En åklagare vet inget om smärtlindring

Jag tycker att det här åtalet mot barnläkaren känns riktigt otäckt, och jag ska förklara varför. Det finns två skäl.

För det första: Jag är inte så kräsen när det gäller vård för egen del, men jag har ett krav: Får jag en sjukdom, som exempelvis cancer, som ger svår smärta, vill jag ha obegränsad smärtlindring. Inget snack. Skulle det leda till att andningen slås ut och jag får kvittera lite grann i förtid, så skit samma. Jag vill inte ha ont, om jag inte behöver ha det. Jag vill vid ett sådant tillfälle inte diskutera med en läkare, som oroas över ett eventuellt åtal för dråp, om min kropp skulle överreagera. Läkarens uppdrag vid sådan situation måste i första och sista hand vara att lindra smärtan (vilket också innebär ångestlindring).

Ovanstående skriver jag i rent själviskt syfte. Men det måste naturligtvis vara än jävligare för föräldrar till ett dödsjukt barn, som plågas till döds därför att läkaren oroas, över att det kan stå en åklagare och vänta utanför dörren. Beredd att granska journalen.

För det andra: Jag är definitivt motståndare till aktiv dödshjälp. Och förhoppningsvis är de flesta av oss sådana motståndare. Men, vad tror ni händer med den opinionen om det börjar spridas ögonvittnesskildringar om att människor tvingas ha ont in i döden, därför att en ansvarig läkare skrämts till att inte våga utföra sin profession?

För det här handlar om läkarens profession. Det är läkaren som har kunskap, om vad som krävs för obegränsad smärt- och ångestlindring. Det här handlar om att människor inte ska behöva lida. Gör läkaren ett misstag, är det ett fall för socialstyrelsen - i vanlig ordning - inte en åklagare.

Aftonbladet DN1 DN2 DN3 DN4 Svd1 Svd2