Jag hade inte tänkt att skriva något om jordbävningen i Haiti, precis som majasofi skriver känns allting futtigt i jämförelse. Jag kan inte sitta i ett vinterklätt dalarna och skriva om en katastrof, som jag ändå inte kan begripa.
Det jag kan ha synpunkter på är om världens katastrofberedskap verkligen blev bättre efter tsunami-katastrofen, som framförallt drabbade Indonesien. Även om det mesta focus hamnade på Thailand. Jag har en obehaglig känsla av att, om vi på allvar ska engagera oss i en katastrof, ska västerländska turister drabbas.
Det har nu gått mera än fem dagar sedan katastrofen slog till. Fortfarande är organisationsproblemen enorma. Det fanns helt enkelt inget som ens kunde påminna om beredskap. Precis som vid tidigare katastrofer är inte resurserna det största problemet, utan att få resurserna på plats. Och katastrofer har den otrevliga konsekvensen, att det inte bara plockar fram det bästa hos människor, utan också det sämsta.
Likheten med tsunamin är slående; bristfälliga rapporter om ett jordskalv (fel plats till en början), beräkningar av dödsoffer som undan för undan skrivs upp.
I kväll (!!!) ska visst FN:s säkerhetsråd träffas för att diskutera situationen. Måtte de snabbt komma överens om att någon ska ta befälet över katastrofarbetet. Det kan vara en så enkel sak, som att transporter med tält och filtar senareläggs för flygplan med medicin och sjukvårdspersonal inte ska behöva vända. Prioritering i stället för en massa virrhjärnor som springer åt olika och fel håll.
Tack och lov har knäppgökarna, som efter tsunamin började svamla om herculesplan och fältsjukhus och militiär personal, hållit käften den här gången. Jag hoppas det beror på att de faktiskt blivit verklighetsförankrade, men fruktar att det beror på att det är för få svenskar som drabbats, för att de ska vilja sola sig i glansen av inkompetenta debattinlägg.
Haiti ännu ett sorgligt exempel på att det finns någon beredskap för stora katastrofer. Var det någon som trodde att det skulle bli bättre efter tsunamin?
DN DN2
måndag 18 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar