Serverhallar – vår tids pappersbruk

Serverhallar pekas gärna ut som subventionerade energislukare, men är det verkligen hela sanningen? Visserligen drar anläggningarna mycket energi, men samtidigt sparas så väl energi som råvaror.

Färska trycksaker (jag tror ni förstår vad jag menar) minskar i omfattning och upplagor. Det är verkligheten, även om det är tråkigt när arbetstillfällen försvinner och pappersbruk läggs ner. Men, det går åt mindre skogsråvara (mjukpapper och kartong räcker inte för att kompensera för grafiskt papper) samtidigt som papperstillverkning är enormt energikrävande.

Den tryckta informationen minskar. Jag har svårt att se detta som negativt. Viktiga papper kan fortfarande skrivas ut.

Så här är det tänkt att Microsofts anläggning utanför Sandviken ska se ut. Informationsflödet tar nya vägar, behovet av papper minskar.

Även om vi inte kan kalla detta för en omställning så är det ändå ett tecken på att vi har en omställning. Ett nytt tänkande.

Elbehovet kommer att öka, och öka ännu mer. Omställningen till ett fossilfritt samhälle går till stora delar via ökad elproduktion.

Då duger det inte med en blåbrun vänta-och-se-politik. Fortsätter moderaterna att närmast konsekvent säga nej till nya vindkraftsparker, till förmån för små kärnkraftverk, som ännu inte finns på marknaden, kommer inget att hända. Än mer verklighetsfrånvänt blir det om reaktorerna ska drivas med återanvänt kärnbränsle – den typen av upparbetningsteknik finns heller inte. Kostnaden är ett annat problem, kanske kan anläggningarna konkurrera med oljeverk, men knappast med den energimix vi har i Sverige.

Det blir alltså ingen omställning i närtid med den moderata energipolitiken. Omställningen måste pausas, och det hade varit klädsamt om partiet erkänt detta för väljarna också.

Och väljer vi kärnkraftsvägen, är det rimligt, att vi själva, inom landets gränser, tar ansvar även för uranbrytningen. Hur nu moderaterna, som säger sig värna, inte bara kommunala veton, utan även lokala opinioner, tänker lösa detta, är höljt i dunkel. De små kärnkraftverken av SMR-modell, som moderaterna tänker sig, kommer naturligtvis inte heller att kunna lokaliseras utan protester. Inte ens om elen behövs för att säkra jobben på Sandvik.

Energibolag verkar i dag på en marknad. Stater styr inte längre. Ibland tar sig dock marknaden bisarra uttryck. Stiger elpriset tillräckligt mycket på kontinenten blir det lönsamt att starta oljekraftverket i Karlshamn, trots att verket är till för reservkraft.

Påståendet att Karlshamnsverket startar på grund av att kärnkraft lagts ner är däremot en ren lögn.

Obegriplig klimatdebatt

Det slår inte fel. Så fort IPCC presenterar en sammanställning av det senaste inom klimatforskningen dyker det upp påståenden om felaktigheter, att forskare och vädertjänster överdriver. Inte sällan kombinerat med att Greta Thunberg skulle vara okunnig.

Hur dessa personer får ihop världsbilden är svårbegripligt.

Jag tror inte att jag stött på någon som förnekat koldioxidens betydelse för livet på jorden. Inte en enda som påstått att planeten skulle fungera utan koldioxidens växthuseffekt.

Ändå finns det klimatförnekare som påstår att en kraftig ökning atmosfärens koldioxidhalt inte kommer rubba klimatsystemet.

Tänk er en lärobok i meteorologi med det upplägget. Först inledande om växthusgasernas betydelse, att utan dessa skulle jorden varit en isklump. Därefter en förklaring, att jorden inte påverkas, alldeles oavsett hur mycket geologiskt bundet kol vi frigör.

Självklart även aktuella och historiska observationer – temperatur, havsnivå, inlandsisar, havsisar, naturobservationer – följt av förklaringen ingen vet, eftersom nivån av koldioxid i atmosfären tidigare sagts sakna betydelse för klimatet.

Någon sådan lärobok kommer inte tryckas. Växthuseffekten är inget kontroversiellt i forskarvärlden. En koldioxidmolekyl tar upp och emitterar värmestrålning inom vissa våglängder. Det utgör ingen skillnad om molekylen befinner sig i fria atmosfären eller inne i laboratoriet.

Ja, så kan man ju också tycka, om man är pensionerad meteorolog, och struntar i konsekvenserna för människa, natur och miljö.

Gemensamt för ”forskare”, som ifrågasätter våra utsläpps koppling till klimatet, är frånvaron av vetenskapligt granskade och publicerade artiklar inom ämnet. Ibland med understöd av någon pensionerad meteorolog, som tycker det är positivt för sjöfart och turism om Arktis havsis smälter. Påhejade av politiker, tyckare och opinionsbildare som inte kan acceptera att vår livsstil och konsumtion utgör ett problem.

Klimatdebatten måste rimligen handla om hur vi minskar utsläppen av växthusgaser. Dessvärre även hur vi kan skademinimera det som redan händer.

Har moderaterna någon energipolitik?

Ingen kan väl ha missat de rekordhöga elpriserna i söder. Något som inte moderaterna varit sena med att påpeka. Trots att Sverige under samma period fortsatt exportera stora mängder el.

För någon månad sedan åkte jag Blå Vägen längs Umeälven. Intresserad som jag är av energifrågor sneglade jag mot det som en gång var Umeälven. Det var definitivt inte någon brist på vatten i magasinen. Ändå pratar moderaterna, inte minst Lars Beckman här i Gävleborg, ofta och gärna talar om elbrist och behovet av ny kärnkraft. Vindkraften pekas ut som något opålitligt. 

Påståenden som inte stämmer. Vindkraften är i högsta grad pålitlig. När vindkraften producerar överskott fylls vattenmagasinen, och Sverige kan fortsätta exportera stora mängder el även när det inte blåser. Sverige kunde till och med rädda Finland från nedsläckning i vintras när en kärnkraftsreaktor snabbstoppades. 

Ögonblicksbild 19 augusti. Stor export av överskottsel från Sverige. Stor skillnad i pris mellan norr och söder.

Ögonblicksbild 19 augusti.Vindkraften står för en stor del av energiproduktionen. Betydligt mera än vad som exporteras. Stora vattenmagasin kan lagra vatten för kommande produktion. Opålitligt? Nej.

Däremot lider vi av effektbrist, en följd av att elnätet inte klarar av distributionen. Det går bra att exportera till Finland men svårare att få elen söderut. Något som moderaterna vill åtgärda genom att satsa på små kärnkraftverk. 

En så kallad SMR (Small Modular Reactor), är som namnet antyder en liten reaktorer som kan placeras utifrån elbehov (en SMR motsvarar ungefär Laforsen i Ljusnan med sina 57 MW). Ovako och Sandvik borde vara tänkbara, nu när dessa företag ställer om till en mera elintensiv, men fossilfri produktion. Kanske även Skutskär med sitt pappersbruk. Med reservation för folkopinioner och kommunala veton.

Problemet är att kärnkraft av SMR-typ inte finns på marknaden – generation IV ännu mera avlägsen. SMR är en engångsreaktor där livslängden beräknas till 25 år, men i gengäld behöver inga bränslestavar bytas. Jag vågar lova Lars Beckman & Co att återvinningen av uttjänta vindkraftverk kommer bli enklare.

Kostnaden är inte oväsentlig för en industrination som Sverige. Självklart kan en nyproducerad SMR producera konkurrensmässig el när priset är som högst. Men resten av tiden? Det vill nog till avancerade femårsplaner för att få den ekonomin att gå ihop.

