Krypskytte mot polisen

Det finns all anledning att hyfsa debatten en aning när det gäller diskussioner kring polisens arbete. Något som fått stor uppmärksamhet under senare tid är polisens lista på 53 utsatta områden där myndigheten ser särskilda behov av att lägga resurser.

I rapporten står det ”… områden i landet som i olika grad är utsatta för allvarlig brottslighet, har en låg socioekonomisk status och där polisen bör rikta särskilda insatser.” *Det finns ingen anledning att ifrågasätta polisens bedömning. Däremot kritiskt granska debatten runt dessa områden.

Tjärna Ängar i Borlänge finns med på listan. Nej, polisen har inte tappat greppet över Borlänge. Borlänge är heller inte ”förlorat”, som en bekant uttryckte det.

Tvärtom, polisen har tillsammans med kommunen bedrivit ett målmedvetet arbete för att minska brottsligheten och öka tryggheten för medborgarna. Resultatet är att Borlänge som toppade brottsstatistiken år 2000 rejält har minskat antalet anmälda brott. Ett resultat som kan bli än bättre, och det är en anledning till att polisen tar fram listor över problemområden.

Det tråkiga i den vildvuxna debatten är att polisen mer eller mindre pekas ut som en myndighet som tappat kontrollen. Och som grund för den anklagelsen används ofta faktumet, att polisen kartlagt ett antal områden där det ska läggas extra mycket resurser. Ett horribelt sätt att se på verkligheten, enligt mitt förmenande.

En som inte är oskyldig till de här nålsticken är Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson. Han drog sig inte för att använda begreppet No-Go-Zoner. Naturligtvis en sanslös överdrift, men tacksamt använd av ofta nationalistiska debattörer.

När de här påstådda No-Go-Zonerna gått ett varv i viskleken har de förvandlats till hela förorter som står under sharialagar och styrs av islamister. Herrejösses, om jag drabbas av liknande vanföreställningar hoppas jag att någon förnuftig människa tar mig till läkare.

Det finns områden som har rejäla problem med gängrelaterad brottslighet, även gäng kopplade till etniska grupperingar. (Polisen pekar på just detta i sin rapport, och på hänsynslöst våld i gängrelaterade uppgörelser, även om myndigheten påpekar, att inget tyder på, att de grova våldsbrotten ökat totalt sett.) Att koppla samman denna gängkriminalitet med religiositet eller med senare tids flyktingmottagande kan inte sägas vara något annat än vilseledande.

I myten om No-Go-Zonerna ingår att polisen förlorat kontrollen och inte vågar konfrontera problemen. Det gör dom i högsta grad! För bara någon vecka sedan genomfördes razzior i anslutning till krogar för att komma åt yrkeskriminella. Även kronofogden var inblandad. Detta om något är att ta problemen med den organiserade brottsligheten på allvar. Att angripa problemen vid källan.

Polisens farligaste jobb?

Att vara polis är ett farligt yrke. Att ingripa vid supporterbråk är riktigt farligt. Poliser blir skadade. Då är det också märkvärdigt tyst i den delen av internet, som annars frossar i upprördhet när polis och annan blåljuspersonal får problem i någon förort. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att en speciell del av internet undviker att tala illa om sina egna.

Ett annat nålstick mot polisen är ryktet om att polisens insatser på och vid flyktingförläggningar skulle vara hemliga. Naturligtvis finns ingen mörkläggning kring incidenter med eller mot flyktingar. Vi får läsa och höra om det i media. Det är lika öppet som andra polisnyheter. Däremot gör inte polisen någon sammanställning som i dagsläget är offentlig. Inte så mycket att uppröras över, för den som inte är paranoid vill säga.

En del av dessa nålstick syftar naturligtvis till att skapa en bild av att polisen inte längre kan upprätthålla lag och ordning. Något som skulle legitimera de kriminella nätverk som rör sig ute på gatorna under flagg som ”medborgargarden” eller Odins Soldater. Ofta individer med ett kriminellt förflutet och/eller fotbollshuliganer.

Drägg alltså, som då sannerligen inte utför något arbete som polisen inte hinner med, utan snarare ställer till jävulskap och onödigt arbete för myndigheten.

