaganden, drar jag öronen åt mig. Eller rättare sagt börjar använda sökfunktionen i google – om jag nu inte omedelbart kan avfärda ”Icke-PK”-påståendet som rappakalja. Ofta är påståendena så grunda att de genomskådas av lite vanlig allmänbildning.

Min känsla är att termen ”Icke-PK” är en klumpig omskrivning för ”jag lider av minder­värdeskomplex”.  På något annat sätt är det svårt att tolka den många gånger starkt fientliga attityd, som dessa ”Icke-PK”-användare visar mot alla dom som inte delar deras värderingar.

Om ni inte tror mig så kan ni väl prova att framföra lite lämpliga åsikter, som för säkerhets skull även är faktabaserade:

”Vargen behövs som toppredator i ett fungerande ekologiskt system”, under en insändare som handlar om hur den hemska vargen fördärvar livskvalitén på landsbygden. Eller varför inte i en jakttidning.

”Alkohol den helt avgörande faktorn när man tittar på orsakerna till våldet i samhället”, under en artikel, med kommentarfunktion, vars tråd börjat handla om något odefinierbart mång­kulturellt hot mot Sverige. Den som vill kan naturligtvis även ta upp detta i ett SD-forum.

”Misstankarna om att klimatforskare fuskat, eller överdrivit resultaten, har visat sig vara ogrundade”, under en debattartikel om klimatet på Newsmill. Du kan också framföra det under någon av professor Ingemar Nordins många virriga konspirationsartiklar på The Climate Scam.

En av mina vänner kallade träffande, ej modererade, kommentartrådar för pissrännor. Finkänslig som jag är fördrar jag att säga slasktrattar. Metoden som används i dessa sammanhang är att mängden otrevliga inlägg ska förmå sansade människor, att försvinna från diskussionen. Vad som, så att säga, är PK, hos de här kotterierna, som ser som sin livsuppgift att förpesta nätet, upptäcks snart av den som försöker delta i den så kallade fria debatten.

Naturligtvis har de här kotterierna rätt på en punkt: Varför skulle en sak vara politiskt korrekt när den inte ens är korrekt?

Att Maggie Thauersköld Crusell nu hämtar inspiration från ett skumt arrangemang som är döpt till ”FreedomFest” tycker jag talar för sig själv:

”I dessa tider av tilltagande statlig och överstatlig centralstyrning, propaganda, politisk korrekthet, utfrysning av avvikare/skeptiker och sanningssägare, detaljreglering av privatliv och skola, indoktrinering, övervakning, ekonomiska villoläror, skattemässig konfiskering med mera, har vi det stora nöjet att kunna bjuda dig till en uppfriskande dag i frihetens tecken.”

 

Politisk korrekthet; nu var vi där igen, ett kotteri som ger sig självt legitimitet genom att påstå att antyda att samhället plågas (hittar ingen bättre liknelse) av politisk korrekthet. Den här gången var jag tvungen att använda google för att se vad det är för något Thauersköld Crusell nu ska medverka till att släpa hit.

FreedomFest kommer från USA (naturligtvis), något som också redovisas på TCS. Ett trevligt gäng visar det sig, efter lite googlande.

Om de här herrarna representerar frihet, betackar jag mig för det begreppet. Personer, som jobbar åt Fox News, en propagandacentral fullt i klass med den statliga televisionen i Vitryssland, som tycker att det inte är nog med att förbjuda aborter, utan även att abortläkare ska dömas för mord, att dödsstraff är en självklarhet och att det bör införas morgonbön i skolorna. Fy Fan säger jag.

Jag förstår att en skribent på Livets Ords husorgan har mycket inspiration att hämta från Tea Party-rörelsen i USA. Och jag förstår även att dom andra klimathaveristerna på The Climate Scam är så desperata i sitt sökande efter meningsfränder att man till och med lierar sig med den kristna högern i USA.