Moderaterna tycks leva i en egen värld. I stället för att driva frågor om ett fungerande distributionsnät (känsligt för högern eftersom expropriering kommer krävas) svävar partiet ut med lösningar som kanske skulle kunna fungera i konkurrens med energi uteslutande producerad via fossila bränslen.

Så ser inte Sveriges energimix ut.

Allt tydligare klyvning stad-land

Intresset för landsbygdsfrågor är obefintligt. Visst hettar det till när exempelvis en skola måste läggas ner. Eller en lanthandel tvingas avveckla. Men väldigt tyst om varför underlaget, som leder fram till nedläggningarna, minskar.

För några veckor sedan publicerade Peter Gladoić Håkansson och Peter Karpestam en studie ”Rural boys, urban girls? The mystery of the diminishing urban-rural gender gap in Sweden” i den vetenskapliga tidskriften Journal of rural studies.

Författarna publicerade även en debattartikel i Svenska Dagbladet: ”Genusgapet mellan stad och land ökar”.

Trots att Gladoić Håkansson och Karpestam, utöver en gedigen analys, även föreslår åtgärder, som i alla fall ger en möjlighet att vända utvecklingen, har det varit närmast tyst om debattartikeln.

Ska vi tolka detta som att genusproblematiken stad-land inte ska diskuteras?

Det här borde inte vara kontroversiellt:

• Skapa möjligheter för välutbildade kvinnor att bo kvar på landsbygden genom förbättrade kommunikationer, infrastruktur och fortsatt möjlighet till distansarbete.
• Motverka att pojkar fortsatt halkar efter flickorna i skolan samt satsa fritidsaktiviteter på alla orter som lockar både pojkar och flickor.
• Arbeta med traditionella genusnormer som påverkar den rurala mannens beslut att stanna på landsbygden och kvinnors val att flytta till städerna.

Forskarna efterlyser åtgärder på alla nivåer för att stötta civilsamhället, från regeringen ner till kommunerna.

Det finns även en politisk klyvning som förstärker det forskarna pekar på. Detta syns tydligt i den senaste väljarbarometern från Novus (SVT):

Horisontell axel visar partiernas stöd bland manliga respektive kvinnliga väljare. Lodrät axel partiernas styrka i stad respektive landsort.  Två tredjedelar av Sverigedemokraternas väljare är män, samma siffror för Miljöpartiet vad gäller kvinnor. SD starkaste fästen finns på landsbygden (-orten). Hela undersökningen på SVT.

Gladoić Håkansson och Karpestam betonar, som resultat av sin forskning, vikten av förbättrade villkor (eller kalla det jämställdhet om ni hellre vill) för (främst unga) kvinnor på landsbygden. Frågor som inte förknippas med Sverigedemokraterna eller andra reaktionära krafter. Karlar ska jaga och köra skoter eller fyrhjuling, kvinnor safta och sylta. Klimat, miljö och naturvård finns inte på dagordningen. Feminism något farligt. Mångfald och öppenhet, vad är det? 

Så vad är problemet? De som inte gillar machoattityden flyttar ju. De nöjda stannar kvar, och som bonus slipper den förhatliga feminismen.

Vi kan låta gruvorten Gällivare symbolisera problematiken. Ett aktuellt fall:

Gällivare, en liten kommun – stor för Norrlands inland – står inför en utmaning i samband med omställningen till en fossilfri stålproduktion. 200 nya industrijobb är mycket i en ort som länge kämpat mot utflyttning. Lena Abrahamsson, forskare i arbetsvetenskap, LTU, beskriver utmaningen i att samhällen som Gällivare måste locka till sig nya invånare. En öppen och inkluderande attityd viktig för att orten ska bli attraktiv. Gamla normer och värderingar utgör ett hinder.

Det är svårt att hitta något sensationellt i Lena Abrahamssons resonemang, ändå avfärdar SD-anknuten media resonemanget. Öppenhet och inkludering får man inte tala om i Sverigedemokraternas PK-värld. SVT-inslaget utmålas som en attack mot Gällivare.

En attack som naturligtvis gäller samtliga orter som kämpar mot att kvinnorna drar medan männen stannar kvar. Häri ligger utmaningen. Inte att de så kallade vita männen tvingas ta klivet in i det 21:a århundradet. Alternativet torde vara att siste man får i uppdrag att ta ner flaggan och släcka ljuset.

Strandskyddet – sälj inte ut landsbygden för en vattenvälling

Framför mina tankar kring den högljudda och infekterade debatten om strandskyddet. Vi har en gemensam resurs som vi ska vara rädda om. Inte minst för landsbygdens skull.

Många politiker i mindre kommuner när en våt dröm om ett uppluckrat strandskydd. Blir det friare att bygga i attraktiva områden kommer nya invånare att söka sig till kommunen. Nya friska skatteintäkter ska kompletteras med en välkommen kompetensförstärkning.

Tanken kanske skulle kanske fungera om vi hade något motsvarande den boplikt som finns i vissa delar av Norge. Alltså att den som äger fastigheten även måste vara fast bosatt på densamma. I Sverige är inte detta realistiskt. Fjärrägande är snarare regel än undantag, mängder av skogs- och jordbruksfastigheter har långt-bort-ägare.

Risken är överhängande att drömmen om nya invånare med tillhörande skattekronor stannar vid exklusiva fritidsboenden. Där möjligen ägarna övergår till permanentboende i samband med pensionen, ungefär när behovet av hemtjänst närmar sig.

Ingen vinst för kommunen alltså. Dessutom till priset av minskad tillgång till attraktiva strandområden för såväl fastboende som turister. (Jo, jag har hört argumentet att det finns hundratals mil outnyttjade stränder runt om i Sveriges kommuner. Ett irrelevant argument. Det är knappast svårtillgängliga sjöar omgivna av gungfly och moras, långt från övrig bebyggelse, som är tilltänkta för nybyggnation. Ett område som inte är attraktivt för ortens friluftsliv lär knappast vara det för bostadsbyggande heller. Även om retoriken säkert kan lura en del.)

Dessutom är ett avskaffat strandskydd (oavsett storlek) oåterkalleligt. Vägen runt sjön eller vattendraget stängs för alltid.

Utöver tillgången till våra stränder finns det all anledning att ta översvämningsrisken på allvar. Och kanske blir det försäkringsbolagen som till slut stoppar avstyckningen av framtida tomter. Risken för så kallade hundraårsflöden gör att begreppet allt mera minskar i relevans, utan tillräckliga marginaler, sett till verkligheten.

Känslan är stark, att exploatering av landsbygd främst är ett utsocknes önskemål, som inte tillför bygden något. Investeringsobjekt där avkastningen försvinner iväg.

Lite som med fjärrägandet av skogsfastigheter. Ägare som kräver avkastning men som knappt ser vare sig skogen, hygget eller den blivande virkesåkern. Som slipper hålla i motorsågen (förlåt, ratta skördaren) när det är brandfara, som slipper avverka under tiden skogen är en barnkammare, eller för den delen köra ut timret under tjällossning.

Det kanske inte är så konstigt att landsbygdens befolkningsunderlag är vikande.

Urspårad energidebatt

I den här regionen är det svårt att undgå energidebatten. Att energiproduktion skall vara så miljövänlig det bara går är en självklarhet. Samtidigt har vi en avancerad stålindustri att värna.

Sandvik och Ovako kommer öka användningen när produktionen ställer om till minskade koldioxidutsläpp. Förbränningsmotorn (denna gigantiska kråkeldare) kommer ersättas med eldrift av något slag.

Det kommer att krävas ökad produktion av el. Försök inte ens tänka bort vindkraften.

