Det behövs en stins

Det lär väl dröja ett tag till innan tågen går som de ska efter det kaos som varit. Och en elak påminnelse om att underhåll och framförhållning inte varit den bästa. Nu måste ansvariga ta lärdom; vad var det som fungerade respektive inte fungerade. En sak som inte fungerade, var att man uppenbarligen alldeles för länge utmanade naturkrafterna, i stället för ställa in. Det modet måste ansvariga ha. Det är bara dumdristigt att släppa iväg tåg i snöyra, som man vet riskerar att fastna.

Det finns ett antal bolag inblandade i järnvägstrafiken; SJ, Green Cargo och banverket naturligtvis, men även en hel del andra aktörer.

En lärdom man borde dra är att spår och tåg är ett, som måste fungera. Jag kan inte se någon rimlighet i att ett bolag ansvarar för banorna och flera andra för trafiken. Vem är det som har ansvaret för bedömningen om vad som är möjligt, och vidare, vem tar ansvaret om det inte fungerar?

Vem gör prioriteringen om vad som måste åtgärdas först? De oväder som vi upplevde var av den digniteten att trafiken med nödvändighet kollapsar. Då måste det finnas en plan, en prioriteringslista på vad som är viktigast att få igång.

Har man vid en sådan prioritering kommit fram till, att det är sträckningen Göteborg - Stockholm - Malmö, så måste resurserna sättas in där först också. (Något som med säkerhet också kommer att se till att problemen i övriga Sverige kommer att avhjälpas snabbare. Jämför med att alla försöker fly genom samma utgång samtidigt.)

Jag har svårt att se någon annan lösning än att man slår samman banverket och SJ igen. Det torde trots allt vara så att de som har ansvaret för tågtrafiken är de som är bäst skickade att avgöra vilka bansträckningar som behöver förstärkas eller stå först i tur vad gäller underhåll.

Ökad konkurrens har varit ledstjärnan, skriver professsorn i statskunskap Marie Denker, och hävdar att staten måste ta det övergripande ansvaret för järnvägstrafiken. Konkurrens, jo pyttsan, ett antal småmonopol möjligen, dock begränsade i tid. Det kan säkert vara bra för just den bansträckningen, och något som pressar priserna; ett bolag kan ligga på marginalen vad gäller vagnar och personal - och med ett färdigskrivet avtal med ett bussbolag som backup. Och med banverket som ansvarigt för banunderhållet. Inte mycket till privatisering alltså.

Det råder delade meningar om hur framgångsrik privatiseringen varit i England, det land som har setts lite grann som föredöme för utvecklingen i Sverige. Jämför inte. Storbritannien har mer än 61 miljoner innevånare. Alltså nästan sju gånger så många marknadsandelar som Sverige. Lite lättare då.

Nu ska SJ, Green Cargo och ett antal mindre aktörer samsas på samma spår. Lägg ner dom tankegångarna i stället för SJ! Ovanför en flygplats kan i alla fall planen cirkla runt ett tag i väntan på landningstillstånd, på järnvägen går det inte ens att köra till sidan (det är en viss skillnad på en och tre dimensioner).

Blir det problem måste någon ha rätt att prioritera var vagnar och lok ska användas någonstans. Helt enkelt "släcka" en sträckning för att prioritera en annan. Det ansvaret måste vi som medborgare kunna kräva, när transportsektorn drabbas av problem, att den ändå ska kunna fungera optimalt i förhållande till förutsättningarna.

Det är ingen slump att tolv näringslivsföreträdare hänvisar till Johan August Gripenstedt i en debattartikel i Svenska Dagbladet, där de kräver att järnvägen byggs ut. Inget idéologiskt svammel om marknaden och liknande. Järvägen ska fungera och det är statens ansvar. Punkt.

Gripenstedt var svensk finansminister under 1850-talet, och såg till att staten tog ansvar för utbyggnaden av järnvägsnätet.

Näringslivsföreträdarna undrar vem som ska bli denna tidens Johan August Gripenstedt. En alldeles utmärkt uppgift för en centerpartistisk kommunikationsminister anser jag. Vill och törs hon?

Svd1 2 DN1 2 3 4