Men det visar också med all önskvärd tydlighet hur lite vi behöver bry oss om det här förvillargänget. Det dom ägnar sig åt har inget med forskning eller vetenskap att göra; dom bedriver politisk propaganda.

Lite obehagligt är det dock när den politiska propagandan blir politik, som den blivit på en del ställen i USA. Rena McCarthy-metoder används för att jaga forskare, som är illvilliga nog att inte redovisa de forskningsresultat som politikerna efterfrågar. Den akademiska friheten existerar inte på alla ställen under frihetsgudinnan.

Mig veterligt har aldrig professor Ingemar Nordin försvarat forskaren Michael Manns rätt till akademisk frihet, som Nordin gjort med Edward Wegman och Claes Johnson.

Edward Wegman är anklagad för i första hand plagiat, men hela rapporten är starkt ifrågasatt, då den inte med bästa vilja i världen kan sägas bygga på vetenskapligt arbete. Jag har tidigare skrivit om detta:

http://alpinechar.blogspot.com/2010/11/nordin-studenternas-baste-van.html

När det gäller Nordins försvar för Claes Johnson blir det riktigt roligt, läs först Nordins försvarstal, därefter vad Johnson skrev i kompendiet:

"8.1 √2-gate, Climategate and Watergate
This was the argument which was kept secret by the Pythagoraen society, and in a form of √2-gate led to the collapse of the society, when it leaked.
In the Climategate now unfolding, the secret revealed is that Anthropogenic Global Warming AGW, is what it says, namely invented man-made warming: Scientific evidence that CO2 causes catastrophical global warming, appears to be missing. The scientific evidence that it does, appears to be fabricated. True or not true? Can mathematics give an answer?
Recall that Watergate was the political scandal in the US in the 1970s caused by the break-in into the Democratic National Committee headquarters at the Watergate office complex in Washington, D.C, which led to the resignation of President Richard Nixon, and indictment and conviction of several Nixon administration officials. Compare with the Lewinsky scandal. Climategate can be seen as a test of the basic principles of science as well as democracy: open data and free debate."

Hallå! Detta är inget annat än politisk propaganda. Och om professor Ingemar Nordin med akademisk frihet menar att en professor fritt ska kunna använda läromedel för att bedriva politisk propaganda, har nog professor Nordin missuppfattat sitt ämbete.

Igen.

DN

Ingen slump att USA leder klimatforskningen

Attackerna mot klimatforskningen blir allt mera ideologiska, och verklighetsfrånvända. Den senaste är att representanthuset, röstade för att inte stödja forskare som arbetar för IPCC. Den braskande rubriken på The Climate Scam blev naturligtvis USA:s kongress vill inte längre finansiera IPCC. En, med tanke på arbetssättet i IPCC, något långsökt rubrik, varför jag snarare funderar på hur länge Linköpings Universitet vill finansiera professor Ingemar Nordin, som ligger bakom scoopet på scammen.

Några enskilda ledamöter i kongressen har också skrivit brev till sitt presidium, där man yrkar på att NASA ska ägna sig åt rymdforskning, som det var tänkt, och strunta i klimatet. Som en ödets ironi i sammanhanget hänvisar brevskrivarna till att Kina håller på att springa förbi USA inom rymdforskningen. Naturligtvis inte ett ord om de forskningsstationer Kina sätter upp i närheten av Nordpolen. US Navy och Pentagon förstår säkert att Kineserna inte forskar om isbjörnar.

Jag är mycket spänd på fortsättningen. Det här handlar, för USA:s del, om forskning och faktainsamling som är ytterst betydelsefull för nationen.

Det här rör Förenta Staternas hjärta (icke att förväxla med pellejönsarna på Heartland Institute), kondenserat till säkerhetspolitik och nationella intressen. 

Jag tror att CIA och Pentagon är måttligt roade av politiker, som av ideologiska skäl, lägger sig i underrättelsearbetet. US Navy vill säkert ha förstahandsuppgifter, även fortsättningsvis,  om den arktiska isen, och helst före Ryssland och Kina.