2018 producerade vindkraften 17 TWh el, 2020 var siffran 27 TWh. Om bara två år kommer produktionen ha stigit till 38 TWh. 2040 beräknas 90 TWh. Ungefär en procent av Sveriges landyta kommer då att bestå av vindkraftsparker.

Vindkraft Jädraås. Bild från Eniros öppna data.

Och, nej, skogen skövlas inte mellan verken. Mikroplaster lösgörs precis som från vanliga husfasader (slamfärg undantagen). Stelnad betong är kalk, grus och armeringsjärn. Ja, där finns smörjoljor i vindkraftverk – precis som i skogsmaskiner, även motorsågar. Glöm inte terrängfordon. Min åsikt är att slutavverkningar borde miljöprövas på samma sätt som vindkraftsparker.

Ny kärnkraft, i den tappning Lars Beckman och andra moderater förespråkar, ligger 15 år fram i tiden. Dagens energiproblem kan endast lösas via bättre överföring norr-söder. Vilket krävs även om vi gör en tveksam kärnkraftssatsning. 

Lars Beckman tänkta framtida energiförsörjning väcker frågor. För det kan väl ändå inte vara så, att Beckmans ständiga propagerande för kommunala veton bara gäller vindkraft? Inklusive att den äganderätt moderaterna talar sig varma för inte ska gälla vindkraft.

Det blir inkonsekvent när Beckman vill förvandla strandskydd till äganderätt – då ska inga utomstående lägga sig i – samtidigt som han menar att även dessa nya tomtägare ska kunna säga nej till exploatering i form av vindkraft på marker som ägs av andra.

Hur tänker Beckman kring det kommunala vetot, när det gäller mindre kärnkraftverk (SMR)? Små anläggningar som det kommer krävas många av. Och, nej, dom kommer inte drivas med återvunnet bränsle. Generation IV finns inte, och kräver förmodligen dramatiskt ökade uranpriser.

Vi måste ställa oss frågan om det är moraliskt försvarbart att satsa på en kärnkraft där vi inte själva tar ansvar för uranbrytningen. Något som kan bli lite jobbigt med kommunala veton. 

När skogen miste sin själ och landsbygden dog

”Förare till skogsmaskiner är den moderna tidens statare.” Så beskrev en bekant till mig situationen för många skogsentreprenörer. Det är inte många timmar per dygn en sådan maskin får stå still, om verksamheten ska gå runt.

Verkligheten inom skogsbruket är att den mest arbetsintensiva delen i näringen torde vara monteringen av skogsmaskiner. Den gamla tidens skogsägare, som själva arbetade i skogen, som fick sin utkomst även av arbetet, är om inte utrotade så i vart fall starkt rödlistade. Precis som många andra arter vilka dukar under i monokulturens värld.

Skogsbruket är en faktor för utkomst i inlandet, men inte någon stor. Att en markägare, bofast eller inte, säljer delar av sitt skogsinnehav på rot, skänker inte många arbetstimmar till bygden. I och för sig är detta inte något nytt. Tidigare följde skogens kapital flottlederna, alltså samma riktning som i dag.

Från att ha varit en arbetsplats för ägaren har skogen övergått till att fungera som bankkonto, eller än värre spekulationsobjekt. Till och med i fjällnära skog letar markägare gamla stubbar från tidigare generationers varsamma uttag för att motivera slutavverkningar. Skogar som aldrig kalavverkats skövlas och ger i bästa fall några dagars inkomst för en skogsentreprenör. Kanske stannar kapitalet, i alla fall en stund, i bygden där skogen växte. Men troligare försvinner avansen, kanske finansierar en renovering av en bostadsrätt någon annanstans. Allt färre skogsägare bor på fastigheten där avverkning sker. Ägaren behöver inte ens se sina markberedda kalhyggen.

Sedan är det slut. Det blir långt mellan slutavverkningarna i skogar där omloppstiden sträcker sig fem generationer (ca 150 år). Ska vi kalla det äganderätt eller Egyptens gräshoppor?

För inte så länge sedan var skogsbruk en vintersyssla. Inte minst för att undvika körskador i terrängen. Markberedning fanns inte. Skogen fick vila under den tid naturen var barnkammare. Motorsågen var tyst när det var brandfara. Skogen var något ägaren levde med. Skogen hanterades som ett levande väsen.

Tror ni en skogsmaskinförare kan låta maskinen vila bara för att fåglarna ska få häcka ifred? Eller ta spontana miljöhänsyn? Kliva ur maskinen för att kontrollera kvalitén på trädet, kapa bort en rötskadad rotände innan apteringen tar vid? Tror ni en skogsägare som bor miltals bort bryr sig?

Behöver vi bry oss?

Äganderättsfundamentalisterna i Centern och LRF försvarar rätten att skövla. Trots att det står i direkt strid med generationers sätt att bruka skogen.

Jag vet att det finns fanatiska politiker, och aggressiva lobbyorganisationer, som anser att vi inte ska bry oss. Att biologisk mångfald och naturvård skall vara äganderätten underordnad. Att enskilda, organisationer, stat och EU inte har med skogsbruket att göra.

Ett resonemang som haltar betänkligt. Skogspolitik har alltid beslutats och styrts av riksdag och regering, även ramarna för äganderätten. Kravet om återplantering är exempelvis en inskränkning i äganderätten. Trakthyggesbrukets hegemoni var om något ett intrång i det enskilda skogsbruket. Småpåvar från skogsbruksskolorna som åkte runt och talade om hur skogen skulle skötas.

Rimligen borde vi två decennier in på 2000-talet kunna prioritera den biologiska mångfalden. Skapa en ny lagstiftning, som utgår från bevarade ekosystem i motsats till den orvellska omskrivningen återplantering. Låter bra men betyder (ersättas med) monokultur.

Ungefär som när regnskog ersätts med oljepalmer. Återplantering.

 

 

 

Pappersmassa och flis är Sveriges palmolja

Det kan verka oskyldigt, pappersmassan som alltid hört till svensk industris ryggrad, och skogsrester som alltid använts som bränsle, flisat eller inte.

En ökad efterfrågan på ”biobränslen” ger ett kraftfullt incitament att slutavverka även blandskogar med låg andel, vad vi kan kalla, byggtimmer. Markberedning trasar sönder väven mellan rötter och mykorrhiza, skogen under marknivå. Den biologiska mångfalden ersätts med kliniska trädplanteringar i raka rader. Växthusgaser fortsätter läcka även efter det att de nya plantorna börjat ta upp koldioxid. 

Det är enklare att döma när regnskog avverkas och ersätts med palmoljeträd.

Vi ska heller inte blunda för framtida problem med att få fram virke av hög kvalité. I dag är det svårt att hitta så kallad fetved, trots att marknaden finns. Träd tillåts inte växa sig större, eller bli äldre, än vad avverkningsbanden medger. Sedan kommer skördaren. Så borde det inte vara två decennier in på 2000-talet. Sverige behöver en mera varsam skogspolitik. 

Restprodukter från skogen har alltid tagits tillvara. Det eldades med ytved – eller skrack som det hette i södra Småland. Björk och andra lövträd, tillsammans med grova grenar och toppar, åkte med till vedbacken. Fur och gran som inte höll måttet såldes som massaved. I takt med att skogsbruket rationaliserades ökade även volymerna av restprodukter. Fjärrvärmeverk eldas med flis, där även rivningsvirke får sin ändhållplats i kretsloppet. Alldeles som sig bör.

Privat skogsmark utanför Jokkmokk. Foto: Marcus Westberg, dokumentärfotograf. Publicerat på sidan Skogsmissbruket.