Arvet efter Palme

Föga förvånande har det trettio år efter det brutala mordet på Sveriges statsminister, ännu ouppklarat, skrivits en hel del analyser om Olof Palmes politiska gärning, och arvet efter densamma. Vissa analyser har varit djuplodande, andra väl grunda enligt mitt sätt att se på nutidshistorien.

Även liberala Dalarnas Tidningars ledarskribent Jens Runnberg har skrivit en ledare om arvet efter Palme. Jag anser inte ledaren utan poänger, samtidigt som texten känns i bittraste laget. Inte över Palme, men över en obefintlig opposition. Vilket i sig, säger en hel del om Palmes storhet, oavsett synen på den politiska gärningen.

Jag skulle vilja lyfta fram EN fråga där Palme hade en enorm betydelse, och lämnat efter sig ett arv som har en enorm betydelse än i dag.

Jag vill låta gamle LO-basen Stig Malm formulera vad det handlar om:

Jämställdhet för mig, är när frun kan be mannen dra åt helvete, om han kommer hem och är full och bär sig illa åt.[1]

Formuleringen är lysande. Ett samhälle kan inte bli jämställt om inte kvinnorna är ekonomiskt oberoende, vare sig de är ensamstående eller lever i ett förhållande.

Olof Palme lyfte inte bara frågan om jämställdhet, utan genomförde också politiken i stora drag. Journalisten, historikern och författaren Henrik Berggren skildrar skeendet mycket bra i sin biografi över Olof Palme Underbara dagar framför oss (Norstedts 2010).

Olof Palme tog till viss del det socialdemokratiska partiet på sängen genom att börja driva frågan. För att inte tala om oppositionen …

Historien är lång, men den viktigaste jämställdhetsreformen var att bygga ut barnomsorgen. Däri låg nyckeln till ett mera jämställt samhälle.

Den politiker som oftast brukar beskyllas för kollektivism var alltså samma politiker som drev en oerhört individualiserad syn på man och kvinna. Individen skulle inte tvingas till beroende av någon annan.

Synen på jämställdhet mellan kvinna och man är ett arv som måste tillskrivas Olof Palme, men även konsekvensen av denna syn:

Sysselsättningsgraden, alltså andelen av den arbetsföra befolkningen som faktiskt arbetar, är i Sverige (trots ivriga påståenden om motsatsen) mycket hög. Även om internationell statistik använder ett enligt mig bisarrt åldersintervall, 15-74 år. 66 % av svenskarna i detta åldersintervall arbetar. En siffra som varit omöjlig utan en väl utbyggd barnomsorg.

---

[1] Jag tror det är mer än 20 år sedan jag hörde Stig Malm formulera sig på detta sätt på ett offentligt möte, på biblioteket i Osby. Jag har glömt vad det var för sammankomst, men denna mening etsade sig fast i mitt minne. Även om alla ord inte hamnat rätt i citatet.

Farlig demokratisyn hos delar av den svenska borgerligheten

I delar av Europa, delar av det som en gång var det forna Warszawablocket, hotas på nytt pressfrihet, akademisk frihet och därmed demokratin. Lagstiftningen i Ungern och Polen avser att ge regeringarna full kontroll över det som i Sverige kallas Public Service. Inklusive stark kontroll av journalisterna.

Antisemitismen har aldrig utrotats. Inte någonstans. Trots förintelsen. Men den polska regeringens öppna antisemitiska agerande får ändå anses häpnadsväckande:

”Princeton University professor Jan Tomasz Gross faces losing Order of Merit over comments Polish villagers were complicit in massacre of Jews”. (The Guardian)

Jo, ni läste bildtexten rätt. Polens regering anser att Jan Tomasz Gross är opatriotisk och därför ska fråntas sin nationella utmärkelse. Europa 2016.

Den som följer händelseutvecklingen i och kring de nationalistiska kretsarna, och då inte bara i Polen, blir inte förvånad över någonting annat än den skamlösa öppenhet med vilken den polska regeringen agerar. Svenska Dagbladet får representera aningslösheten inför verkligheten via ett ledarstick från januari i år. Claes Arvidsson använder i sin ledare formuleringen ” … det judiska arvet har fått en rännesans i Polen”. Skitsnack, och det visste nog ledarredaktionen på Svenskan.

