Den nya landsbygden

Landsbygd definieras på lite olika sätt, och ibland olika beroende på vilken organisation eller myndighet som gör klassningen. Jordbruksverket klassar utifrån kommunens utseende, men betonar även i ett mycket läsvärt blogginlägg att det inte finns någon enhetlig definition (26 april 2012) … En del gamla definitioner hänger också kvar, vilket ytterligare komplicerar.

Det finns ett intressant begrepp som heter ”Tätortsnära landsbygd”, alltså landsbygd som är belägen 5-45 minuters bilresa från en tätort med mera än 3 000 invånare. Intressant, men jag tycker långt ifrån att det är något klockrent begrepp.*Det är en enorm skillnad att ha 45 minuters bilresa till ett expansivt storstadscentra jämfört med att ha 5 minuters dito resa till en tätort med till och med något tiotusental invånare.

Den stadsnära och inte minst den storstadsnära landsbygden växer, och med den en ny population av landsbygdsboende. Sverige metropoliseras skrev Lars Nilsson på DN debatt den 17 juni 2015. Ofta rör det sig om välutbildade personer som flyttar ut till landsbygden för att pendla från sin nya bostad till sitt arbete i staden. Inte sällan personer med hög inkomst och med ett redan färdigt kontaktnät. Människor som kombinerar staden och dess möjligheter med ett mera naturnära boende. Med än så länge lägre fastighetspriser.

Det är stor skillnad på lokalsamhället i stadsnära landsbygd kontra lokalsamhället med kanske upp till några tusen invånare i anslutning till orten. För boende i stadsnära landsbygd är det knappast någon stor fråga om där finns bio, bensinmack eller ens en butik i grannskapet. Service som är helt nödvändig på andra platser för en levande landsbygd.

Även i Falu kommun (ca 40 000 invånare i centralorten) finns det landsbygd, som främst fungerar som bostadsområden. Sundborn är en liten ort belägen en dryg mil norr om Falun. Där finns skola, än så länge bensinmack och kanske affären återuppstår efter konkursen. Sundborns invånare handlar i Falun, tankar i Falun och tar del av kulturlivet i Falun, det kulturliv som finns lokalt är i första hand skräddarsytt för turisterna sommartid. Sundborn är platsen för bostad och rekreation. En verklighet som gör det svårt för de äldre, som alltid bott där, och som inte är lika mobila som de yngre som flyttat in. Men, och det är viktigt att komma ihåg, utan denna inflyttning till Sundborn hade förmodligen orten tynat bort.

Andra bra exempel finner vi i Jämtland. Där drar hela kommuncentra nytta av närheten till Östersund. Krokom är en sådan kommun. Från orten Krokom till Östersund är det mindre än en halvtimmes resa med bil. Rena drömmen för en stockholmare som kanske pendlar drygt två timmar varje vardag.

Det finns alltså en typ av landsbygd som i högsta grad växer, även om utvecklingen inte går i riktning mot levande lokalsamhällen; alltså centra med närhet mellan boende, arbete, skola, handel, offentlig service etc.

Frågan är hur vi hanterar den del av Sverige som inte växer, hur vi klarar samhällsservicen i våra små tätorter runt om i landet, inklusive landsbygden runt dessa. Bygder bortom allfarvägarna, men nog så viktiga om vi vill ta del av alla resurser i landet. Behöver jag nämna jord- och skogsbruk? Bygder sommartid värdefulla för landets turistinkomster, men ingen kan leva ett helt år på några månaders välbetalt jobb. Våra gamla som bor i dessa bygder, kommer vi att klara vård och omsorg för dessa, eller blir det mer eller mindre tvångsflytt som blir lösningen?

Frågorna kräver svar, men vi är nog tvingade att bena upp problemen. Den nya landsbygden har väldigt lite gemensamt med avfolkningsbygderna., vars problem är mest akuta att lösa.