Däremot ringer varningsklockor när röster höjs för att ”bioenergi” ska användas som ersättning (alltså mera än i dag) för fossila bränslen. Varningsklockor därför att om energiuttaget ska öka, måste även uttaget från skogen öka. Mängden pappersmassa kommer också öka. Skogsbolag talar till och med om att gödsla för att öka tillväxten, och det är knappast fetved som är slutprodukten. Snarare eldfängda ”danskapinnar” (en gallringsprodukt av gran som förr såldes till Danmark som staketstolpar). 

Omställningen från fossilsamhället måste stavas sol och vind – inte skördare, skotare och markberedare.  

EU:s nya taxonomi, där nyinvesteringar (OBS!) i energi från vattenkraft och biomassa inte räknas som långsiktigt hållbart, är ett steg i rätt riktning. Förutsatt att intentionerna går igenom, och att svenska politiker lägger sin energi på genomförandet i stället för att leta kryphål, som man till stora delar gör med vattendirektivet.

Balanserat från Naturskyddsföreningen om vindkraften

 

Kommentar till en utmärkt debattartikel från Jenny Olsson, ordförande i Naturskyddsföreningen Gävleborg.

Elbehovet kommer att öka i Sverige, det finns inga genvägar när transportsektorn ska ställa om från fossila bränslen, samtidigt som kärnkraften fasas ut.

Kärnkraften kommer bli den parentes som från början var tänkt. Energikällan bär sig inte i det svenska energisystemet. Alldeles oavsett om vi räknar in säkerhet, miljö och avfall eller inte. Energin i Sverige är helt enkelt för billig för att nyinvesteringar skall bli lönsamma. Till skillnad mot länder där fossila bränslen har stor del i energiproduktionen.

Vindkraften stod 2019 för ungefär 12 % av den svenska elproduktionen, närmare 20 TWh. Det kommer bli mer. Närmare 64 TWh kärnkraft ska ersättas, även om en del säkert kan hushållas bort.

All energiproduktion har någon form av negativ påverkan på miljö och omgivning. Vindkraft är inget undantag, och det finns områden direkt olämpliga för exploatering. Renbetesland, urskogar och nyckelbiotoper är några exempel.

Men det skadar inte att jämföra med annan verksamhet – nya bostadsområden, vägar, järnvägar, industrier, köpcentra, det är mycket som syns och låter. Och som kräver stora mängder råvaror, inklusive mark.

Flygfotot, över en del av vindkraftsparken i Jädraås, är hämtat från Eniro. Självklart handlar det om ett ingrepp i landskapet, men definitivt ingen skövling.

En vindkraftspark är inte i närheten av att skövla likt stora kalhyggen, även om nya vägar och uthuggningar (0,5 ha för varje verk) splittrar landskapet.

Det är tid att göra upp med fördomen, att vindkraft består av snurror som inte producerar. Vindkraftsparken som planeras utanför Sandviken med 40 verk (alternativt Hedemora eller Karlskoga med mindre antal), maxhöjd 280 m, kommer att generera 800 GWh årligen.

Trängslets kraftstation (Dalälvens största) producerar 680 GWh årligen, motsvarande 34 vindkraftverk. Dammen ovanför Trängslet är 70 km lång. Med 800 meters mellanrum skulle det rymmas 88 vindkraftverk på dessa 70 km – och producera drygt 2,5 gånger mera el. Det är de proportionerna vindkraften handlar om.

Det handlar om att kraftfullt minska koldioxidutsläppen. Det viktigaste argumentet för att ställa om från bensin och diesel. Därutöver är verkningsgraden i en förbränningsmotor så usel att företeelsen borde varit försvunnen sedan länge. Vattenfall har beräknat en åtgång på 12 TWh för att elektrifiera hela Sveriges bilpark. Inte så mycket sett till att det går åt det dubbla i energi från bensin och diesel – hälften är ren kråkeldning.

Vindkraften kräver reglerkraft när anläggningar står still. Det är inget problem. Än så länge klarar vattenkraften till och med av snabbstoppad kärnkraft, även i Finland.

Varning för Föreningen Svenskt Landskapsskydd och andra fanatiker

Det finns områden som är olämpliga för vindkraftsexploatering. Urskogar, nyckelbiotoper, renbetesland för att ta några exempel. Men därifrån är steget långt till Föreningen Svenskt Landskapsskydds extrema inställning.

”Vindkraftverk kan aldrig smälta in i naturen, de kommer för alltid att beröva naturen dess skönhet. En obruten horisont och en obruten skogskam, har ett enormt estetiskt värde.” Skriver föreningen på sin hemsida. Närmast en paradox i sammanhanget då organisationen inte verkar ha några invändningar mot det förhärskande trakthyggesbruket. Inga synpunkter på Norrlands enorma kraftverksdammar eller torrlagda älvfåror. Föga förvånande var klimatförnekare ur Stockholmsinitiativet ledande när föreningen bildades.

Naturligtvis kan vi inte, i synen på skogsbruk, jämställa slutavverkningar i virkesåkrar med skövling i urskog. Heller.

Verkligheten, att vi ska ersätta, eller spara, ungefär 60 TWh kärnkraftsel (närmare 40 % av elproduktionen) och därutöver tillföra ungefär 12 TWh i omställningen från fossila bränslen, fordrar ett visst mått av ödmjukhet.  

Miljöorganisationer, som vill behålla trovärdigheten, ser på detta faktum med öppna ögon. I all synnerhet som starka krafter gärna vill göra storskaliga satsningar på ”bioenergi”, direkt från skogen, inklusive omvandling till drivmedel. Vindkraftsparkernas bidrag till nya kalhyggen får anses som marginellt. Snarare att stora kalhyggen får fler vindkraftverk att dyka upp i horisonten.

Hur ser det ut i en vindkraftspark? Självklart påverkas landskapet, såväl nära som på avstånd. Men skulle jag exemplifiera ordet skövling skulle jag inte ta vindkraften som exempel.

Själv kollade jag flygfoton via Eniro över vindkraften i anslutning till Jädraås i Gävleborg. Utan att överdriva är det ”alldeles vanliga” kalhyggen som dominerar ovanifrån.

Från Eniro, i trakten av Jädraås

Vi måste ställa oss frågan, om det verkligen är omsorgen om naturen som driver Föreningen Svenskt Landskapsskydd, och andra fanatiker mot vindkraft. Med tanke på att energin måste fram (det kommer inte räcka med att bara spara), så förespråkar rimligen de här lobbyisterna antingen andra energikällor (vilka?) eller nedsläckning (hur?). Dessutom är vi i rask takt på väg mot tre graders global uppvärmning. Föreningen Svenskt Landskapsskydds kampanj känns även av den anledningen malplacerad.

Det är i högsta grad rimligt för seriösa miljöorganisationer att skärskåda de alternativ som står till buds. Vi kanske även ska drista oss till att slå fast att ytterligare vattenkraftsutbyggnad är utesluten. Våga prioritera helt enkelt.

Såväl råvaruuttag som energiproduktion påverkar miljö, landskap och livsbetingelser. Skyldigheten måste vara att se till att dessa verksamheter utförs så skonsamt som möjligt. Det måste vara miljörörelsens viktigaste uppgift.

Kvinnokamp, kunskap och klimat

Arbetarbladets ledare 6 december (länk)

Jag blir inte klok på vad Jenny Wennberg menar i sin ledartext, ”Greta Thunberg har fel” publicerad den 6 december 2020. Wennberg tycks blanda ihop opinionsbildning med kunskap. Kryddat med kvinnokamp: ”… kvinnlig rösträtt, för kvinnors rätt att tala, skriva och göra sig hörda, läsa på universitet och forska …”. Kampen som banade vägen för Thunberg. 

Wennberg har naturligtvis rätt i detta, men sedan blir det rörigt. Rallarsvingen ”övertro på forskning som en objektiv gren” ger ingen poänggivande träff. 