Konservativa och andra mer eller mindre nationalistiska debattörer svävar på målet om vad som hänt och händer i Polen och Ungern. Och blundar för vad som händer i Sverige. Ett Sverige där det blir allt mer legitimt att frottera sig i extremnationalistiska kretsar, inklusive ren nazism, och i dessa kretsar är nästan alltid antisemitismen mer eller mindre öppen. Sverigedemokraterna (SD) samarbetar flitigt med antisemitiska grupper och enskilda, såväl inom som utom Sveriges gränser.

Trots det finns det gott om borgerliga politiker som inte bara vill normalisera SD som parti, utan även förespråkar ett aktivt samarbete, och till och med använder samma retorik som SD. Utöver den mycket obehagliga antisemitiska kopplingen, har även SD bevisligen ungefär samma syn på demokrati och öppenhet som regeringarna i Polen och Ungern. Dessa länder ses av många SD:are som föredömen.

Seriösa politiska partier måste ta detta på allvar och hålla rent gentemot åsikten att normalisera ett parti med en totalitär demokratisyn.

Det förekommer även hos politiker utanför SD att gränsdragningen gentemot extremnationalister, nazister och antisemiter inte fungerar. Ett sådant exempel är den famösa ”Folkets Demonstration” som planenligt gick av stapeln efter de nazistiska upploppen vid Centralstation i Stockholm. (Av en händelse vajade även polska flaggor vid demonstrationen. Och av ännu en händelse greps ett antal polska medborgare i färd med att överfalla ett flyktingboende någon dag senare. Förhoppningsvis kommer SÄPO att ta reda på vilka som var uppdragsgivare till denna mobb.)

Naturligtvis tar nästan alla svenska politiker avstånd från det mesta som skedde före, under och efter denna ”Folkets Demonstration”. Nästan alla och det mesta, alltså. Det man inte tar avstånd från, är den mycket obehagliga acceptansen inför att använda samma retorik mot muslimer som antisemiter använder mot judar. Antisemitism går i korthet ut på konspirationsteorin, att judarna genom kapitalet skulle styra världen och därmed vara ansvariga även för all världens ondska. Den islamofoba konspirationsteorin på ”Eurabia”, att islam håller på att ta över västvärlden.

Två konspirationsteorier som jag inte fördjupar mig om i detta blogginlägg.

Däremot slår jag fast, och påtalar, att det förekommer en så stark tro på den islamofoba konspirationsteorin, att denna till och med legitimerar att gå i armkrok med grupper, som även sprider grov antisemitisk propaganda. I fallet med ”Folkets Demonstration” var det uppenbart.

Centerpartisten Annelie Sjöberg som talade vid demonstrationen är naturligtvis ingen bimbo. Hon visste vilka grupper och talare som var där, men deltog i alla fall. Bimbos är i stället dom ryggradslösa centerpartister, som accepterar att en partifunktionär samarbetar med islamofober och antisemiter.

Mindre uppenbart men ändå tydligt blir det när människor sprider propaganda från källor som blandar friskt mellan antisemitism och islamofobi. Att konservativa och nationalistiska opinionsbildare inte tycker att det gör något förstår jag.

Dom bryr sig inte om den aktuella situationen i Polen heller. Eller reagerar mot att borgerliga politiker anser att SD ska betraktas som ett normalt parti. Trots frotterandet med antisemitiska krafter och en mycket grumlig syn på demokrati.

Värmerekord igen

Även januari slog tidigare rekord för temperaturavvikelse. Inte bara att januari 2016 var den varmaste januari som uppmätts[1], temperaturöverskottet för enskild månad slog också rekord.

Som parentes kan nämnas att olika meteorologiska institut använder olika referensperiod som jämförelse. NASA jämför mot trettioårsperioden 1951-1980, SMHI mot 1961-1990. Temperaturer som mäts med satellit 1979-2000 … Det är en snårskog. Det ska även poängteras, att med normal temperatur, så menas temperaturen i dag jämfört med medelvärdet under den period man jämför med. Ordet normal är uteslutande ett matematiskt begrepp.

Hur som haver så är det med största sannolikhet betydligt varmare i dag, än vad det tidigare varit på ett antal tusen år. Även detta är helt normalt. Så fungerar en ökad halt koldioxid i atmosfären. Det som inte är normalt är däremot att den halten hela tiden ökar.

Väder och klimatfenomenet El Niño, som vi fortfarande är mitt inne i, bidrar till att ge de globala temperaturerna en skjuts uppåt. Att temperaturen de senaste fyra månaderna legat drygt en grad C varmare än snittet 1951-1980 ger dock anledning till oro.

För temperaturerna över land på norra halvklotet blir skillnaden ännu större. Temperaturen ökar snabbare över land, och effekten blir störst på NH på grund av större landmassa.

Det varmaste året som uppmätts var 2015, det näst varmaste 2014, men det finns stor risk att båda åren blir slagna av 2016. Vetenskapsradion förklarar eftersläpningen av en El Niño.

I vanliga fall hoppar temperaturerna lite upp och ner år från år, även om trenden är oundvikligen stigande. Att tre på varandra följande år slår rekord tror jag inte hänt tidigare, och kommer att sätta klimatsystemet under press.

Mycket extra värme i klimatsystemet påverkar den arktiska isen. Hur mycket kan ingen säga men utgångsläget är att isbildningen i år släpar efter, och frågan är om utbredningen hinner ikapp. Börjar smältsäsongen med tunn eller ingen is alls kan följderna bli oerhörda för den arktiska havsisen.

Klimatsystemet längst norrut bygger på att det mesta av den starka solinstrålningen 24 timmar om dygnet sommartid reflekteras bort av snö och is. Absorberas den energin i stället av öppet vatten blir det groteska mängder energi som tillförs biosfären. Och som sedan måste ledas bort för att det ska frysa till under vintern. Vad som händer vet ingen på förhand, men vi kan utgå ifrån att det blir häftiga väderupplevelser …

Även inlandsisen påverkas, smälter lite mer, och med den havsnivån.

Havsnivån påverkas dubbelt, dels tillskottet från inlandsisen, dels genom att varmare vatten expanderar. För närvarande ökar havsnivån med drygt 3 mm per år, men om den här kurvan gör ett trendbrott kan den takten öka betydligt:

En ökning på några millimeter om året kanske inte låter så mycket, men kombinationen stigande havsnivå tillsammans med ett rejält lågtryck kan ställa till det rejält.

I ett geologiskt perspektiv går det snabbt nu.

---

[1] Mätningarna NASA använder sig av började 1880. Troligen måste vi tillbaka till den värmeperiod som smälte inlandsisen för sådär en 10 000 år sedan för att finna motsvarande temperaturer.

Kulturarv som skändas

I själva begreppet kulturarv ligger betydelsen att det är något gemensamt. Något vi kan vörda, något vi kan vårda, men också något vi kan skända. Inte minst vikingatidens symboler, inkluderande det levande minnet av våra förfäders gudstro, skändas dagligen.

Arvet från forntiden är allas och ingens. Ingen organisation, grupp eller enskild kan åberopa ensamrätt till historiens symboler, eller tolkningsföreträde till vad dessa betyder, eller i vilket sammanhang de ska användas. Detta gäller inte minst nazistiska organisationer och grovt främlingsfientliga grupper som gärna ser Torshammare och runor som egna ägodelar.

Att extremnationalistiska element inte ska tillskansa sig vårt kulturarv ligger i betydelsen kulturarv. Torshammaren är en symbol som gärna används av rasister, men det är ingen rasistisk symbol, lika lite som T-runan. Det är vårt gemensamma kulturarv, symboler från våra förfäder som en period var vikingar. Visserligen bitvis våldsamma, men långt mera kosmopolitiska än knäppskallar som ylar ”Bevara Sverige Svenskt”.

