måndag 23 november 2020

Övergivenhetens landskap

 




Jag har funderat en del på den ledare Jenny Wennberg skrev i Arbetarbladet dagen efter presidentvalet i USA. Wennberg skriver: ”Donald Trump och Jimmie Åkesson är vad som händer när den politiska makten slutat lyssna på människorna som bygger samhället och inte längre ser samma problem som sina väljare.”


Även om det ligger mycket i analysen, skulle jag ändå vilja utvidga förklaringsmodellen. Även om Wennberg skriver ”slutat lyssna” känns det som om hela texten handlar om övergivenhet och uppgivenhet, människor upplever att dom är övergivna av den politiska makten, eliten, etablissemanget.

Så är det naturligtvis, men verkligheten är värre än så.

Dröjer vi oss kvar i Trumps och Åkessons starkaste fästen ser vi ett tydligt mönster. Generaliserar vi (och det är ibland nödvändigt för att se mönster) är det i första hand områden som tappar befolkning, inklusive kompetensflykt. En effekt av urbaniseringen.

Paradoxalt nog innebar detta ett bakslag för Trump i USA. Yngre väljare tillsammans med en växande urban befolkning vände Trump ryggen. Till en del säkert beroende på nya väljargruppers bättre utbildning. Samtidigt som ”kärnfästena” stärktes än mer i sin övertygelse. En växande avgrund mellan vad vi kan kalla det traditionella å ena sidan och den globala världen å andra sidan.

Gemensamt för Trumps och Åkessons väljare är misstron mot samhället, där politiker, etablissemang och eliter sägs ha övergivit folket. Eller är det så att politikern bara är en symbol, en gestaltning av grannen, barnen, släktingarna, skolkamraterna, kanske till och med föräldrarna, alla dom som har övergett bygden, och som tagit den kommersiella servicen med sig?

Där misstron mot myndigheter och politiker kombineras med krav på att samhället och staten ska träda in (ännu en paradox) där marknaden inte längre bär sig. Som när nedlagda bensinmackar får nytt liv, omöjligt utan lokala och regionala politiker tillsammans med EU-fonder. Eller bredband på landsbygd som måste delfinansieras av staten. I tätorter sköter marknaden detta finfint, utan något som helst statligt stöd.

En framtidsfråga är hur vi ska överbrygga klyftan mellan nostalgi och en global värld. Vi kan inte tillåta oss att bara låta tiden verka. Då kommer vi hamna i en situation som liknar tvångsförflyttningar.

En politik för hela Sverige måste utgå från att det ska vara möjligt att leva och verka, även i det som i dag är avfolkningsbygder. Men samtidigt acceptera att människor faktiskt av fri vilja väljer att flytta till större befolkningscentra.  

En utmaning är värdeförskjutningen i orter som mister ungdomar, främst tjejer, tillsammans med kompetens. Där tolerans ersätts med slutenhet.

Den interaktiva sidan Befolkningspyramider, animationer från Kommunfakta visar en icke önskvärd utveckling. Inget ont om EPA-traktorer, men det finns kommuner där ungdomarna ser traktorn som sin ungdomsgård. Problemet? Kolla befolkningspyramiden för berörd kommun, jämför fördelningen killar-tjejer från 16 år och uppåt. Jo, det är ett jätteproblem.

Inte heller jag har något recept på att vända utvecklingen. Bara ett konstaterande: Den landsortskommun som inte får tjejerna att trivas är dödsdömd. Och lösningen på det lär inte hittas i några högernationella manifest.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar