Knapptryckare eller partipolitiker?

Mathias Sundin, folkpartist, har en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet som, enligt min bedömning, handlar om riksdagmannens lojalitet. Inte helt okomplicerat.

En riksdagsman kan sägas ha lojalitet mot:

1. Sina väljare; ledamoten har gått till val på ett antal frågor som hon lovat att driva. Att tvingas agera tvärt emot vad som sades i valrörelsen bär de flesta emot.
2. Sitt parti; den som valt att bli partipolitiskt aktiv blir det utifrån en övertygelse om att det partiet stämmer väl överens med de personliga värderingarna. Det är inget oöverstigligt hinder att låta den personliga åsikten stå tillbaka med motiveringen att "jag har ju faktiskt valt att företräda det här partiet".
3. Sin regering; det ska mycket till om en riksdagsman ska rösta ner sin regering. Ledamoten har ju faktiskt gått till val på att det ska bildas en ny regering.

Det finns dock några problem som inte är så lätta att hantera för enskilda riksdagsledamöter som företräder den borgerliga regeringen.

Det är säkert ingen önskedröm att gå till val som centerpartist eller folkparist för att sedan representera partiet alliansen. För det är det här som har hänt. Det som i vanliga fall handlar om intern debatt, omprövning och beslut avgörs i den här koalitionsregeringen av just regeringen.

Min lojalitetslista på tre punkter har reducerats till en: Lojalitet gentemot regeringen. Och detta kan bli riktigt kinkigt om riksdagsmannen känner att den aktuella politiken står i strid mot såväl sitt eget parti som det personliga mandatet från väljarna.

Regeringen må vara effektiv, och klara sig undan synliga konflikter. Men den vinsten är föga värd om det parti man valt att arbeta för utplånas. Jo, jag skriver och menar utplånas; det är regeringen, alliansen, som formar den politik partiet ska driva och stå till svars för. Inte en politik som formas i partiet. Någonstans försvann det internpolitiska arbetet.

Och då är det inte konstigt att enskilda riksdagsledamöter protesterar.