Kulturarv i form av Torshammare eller runor kan aldrig bli exkluderande, aldrig symbolisera taggtråd och stängda gränser, eller användas som fälttecken för militanta grupper, då upphör symbolerna att vara kulturarv.

Extremnationalister poppar gärna upp i sammanhang som vi ser som folkliga och genuina. Folkmusiken är en sådan företeelse. Och även här hamnar dom gruvligt fel.

Att folkmusiken är folklig förstås av namnet. Men folkligheten beror på mer än namnet. Den folkliga kulturen har alltid varit inkluderande, traditioner som lever och ständigt utvecklas. Allmogen i gamla tider tog till sig musiken i form av nya instrument, lärde sig nya låtar och visor, ibland av någon som varit på sjön, ibland av resandefolket, kanske av någon som hört en barockkonsert. Mixade de nya tonerna med det traditionella som farmor sjöng. Folkmusiken stod aldrig still, konserverades aldrig. Ungefär som musik i dag alltså. Rent objektivt borde extrema nationalister sky spelmansstämmor som pesten.

Jag vet aldrig om Erik Öst någonsin spelade tillsammans med någon romsk spelman, men visst finns det romska inslag i denna av Öst komponerade Hälsingepolska.

Att extrema nationalister försöker lägga beslag på det som är vårt kulturarv är naturligtvis beklagligt. Men vi får i stället se det som vår skyldighet att hålla historien levande. En historia som vare sig är fientlig eller exkluderande utan levande och gemensam för alla som vill bidra med nästa kapitel.

Den nya landsbygden

Landsbygd definieras på lite olika sätt, och ibland olika beroende på vilken organisation eller myndighet som gör klassningen. Jordbruksverket klassar utifrån kommunens utseende, men betonar även i ett mycket läsvärt blogginlägg att det inte finns någon enhetlig definition (26 april 2012) … En del gamla definitioner hänger också kvar, vilket ytterligare komplicerar.

Det finns ett intressant begrepp som heter ”Tätortsnära landsbygd”, alltså landsbygd som är belägen 5-45 minuters bilresa från en tätort med mera än 3 000 invånare. Intressant, men jag tycker långt ifrån att det är något klockrent begrepp.*Det är en enorm skillnad att ha 45 minuters bilresa till ett expansivt storstadscentra jämfört med att ha 5 minuters dito resa till en tätort med till och med något tiotusental invånare.

Den stadsnära och inte minst den storstadsnära landsbygden växer, och med den en ny population av landsbygdsboende. Sverige metropoliseras skrev Lars Nilsson på DN debatt den 17 juni 2015. Ofta rör det sig om välutbildade personer som flyttar ut till landsbygden för att pendla från sin nya bostad till sitt arbete i staden. Inte sällan personer med hög inkomst och med ett redan färdigt kontaktnät. Människor som kombinerar staden och dess möjligheter med ett mera naturnära boende. Med än så länge lägre fastighetspriser.

Det är stor skillnad på lokalsamhället i stadsnära landsbygd kontra lokalsamhället med kanske upp till några tusen invånare i anslutning till orten. För boende i stadsnära landsbygd är det knappast någon stor fråga om där finns bio, bensinmack eller ens en butik i grannskapet. Service som är helt nödvändig på andra platser för en levande landsbygd.

Även i Falu kommun (ca 40 000 invånare i centralorten) finns det landsbygd, som främst fungerar som bostadsområden. Sundborn är en liten ort belägen en dryg mil norr om Falun. Där finns skola, än så länge bensinmack och kanske affären återuppstår efter konkursen. Sundborns invånare handlar i Falun, tankar i Falun och tar del av kulturlivet i Falun, det kulturliv som finns lokalt är i första hand skräddarsytt för turisterna sommartid. Sundborn är platsen för bostad och rekreation. En verklighet som gör det svårt för de äldre, som alltid bott där, och som inte är lika mobila som de yngre som flyttat in. Men, och det är viktigt att komma ihåg, utan denna inflyttning till Sundborn hade förmodligen orten tynat bort.

Andra bra exempel finner vi i Jämtland. Där drar hela kommuncentra nytta av närheten till Östersund. Krokom är en sådan kommun. Från orten Krokom till Östersund är det mindre än en halvtimmes resa med bil. Rena drömmen för en stockholmare som kanske pendlar drygt två timmar varje vardag.