Svensken Svante Arrhenius beskrev 1896 koldioxidens inverkan på klimatsystemet. En okontroversiell kunskap ända tills effekten kopplades till vår livsstil. Då startade dragkampen mellan kunskap och opinionsbildning.

Kvinnokampen, som Wennberg beskriver, handlade aldrig om att ifrågasätta kunskap. Tvärtom handlade den om att Euklides geometri, Newtons mekanik, Leibnitz integraler, Einsteins relativitetsteori även skulle bli kvinnors rättmätiga egendom. Inklusive Arrhenius upptäckt.

Objektivitet och opartiskhet kräver att verkligheten beskrivs utifrån känd kunskap. Thunberg har rätt i sin kritik mot att åsikter inte minst när det gäller klimat ofta väger lika tungt som insikter. Observationer från vädertjänster, och vetenskapliga institutioner som NASA är insikter, inte åsikter.

Klimatförnekare gillar värme

Den som, trots att det inte bra för välbefinnandet, dristar sig till att följa diskussionen bland klimatförnekare, slutar snart förvånas. Även om det nu börjar bli dags att höja lite på ögonbrynen.

Bakgrunden är nedanstående diagram från Roy Spencer, UAH, som redovisar temperaturen via satellitmätning i lägre troposfären. Uppgifterna är ifrågasatta då beräkningarna visar klart lägre trend än samtliga vädertjänster som håller till på marknivå, alltså där vi lever. Men även här är trenden glasklar.

Temperaturen redovisad av Roy Spencer, University of Alabama in Huntsville.

Samtliga andra vädertjänster visar en klarare och jämnare trend, bild från WMO.

Varje månad redovisas Roy Spencers resultat på klimatförnekarnästet ”Klimatupplysningen”, som jag avstår från att länka.

Alla gillar inte epitetet klimatförnekare, men vilken benämning ska då användas om personer som inte ens accepterar grunderna i klimatsystemet?

Den förste som beräknade koldioxidens klimatpåverkan var Svante Arrhenius, och det redan 1896. Ingen har ifrågasatt detta förrän vi blev medvetna om att vi bränner iväg väl mycket kol, olja och naturgas. Frigjort från det geologiska kretsloppet. Och att vi därmed påverkar våra egna livsbetingelser. Antropocen.

Nu inser även klimatförnekarna att det blir varmare, bortförklaringarna allt mera krystade.

Men att det blir varmare är bara positivt! Och ibland lyssnar man till och med på personer, som inte avfärdar vetenskapliga förklaringsmodeller. Förutsatt att dom gillar värme, eller i vart fall inte bryr sig.

Lennart Bengtsson, professor emeritus i meteorologi, har en lång rad vetenskapliga artiklar bakom sig, varav många citerats i rapporterna från IPCC. Det senaste jag läste från honom var dock några kommentarer på ”Klimatupplysningen” (se ovan) … Bland annat det här:

Kommentaren påminner om oljebolagens förnekande av klimatförändringarna, trots tidig kännedom om konsekvenserna.

Tonen från Lennart Bengtsson ser jag som bottenlöst nonchalant. Men kanske ungefär vad man kan begära från en person, med åsikten att isbjörnar är ganska osympatiska. Visserligen länge sedan jag läste det, men jag minns ordvalet eftersom jag höll på att tappa hakan. 

Som allmänt klimatintresserad följer jag vad olika forskarteam rapporterar om just värme, och då inte bara från Arktis. Även Kalifornien, Brasilien, Sibirien, men kanske mest Australien. Jag hör ingen som tycker det är bra med mer värme. Och definitivt inte för att öka produktionen av naturgas - kol och olja skulle också följa med. I en enda mening avfärdar Lennart Bengtsson årtionden av forskning. Det är positivt om det blir varmare.

Det borde vara en gåta, hur Lennart Bengtsson hamnat i lag med rena klimatförnekare, men svaret är nog ganska enkelt. Bengtsson är meteorolog. Inget mer. 

Därmed kan han strunta i glaciologer, oceanografer, biologer, geologer och alla andra som kan tänkas ha synpunkter på vad som händer med planeten.

Vi som inte struntar i den delen kan med fördel lyssna till Lennart Bengtsson gamla kollegor, verksamma inom World Meteorological Organization.

Innevarande år är på väg att hamn inom topp tre av de varmast uppmätta åren. Kanske varmast.

Det är svårt se det positiva i den utvecklingen.

Folkförsörjning är inte detsamma som biologisk mångfald

 

Budskapet hamras in från våra inhemska kött- och mjölkproducenter: Köp mer svenskt kött, öka konsumtionen av svenska mjölprodukter. Inte så mycket att säga om – förutsatt att vi ser isolerat till folkförsörjningen. Dock med reservationer.

Men vi skall inte blanda in biologisk mångfald i budskapet. Öppna landskap – ja. Förutsatt att nu inte delar av LRF får gehör för sina propåer att avskaffa beteslagen.

Den bistra sanningen är att den biologiska mångfalden är hotad, och hotet kommer från de brukningsmetoder vi använder. Inte från en eventuellt minskad produktion. Nedgången i biologisk mångfald riskerar dessutom, som en ödets ironi, slå direkt även mot det vi kallar det industriella jordbruket. Minskar arter och populationer av pollinerande insekter blir det problem.

Bregottfabriken existerar till stora delar bara i reklam. Vi kan äta hur mycket svenskt kött och smör som helst, Jämtlands landskapsblomma brunkulla kommer ändå vara fortsatt starkt hotad, kanske försvinna.

Från Jordbruksverkets broschyr "Naturbetesmarker som resurs i mjölkproduktionen". Ofta betas dessa magra marker av kor i sin, som inte producerar någon mjölk.

Mager hävdad ängsmark är en starkt hotad biotop, ett försvinnande kulturarv. Ointressant när vi räknar livsmedelsproduktion. Större delen av vår mjölk- och köttproduktion bygger på rationellt odlad vall – gräsproduktion. Åkrar med ensilagebollar bidrar naturligtvis till det öppna landskapet. Kor och köttdjur trivs där. Men humlor, bin och fjärilar får snällt flyga vidare, fåglar följer efter, kanske till en plats som inte finns. 

Monokulturer som gräsvall är viktiga för folkförsörjningen, golfbanor och hästhagar är viktiga för rekreation. Men tillhör alla den typ av öppna landskap som allvarligt hotar biologisk mångfald.

Lösningen är egentligen ganska enkel: Ett förändrat jordbruks- och landsbygdsstöd. Ett gemensamt ekonomiskt ansvar för hävdade ängsmarker, samtidigt som vi i stöden ställer krav på korridorer och ”öar” i det öppna landskapet där även, för tillfället icke lönsam, flora och fauna bereds plats.

Dessutom måste vi som konsumenter, inklusive det offentliga, lägga om våra vanor. Köpa svenska produkter som även bidrar till en rikare mångfald. Dessa kommer naturligtvis bli dyrare, men vi behöver inte äta så förbannat med kött- och mjölkprodukter, i synnerhet inte om dessa även är beroende av importerat kraftfoder.

Börja med att skaka bort villfarelsen att svenska jordbruksprodukter per automatik bidrar till biologisk mångfald. Det är helt enkelt inte sant.

Övergivenhetens landskap

 

Jag har funderat en del på den ledare Jenny Wennberg skrev i Arbetarbladet dagen efter presidentvalet i USA. Wennberg skriver: ”Donald Trump och Jimmie Åkesson är vad som händer när den politiska makten slutat lyssna på människorna som bygger samhället och inte längre ser samma problem som sina väljare.”

