Så kallade skeptiker, som anser att människan bara till ringa del påverkar klimatet, skjuter gärna in sig på att klimatkänsligheten är överskattad. Alltså hur biosfären och klimatet reagerar på en av koldioxiden orsakad temperaturhöjning.
Tesen är att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären skulle kunna öka temperaturen med cirka (ofta max) en grad Celsius. Alltså inget att oroas över.
En av de klimatforskare (en av de få) som driver denna tes* är Roy Spencer, som även redovisar satellitmätningen av temperaturerna från University of Alabama in Huntsville.
Roy Spencers UAH-mätning, som pågått sedan 1978, visar en långtidstrend på 0,14 graders temperaturökning per decennium. En temperaturökning på nästan en halv grad globalt, nästan en och en halv grad norr om 65:e breddgraden, sedan 1978.
Under samma tid har koldioxidhalten i atmosfären ökat från 330 ppm till 395 ppm; ungefär faktor 1,2.
Vänta nu, skeptikerna hävdar ju att en fördubbling (faktor 2) av koldioxidhalten ska öka temperaturen med en grad, hur kan det då komma sig att vi nått mer eller mindre halvvägs redan med en faktor 1,2?
Ja, det kan man ju fråga sig. Spencer borde kunna ge något besked om varför, tidsperioden det handlar om är ju trots allt drygt 30 år. I stället säger Spencer att han hittat bevis på att värmestrålning, i vart fall till en del, driver väderfenomenen El Ninõ och La Nina. Spencer utgår i sin, ännu opublicerade, studie återigen från att molnbildningen på något mystiskt sätt skulle styra klimatet, så att koldioxiden kan försummas. Om det nu är som Spencer skriver, att han får sin studie publicerad, och hur betydelsefull tidskriften är, så är inte sista ordet sagt i den frågan, det är jag övertygad om.
Spencer och de andra skeptikerna MÅSTE producera en hållbar förklaring till varför temperaturen stigit med nästan en halv grad, samtidigt som koldioxidhalten bara ökat med faktor 1,2. En verklighet som definitivt inte pekar mot någon låg klimatkänslighet á la Spencer.
Om vi ändå leker med tanken att en fördubbling av koldioxidhalten ökar temperaturen med en grad, så hamnar vi ändå i ett orimligt resonemang när det handlar om klimatkänslighet. En halv grads ytterligare temperaturökning, vad skulle det innebära rent konkret?
Ja, vi får väl titta på Roy Spencers satellitmätning:
Jag kan då i alla fall inte se någon annan rimlig konsekvens, än att bottenvärdet för den senaste La Ninan faktiskt skulle hamna i nivå med El Ninõ-året 2010: Det varmaste året (tillsammans med 1998 och 2005) som uppmätts. Ett ”normalt” år skulle hamna på en temperaturanomali på 0,8 grader i Spencers diagram.
Ingenting att oroa sig över?
Vi vet att det 2005 och 2010 (två av de varmaste åren) varit torka i delar av Amazonas, av kalibern 100-årsevent. Vi behöver naturligtvis inte oroa oss för att stora delar av regnskogen kan försvinna med ytterligare en halv grad varmare.
Den extrema värmeböljan i Ryssland sägs ha varit av typen 1000-årsevent. Ingen kan säga hur stor del den globala uppvärmningen har i den värmeböljan. Men höjer ni inte lite på ögonbrynen, att den värmeböljan sammanfaller med det år man uppmätt mest nederbörd i världen?
Något som resulterade i katastrofala översvämningar runt om i världen. Jo visst, det hände där för 50 år sedan, för 60 år sedan där, och 45 år sedan på det tredje stället. Pinglar det ingen liten klocka när 40-60 årsrekord slås på så många olika platser ett och samma år.
Samtidigt som det råder extrem torka på andra håll, detta den blötaste period man registrerat.
Ingenting att oroa sig över.
Tesen om att koldioxidhaltens värmande egenskaper skulle begränsas till en grad i atmosfären vid en fördubbling är bisarr. När det varit en grad varmare en period, följer naturligtvis havet efter, och transporterar värme till andra områden som i sin tur värms upp. Då är inte världen en grad varmare längre.
Merparten av glaciärerna minskar i omfattning. Att några glaciärer visar tillväxt ändrar inte detta faktum. Det är vad som händer i dag utan att det blivit en halv grad varmare (totalt då en grad). Den kommande halva graden kommer naturligtvis inte att minska avsmältningstakten. Snö och is reflekterar inkommande solstrålning. Glaciärer som försvinner ersätts av mark som absorberar värme. Då blir det mera än en halv grad.