Det finns alltså en typ av landsbygd som i högsta grad växer, även om utvecklingen inte går i riktning mot levande lokalsamhällen; alltså centra med närhet mellan boende, arbete, skola, handel, offentlig service etc.

Frågan är hur vi hanterar den del av Sverige som inte växer, hur vi klarar samhällsservicen i våra små tätorter runt om i landet, inklusive landsbygden runt dessa. Bygder bortom allfarvägarna, men nog så viktiga om vi vill ta del av alla resurser i landet. Behöver jag nämna jord- och skogsbruk? Bygder sommartid värdefulla för landets turistinkomster, men ingen kan leva ett helt år på några månaders välbetalt jobb. Våra gamla som bor i dessa bygder, kommer vi att klara vård och omsorg för dessa, eller blir det mer eller mindre tvångsflytt som blir lösningen?

Frågorna kräver svar, men vi är nog tvingade att bena upp problemen. Den nya landsbygden har väldigt lite gemensamt med avfolkningsbygderna., vars problem är mest akuta att lösa.

Alltför snäva åtgärder mot terrorism

Regeringen kom för någon månad sedan överens med Moderaterna, Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna om åtgärder mot terrorism. Det är bra, även om mera skulle önskats.

Inte minst definitionen, om vad som är en terrororganisation, borde tagits upp till diskussion. Ett problem tror jag är att svenska politiker använder sig av EU- eller FN-standard för vad som är en terrororganisation. Man vill ha en bred internationell samsyn om vilka organisationer som ska stämplas som terrorister. Därmed hamnar våra egna extremnationalister under sökarljuset, trots att det finns grupper som ställer till med nog så mycket djävulskap inte bara i Sverige, utan även i nordiska grannländer. Svenska Motståndsrörelsen, SMR, förekommer i såväl de finska som de norska brottsregistren. Den ende utlandsstridande svensk som gripits för våldsdåd begångna i Sverige greps i Ukraina.

Just nu är det problem såväl i Finland som i Sverige med nazistiska grupperingar som kallar sig för medborgargarden. Namnet ”Odins soldater” i Finland berättar i klartext vad det handlar om. Det här är inga medborgargarden utan en paramilitära grupper med rötter i nazismen.

Dagbladet (Norge) 14 januari 2016

I Sverige kan vi dra oss till minnet rättegången om illegala sprängämnen med två nazistsympatisörer tillsammans med en Sverigedemokrat. (Visst har det varit tyst på nätet om krav på publicering av namn?) Vi vet även att Sverigedemokraterna har varit väldigt angelägna om att få tag på adresser till tilltänkta flyktingboenden.

Det finns till namnet så kallade medborgargarden i Sverige också[1]. Till ytan en löst sammansatt mobb bestående av fotbollshuliganer och extremnationalister men mera välorganiserade än så. Först en lynchmobb som ger sig på människor med utländskt utseende på Centralstationen och sedan någon dag efter organiserad ”Folkets Demonstration”. Spontant? Nja …

Den som bemödar sig med att gå in på hemsidan för ”Folkets Demonstration” ser ganska snart att ”Hemliga Demonstrationen” vore ett bättre namn. Inga kontaktpersoner, inga ansvariga arrangörer. Rekryteringen återfinns inom obskyra grupper på främst Facebook.

Naturligtvis ska vi ha mötesfrihet och organisationsfrihet i Sverige. Men om vi leker med tanken att Daesh skulle fixa till ett upplopp på Centralstationen, så skulle det nog bli trångt med piketbussar på plattan … Någon demonstration dagen efter, där personer med kopplingar till Daesh varit inblandade, hade med största sannolikhet SÄPO satt stopp för. Svenska politiker som deltagit i, eller uttryckt stöd, för denna demonstration hade satts under bevakning av säkerhetstjänsten.

Jag tror att SÄPO hade agerat, som jag önskar att de hanterade våra extremnationalister.

---

[1] Inte att förväxla med grannsamverkan mot brott som är något helt annat än medborgargarden.