Glaciärer som smälter i Sydamerika, översvämningar i Asien, torka i Amazonas, spannmålspriser som hotar stabiliteten i världen – orsakade av torka och/eller översvämning; allt detta är en verklighet som påverkar en supermakt som USA.

Glöm att USA skulle släppa sin ledande roll inom klimatforskningen. Antydningar i den riktningen är löjliga. USA kommer, i takt med att klimatförändringarna synliggörs, att satsa ännu mera resurser på klimatforskningen.

Jag tror också att underrättelsetjänsterna i USA (det finns några stycken) fortfarande lider av debaclet med massförstörelsevapnen i Irak. Det var knappast militären som drev på invasionsplanerna, och underblåste definitivt inte anledningen till invasionen. Det var ett verk av ideologiskt förblindade politiker.

När nu i stort samma politiker, fortfarande av ideologiska skäl, i stället vill negligera ett reellt hot (konsekvenserna av den globala uppvärmningen), torde strategerna i Pentagon sucka djupt.

Som sagt, det politiska spelet i USA vad gäller försvars- och säkerhetspolitik kommer att bli intressant. Konservativa politiker våndas säkert över att dom å ena sidan inte vill erkänna klimatförändringarna, samtidigt som de å andra sidan inte vill ta en ordväxling med Pentagon om hoten mot USA:s intressen.

Det här blir spännande.

Svd

Existerar centern?

Ju mer jag följer centerns självplågeri, eller vad man nu ska kalla det, desto mer förundrad blir jag. Har partiet som målsättning att byta ut hela sin väljarkår?

En, enligt mig, något vansklig väg, då det kanske inte finns några nya väljare som är intresserade av att ersätta dom som försvinner. Sedan kan jag inte heller låta bli att undra över varför ett centerparti (i traditionell tappning) överhuvudtaget ska finnas om det inte är ett centerparti. I så fall är det faktiskt bättre att utplånas med hjälp av folkpartiet. En åtgärd som även skulle ha den fördelen att det tar udden av anklagelser om falsk marknadsföring.

”Hela Sverige ska leva” är en stolt paroll som i dag (i stort sett uteslutande) drivs av intresseorganisationer, inga politiska partier. Undantaget mantrat om att entreprenörskap skulle vara nyckeln till en levande landsbygd.

Det är det i och för sig också, men entreprenörskap kräver ett fungerande samhälle. Alltså en stark infrastruktur, och en god servicenivå. Sverige är ett avlångt land; drar man en båge med hjälp av en passare, med radien Sverige, och med spetsen i Ystad, hamnar man söder om Rom.

Kolla inte på hur samhällena runt om i Europa fungerar, mellan Ystad och Rom, det går inte att jämföra marknadsandelarna, eller hur jag nu ska uttrycka det. Vi måste ha en svensk modell anpassad till 23 invånare per kvadratkilometer.

För att ”Hela Sverige ska leva” krävs det en stark centralmakt (vilka fula ord va?), som ger detta uppdrag till myndigheter och statliga bolag. Privata bolag har som krav att leverera vinst till sina ägare, det ska dom fortsätta med. När det gäller att leverera service till medborgarna, ska huvudkravet vara service till medborgarna, blanda inte ihop detta med vinstkrav!

Kan inte centern göra denna distinktion, mellan vinstkrav och krav på service, är mitt råd att partiet går upp i folkpartiet, alternativt lägga ner så får väljarna i sann liberal anda avgöra var dom hör hemma.

Det är inte svårt att argumentera för en omfördelning av resurser i vårt avlånga land. Grunden för vår tillväxt kommer till stora delar från skogen, malmen och vattnet. Då ska också resurser satsas i de regioner varifrån resurserna hämtas. Till exempel att regeringen ger SJ i uppdrag att trafikera en järnvägssträcka trots att den inte är lönsam, inte tvärtom. Eller att Telia SKA se till att det finns telefontäckning i ett område med få abonnenter.

