Sverige behöver en vårdreform

 

Ungefär vid sekelskiftet, för 20 år sedan, insåg Norge att sjukvården behövde reformeras, rejält. Kostnaderna drog iväg, samtidigt som vården blev allt mera ojämlik. Resurssvaga fylken kunde inte längre erbjuda bästa möjliga vård.

Norge genomförde närmast en revolution inom sjukvården.

Ett antal statliga vårdbolag bildades, regionalt avgränsade och med minst ett universitetssjukhus i varje region. Vårdbolagen tog över all specialiserad vård från fylkena, som i stället fick koncentrera sig på primärvården.

Smärtfri var inte reformen, fackeltåg och protester blev följden när mindre sjukhus lades ner och delar av vården centraliserades. Revirtänkandet är starkt även i Norge.

Det är hög tid även för Sverige att sjösätta en vårdreform. Hela vägen från primärvård upp till den specialiserade vården.

Primärvården ska rimligen vara regionernas uppgift. En decentraliserad vård nära människorna. Blir avstånden för stora, och patientunderlaget för litet, bör det lösas med mobila vårdcentraler.

Självklart måste regionerna ha det fulla ansvaret för hur resurserna fördelas inom primärvården. Det är inte hållbart med en i det närmaste fri etablering av vinstdrivande vårdcentraler i folktäta områden. Det är heller inte hållbart med nätläkare som dränerar de lokala vårdcentralerna på resurser. Tvärtom måste ytterligare resurser tillföras primärvården, så att vi kan bygga upp fler närakuter för de sjukdomsfall och olyckor som inte kräver transport till sjukhus. En nära akutvård.

I synen på sjukhusvården, i synnerhet den akuta, verkar vi fortfarande leva kvar i 70-talet, då ambulansens enda uppgift var transport till lasarettet. Vi är fjärran från den verkligheten. Nu är ambulansens, eller helikopterns, viktigaste uppgift att rädda liv, och se till att patienten kommer till bästa möjliga vård. Vård som kräver resurser såväl tekniskt som i form av kompetent personal.

Lite så fungerar det faktiskt redan. Sker en olycka någonstans norr om Mora är det inte säkert att patienten hamnar på akuten i Mora, inte ens i Falun. Bedömer akutpersonalen, tillsammans med läkare, att patienten behöver specialistvård i Örebro eller Uppsala körs personen direkt dit, och läggs in på rätt avdelning av akutpersonalen.

Revirpinkande, fragmentisering och bypolitik i stället för en sammanhållen hälso- och sjukhuspolitik. Lite grann som dalmasen som ville köpa en liten kula med bara Dalarna på. Ett synsätt som dom då sannerligen inte är ensamma om. Bild från Dalagloben.com 

Det är inte hållbart fortsätta med en fragmentiserad specialistvård. Specialiserad vård, inklusive den akuta, kräver tillräckligt patientunderlag. Det är rimligt kräva tillgång till avancerad akutsjukvård över hela landet. Men, och det är viktigt, vi kan inte ha fler fullskaliga akutmottagningar, det vill säga tätare, än vad patientunderlaget medger. Det blir ingen jämlik vård om kraven på en akutmottagning sänks på grund av halsstarriga idéer om någon närhetsprincip. Närheten måste lösas med logistik.

Förlossningsvård är specialistvård, inte primärvård. En förlossningsklinik ska innefatta tjänstgörande förlossningsläkare tillsammans med narkosläkare, även beredskap för neonatalvård. Förlossningar ska vara trygga, även om det tillstöter komplikationer. Avstånd ska lösas med logistik och patienthotell.

Psykiatrin, i synnerhet för barn och ungdomar, behöver en nystart. Målgruppen ungdomar är svår att nå, till och med i tätbefolkade områden. Personalbrist gör inte saken bättre. Här finns möjligheter att lösa logistiken med mobila team, mottagningar som åker runt mellan kommunerna. Någon dags öppen mottagning med kvalificerad personal på en ort, eller i anslutning till skolan, i stället för splittrade resurser. Om inte vårdens kvalité ska bli sämre när vi hamnar utanför de folkrika tätorterna är det logistiken som måste förbättras.

Sammanfattningsvis är jag övertygad om behovet av att kombinera decentralisering och centralisering. Utöver att lämna revirpinkande, bypolitik och fragmentisering bakom oss. Behöver jag tillägga att regionernas dragkamp om stafettpersonal måste upphöra?