Ingenting att oroa sig över.
Arktis är det område som värmts upp kraftigast. Två grader över några decennier. Den senaste femårsperioden är den varmaste man uppmätt (Grönland är en inte alltför stor del av Arktis, till alla dom som hävdar att Grönland var nästan lika varmt under 30- till 40-talen).
En halv grad ger två grader, så har det varit, och ingenting säger att den trenden inte fortsätter. Grönlands inlandsis visar nettoavsmältning.
Vi lägger på ytterligare två grader på Grönlands ismassa, ingenting att oroa sig över.
Den arktiska havsisen är på väg att försvinna sommartid. I år ser det bedrövligt ut, vi är på väg att passera 2007 års bottenrekord.
Försvinner isen sommartid värms Arktis upp av den anledningen. Det har redan skett, men stiger världens medeltemperatur med ytterligare en halv grad kommer det att gå ännu fortare. Då kommer Arktis att bidra till att temperaturen stiger mera än den här halva graden. Upp till ett nytt jämviktsläge.
Att permafrosten tinar är inte till vår fördel, i all synnerhet inte då metan, en ännu mera potent växthusgas frigörs. Sker detta i stor omfattning, ja, då hamnar vi ovanför IPCC:s scenarion på en klimatkänslighet på 4,5 grader. Heller ingenting att oroa sig över.
Ett nytt jämviktsläge, ett varmare, energirikare och mera instabilt klimat. Extrem torka följt av häftiga skyfall, ungefär som 2010, fast lite värre.
Ingenting att oroa sig över.
Förtydligande: Med ungefär som 2010, fast lite värre, menar jag ett klimat en halv grad varmare globalt, än i dag. Hur det blir med ett klimat flera grader varmare vill jag inte tänka på.
Ingenting att oroa sig över.
Förtydligande: Med ungefär som 2010, fast lite värre, menar jag ett klimat en halv grad varmare globalt, än i dag. Hur det blir med ett klimat flera grader varmare vill jag inte tänka på.
*Jag är osäker på om Roy Spencer själv på allvar har hävdat denna mycket låga klimatkänslighet. Hur som helst verkar Spencer inte ha något emot att andra tar hans ”resultat” till intäkt för att hävda en mycket låg klimatkänslighet. Och Spencer kritiserar ju vad som i hans tycke är en hög klimatkänslighet.
Aftonbladet DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 SVD1
SVD2
Aftonbladet DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 SVD1
SVD2
Inlägg
(Jag skriver nedanstående som glad amatör, som precis börjat läsa in sig på området. Detta är hur jag förstått det -- rätta mig gärna om jag har fel!)
SvaraRaderaArgumentet om den låga klimatkänsligheten är väldigt populärt i skeptikerkretsar, men det rimmar illa med en annan förnekarfavorit: den naturliga variationen.
Detta argument går ut på att klimatet alltid varierat friskt och att det genom historien varit såväl varmare, som kallare än nu.
Bekymret är bara att stora variationer, så vitt jag förstår, är något som kännetecknar system med HÖG känslighet.
Om jorden haft en låg klimatkänslighet skulle de historiska variationerna i klimatet pga förändringar av koldioxidnivåer, solinstrålning et c varit små och långsamma.
Jag kan inte svara på om jorden har hög, eller låg klimatkänslighet. Eller hur den uppvärmning vi sett under senare decennier förhåller sig till historiska variationer.
Men jag tycker att det är intressant att dessa båda argument ofta dyker upp tillsammans när bloggare och debattörer inom skeptikersfären listar sina ståndpunkter, för de hänger helt enkelt inte ihop.
Du kan få det ena, eller det andra: låg klimatkänslighet, eller stora naturliga variationer.
Men inte båda.
/Stefan
Jo, jag är övertygad om att den arktiska isen bara precis spontansmälter vilket förstås är väldigt tacksamt eftersom vi då kan få upp all olja och naturgas där under och elda på ännu mer utan att det kommer påverka något! http://www.cnn.com/2011/WORLD/americas/07/15/larsen.arctic.ice.wars/
SvaraRadera//Micke
Ja Stefan, men även om vi är glada amatörer så kommer man långt med sunt förnuft och logiskt tänkande. I det konceptet ingår också att lyssna på dom som arbetar inom ämnet.