Jag tror att det finns centerpartister som inser detta men som, i Fredriks, moderaternas och den heliga borgerlighetens namn, helt enkelt håller käften. Alternativt inte får öppna käften.

Tror ni förresten att storstadsbor är negativt inställda till en politik för hela Sverige? Svårt att säga, men dom verkar vara väldigt avogt inställda till ett parti som kallar sig miljöparti (eller ledningen kanske tagit konsekvenserna av sin politik och slutat med dom dumheterna), men som ändå genomför enorma motorvägssatsningar i den sanna individualismens anda.

När centern lyssnar på landsbygden, går man den lättaste vägen. Partiet lyssnar på den grupp som låter mest: Jägarna. I stället för att slåss för en fungerande service i hela landet, slänger man ut ett köttben till en av Sveriges starkaste lobbygrupper, jägarkåren, och hoppas att det ska fungera.

Centerns valresultat i dalarna var riktigt uselt!

Även i Rättvik.

Det finns många, många som är riktigt trötta på jägarkårens syn på natur- och viltvård, och ibland även maffiametoder. Centerns politik vad gäller vargfrågan är inte något annat än ett slag i ansiktet på dessa människor, många gånger driftiga personer som skulle ha kunnat utveckla bygden, som tröttnat på varghatet.

Att bara storstadsbor skulle vara intresserade av biologisk mångfald, som även innefattar rovdjur, är en välutvecklad myt, som uppenbarligen tycks frodas inom centern. Det är inte konstigt att väljarna flyr partiet.

Frågan är om det finns någon räddning för partiet.

Spekulationer utan värde

Det är högkonjunktur för förståsigpåare, som ska tala om vilka personer som ska väljas eller inte väljas till partiledare för ett, förhållandevis stort, antal partier. Ett av de viktigaste kriterierna, för den som ska bli vald, verkar vara hur den aktuella kandidaten ska komma att fungera medialt.

Alltså att det viktigaste kriteriet, är just den egenskap som vi vet minst om. En framtida egenskap som vi bedömer utifrån en verklighet som upphör att existera i samma stund som personen blev vald.

Jag ska åskådliggöra detta med ett mycket konkret exempel, som nu börjat få ett antal år på nacken.

Lennart Daléus hette en duktig centerpolitiker som blev vald som partiledare. Daléus kan sägas petade bort Olof Johansson. Att Daléus blev vald berodde inte på en gedigen centerbakgrund, eller ens på sin skicklighet som politiker (han var tämligen oprövad i de sammanhangen), det som vägde över till hans fördel var att han ansågs fungera i media. En något knepig analys då Daléus främsta merit var att han förlorade kärnkraftsomröstningen mot Rune Molin 1979.

Lennart Daléus var medialt intressant, det kan inte förklaras bort, men varför var han det? En faktor, som heller inte kan förklaras bort, stavas Olof Johansson. Rätt eller fel, Daléus målades upp som utmanare till Johansson, och blev högintressant för massmedia. Och folkrörelsepartiet centern gick på det.

Problemet för Lennart Daléus, och även för centern, var att samtidigt som Daléus blev vald, så avgick Olof Johansson. Rivaliteten mellan Daléus och Johansson, i mångt och mycket en medieprodukt, försvann, och med det intresset. Jag kan heller inte minnas att Daléus drev några riktiga spetsfrågor, som människor kunde förknippa centern med. ”Den nya mitten”, nja …

Dit jag vill komma, är att det är livsfarligt för ett parti, att börja bedöma kandidater utifrån hur man tror att dessa kommer att uppfattas av massmedia, och framförallt hur dom gör sig i TV.

Finns det någon av mina läsare som kan ge ett exempel på en partiledare som uppfyllt förväntningarna vad gäller att vara medial?

Ett gott råd till de politiska partierna, i synnerhet folkrörelsepartierna, är att sparka ut partistrateger och mediekonsulter som bedömer kandidater utifrån hur dom kommer att tona fram i massmedia. Risken är att, om de här strategerna får hållas, att partierna missar viktiga egenskaper hos kandidaterna. Egenskaper som faktiskt kan innebära ett medialt genomslag.

