Kulturarv som skändas

I själva begreppet kulturarv ligger betydelsen att det är något gemensamt. Något vi kan vörda, något vi kan vårda, men också något vi kan skända. Inte minst vikingatidens symboler, inkluderande det levande minnet av våra förfäders gudstro, skändas dagligen.

Arvet från forntiden är allas och ingens. Ingen organisation, grupp eller enskild kan åberopa ensamrätt till historiens symboler, eller tolkningsföreträde till vad dessa betyder, eller i vilket sammanhang de ska användas. Detta gäller inte minst nazistiska organisationer och grovt främlingsfientliga grupper som gärna ser Torshammare och runor som egna ägodelar.

Att extremnationalistiska element inte ska tillskansa sig vårt kulturarv ligger i betydelsen kulturarv. Torshammaren är en symbol som gärna används av rasister, men det är ingen rasistisk symbol, lika lite som T-runan. Det är vårt gemensamma kulturarv, symboler från våra förfäder som en period var vikingar. Visserligen bitvis våldsamma, men långt mera kosmopolitiska än knäppskallar som ylar ”Bevara Sverige Svenskt”.

Kulturarv i form av Torshammare eller runor kan aldrig bli exkluderande, aldrig symbolisera taggtråd och stängda gränser, eller användas som fälttecken för militanta grupper, då upphör symbolerna att vara kulturarv.

Extremnationalister poppar gärna upp i sammanhang som vi ser som folkliga och genuina. Folkmusiken är en sådan företeelse. Och även här hamnar dom gruvligt fel.

Att folkmusiken är folklig förstås av namnet. Men folkligheten beror på mer än namnet. Den folkliga kulturen har alltid varit inkluderande, traditioner som lever och ständigt utvecklas. Allmogen i gamla tider tog till sig musiken i form av nya instrument, lärde sig nya låtar och visor, ibland av någon som varit på sjön, ibland av resandefolket, kanske av någon som hört en barockkonsert. Mixade de nya tonerna med det traditionella som farmor sjöng. Folkmusiken stod aldrig still, konserverades aldrig. Ungefär som musik i dag alltså. Rent objektivt borde extrema nationalister sky spelmansstämmor som pesten.

Jag vet aldrig om Erik Öst någonsin spelade tillsammans med någon romsk spelman, men visst finns det romska inslag i denna av Öst komponerade Hälsingepolska.

Att extrema nationalister försöker lägga beslag på det som är vårt kulturarv är naturligtvis beklagligt. Men vi får i stället se det som vår skyldighet att hålla historien levande. En historia som vare sig är fientlig eller exkluderande utan levande och gemensam för alla som vill bidra med nästa kapitel.