Journalistik och klimatforskning

Inspirerad av Per-Axel Janzons inlägg i Journalisten.se måste jag skriva ett inlägg om vetenskap och journalistik. "Forskarna måste krävas på bevis", skriver han. Och det finns säkert flera än Janzon som har liknande synpunkter i detta ämne. Hans Berström i DN har en något suspekt signerat-kolumn. Det enklaste sättet att kontrollera Bergströms trovärdighet är att slå upp och läsa om MWP på Wikipedia, som tydligen skulle raderats ur historien. Frågan är om Hans Berström är ett offer för mytbildningen eller om han är mytbildningen.

Jag är inte bara inspirerad, utan även lite skrämd. Jag undrar om Per-Axel Janzon verkligen menar att resultat från klimatforskning, journalistiskt sett, ska behandlas på ett annat sätt än övrig forskning? Särskilt besvärligt blir det i så fall med all den forskning som inte specifikt rör klimatet, men som tar upp de förändringar i naturen som vi ser i dag. Bara en äkta klimathaverist kan ifrågasätta exempelvis förbuskningen i fjällvärlden (11/8 2008), eller hur glaciärerna smälter så att kartorna måste ritas om (detta gäller för övrigt även Grönland). (Här måste det också påpekas att de flesta forskarna uttalar sig mycket försiktigt om det som går utanför deras ämne. Skulle vi kräva att en biolog förklarar varför det blir varmare, skulle vi sätta munkavle på många forskare.)

Bevisen för sin egen forskning, dvs den rapport eller avhandling som de lägger fram, ska naturligtvis följa den ordning som gäller i vetenskapliga sammanhang. Disputation, eller att rapporten fackgranskas före publicering i en tidskrift.

Tidskrifter som är att lita på? Inte några som är knutna till något egenintresse i vart fall. I den akademiska världen finns det ett antal tidskrifter, som alla vill bli publicerade i. Nature och Science rankas högt. Bloggar kan vi räkna bort (om inte bloggen verkligen kan länka till en trovärdig källa). Publikationer från tankesmedjor som Cato- och Heartland-institute, WWF, Greenpeace och branchtidningar kan inte användas som primärkälla.

När en vetenskaplig rapport presenteras har massmedia en viktig roll. Dels den grannlaga uppgiften att avgöra vilket allmänintresse de nya rönen har. Dels att kritiskt rapportera (under förutsättning att rapporten är intressant).

Ett oerhört viktigt arbete för journalisten. Det vetenskapliga språket är inte alldeles lätt att förstå, och måste "översättas" om det ska nå en bredare publik. Detta gäller även frågor om klimatet. Anser journalisten att det finns frågetecken i rapporten, anser förmodligen allmänheten det också. Den aktuelle forskaren ska ställa upp för att svara på frågor, och förklara det som är oklart; och är säkert också villig att göra det. Däremot blir det smaklöst om man kräver bevis, till exempel, för att det blivit varmare, men samtidigt har struntat i tidigare rapporter om detta, som presenterats. En forskare får faktiskt referera till en rapport som tidigare blivit accepterad. OM DEN INTE BLIVIT FALSIFIERAD VILL SÄGA. Men lita på att skeptikerna inte hade låtit det passera under tystnad, om de lyckats falsifiera en tidigare godkänd rapport.

Ett litet tanke-experiment: Plocka ut den tidsföljd som det ofta talas om i klimatsammanhang: 1998-2008. Vänd på serien; börja med 2008 och sluta med 1998. Räck upp handen den som tror att en skeptiker skulle sagt att temperaturen stigit ...

Däremot kommer förmodligen ingen forskare att lämna ut rådata eller bakgrundsmaterial till vem som helst. Och ingen kräver det heller. Undantaget klimatforskare. Dessvärre tycks det inom det fältet, numera vara accepterat att haverister begär ut det underlag som forskaren använt. Universitet brukar ha en policy om att material ska vara tillgängligt för forskning, även universitet som bedriver klimatforskning.

Här kommer vi osökt in på statistikern Steve McIntyre ... Han har som bekant krävt att få ut rådata till Briffas trädproxie-studier (bland annat ...) för forskningen kring forntida klimat. McIntyre är vem som helst, han har aldrig genomfört en proxiestudie. Såklart att han inte får fri tillgång till Briffas arbetsmaterial. Inom vilket annat forskningsområde som helst, som inte rör klimatet, hade McIntyre blivit utskrattad av de ansvariga, medan vi andra ryckt på axlarna.

För det kan väl inte vara så att folk går omkring och tror, att det ingår i en forskares arbetsuppgifter att förse intresserade ur allmänheten med uppgifter som han eller hon samlat in?

Klimatdata och offentlighet är för övrigt inte helt okomplicerat. Vädertjänster och militära intressen ligger som bekant ganska nära varandra.

Därmed går jag över till den Arktiska isen som Per-Axel Janzon tar upp i sin debattartikel. Att beskriva hälsoläget för isen är komplicerat, det räcker inte att jämföra två bilder. Det handlar om långsiktiga trender; isutbredning, istjocklek (volym), koncentration, och nu har ytterligare en faktor dykt upp: pipis. Fast kanadensiska forskare talar om "rotten ice". (Något som genast uppmärksammas och förlöjligas på haveristbloggen WUWT.) Pipis är något som isfiskare ska passa sig framåt vårkanten; ungefär en matta av istappar, som skapas av väder och vind ovanifrån, och som sedan fryser till på natten ...

Jag har inte sett en enda seriös rapport om den Arktiska isen, som talar om någon förbättring i sikte. (Däremot, om jag får spekulera, så undrar jag hur länge vi kommer att få detaljerade satellitrapporter från NASA. Där ligger så stora nationella värden under Arktis is, att jag tvivlar på att Pentagon verkligen vill ha dagens offentlighet. Ryssarna håller på att bygga en oljetanker som ska kunna forcera metertjock is söder om Novaya Zelma. Jag kan ha fel men jag har för mig att det vintertid, tidigare varit ett par meter tjock is i det området. Det är knappast bara naturmuppar som är intresserade av hur isen drar sig tillbaka. Kustbevakningen har säkert också synpunkter.)

Med ovanstående utvikning vill jag visa, för att skaffa sig en bild av isens kondition i Arktis, att man inte ska stirra sig blind på vetenskapliga rapporter, utan även beakta hur olika nationer agerar i området.

Vetenskapliga rapporter då, det händer ju att sådana visar motsatta resultat. Oftast inte, skulle jag vilja säga. Att en rapport talar om sotets betydelse issmältningen motsäger knappast AGW (egentligen inte alls eftersom även sot räknas till AGW), däremot kanske det till en del förklarar varför IPCC så grovt (hittills) har underskattat avsmältningen i Arktis. Olika rapporter som kompletterar varandra, även om det bland klimathaverister talas om att (ännu en gång) AGW falsifierats ...

Beviskrav, ja, vi kanske skulle börja med att ställa lika höga krav på amatörerna som säger att Arktis is återhämtar sig, som på forskarna på NASA och Norsk Polarinstitutt.