Glöm inte bort att ett massmedialt genomslag mycket beror på hur vi som människor uppfattar den aktuella personen; är inte personen äkta kommer det snabbt att avslöjas. Vi kommer att bedöma en partiledare utifrån hur den personen hanterar sin roll som ledare, ensam och med ett enormt ansvar.

Om den verkligheten vet vi intet.

Aftonbladet 1  2  3  Expressen 1  2  3   DN 1  Svd 1

Centerns liberala ökenvandring

Ordförandena i LUF och CUF vill att centern och folkpartiet skall slås samman. Centerns partisekreterare går inte lika långt, utan anser att Sverige skulle må bra av flera liberala partier.

Som utomstående betraktare måste jag säga att jag inte begriper den diskussionen. Jag vill nog räkna liberalismen till västvärldens kulturarv. Nästan alla partier i Sveriges Riksdag besitter ett stort mått av liberala värderingar, även vänsterpartiet. Sverigedemokraterna lämnar jag därhän.

Som väljare bryr jag mig inte så mycket i vad som räknas som mera liberalt eller mindre liberalt. Mitt krav är att samhället ska fungera så bra som möjligt. Om då någon tycker att nödvändiga lösningar står i strid med liberalismen, struntar jag i det. Det borde ett parti som kallar sig statsbärande också göra.

Det är möjligt att det finns dom som tycker att styckningen av det gamla SJ var liberalism (om jag inte har fel för mig så var sossarna också inblandade i det experimentet). Jag tycker att saker ska benämnas med sitt rätta namn: Idioti! Och jag begriper inte att Ulf Adehlson, som uppenbarligen begriper det här bättre än regeringen, stannar kvar och tar den skiten som hör regeringskansliet till.  

Ett parti som väl fortfarande kallar sig decentralistiskt borde slå näven i bordet och tala om att vi ska ha ETT fungerande järnvägsnät i det här landet. En liberalism som resulterar i ett antal småpåvar som vaktar sina respektive sträckningar betackar jag mig för.

Utförsäljningen av apoteken är ett annat, tydligen liberalt, påfund. Öka tillgängligheten; jovisst det kan en liberal säg med trovärdighet. När en decentralist säger samma sak blir det ett hån. Apoteket Kronan driver apoteket i Grycksbo. Om några år, när avtalet med staten går ut kommer marknaden att avgöra om det är lönsamt att ha Apoteket i Grycksbo kvar. Liberalt och bra.

Och visst var det väl en lysande idé att göra det möjligt för småtjejerna att köpa värktabletter utan att behöva ta en kölapp på apoteket?

Att sälja ut bilprovningen som ju är ren myndighetsutövning, anser jag alltför dumt för att överhuvudtaget kommentera. Men kanske liberalt.

Visst är det väl liberalt och bra att fritt kunna starta en friskola i kommunen, så att föräldrar och elever fritt ska kunna välja? Men var går gränsen för det rationella? En skola, även en kommunal, ska i mycket god tid veta hur många elever som kommer till skolstarten. Det må vara liberalt, men inte rationellt att lägga ner en skola eller slå ihop klasser, bara för att någon kommer på att det finns marknad för en friskola i kommunen.

Visst är det bra för den kommunala verksamheten att konkurrensutsättas, även i den mjuka verksamheten. Men vi måste se det för vad det är. Dom flesta har inte möjlighet att välja, snarare ta den plats som blir ledig. Vi kommer aldrig att ha råd att ha den överkapacitet som krävs för att gemene man ska kunna välja och vraka i omsorgen. Därför är dessvärre mycket av liberalismen inte något annat än tekniskt skitsnack.

Uppdatering: Inte blir jag gladare av att läsa detta ...

Det är inte centern heller ...