SvaraRaderaJag går ju inte till en gammal professor i kemiteknik om jag får ont i ryggen.
Bryr man sig inte om att lyssna utan bara tänker själv, hamnar man lätt i sådana orimligheter och motsägelser som Du tar upp.
Stefan sa:
SvaraRadera"Du kan få det ena, eller det andra: låg klimatkänslighet, eller stora naturliga variationer.
Men inte båda."
Vad är låg klimatkänslighet och vad är stora naturliga variationer? Varför kan inte naturliga fenomen övertrumfa den aktuella ökningen av CO2 utan att det innebär ett logiskt felslut?
Du jämställer den här typen av fundering med förnekelse. Om du går in i klimatfrågan med den inställningen, hur har du då tänkt att du ska kunna bilda dig en saklig uppfattning?
Anonym, den bästa indikationen för en låg klimatkänslighet är ett stabilt klimat utan istider och värmeperioder. Det har vi historiskt inte haft.
SvaraRaderaTvärtom har en liten ändring i jordaxelns lutning mot solen gjort att jorden vandrat ur och in i istider - utan att jorden för den sakens skull tagit emot mera energi. Däremot har landmassans placering gjort att små förändringar fått stora konsekvenser.
Och samma principer för klimatkänslighet gäller vare sig det är albedo eller CO2-halt som ändras.
Hej Bo,
SvaraRaderaMed Milankovichcykeln varierar instrålningsfördelningen över klotet och årstiderna. Ändringar av CO2-halten har inte den effekten.
Som du själv noterar är det denna effekt (bl a) som gör istider möjliga. Klimatsystemet är m a o känsligare i vissa Milankovichfaser än andra. Klimatkänsligheten är fortfarande densamma i den mening att en ändring av atmosfärens energibudget av en viss magnitud ger samma temperaturförändring, men en viktig skillnad du tycks bortse från är att feedback-mekanismerna förändras. Kallare somrar på höga breddgrader gör att snötäcket lättare ligger kvar till efterföljande vinter, vilket genom ökad albedo ytterligare sänker temperaturen och låter snö- och istäcket avancera mot lägre breddgrader, tills jämvikt (istid) uppnås.
Det här har skett många gånger genom historien. Att temperaturen skenar åt andra hållet p g a tinande permafrost och smältande polarisar o s v finns det inget motsvarande stöd för (jmfr med iskärnor från Vostok t ex). Det är huvudsakligen spekulationer uppburna av hopplösa datormodeller. Därför bör man uppmuntra Lindzens och Spencers empiriska studier på området.
Kontentan av min kommentar är hur som helst att klimatsystemet är olika känsligt i olika faser. IMO är klimatsystemet relativt okänsligt nu, ur feedback-synpunkt.
Ingenting att oroa sig över. ;)
Skenar åt andra hållet??? Vi har väl ändå lämnat istider. Och gått in i istider. Enorma förändringar, som jag ändå inte vill kalla skena.
SvaraRaderaSedan har jag aldrig stött på att vare sig Lindzén eller Spencer NÅGONSIN tagit i beaktande långsamma feedbacks som havstemperatur, krympande arktiska isar, inlandsisar och glaciärer, och även permafrost.
Förutsättningen för att undgå dom faktorerna är att vägra lyssna på de forskare som arbetar ute på fältet, och i stället koncentrera sig på datasimulering à la Spencer och Lindzén.
Skena åt andra hållet under en interglacial menade jag förstås.
SvaraRaderaVet klimatforskarna i Arktis hur smältande polaris kommer att påverka temperaturen? Finns svaret ute på fälten? Det låter väldigt konstigt.
Högst tveksamma svar har däremot tagits fram med just datorsimuleringar, dock inte av Spencer och Lindzen. De försöker EMPIRISKT bestämma den nuvarande feedback-koefficienten. Att gissa hur den koefficienten ändras med temperaturen är en lek andra klimatforskare ägnar sig åt, och som IPCC också verkar tycka är kul.
Just när det gäller utvecklingen i Arktis, skulle man annars kunna tro att det är Lindzén alternativt Spencer, som stått för de prognoser IPCC redovisade 2007.
SvaraRaderaDet finns, som jag uppfattar det, två teorier till varför prognoserna om Arktis, för att tala klartext, visar åt helvete.
