Jag kan inte klandra inuiternas intresse för oljan

Dagens eko rapporterar om att inuiterna säger ja till en exploatering av landets naturresurser. Jag kan inte klandra dem. Men jag inser vilken enorm förändring, som gjort det möjligt för dem, att ens fundera över vilka tillgångar som än så länge ligger infrysta.

Inuiternas traditionella livsmönster hotas av den globala uppvärmningen. Inget snack. Förändringarna i den arktiska isen som är deras jaktmarker, och med det ändrade vanor hos bytesdjuren, är dramatiska. Kartritarna tvingas uppdatera med fler öar och mindre is.

Någon som undrar över varför inuiterna letar efter nya inkomstmöjligheter?

Ändå får jag en känsla av djup tragik. Inuiterna är naturligtvis väl medvetna om att de får mera land, och kuster som under längre perioder är fria från is. Öbefolkningar i oceanien är i motsvarande grad medvetna om att de får mindre land och mera hav.

Kan vi då klandra inuiterna som vill ta upp mera olja? Nej, det är inte deras fel att koldioxidhalten i atmosfären hoppat upp till snart 390 PPM mot 316 PPM 1959. Vi kan omöjligen lägga skulden på en ursprungsbefolkning för att vi har levt över våra tillgångar som vi gjort.

Däremot måste vi ta i beaktande Arktis känslighet för oljeutvinning (jmf Exxon Valdez utanför Alaska 1989). Något som definitivt inte bara gäller grönland. Det gäller samtliga länder i Arktis.

Frågan är: Finns det någon vilja att skydda Arktis från exploatering och samtidigt se till att inutierna på Grönland får sina intressen tillgodosedda.

Aftonbladet Expressen DN Svd1