Pär Ankersjö skriver i Aftonbladet att miljöpartiet inte är något mittenparti. Dessvärre måste jag konstatera att det är inte centern heller. Än värre blir det när Ankersjö exemplifierar sådant som han anser diskvalificerar miljöpartiet från att kallas mittenparti. Där finns helt klart inslag i hans debattartikel, som ett centerparti med ryggrad hade diskuterat.

Ankersjö borde själv göra någon slags konsekvensanalys av sitt eget förslag om skyskrapor i kombination med miljöministerns motorvägsbygge. Vad händer med en innerstad som ökar sin befolkning, genom att stapla människor på höjden, samtidigt som biltrafiken förutsätts öka? I vart fall tänker man sig inga aktiva åtgärder för att minska densamma. Ska man ta upp den miljövänliga elbilen i lägenheten, eller ska det byggas fler parkeringsplatser? Stockholm betecknas med rätta som (kanske) världens vackraste huvudstad. Och det har den blivit trots att där inte byggts några skyskrapor. Och trots att staden (eller kanske tack vare) ALDRIG varit byggd för biltrafik. Ankersjös tankegångar betecknar jag som nyliberala så det skriker om det! Och jag tror även, tack och lov, att värdekonservativa moderater gör detsamma ... Det kostar på att fördärva en stad.

Ett annat exempel på sådant som ett mittenparti inte ska ägna sig åt är att stycka och sälja ut statlig verksamhet, som är av formen infrastruktur. Jag som medborgare, och i ännu högre grad näringslivet, har rätt att kräva att exempelvis järnvägen ska fungera. Och detta är en så omfattande och viktig verksamhet att inte staten kan tillåtas att frånhända sig det ansvaret. Skulle ett transportföretag gå omkull blir det ändå staten som tvingas ta över, så viktig är verksamheten.

Och är verkligen miljöpartiets tankegångar om köpcentra så verklighetsfrämmande för en centerpartist? Är det inte en bister verklighet att köpcentran utarmar innerstäderna? Och är det en önskad utveckling?

Tydligen för Stockholmscentern. Det viktiga är väl krogverksamheten kring Stureplan.

Bra rutet Adelsohn

Jag förstår att passagerarna på det tågset som stannade i obygen är förbannade, och jag förstår att styrelseordföranden för SJ, Ulf Adelsohn, å sin sida är förbannad å passagerarnas vägnar.

Om inte departementet för infrastruktur får till uppgift att se till att infrastrukturen fungerar kan vi lägga ner eländet. Att hålla på med styckningar (läs slakt) av våra gemensamma tillgångar är en verklighetsfrämmande verksamhet (sossarna är förbannemej inte heller oskyldiga till den här utförsäljningen). Sverige är inte så stort, att vi kan dela upp järnvägsnätet i marknadsandelar.

Hallå, det bor nio miljoner människor i det här landet, inte nittio.

I samband med vinterns tågkaos skrev jag att det behövs en stins. Samma sak gäller fortfarande. Fungerande infrastruktur är ett krav, ingen auktionsverksamhet. (Förresten, vilket stolpskott är det som har kommit på att vi ska sälja ut myndighetsutövningen AB Svensk Bilprovning? Att sossarna var så dumma att de bolagiserade verksamheten, är ingen ursäkt för idiotin att göra sig av med bolaget ... Regeringen borde ha bättre för sig än att fördärva det som fungerar.)

Jag anser att vi inte kan ha en regering bestående av pellejönsar, som tror att utförsäljningar av infrastrukturen löser de grundläggande problemen, när det kanske största problemet är samordningen, att våga prioritera vad som måste göras. Och faktiskt ta vinsten från godbitarna och lägga på de mindre lönsamma delarna.

Vågar vi hoppas på en debatt i valrörelsen om vad som är statens skyldighet?

Aftonbladet 1 2 3 Svd DN DN2

Hybris?

Jag är inte människa att avgöra hur mycket sanning det ligger i alliansens planer på "att krossa Maria Wetterstrand", i så fall spelar de högt. Eller rättare att låta den borgerliga pressen sköta om det.