Den ena teorin är att varmare vatten underifrån smälter isen. Den andra teorin är att den minskade havsisen så kraftigt bidrar till uppvärmningen, att issmältningen (i förhållande till prognoserna) faktiskt skenar.
Inga datorsimuleringar, vilket innebär att verkliga uppgifter från forskare verksamma på fältet behandlas, har indikerat den uppvärmning vi de facto ser i Arktis.
När det gäller den minskande isens påverkan på klimatet lämnar jag med varm hand över uträkningarna till dom som forskar i ämnet. Min logik säger att det går åt MYCKET energi för att smälta is. Förutsatt att inte energiöverskottet stryps kommer naturligtvis energin att värma något annat i stället för att smälta is, när ismassan krymper.
Allt annat är kvacksalveri.
Läs för övrigt rapporten från SWIPA. Den är bättre än IPCC:s numera föråldrade från 2007. I AR5 2014 kommer IPCC kraftigt att tvingas revidera sina prognoser för Arktis.
SvaraRaderaEn tredje teori är att sotpartiklar orsakar isavsmältningen. Det är konsistent med DMI:s temperaturmätningar, som ju inte tycks visa någon uppvärmning sommartid, då isminskningen har varit som störst. Det är även konsistent med att isutbredningen i Antarktis inte minskar.
SvaraRaderaÄr det inte en aning förhastat att döma ut en blott fyra år gammal rapport? När skeptiker lägger fokus på korta tidsperioder brukar det ju kallas körsbärsplockning. Jag ifrågasätter hur som helst inte att isutbredningen i Arktis har minskat kraftigt, utan bara att det skulle ge en betydande feedback.
Jag försökte öppna en rapport från SWIPA men den var för tung för min mobila uppkoppling.
Trodde både de flesta klimatrealister och AGWare var överens om att koldioxidens egenskapert vid labmätningar ger indikation om att det handlar om ca en grad vid en fördubbling. Det är återkopplingarna man har olika åsikter om. Den som kan reglerteknik vet att att system som har övervägande positiva återkopplingar lätt skenar. Klimatet har varit synnerligen stabilt genom årmiljonerna, även vid större katastrofer har klimatet hittat tillbaka till ett jämviktläge.
SvaraRaderaOch Stefan tänk en gång till, de är inte alls motsägande.
Anonym,
SvaraRaderaPositiva återkopplingar behöver inte alls betyda att systemet skenar. Och tittar man på hur klimatet har förändrats i det förflutna så tyder detta på en positiv återkoppling. Detta gäller t ex för övergången vid senaste nedisningens slut.
På den här bloggen presenteras många fantasifulla förutsägelser om den arktiska isen.
SvaraRadera27 juni 2010:
"Avsmältningen måste sakta in, rejält, om inte nordpolen ska bestå av spridda isflak i september. Avsmältningen kommer dock troligen att fortsätta oförminskat, då iskoncentrationen börjar minska i den arktiska bassängen, vilket medför att solinstrålningen kommer åt öppet vatten i stället för att reflekteras."
14 juli 2010:
"Och, skulle vi de närmaste veckorna, få ett stort område med öppet vatten i den arktiska bassängen, slås inte bottenrekordet från 2007. Det ryker all världens väg."
25 juli 2010:
"I september vet vi, och det skulle inte förvåna mig om vi ser ett nytt bottenrekord i fråga om sammanlagd isarea, utspritt över en större vattenyta än 2007 och 2008. Alltså att den Arktiska Bassängen består av drivis i stället för permanent packis."
17 juli 2011:
"Den arktiska havsisen är på väg att försvinna sommartid. I år ser det bedrövligt ut, vi är på väg att passera 2007 års bottenrekord."
Kanske dags att börja ladda om inför sommaren 2012.
Anonym, du glömde den här:
SvaraRaderahttp://alpinechar.blogspot.com/2010/10/summering-arktis-isminima.html
Området kring nordpolen bestod av drivis i början av september, precis som jag skrev 25 juli, och det var mycket nära öppet vatten. Inget fantasifullt alls.
Isen är på väg att försvinna sommartid även från den arktiska bassängen. Inte heller speciellt fantasifullt.
Och arean hamnade mycket nära bottenrekord, precis som 2007 och 2008.
Du slår in öppna dörrar.
Visst var det lite uppluckrat på sina håll, men jag tycker att du överdriver. Och allting är relativt antar jag, men jag anser inte att rekordet var särskilt nära att slås. Och jag tror inte det sker i år heller.
SvaraRadera