Även om det ligger mycket i analysen, skulle jag ändå vilja utvidga förklaringsmodellen. Även om Wennberg skriver ”slutat lyssna” känns det som om hela texten handlar om övergivenhet och uppgivenhet, människor upplever att dom är övergivna av den politiska makten, eliten, etablissemanget.

Så är det naturligtvis, men verkligheten är värre än så.

Dröjer vi oss kvar i Trumps och Åkessons starkaste fästen ser vi ett tydligt mönster. Generaliserar vi (och det är ibland nödvändigt för att se mönster) är det i första hand områden som tappar befolkning, inklusive kompetensflykt. En effekt av urbaniseringen.

Paradoxalt nog innebar detta ett bakslag för Trump i USA. Yngre väljare tillsammans med en växande urban befolkning vände Trump ryggen. Till en del säkert beroende på nya väljargruppers bättre utbildning. Samtidigt som ”kärnfästena” stärktes än mer i sin övertygelse. En växande avgrund mellan vad vi kan kalla det traditionella å ena sidan och den globala världen å andra sidan.

Gemensamt för Trumps och Åkessons väljare är misstron mot samhället, där politiker, etablissemang och eliter sägs ha övergivit folket. Eller är det så att politikern bara är en symbol, en gestaltning av grannen, barnen, släktingarna, skolkamraterna, kanske till och med föräldrarna, alla dom som har övergett bygden, och som tagit den kommersiella servicen med sig?

Där misstron mot myndigheter och politiker kombineras med krav på att samhället och staten ska träda in (ännu en paradox) där marknaden inte längre bär sig. Som när nedlagda bensinmackar får nytt liv, omöjligt utan lokala och regionala politiker tillsammans med EU-fonder. Eller bredband på landsbygd som måste delfinansieras av staten. I tätorter sköter marknaden detta finfint, utan något som helst statligt stöd.

En framtidsfråga är hur vi ska överbrygga klyftan mellan nostalgi och en global värld. Vi kan inte tillåta oss att bara låta tiden verka. Då kommer vi hamna i en situation som liknar tvångsförflyttningar.

En politik för hela Sverige måste utgå från att det ska vara möjligt att leva och verka, även i det som i dag är avfolkningsbygder. Men samtidigt acceptera att människor faktiskt av fri vilja väljer att flytta till större befolkningscentra.  

En utmaning är värdeförskjutningen i orter som mister ungdomar, främst tjejer, tillsammans med kompetens. Där tolerans ersätts med slutenhet.

Den interaktiva sidan Befolkningspyramider, animationer från Kommunfakta visar en icke önskvärd utveckling. Inget ont om EPA-traktorer, men det finns kommuner där ungdomarna ser traktorn som sin ungdomsgård. Problemet? Kolla befolkningspyramiden för berörd kommun, jämför fördelningen killar-tjejer från 16 år och uppåt. Jo, det är ett jätteproblem.

Inte heller jag har något recept på att vända utvecklingen. Bara ett konstaterande: Den landsortskommun som inte får tjejerna att trivas är dödsdömd. Och lösningen på det lär inte hittas i några högernationella manifest.

Tre steg mot ett hållbart samhälle

 

Sakta, närmast med myrsteg, närmar vi oss ett framtida kretsloppssamhälle. Men vi tvekar inför att ta de avgörande kliven, de som skulle göra rejäl skillnad.

Rom byggdes som bekant inte på en dag, inte heller ett hållbart samhälle. Men, vi kan bestämma oss, och ta avgörande beslut. Jag vill peka ut tre, som jag vill kalla avgörande, grundbultar på vägen mot ett kretsloppssamhälle. 

Steg 1: Släpp taget om förbränningsmotorn. Förbränningsmotorn har funnits i ungefär 150 år, och det bästa vi åstadkommit är en maskin där mer än hälften av energin används till kråkeldning. Den siffran ändras inte för att bränslet får prefix som Eko, Bio eller Miljö. Ett hållbart samhälle måste hushålla med energi, inte låsa fast sig vid en ålderdomlig teknik.

Steg 2: Näringsämnena vi petar i oss måste återföras till jorden. Vi måste hitta sätt att rena toalettavfallet så att vi kan återföra näringsämnena till livsmedelsproduktionen. Metoden i dag att deponera rötslam samtidigt som vi importerar handelsgödsel är raka motsatsen till ett hållbart samhälle. Lösningen kommer vare sig vara snabb, enkel eller billig, men måste fram.

Nej, så här ska det inte se ut. Några år gammal bilddump från SVT.

Steg 3: Biologisk mångfald är inget mål, det är ett steg på vägen för att uppnå ett hållbart samhälle. Inget kretsloppssamhälle utan en fungerande näringsväv. Sluta prata om att svenskt kött bidrar till biodiversitet och öppna landskap. Det är bara sant om kreaturen går ute på naturbete. Rationell vallodling har inte mer biologisk mångfald än en golfbana. Exemplen är många inom jord och skogsbruk. Det måste kompenseras för de monokulturer som trots allt är nödvändiga. Art- och Habitatdirektivet tillsammans med Vattendirektivet är skrivna som skydd för biologisk mångfald – och oss – inte för att medelst juridiska spetsfundigheter kringgås. 

Det återstår en del jobb …

Fotnot: Texten är än så länge levande och uppdateras.

Sverige behöver en vårdreform

 

Ungefär vid sekelskiftet, för 20 år sedan, insåg Norge att sjukvården behövde reformeras, rejält. Kostnaderna drog iväg, samtidigt som vården blev allt mera ojämlik. Resurssvaga fylken kunde inte längre erbjuda bästa möjliga vård.

Norge genomförde närmast en revolution inom sjukvården.

Ett antal statliga vårdbolag bildades, regionalt avgränsade och med minst ett universitetssjukhus i varje region. Vårdbolagen tog över all specialiserad vård från fylkena, som i stället fick koncentrera sig på primärvården.

Smärtfri var inte reformen, fackeltåg och protester blev följden när mindre sjukhus lades ner och delar av vården centraliserades. Revirtänkandet är starkt även i Norge.

Det är hög tid även för Sverige att sjösätta en vårdreform. Hela vägen från primärvård upp till den specialiserade vården.

Primärvården ska rimligen vara regionernas uppgift. En decentraliserad vård nära människorna. Blir avstånden för stora, och patientunderlaget för litet, bör det lösas med mobila vårdcentraler.

Självklart måste regionerna ha det fulla ansvaret för hur resurserna fördelas inom primärvården. Det är inte hållbart med en i det närmaste fri etablering av vinstdrivande vårdcentraler i folktäta områden. Det är heller inte hållbart med nätläkare som dränerar de lokala vårdcentralerna på resurser. Tvärtom måste ytterligare resurser tillföras primärvården, så att vi kan bygga upp fler närakuter för de sjukdomsfall och olyckor som inte kräver transport till sjukhus. En nära akutvård.

I synen på sjukhusvården, i synnerhet den akuta, verkar vi fortfarande leva kvar i 70-talet, då ambulansens enda uppgift var transport till lasarettet. Vi är fjärran från den verkligheten. Nu är ambulansens, eller helikopterns, viktigaste uppgift att rädda liv, och se till att patienten kommer till bästa möjliga vård. Vård som kräver resurser såväl tekniskt som i form av kompetent personal.

Lite så fungerar det faktiskt redan. Sker en olycka någonstans norr om Mora är det inte säkert att patienten hamnar på akuten i Mora, inte ens i Falun. Bedömer akutpersonalen, tillsammans med läkare, att patienten behöver specialistvård i Örebro eller Uppsala körs personen direkt dit, och läggs in på rätt avdelning av akutpersonalen.

Revirpinkande, fragmentisering och bypolitik i stället för en sammanhållen hälso- och sjukhuspolitik. Lite grann som dalmasen som ville köpa en liten kula med bara Dalarna på. Ett synsätt som dom då sannerligen inte är ensamma om. Bild från Dalagloben.com 

Det är inte hållbart fortsätta med en fragmentiserad specialistvård. Specialiserad vård, inklusive den akuta, kräver tillräckligt patientunderlag. Det är rimligt kräva tillgång till avancerad akutsjukvård över hela landet. Men, och det är viktigt, vi kan inte ha fler fullskaliga akutmottagningar, det vill säga tätare, än vad patientunderlaget medger. Det blir ingen jämlik vård om kraven på en akutmottagning sänks på grund av halsstarriga idéer om någon närhetsprincip. Närheten måste lösas med logistik.

Förlossningsvård är specialistvård, inte primärvård. En förlossningsklinik ska innefatta tjänstgörande förlossningsläkare tillsammans med narkosläkare, även beredskap för neonatalvård. Förlossningar ska vara trygga, även om det tillstöter komplikationer. Avstånd ska lösas med logistik och patienthotell.

Psykiatrin, i synnerhet för barn och ungdomar, behöver en nystart. Målgruppen ungdomar är svår att nå, till och med i tätbefolkade områden. Personalbrist gör inte saken bättre. Här finns möjligheter att lösa logistiken med mobila team, mottagningar som åker runt mellan kommunerna. Någon dags öppen mottagning med kvalificerad personal på en ort, eller i anslutning till skolan, i stället för splittrade resurser. Om inte vårdens kvalité ska bli sämre när vi hamnar utanför de folkrika tätorterna är det logistiken som måste förbättras.

Sammanfattningsvis är jag övertygad om behovet av att kombinera decentralisering och centralisering. Utöver att lämna revirpinkande, bypolitik och fragmentisering bakom oss. Behöver jag tillägga att regionernas dragkamp om stafettpersonal måste upphöra?

Skilj på objektivitet och neutralitet

 

Självklart ska journalister rapportera objektivt. Däremot ska vi vara mycket försiktiga med begrepp som neutral rapportering.

I sin bok Alternativa Fakta redogör Åsa Wikforss för skillnaden mellan objektiv och neutral journalistik. Neutralitet bygger på att det finns likvärdiga sidor som ska rapporteras. Ofta är så inte fallet. Såväl kunskap som vetskap måste vägas in, alltså objektivitet.  Annars blir det som när Donald Trump påstod att Barack Obama inte var född i USA (vilket en president måste vara enligt författningen).

Ovanstående är objektivt sett en lögn. Det finns inga två sidor, ingen neutralitet. Bara en verklighet, och – vad som i bästa fall kan beskrivas – en åsikt.

Som Wikforss skriver, det är inte enkelt att hantera skillnaden mellan kunskap och åsikt. 

Vissa människor har alltid misstrott politiker, myndigheter och andra i ledande ställning. Även vetenskap och forskning. Inget nytt alltså. Det nya är att misstron nästlat sig in även bland politiker i statsbärande partier. 

Detta är en förklaring till påståenden, att media, i synnerhet public service, vinklar nyheter och inte rapporterar korrekt. Vissa högerdebattörer, inklusive politiker, hävdar att media är vänster. Trots undersökningarna från valrörelsen, som visade att borgerliga partier fick såväl mest som bäst uppmärksamhet. 

Miljöpartiet beskylls ofta för att ha en gräddfil i media, även när partiet granskas hårdhänt. Något som kan förklaras av att många av miljöpartiets frågor behandlas utifrån en rent vetenskaplig synvinkel, inte minst klimatet. Den som inte gillar det hävdar journalistens sympatier med miljöpartiet. Och påstår, precis som Donald Trump, att forskarna inte är överens. Och därefter, i bästa fall, länkar en blogg eller en tankesmedja.

Tyckaren tillmäts samma betydelse som forskaren, bloggen samma tyngd som en vetenskapligt granskad rapport. Neutralt, men sannerligen inte objektivt. 

Och som sagt, det är omöjligt att gå förbi Donald Trump, ens i Sverige. Titt som ofta har det påståtts att media är partiska gentemot presidenten. Granskar Trump hårdare än andra etc. Självklart. Det ligger i den objektiva journalistikens natur. Ett presidentskap, som börjar och slutar – och däremellan – i en väv av lögner, ska granskas därefter. Inte förglömma att Trump utan ringaste belägg anklagade demokraterna för valfusk redan 2016 (hans förklaring till den klara förlusten i public votes).

Vems ärenden går moderaten Lars Beckman? Riksdagsmannen som använde Runar Sörgard som källa angående det påstådda valfusket i USA.

Visst går det att bedriva rapportering utan krav på kunskap och/eller vetskap, titta bara på mera extrema nationalistiska forum, med eller utan SD-inflytande. Där även hårresande påståenden får stå oemotsagda bara de stämmer överens med tidningens agenda.

Jag förstår att många högerdebattörer vill avveckla public service.

En bisarr skoldebatt

 

Att debattera skolan i Sandviken kan minst sagt vara underhållande. Inte sällan med argument gripna ur luften, då tyckande tillåts övertrumfa vetskap. Citat är det heller inte så noga med, om en omformulering kan ge extra tyngd åt de egna argumenten.

Jag imponeras inte av den replik Åsa Morberg skickade in på mitt debattinlägg i Arbetarbladet (22 oktober 2020).

Morberg skrev en replik den 30 oktober. Och som sagt jag imponeras inte över det synnerligen slarviga hanterandet av fakta, och har svarat:

Ja, jag har gått tre år i B-skola, tre år i en lite större byskola och tillbringat högstadiet på en så kallad storskola i Älmhults kommun. Erfarenheterna kan sägas vara blandade, och det är omöjligt säga att en skola är bra eller dålig, trygg eller otrygg, beroende på hur stor skolan är.

"Jag måste säga att jag blev konfunderad av Åsa Morbergs replik på min debattartikel.

Morberg tillskrev mig åsikten, att skolan inte hör hemma i landsbygdsdebatten. Trots att min text till stora delar handlade om skola i landsbygd, och hur vi ska klara utbildningen, även när elevunderlaget viker.

Låt vara att det krävdes ett förfalskat citat, vare sig snyggt eller hederligt, men det får jag stå ut med.

Visst hör skolan hemma i landsbygdsdebatten, men inte i form av kulisser som ersätter verkligheten.

Skolan ska debatteras utifrån bästa tänkbara lösning för dem det berör – eleverna. Vi ska vara mycket försiktiga med att se skolan som ett landsbygdspolitiskt verktyg – eller för den delen slagträ – det fungerar inte.

Morberg beskriver eländet när en skola läggs ner. Annan service följer efter. Och ingen inflyttning när skolan är borta.

Bra. Då borde orter med skola blomstra. Öppnandet av ett högstadium öka elevunderlaget. Önsketänkande, även om argumenten är kraftfulla.

Urbaniseringen är en internationell trend. Dessvärre skolnedläggningar också. Påståendet att Sverige skulle vara unikt i fallet nedlagda skolor är direkt osakligt. I Norge är ”skoldöden” ett etablerat begrepp. Problematiken samma. Underlag som minskar, sämre ekonomi, små skolor läggs ner, eleverna flyttas, främst i mindre kommuner.

Sådan är verkligheten.

Självklart kan en liten skola innebära trygghet för barnen, precis som en större. Att kategoriskt säga det ena eller andra saknar evidens. Tillåter vi oss önsketänkande kan vi säga att en liten skola med 2-3 paralleller, har bäst förutsättningar (inte bra per automatik) att skapa trygghet. Samtidigt som skolan är liten finns utöver en rektor på plats även specialpedagogik och särskilt stöd.

Beroende på vilka internationella jämförelser vi gör kan en skola med 300 elever räknas som en liten landsbygdsskola, vilket understryker svårigheten med att definiera vad som en liten skola.

Som jag tidigare skrivit anser jag att Sandvikens kommuns små skolor ska knytas till skolbyarna. Skolbyarna må innehålla många elever, men fortfarande med mindre separata skolor (det är faktiskt en föräldragrupp som föreslagit den största skolan). Att värna små skolor innebär inte att till varje pris driva mycket små skolor, med närmast ensamarbetande lärare. Det är bara försvarbart om en nedläggning resulterar i mycket långa resor för små barn, exempelvis i Norrlands inland.

Riktigt så ser det inte ut i Sandvikens kommun."

Lågvattenmärken från Ledarsidorna.se

 

Johan Westerholm, Ledarsidorna.se, enligt egen utsago i ständig opposition, är en flitig nätdebattör. Oberoende politisk, är den egna beteckningen, men snarare klassiskt illiberal, med starka inslag av brun nationalism. Dessutom tveksamt om nättidningen innehar utgivningsbevis, Westerholm titulerar sig utgivare – inte ansvarig dito. Kundtjänsten går via nättidningen Nyheter i dag, tydligt SD-anstruken. Chefredaktören Chang Frick finns anledning att återkomma till.  

Ledarsidorna.se citeras ofta i den borgerliga utkant, som drar mot ett blåbrunt block. Det illiberala tankegodset tydliggörs av ett konsekvent syndabockstänkande. Sverige beskrivs i termer av systemkollaps och upplösning, och felet ligger hos feminister, vänsterfolk och invandrare, främst med muslimsk bakgrund.

Den ”journalistiska” strategin bygger på selektiv nyhetsrapportering och halvsanningar. Men även på rena lögner. 

Vi som är historieintresserade, och även visar ansvar och ödmjukhet för det som skett, vet att minnesdagen för kristallnatten infaller den 9 november. Symbolen för nazisternas bärsärkagång mot allt judiskt i Tyskland, en upptakt till förintelsen. 

Den som är okunnig inför denna historiska tragedi, kan lätt ta reda på fakta.

Inte Johan Westerholm på Ledarsidorna.se. Westerholm skickar i stället ut en vanvettig anklagelse mot Svenska Kyrkan:

Johan Westerholm tog visst fel på dag.

Om nu Johan Westerholm varit intresserad av minnet av kristallnatten, kanske för att delta i fackeltåg eller någon annan manifestation, hade han lagt datumet 9 november på minnet. 

Det finns en logik i samröret med Nyheter i Dag. Chefredaktören Chang Frick är skolad av den ryska propagandakanalen Russia Today.

Hur sprids då Johan Westerlunds förvridna konspirationsteorier? Hur kan någon överhuvudtaget ta mannen på allvar?

Ja, det är bara att titta runt bland vissa borgerliga opinionsbildare, och deras debattsidor. Det finns bevisligen en marknad även för vanvettiga påståenden.

Staffan Danielsson, tidigare riksdagsman för centerpartiet, är med och administrerar ett flertal debattgrupper på Facebook, bland annat Politisk Allmändebatt – PolAD. En sida som säger sig stå på humanistisk grund. Men som glatt lämnar över till medlemmarna att diskutera utifrån alternativ fakta som produceras av Johan Westerholm.

Jag har själv funderat över begreppet humanism, och vad det står för. Tack vare Staffan Danielssons debattgrupp vet jag nu.

Skämt åsido … 

Humanismen i PolAD består till stor del av konspirationsteorier, utan krav på källgranskning, vetenskap eller beprövad erfarenhet. Staffan Danielsson odlar gärna myten om att media mörkar verkligheten (oklart vilken verklighet), ibland understruket av länkar till just Chang Frick och Nyheter i Dag. Sanningsvittnet från Russia Today.

Staffan Danielsson har tidigare varit svag för ryska säkerhetsrisker. I flyktingdebatten hänvisade han ofta till en suspekt figur med alias Egor Putilov, ett tag anställd av SD, men numera klassad som säkerhetsrisk av SÄPO, och utestängd från riksdagen. Även länkar till Merit Wager vars viktigaste källa verkade vara … Egor Putilov, eller vilket namn han för tillfället verkade under.

Det är naturligtvis ogörligt, att bedriva politisk debatt, framförallt inte på humanistisk grund, om källmaterialet tillåts vara ren propaganda, påminnande om 30-talets Der Stürmer. Men sådan är verkligheten på Politisk Allmändebatt, och många andra sidor som utåt kallar sig borgerliga, men som närmast är tummelplatser för högerextrem propaganda. 

Hur har det kunnat gå så illa? Enkelt. Objektivitet har ersatts av neutralitet. Kunskap ersätts med alternativa fakta. Det sluttande planet blir allt brantare.

Helt plötsligt blir ett vanvettigt påstående om att Svenska Kyrkan struntar i kristallnatten sant.

Det stod ju att läsa i Staffan Danielssons debattgrupp.

Skolan som slagträ

En skolnedläggning är knappast en partiskiljande fråga. När en kommunledning ser sig tvingad att lägga ner en skola, omorganisation eller sviktande underlag, säger oppositionen oftast nej. Oberoende av vilka som är majoritet respektive opposition. Jämför debatten i Sandviken respektive Falun.

Förklaringen är naturligtvis, att ingen egentligen vill lägga ner, men där oppositionen slipper ta ansvar. Vanligen är det kommunens förvaltning och tjänstemän som får klä skott. Trots att dessa bara gör vad dom blivit ålagda: Föreslå en organisation som svarar mot kommunens behov, inom skolan. Detta står inte alltid i överensstämmelse med önskemålen.

Ofta hävdas att skolan är viktig för bygden, att utan skolan dör samhället.

Kanske ligger någonting i detta, men faktum kvarstår: När en bygd avfolkas, försvinner skolans underlag (bland annat). Det är inte den nedlagda skolan som avfolkat bygden.

Det underlättar naturligtvis för oppositionen att slippa rekrytera behöriga lärare till ensamarbete på en liten skola. Det behöver för den delen inte majoriteten göra heller. Sådant får förvaltningen lösa.

Folkskolan infördes i Sverige 1842. Skolhus, elever, lärare/lärarinna, inget mer. Från Wikipedia, okänd fotograf.

Inför den verkligheten, att skolans överlevnad beror på elevunderlaget, inte tvärtom, borde varningsklockor ringa. Understruket av att få skolor räddas långsiktigt när förvaltningen väl föreslagit en nedläggning. Inte av illvilja, utan som en konsekvens av att underlaget viker. 

Skolan är ett uselt slagträ i debatten om en levande landsbygd. En skoldebatt ska handla om bästa möjliga utbildning för eleverna, inget annat. Storleken på en skola har betydelse, det finns fördelar och nackdelar med båda, men fördelarna med en mindre skola dunstar bort när skolans ende vuxne är en ensam lärare, förstärkt med någon timanställd matansvarig.

Enkla lösningar existerar inte, men vi kan och ska underlätta för människor att leva och verka även i avfolkningsbygd. Lokalsamhället kan finna sin nisch och vända trenden.

Skolskjuts ser jag som enda rimliga lösningen, där underlag saknas för skola. Små barn ska inte hänvisas till hållplatser för den vanliga kollektivtrafiken. Resan ska vara mellan hemmet och skolan, utan omvägar.

Tar vi Sandviken som exempel, tror jag det vore bra om mindre skolor utanför centralorten även dom knyts upp till skolbyarna. (Som för övrigt inte är speciellt stora, separata skolor i varje by med vissa gemensamma lokaler.) Samhörigheten med en större skolby skulle göra det lättare att organisera de resurser som är nödvändiga på alla skolor, oavsett storlek.