Jag minns hur centern en gång tog debatten mot miljöpartiet, med utgångspunkt i att centern hade en mera trovärdig miljöpolitik. Nu verkar man skjuta in sig på att miljöpartiet har för mycket miljöpolitik. Hm, är det något parti som blivit mera pragmatiskt så är det väl miljöpartiet.

Att sedan centern har vänligheten att indirekt tala om för väljarna, att de ska rösta på miljöpartiet, om väljarna håller med naturskyddsföreningen stärker naturligtvis inte centerns aktier hos väljare som prioriterar miljön.

Det är möjligt att centern vill framstå som ett trovärdigt miljöparti. Men det kommer att bli helt omöjligt att odla den bilden om det ligger sanning i Aftonbladets avslöjande. Alliansens planer kommer i så fall att träffa alliansen rakt i veka livet. Alltså slå mot den kanske svagaste länken i alliansen - centern.

Jag måste säga att jag är lite skeptisk till uppgifterna om alliansen skulle ha en uttalad strategi, att krossa Maria, men helt säker är jag inte. I så fall är det en hybris, som med stor sannolikhet kommer att straffa sig.

Vansinnet i Sälen

Jag har följt debatten som startade efter det att skolan beslutat flytta skolavslutningen från Transtrands kyrka till Olnisgården i Sälen. Frågan som jag osökt ställer mig blir: Är dom kloka?

Kyrkan är sedan flera år tillbaka skild från staten. Detta har resulterat i att tusentals svenskar varje år lämnar Svenska Kyrkan. Självklart har detta betydelse för kyrkans roll i samhället. Skolledningen i Sälen har tagit konsekvenserna av detta.

Det har inte prästen Arne Söderbäck i Lima-Transtrands församling gjort. Han ställer upp på "det folkliga upproret" mot flytten. Inte mycket till själasörjare alltså. Han har vägts och befunnits för lätt.

En församlingsherde värd namnet, hade naturligtvis förklarat konsekvensen av kyrkans skiljande från staten, för sina församlingsmedlemmar.

Detta gör inte Arne Söderbäck. Tvärtom sätter han igång att fiska i mycket grumliga vatten:

- Om den här flytten görs av religiösa skäl och inte bygdens folk stor bakom kommer det här också att spä på främlingsfientligheten och gynna Sverigedemokraterna vilket är mycket olyckligt säger kyrkoherde Arne Söderbäck som tycker att man i det här fallet borde haft en dialog innan beslutet att flytta skolavslutningarna från kyrkan fattades.

Ursäkta, vad fan har främlingsfientlighet och sverigedemokraterna, att göra med att tusentals svenskar varje år, i en medveten handling väljer att lämna Svenska Kyrkan. Jag kommer att bli en av dessa, något som jag tidigare skrivit om. Kyrkans agerande i Sälen gör dock att jag tidigarelägger utträdet. En präst, som beter sig som en fähund förenklar beslutet, om jag ska tala klartext.

Hade nu den aktuelle prästen sagt, att det är ett riktigt beslut, med tanke på kyrkans nya roll i samhället, och att han efter skolavslutningen kommer att arrangera en mässa för dom som så önkar, hade han agerat som jag förväntar mig av en modern präst.

Finns det någon som har funderat, utöver skolledningen, över vad de invånare i den aktuella församlingen tycker, de som har lämnat kyrkan?

En annan som placerar sig högt på skrymtarlistan är utbildningsminister Jan Björklund.

Om skolavslutningen utformas så att den knyts till traditioner och samvaro så är kyrkan i högsta grad en lämplig plats att ha skolavslutningen på, menar Björklund.

Folkpartiet är kanke det parti som hårdast drivit frågan om kyrkans skiljande från staten. Nu när det kommer till konsekvenserna av den politiken, ja då klarar partiledaren, i sin egenskap av utbildningsminister, inte av att stötta upp de skolansvariga. Björklund ser chansen att dra några röster i sälenområdet. Ynkligt.

Uppdatering 5/5: Nu har även SVT uppmärksammat debatten.